På den till sinnet socialdemokratiska ekonom-sajten ekonomistas.se diskuteras valdeltagandet i Sverige och USA och vad man kan göra för att höja det.
Ekonomen Bryan Caplan påpekar i den intressanta “The Myth of the Rational Voter” att röstandet som sådant inte är en särskilt rationell handling. När vi röstar så har vi kanske en tiotusendels chans att just vår röst ska vara avgörande och ge ett parti, eller ett block partier makten. Man kan därför nästan vara säker på att just ens egen röst är bortkastad från en praktisk synvinkel. Caplan hävdar därför att man inte alls kan anta att den som röstar ska bete sig rationellt. Att överhuvud taget anta att människor beter sig rationellt verkar vara en obotlig åkomma hos akademiker. Man kan få Nobelpris för att påpeka motsatsen. Kahnemans bok “Thinking, Fast and Slow” är utmärkt, men kommer säkert glömmas bort den också. Hume, Edmund Burke, Hayek, Adam Smith och andra liberaler påpekade liknande saker.
Den som röstar lägger inte alls ner samma energi på sitt val av politiskt parti som när han eller hon väljer nya gardiner eller en ny bil. Därför är handlingen att rösta mer en fråga om känslor, likt att hålla på Linköping i ishockey.
Ur ett visst sorts naivt socialdemokratiskt perspektiv, likt ekonomistas, är detta ett problem. Demokratin är det högsta tillståndet, befattat med smått magiska egenskaper, och att alla går i kyrkan och deltar i liturgin, att de utför den heliga röstningsakten är synnerligen viktigt.
Det finns ytterligare en religiös underton här. Både i USA och i Sverige underförstår man på vänsterkanten att bara folket inte bedrogs av bröderna Kochs miljoner, eller av Lundin Oil, så skulle de se Sanningen, dvs de skulle ha nästan precis samma åsikter som vänsteraktivisterna själva. Bara nästan dock. Folket, som Rousseau påpekade, består av enkla, primitiva själar som lätt kan ledas fel och inte inse sitt eget bästa. Alltså måste mer avancerat medvetna ledare förse dem med daghem, skolplikt, systembolag, Sveriges Television och offentlig sjukvård.
Precis som prästerna för inte allt för länge sedan själva var högt bildade på “den rena kristna (lutherska) lärans” område. Och precis som folket av tvång skulle lära sig katekesen utantill och svar på frågor om tron ifall de t ex ville gifta sig och skaffa barn. Allt detta för deras eget bästas skull. Här får man dock inte tro att den religiösa konformismen kom från ovan. Gud nåde den som inte gjorde vad grannarna ansåg vara rätt och riktigt i det gamla bondesamhället.
En del av vänstern resonerar som att ifall bara folket fick objektiv information, så skulle alla inse att de bör gå och rösta, och de skulle rösta vänster. Och allt blir ljust och vackert.
Den klassiska liberala synen på politiken vädjar mer till hjärnan än till instinktiv stamtillhörighet. Här skiljer man på frihet å den ena sidan och politisk makt å den andra.
Demokrati är ett utmärkt sätt att bestämma saker där vi alla behöver vara överens. Men det mesta i livet rör saker där vi inte alls behöver vara överens. Färgen på min bil, namnen på mina barn, skolan mina barn går i, och ifall kändisar brukar kokain eller inte är saker vi inte behöver vara överens om. De tillhör den privata sfären. Tyvärr är det otroligt svårt för oss människor att vara toleranta. Arbetsdefinitionen på tolerans är tyvärr
Du får göra precis vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, och så länge du inte gör sådant som jag själv inte skulle göra, eller säger att jag inte skulle göra.
Konflikten mellan frihet å ena sidan, och den politiska makten å den andra är något som de flesta verkar ha glömt bort. Begreppet “frihet” har ju dessutom av de flesta förvrängts till dess nära motsats, sk “positiv frihet”, frihet till ett jobb, “freedom from want”. Den klassiskt liberala definitionen är “negativ frihet”, rätten till en personlig sfär där man får göra fel, begå misstag, etc. Gandhi verkar ha varit en klassisk liberal:
Freedom is not worth having if it does not connote freedom to err and even to sin. If God Almighty has given the humblest of His creatures the freedom to err, it passes my comprehension how human beings, be they ever so experienced and able, can delight in depriving other human Beings of that precious right (Gandhi, YI, 12-3-1931, p. 31)
Tocqueville, som tyvärr läses av alltför få, går grundligt igenom riskerna med majoritetens tyranni. När demokratin sätts högre än friheten får majoriteten också rätten att förtrycka oliktänkande, människor som idag t ex vill stanna hemma och ta hand om sina egna barn, eller sådana som vill hemundervisa dem istället för att sätta dem i den sämsta skola Sverige haft sedan åtminstone 1700-talet.
Den fara demokratin utgör för friheten var något som oroade de amerikanska grundlagsfäderna. Det är därför som den federala grundlagen är skriven som den är, inte för att försäkra sig om att USA är demokratiskt, utan för att demokratin ska göras säker för USA. Grundlagsfäderna “were concerned not to make America safe for democracy, but to make democracy safe for America (R.A. Humphrey, citerad av Hayek i The Constitution of Liberty, kap 12, fotnot 36).
I Storbritannien fram in på 1800-talet var maktuppdelningen klar. Staten tog hand om utrikespolitiken. Domstolarna dömde enligt lagen. Men lagen kunde i princip aldrig ändras. Och invånarna skötte själva sina egna liv. På samma sätt var det i Sverige. Lagen i Sverige var i stort sett oförändrad från vikingatiden, eller från längre tillbaka, vi saknar källmaterial, fram till 1734. Lagen var i stort sett inte något kungamakten eller riksdagen kunde ändra på, den var en del av urgamla traditioner.
Så länge lagen inte ger politiker makten över människors privatliv (som t ex skola, pensioner, hälsovård, cykelhjälm), eller åtminstone, så länge vad staten gör med sitt inflytande över människors privatliv inte beror av vilka politiker som har makten, så spelar röstandet inte så stor roll.
Jag finner det intressant att läsa att staten i Sverige på 1800-talet inte hade en aning om hur många mil privata järnvägar det fanns. Bygga en järnväg angick bara markägarna och byggherren.
Så fordomdags rörde politiken i stort sett bara hur höga skatterna skulle vara och till liten del hur de skulle fördelas. Skatterna i sin tur gick till hälften till försvaret och resten till att sköta statsapparaten. Skattetrycket låg på 5-6 procent av BNP, mot 12-13 procent under Per-Albin Hansson och kring 50 procent sedan 1975. Med ett skattetryck över 10 procent, eller med en stat som reglerar privatlivet, så är röstandet också en självförsvarshandling. Detta då vi, som Caplan bland många andra påpekar, inte kan förvänta oss att de som röstar ska bete sig rationellt. Men det är också en självförsvarshandling då vi inser att eftersom staten blandar sig i vårt privatliv, de rationella val andra människor gör, inte stämmer överens med våra egna. Att staten blandar sig i ens privatliv tvingar även liberaler att rösta om hur tvånget ska utformas.
Ett lågt valdeltagande kan alltså vara ett frihetligt sundhetstecken. Staten sköter sitt och medborgarna sitt, och sällan mötas de två.
