Incitament och den socialistiska cirkelns kvadratur

På ekonomistas diskuteras incitament inom vården. Det visar sig, som vanligt, vara otroligt svårt att ge rätt sorts incitament till privata aktörer i vården för att hindra dem att bara ta sig an de lönsammaste patienterna, de som de får mycket betalt för, utan att behöva göra så mycket själva.

Såvitt jag kan se är grundproblemen att:

  • Man noterar att socialistisk vård (dvs vård helt i offentlig regi) inte fungerar så väl. I själva verket fungerar helt offentlig vård otroligt dåligt.
  • Man märker detta när man jämför med fri (dvs oreglerad, eller mindre reglerad, inte gratis) vård i andra länder, eller med andra service-sektorer.
  • Man konstaterar att alla inte har råd med privat vård, vilket man dock inte inser till största delen beror på att man tagit av dem större delen av deras pengar via skattsedeln.
  • Man konstaterar att en del har otrolig otur i livet och drabbas av katastrofer de själva inte kan beskyllas för.
  • Man kräver att alla ska ha god vård.
  • Man kräver vidare att ”alla ska ha rätt till samma vård”.

Så vad ska man göra? Lösningen som man hittills försökt, och forstätter försöka i all oändlighet, är att kombinera utfallet av ett planerat system (offentlig sjukvård i offentlig regi, finansierad av skattepengar) med ett fritt, självorganiserat system, (helt) privat sjukvård och finansiering av kunderna (dvs patienterna eller deras privata sjukförsäkringar).

Detta går inte. Det kan helt enkelt inte gå. Eftersom man vägrar inse att man inte kan planera självorganiserade system, försöker man istället med byråkratiska regler, kontroller och incitament. Eftersom utfallet aldrig blir som man vill, och varje reglering ger oväntade sidoeffekter, försöker man med mer och lite modifierade byråkratiska regler, kontroller och incitament. Osv, osv, år efter år, decennium efter decennium.

Att alla ska ha god vård och att alla ska ha samma vård går inte att förena. Konkurrens och jämförelser är hur vi upptäcker vad som fungerar och vad som inte fungerar. Någon måste få vård som är lite sämre om någon ska få vård som är bättre.

Jag läste just Hayeks lilla mästerverk ”Individualism and Economic Order” som nog är det bästa man kan finna om detta.

För nästan alla skulle man kunna lösa detta genom att helt privatisera vården och låta folk få behålla skattepengarna. Förutom bristen på social konformism är problemen jag kan komma på som skulle återstå då:

  1. Fattiga människor som inte har råd att betala för en sjukförsäkring.
  2. Sådana som har medfödda problem eller som drabbas av något kostsamt.
  3. Sådana som väljer att inte betala för en sjukförsäkring och som drabbas av någon kostsam sjukdom.

Personligen har jag svårt att se varför staten ska bry sig om den tredje kategorin. Som medmänniska skulle jag bry mig om dem, och antagligen hjälpa dem, men jag vill för den skull inte att staten ska lägga sig i. I ett fritt samhälle måste man få ta både dåliga och goda beslut. Om det t ex är ett dåligt beslut att köpa ett hus eller starta ett företag istället för att betala för en dyr sjukförsäkring som man på goda grunder inte tror man behöver tycker jag inte utomstående kan bedöma. Och även om man istället lägger pengarna på vin, kvinnor och sång så borde det vara tillåtet i ett fritt land. Dessutom, i absoluta mått, så finns det faktiskt så mycket att oroa sig för. Freden, potäterna, vaccinet, penicillinet och tandläkarna tar faktiskt hand om säkert 90 procent av de naturliga risker en människa löper.

Det finns inte så många fattiga i Sverige, och att de är så få är inte socialismens förtjänst, tvärtom. Själv skulle jag vilja se en lösning där stat eller landsting, eventuellt, lägger ner någon procent av BNP på kategorierna 1 och 2. Om skatten är låg i ett samhälle som det svenska skulle vi donera otroligt stora summor pengar till fonder och stiftelser som tar hand om dessa kategorier. Så att statens och landstingens engagemang är nödvändigt i ett så rikt land som Sverige är inte säkert.

Läkare har också i alla tider, i åtminstone 2500 år, tagit mycket mindre betalt av dem med små medel eller behandlat dem gratis.

Övrig sjukvård betalar folk för själva, antingen direkt eller via försäkringar som de själva tar. Att det ser så illa/underligt ut i USA beror bland annat på att sjukförsäkringar är avdragsgilla kostnader för företag, men inte för privatpersoner.

En stor anledning till att så många är emot ett fritt sjukvårdssystem är att folk inte vill ta emot ”välgörenhet”. Denna inneboende aversion är stark hos människan och förtjänar att den bok skrivs. I ett sådant verk borde man också diskutera de mentala krumbukter man gör när man tar skattepengar av folk och ger dem till andra. Medel som man med tvång lagt beslag på gör då att det som när det ges frivilligt är ”välgörenhet” istället blir en rättighet.

För det första kan man dock organisera privata system precis som de stora sjukhus som drivs av stiftelser, av kyrkor eller av Röda Korset. För det andra så är de ”många som inte kan klara sig själva” bara några få procent av befolkningen. Ett genidrag av socialdemokraterna är att man sedan 30-talet sett till att alla får bidrag så att nästan varenda svensk tror att de skulle hamna på fattighuset om de inte fick de bidrag de själva betalar. Att ta av hela svenska folket rätten och skyldigheten att ta ansvar för sina egna liv och sina familjer är en illgärning som gör oss alla både materiellt och andligt mycket fattigare.

På grund av 80 år av socialistisk politik för att utveckla understödstagarandan är det säkert fler än 2-3 procent som skulle få det lite svårt om de på en gång sattes att själva ta hand om sina sjukvårdskostnader. Det skulle säkert ta lite tid att återgå till mer normala villkor där människor har kulturella normer där man tar hand om sig själv, sin familj och sina medmänniskor.

För den som är intresserad skrev von Mises en liten bok om byråkrati och incitament 1944 som man kan ladda ner gratis här. Själv är jag mer en Hayek-anhängare. Jag finner von Mises lite för tvärsäker ibland, men denna bok är väl värd att läsa och ca 98% av Human Action har jag inget heller att invända mot.

Trots vad en del kan tro så anser von Mises byråkrati vara nödvändigt i många lägen och han diskuterar varför. Han var t ex motståndare till allt vad prestationslön heter för polisen. Men byråkrati är en organisationsform som man bör undvika överallt där det är möjligt.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Incitament och den socialistiska cirkelns kvadratur

  1. Vote -1 Vote +1Staffan
    skriver:

    Bara att jämföra den amerikanska till stor del privata sjukvården: dubbelt så dyr, dåliga hälsoresultat (u-landet Kuba får lika goda nyckeltal när det gäller t.ex medellivslängd, barnadödlighet) , med de offentliga sjukförsäkringsmodellerna, t.ex. Sverige. Säkert är privat vård jättebra för vissa.Precis som privatskolor är jättebra för vissa. Utslaget över en helhet däremot katastrof. Dina liberala fantasier spricker som såpbubblor vid första veklighetskontakt. Men filosofera vidare du!

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Det amerikanska exemplet är synnerligen dåligt som exempel på ett (klassisk) liberalt system.
      Att vården är dyr beror på ett antal saker:

        Det är, precis som i Sverige, en tredje part som betalar, det försäkringsbolag som ens företag har. Detta eftersom sjukförsäkringen är avdragsgill för företag men inte för enskilda människor.
        Folk får ändå välja, man vill inte ha ”death panels”, dvs vad vi har i Sverige, där ”experter” bestämmer hur vård ska ransoneras.
        Läkare kan bli stämda så patienter överbehandlas och patienter går till flera läkare. Anledningen till detta system är demokraternas fel. 25% av inkomsterna till det demokratiska partiet kom för ett par år sedan från advokater som lever på detta ”trial lawyers”.

        Den vård som ges är faktiskt mycket bra, se nedan. Och väntetiderna är ofta obefintliga. Fråga kanadensarna som åker till USA för behandling.

        Antalet läkare är begränsat av det amerikanska läkarsällskapet som ser till att inte så många utbildas.

        Systemet är, trots vad du tror, genomreglerat av staten. ObamaCare har just lagt till ytterligare drygt 2000 sidor statliga regleringar.

      I ett riktigt liberalt system finns inte allt detta strunt. I Storbritannien i början av 1900-talet var det läkarna som propsade på att hälsovården skulle bli statlig. Den fria konkurrensen drev ner kostnaderna och inkomsterna för läkare och sjuksköterskor. Se Mark Pennington, Robust Political Economy.

      Angående barnadödlighet så jämför man äpple och päron:
      http://www.nationalreview.com/articles/276952/infant-mortality-deceptive-statistic-scott-w-atlas

  2. Vote -1 Vote +1Staffan D
    skriver:

    I Sverige har vi det väl mycket bra idag: Privat sjukvård (dit man nog går, om det inte är mycket akut), och friskolor (”privata skolor”) om den kommunala skolan skulle vara otrevlig.
    – ”Katastrof” sådant, tycker ’Homo politicus’. ’DDR var inte dumt’…
    – Vad som kommer fram i blogg-kommentarer mm är att människor tycker att staten har ansvaret för att de ska vara lyckliga. Det där är fantasier. ”Lyckan” beror väsentligen på en själv. (Sjuka och handikappade kan vara ’lyckliga’, glada över tillvaron… Medan ’överklassen’ svär över allt de råkar ut för.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *