Utan kompass i 40 år

DN har en intressant ledare om Juholts och socialdemokraternas problem att hitta kompetenta människor och också människor med högskoleutbildning.

Den första reflektionen är att högskoleutbildning och kompetens inte nödvändigtvis har med varandra att göra. En gång i tiden när realskola, gymnasium och högskola var mycket selektiva fanns det en garanti för att de som kom in på högskola var en elit. Elit i så måtto att de hade god studiebegåvning, men inte alls i den meningen att de var alla de i en årskull som hade sådan begåvning. Hundratusentals människor började arbeta vid 13-14 års ålder och läste in vad de saknade i egen takt eller via Hermodskurser. Många ledande socialdemokrater bland annat.

Numera ska tydligen hälften av en årskull läsa på högskola. Man verkar ha fått för sig att en akademisk utbildning är nyckeln till framgång i livet. Men man har svårt att hitta saker att sätta folk att läsa. Vad som normalt är yrkesutbildningar (inklusive till viss del faktiskt, läkare) kallas för akademiska utbildningar. Vad man inte behöver högskola för att bli, t ex journalist, skapas det universitetsutbildningar för.

Att kalla något för ”en akademisk utbildning” gör den varken bättre eller sämre i sig. Ofta förlängs dock utbildningar för att få en ”akademisk längd”, något som bara försenar de studerandes intåg på arbetsmarknaden (vilket i kristider ofta är ett av syftena). Så att Juholts lag och socialdemokraterna på höga poster inte är fyllda av docenter och professorer ska inte ligga dem till last.

Att Juholt fått ta folk från avbytarbänken är inte så konstigt, om han nu bestämt sig för att fylla posterna med alternativa personer, personer som inte satt i den tidigare ledningen. A-laget är de som lyckades kämpa sig upp från späd ålder inom SSU. B-laget är de som kom in därför att Lycksele, Sollefteå, Göteborg eller Söderhamn (jag hittar på) ska ha namn i riksdagen därför att det är deras tur. Bor det då inte någon före detta SSU-ordförande eller annan karriärsosse på orten, så blir det någon annan som får representera dem. Vilka de är är inte så viktigt, för i Sveriges proportionella valsystem är de flesta av dem ändå bara lydiga röstboskap. Inte för att politiken alltid är bättre där, men i Frankrike och Storbritannien, där alla val sker i enmansvalkretsar med majoritetsval, är det otrolig konkurrens om vartenda mandat. Lokala politker vill ha sin kandidat. Riksorganisationen för ett parti vill sätta betrodda män och kvinnor på valbar plats (i en valkrets där de har chans att få in en kandidat). Dessa personer måste alla ha personliga kvalitéer som folktalare, god debattör och ledaregenskaper.

Så en anledning att det är barskrapat på kompetens är att de Juholt har att välja bland aldrig avsågs få några ledande roller inom partiet. Men en annan anledning är att socialdemokraterna har så otroligt svårt att hitta människor med stor talang som brinner för någon sorts idé. Även om jag tycker att deras modell av verkligheten var gravt felaktig, så brann socialdemokrater fram till 1970 ungefär för att bekämpa orättvisor och för att svaga grupper skulle få det bättre. Men när Sverige hade nått drygt 50 procent skattetryck, och det inte gick att höja mer, blev politiken en diskussion om hur man ska fördela skattemedlen mellan de unga, de gamla, barnfamiljer, ensamstående, ensamstående med barn, de handikappade, pensionärer, privatanställda, offentliganställda, arbetslösa, de som arbetar, de fattiga, medelklassen, etc. Grupper som tillsammans omfattar hela Sveriges befolkning många gånger om. Uteslutna är endast ”de rika”, en fientlig folkstam som bor någonstans långt borta.

Eftersom den socialdemokratiska idén om hur världen fungerar var (och är) felaktig i grunden, och det patos som fanns fick utlopp i att genom skatte- och regleringsvägen rätta till de ”orättvisor” man tyckte sig se, så blev det problem när pengarna tog slut. Och pengarna tog slut redan kring 1970. Det patos som gav en riktning till partiet levde kvar en tid sedan skatterna gått i taket, men det har nu klingat av helt och hållet. Det är klart att det finns en hel del patos kvar, men numera spretar det i alla riktningar, för hur man än vrider och vänder sig i världen, har man en socialdemokratisk verklighetsuppfattning så kolliderar den med en verklighet som inte alls fungerar som man tror.

Socialdemokraternas enda kvarvarande idé är att de är ett ”vänsterlag” och att de så småningom hoppas komma tillbaka till maktens köttgrytor. Vad de ska göra när de väl kommer dit har de ingen aning om.

Den enda koherenta idén till vänster är den gravt felaktiga och mordiska marxismen. Men denna är ett så starkt ”opium för de intellektuella” att den vägrar dö. Jag hade för mig att socialdemokraterna övergav marxismen någon gång på 1920-talet. Jag trodde också att marxismens inbyggda hyllning av våldet som politiskt medel gjorde den pestsmittad för socialdemokratin, men dess attraktionskraft verkar aldrig avta. T ex Lena Sommestads just nu pausade blogg är fylld av marxistiska betraktelser, både i inläggen och i kommentarerna. Händelser som murens fall 1989 ger tydligen bara en mycket tillfällig immunitet.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *