På ekonomi-sajten ekonomistas.se skriver Robert Östling att man tydligen inte vet om jobbskatteavdraget haft positiva effekter eftersom det genomförts överallt samtidigt. Man kan därför inte jämföra olika sektorer. Rent logiskt måste avdraget dock öka tillväxten, eller åtminstone välmåendet i samhället. Genom att de som tjänat in pengar får använda dem själva i större utsträckning ökar kunskapsutnyttjandet i samhället. Kontrollen över hur medel används ökar också när de som använder pengarna också är de som äger dem. Om det just i detta fall gör att ekonomin växer eller om folk bara blir nöjdare med livet genom att de kan bestämma mer själva över sina liv verkar för mig vara den enda frågan. Särskilt intressant finner jag den dock inte.
Östling skriver att ”[v]i kan helt enkelt inte veta huruvida denna kostsamma reform hade avsedd effekt” där han menar att många talar om hur ”kostsam” denna reform är (Ösling är inte av den åsikten).
Men perspektivet från vänsterkanten att skattesänkningar är ”kostsamma” är intressant i sig. Det bygger på åsikten att alla pengar tillhör staten. I själva verket är skatteavdrag bara kostsamma för staten. För resten av samhället är skatteavdrag bara mer pengar man får spendera själv. Staten är bara en av många organisationer i det svenska samhället. En alldeles för stor organisation, men ändå bara en organisation.
