Hur man verkligen stöder företag

1995 gjorde finansdepartementet en utredning av företagsstödet, under efter vad jag minns Klas Eklund. Hela rapporten finns inte på nätet, men sammanfattningen hittar man här. Det var den gången inte helt lätt att summera alla bidrag som stat, kommuner och landsting pytsar ut till företag för att ”hjälpa” dem. Numera tar dessutom stora delar av våra skattepengar omvägen till Bryssel innan de kommer tillbaka som ”EU-bidrag”.

Totalt rörde sig stödet 1994 om 50 miljarder kronor, att jämföra med de 20 miljarder kronor som företagen det året betalade in i skatter och de nästan på pricken 50 miljarder kronor de betalade in som sociala avgifter. Mellan 1994 och 2011 ökade Sveriges BNP per kapita från ungefär 190 000 kronor till 370 000 kronor i löpande priser, dvs med 95 procent. Om vi antar att företagsstödet har förblivit lika stort i förhållande till BNP så har det med andra ord ökat till ungefär 97 miljarder kronor per år. Den verkliga siffran torde vara okänd, om inte ett nytt, mycket omfattande utredningsarbete gjorts någonstans.

Det står en del i summeringen om behovet av att analysera företagsstödets effekt. Detta är dock fullständigt onödigt. Företagsstöd kan inte fungera. Det kan man visa med logiska resonemang; ingen datainsamling behövs. För att förstå varför, måste man inse att

  • Samhället är ett komplext adaptativt system (CAS) med en liten överbyggnad kallad ”staten”. Det finns en artikel på wikipedia om detta här. Hollands lilla bok ”Hidden Order” är en mycket god inledning till ämnet.
  • Kunskap kostar mycket pengar. Alla som arbetar i ett privat företag vet om detta. Man ställer sig alltid frågor som ”Vad hinner vi göra?”, ”Vad kommer konkurrenterna göra?”, ”Vad kan vi sälja vår produkt för?”, ”Hur stor kommer efterfrågan att vara?”. Von Mises’ mest berömda bok heter ”Human Action”. Ett bättre namn hade kanske varit ”Human Fumblings”, ”Mänskligt famlande”, för famla sig fram efter bästa förmåga är det man alltid gör i den fria delen av ekonomin.
  • Eftersom den fria, dvs icke skattefinansierade delen av ekonomin är ett CAS så kan man aldrig i det generella fallet koppla ihop orsak och verkan. Man kan se antydningar till detta, men skenet bedrar ofta, eller nästan alltid. Bill Gates och Steve Jobs arbetade otroligt hårt och var otroligt smarta och blev rika på kuppen. Men hundratusentals andra arbetade precis lika hårt utan att bli rika. Och andra människor arbetade sådär halvhårt eller med något som utifrån sett verkar ”mycket enklare” och kom på någon grej som slog på marknaden, en hit-singel, en ny sorts drink, någon snabbmat, någon hushållsartikel ”alla” vill ha.
  • För att förtydliga så finns det finns en korrelation, i genomsnitt, mellan att arbeta hårt och att lyckas på marknaden men man kan aldrig på förhand säga vem som ska lyckas.
  • Ju fler som arbetar hårt och försöker, ju fler lyckas, ju fler nya saker kommer fram, ju fortare ersätts gamla saker och sätt att arbeta med nya, ju fortare växer välståndet i ett samhälle.
  • Den fria delen av samhället, dvs ”marknaden” utvecklas genom en form av evolution. Det sker variationer, dvs uppfinningar, innovationer, följt av urval, dvs vad som slår på marknaden.
  • Denna evolution är inte genetisk och i teorin är den mer ”Lamarckisk” än ”Darwinistisk”. Alltså, i teorin ”ärver” företag och nya entreprenörer förvärvade egenskaper och bygger vidare på dem. I praktiken kostar kunskap otroliga summor pengar och otroligt mycket tid i utbildning, experiment, etc. Därför kämpar företag alltid för att lära sig fortare än de glömmer.

Tyvärr är de flesta moderna ekonomer mer eller mindre kreationister. De inser inte att samhället är ett komplext adaptativt system (tillägg). De resonerar i termer av ”perfekt kunskap”, dvs ett hypotetiskt tillstånd där alla vet allting och där kunskap är gratis. De talar också om ”perfekt konkurrens”, dvs när alla vet allting och det inte kostar något att ge sig in på en ny marknad för att konkurrera. Eftersom världen inte ser ut som dessa teorier förutsätter talar de om ”marknadsmisslyckanden”, ”Market Failure”. Att Ericsson och Huawei (eller Apple och Samsung) inte båda vet allt vad konkurrenterna vet definieras av de flesta ekonomer som ett ”misslyckande”. Sker detta på ett område som politiker och ekonomer bryr sig om, kommer som ett brev på posten ett förslag om att staten ska gå in och ”korrigera” detta.

De flesta tongivande ekonomer arbetar på universitet eller inom statlig sektor och verkar totalt avsakna den känsla för vad en marknad är som varenda korvgubbe eller ICA-handlare har.

Pga vad en marknad är så kan statsmakterna eller statliga ”experter” aldrig hjälpa företag. Vad de istället gör är att:

  • Identifiera goda idéer som är värda hjälp. Men dessa idéer kan aldrig identifieras förrän de utvecklats så långt att de knappt behöver hjälp. De byråkrater som delar ut hjälp belönas av sina chefer för hur många ”lyckade” investeringar de gör. Alltså, ju mindre hjälp ett företag behöver, desto mer hjälp får det.
  • Ge pengar till redan existerande företag som därmed kan konkurrera ut kända eller okända (ofta därför att de inte finns ännu) konkurrenter.
  • Ge pengar till politiska beställningsjobb som satsningar på solenergi i Storuman eller vindkraft i havsbandet.

Tyvärr betalas all den här ”hjälpen” av ”vad man inte ser” som Bastiat skrev i sin berömda essä. Nio miljoner svenskar betalar idag ungefär 97 miljarder kronor varje år för ”hjälpa” synliga idéer. Säkert tiotusentals nya idéer, hur många kan man per definition aldrig veta, får ingen finansiering, därför att pengarna har försvunnit till skatt.

Ett problem med den mänskliga psykologin i marknadsekonomin är att när vi ”ser” problem så vill vi att de ska lösas. Våra politiker stormar till undsättning med våra skattepengar. Enligt devisen att ”även en blind höna hittar ibland ett korn” så lyckas ibland politikerna. För att fortsätta metaforen så gör de det genom att via skattevägen sticka ut ett öga på alla andra hönor.

Så vad ska man göra istället? När man inser att ekonomin går framåt genom evolution så är svaret att man måste se till att så många nya idéer som möjligt kan komma fram. Eftersom man aldrig kan veta var dessa idéer kommer att komma ifrån måste man se till att så många som möjligt är i stånd att prova sig fram. Om de lyckas, eller kanske bara lyckas till hälften så belönas de av marknaden så att de kan fortsätta utvecklas. Därför måste de som provar sig fram få behålla så mycket som möjligt av sina vinster.

Slutsatsen blir att hela företagsstödet bör läggas ner omgående och att skatterna på insamlande av kapital, sparande, bör sänkas. Den statliga inkomstskatten uppgick till 46 miljarder 2010 (Skatteverket, tabell 1.2, sid 28 ff). Skatterna på hushållens sparande och förmögenheter, inklusive fastighetsskatt var 49,5 miljarder. Totalt blir det ungefär 95 miljarder. Helst tycker i alla fall jag att alla bör betala statsskatt (och att den inte bör vara momsen). Eftersom kommuner och landsting idag pytsar ut pengar till nödlidande företag så borde kommunalskatterna sänkas i motsvarande grad.

Antag att all statsskatt och all skatt på sparande försvann i Sverige. Marginalskatten skulle vara kring 31 procent på arbete (bortsett från sociala avgifter förstås). Är det någon vettig människa som tror att det inte skulle bli lättare att locka högavlönade utlänningar till Sverige då än det är att göra det idag via socialbidrag till företag? Att det inte skulle startas många fler företag i Sverige? Företag som Astra i Södertälje och tusentals andra företag skulle bli kvar i landet och andra skulle tillkomma. Många företag som lever på socialbidrag skulle givetvis försvinna också. Men varför ska företag leva på socialbidrag? De anställda i dessa företag skulle anställas av företag som kan stå på egna ben.

Om vi för enkelhets skull antar att borttagen statsskatt och skatt på sparande ökar BNP-tillväxten med en procentenhet per år blir det varje år 33 miljarder till i BNP (en procent av 3308 miljarder, sid 39). Hur mycket BNP skulle öka kan man inte veta, men i ett land fyllt med så många ambitiösa människor som Sverige är det ingen tvekan om att vi alla skulle bli mycket rikare. Efter tre år med en procent extra tillväxt skulle ekomin ha växt med 100 miljarder kronor eller drygt 10 000 kronor per svensk.

Problemet med detta förslag är förstås den gröna avunden. De ”rika” ska minsann inte ha några pengar. Hellre ser socialister att de fattiga blir fattigare i absoluta mått, ifall ”inkomstklyftorna” minskar som President Obama sade vid något tillfälle, än att de ser att de fattiga blir rikare i ett samhälle där inkomstklyftorna är större (se även Thatcher i underhuset här). Detta synsätt förkläds i självbedrägeri med påståenden om att analyser som min är felaktiga, att det måste finnas någon annan, ”rättvis” väg att lösa problemet på.

Någon tvivlare kanske kan hjälpas av detta inlägg om att de 20 procent fattigaste inte är människor, de är en statistisk kategori. Den som vill förstå vad konkurrens verkligen är kan nog inte hitta bättre källa än Hayeks lilla ”Individualism and Economic Order”.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *