S hårda kamp mot lika behandling

Lena Sommestad föreslås bli ledare för det Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Enligt hennes blog är en del av hennes budskap är att satsa på ”jämställdhetsfrågorna”, att

åter sätta jämställdhetsfrågorna högst upp på den politiska agendan. 40 år efter de stora jämställdhetspolitiska reformerna består ojämlikheten mellan kvinnor och män…

Något som (klassiska) liberaler ofta poängterar är konflikten mellan å ena sidan lika behandling, och å den andra lika utfall. Meningsmotståndare brukar oftast reagera med att ”nu talar vi om något annat”.

En alternativ reaktion är att ”vi är givetvis för lika behandling, det är ju alla, men på grund av det historiska förtrycket och orättvisorna så måste vi tillfälligt göra ett litet avsteg”. Så, så fort man korrigerat vad historiska missförhållanden orsakat så kommer utfallet automatiskt bli lika med lika behandling…

Män och kvinnor beter sig inte likadant, trots 40 års ”jämställdhetsarbete”. Vilket oerhört problem som vi måste ta itu med säger en del. Vive la différence! säger andra.

200 miljoner år som däggdjur, 2 miljoner år som jägare och samlare, 150 000 år som moderna människor, lika moderna som vi är nu har gjort att män och kvinnor är olika. Den genetiska skillnaden mellan män och kvinnor är 1-2 procent, lika stor som mellan en man och en hanchimpans eller mellan en kvinna och en honchimpans.

40 år med daghemsarkipelagen, små Nordvietnamesiska omskolningsläger för att få 3-6-åriga pojkar att bete sig som 3-6-åriga flickor har inte hjälpt. Det finansiella trycket för att tvinga föräldrarna att sätta barnen i dessa läger är 12 000 kr per månad per barn. Totalt är detta tryck för att tvinga in barnen på daghem, det som kallas för att ”hindra att kvinnor kedjas fast vid spisen”, omkring 3-4 miljoner kronor för en familj med 2-3 barn.

Läs gärna Tanja Bergkvists inlägg om ”genus” och den svenska förskolan, t ex här och här.

Hittills är resultatet bland annat utschasade småbarnsföräldrar där båda tvingas arbeta heltid och där de ofta turas om att komma in klockan 6 på morgonen till kontoret för att få något gjort mellan lämnandet och hämtandet på dagis. Sverige har världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens. Sverige har också bland de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i världen. I stort sett det enda som har hänt sedan 1960 är att kvinnor lämnat hemmet för att utföra samma arbete som löneslavar. 40 eller 50 år utan resultat leder dock inte till att anhängarna av denna politik inser det futila i sina försök.

Låter man föräldrarna behålla sina 12000 kronor per månad per barn riskerar de göra fel anser man. De vet inte vad som är bäst för dem. I alla fall inte ”de svaga”, något som för mig låter som ”idioterna”. Föraktet för medmänniskan är massivt bland dem som tror sig veta bättre. Inte kan väl föräldrar betros med sina egna barn heller?

Anders Edwardsson berättar i sin eminenta ”En annorlunda historia” att stanna hemma med sina barn på ”borgarvis” istället för att arbeta på fabrik var något som svenska arbetarkvinnor började göra så fort det blev ekonomiskt möjligt, när Sverige började bli rikt på 1920-talet. Vad jag inte kan begripa är varför de borgerliga partierna fortsätter med det tvång som ”familjepolitik” är. Bäst vore att helt avskaffa denna. I alla fall om man vill ha ett fritt samhälle och lika behandling.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *