Vad var det jag sa?

”Vad var det jag sa?” har jag lust att säga när jag läser i dagens DN att Khaddaffis kvinnliga livvakter var ett harem av tvångsrekryterade kvinnor, som våldtogs av diktatorn själv och hans anhang.

Så illa trodde jag faktiskt i min enfald inte det var, men under min Uppsalatid togs Libyen upp som ett föredöme. En mycket intelligent socialdemokrat förklarade för mig att Khaddaffi minsann kämpade för social rättvisa. Han använder dessutom kvinnor som livvakter sade hon, vilket skulle bevisa både att han kämpade för jämställdhet, och att kvinnor i gemen visst är lika bra som män som soldater.

Att Khaddaffi var lite diktatorisk fick man överse med, för han var tvungen att ibland ta i med hårdhandskarna för att införa social rättvisa, välstånd, jämställdhet och annat fint på grund av det reaktionära motståndet från konservativa krafter.

När ska vänstern lära sig? I Sovjet var minsann allting bra, åtminstone var det bättre att vara fattig där än i det hemska USA. Om hur illa det är att vara fattig i USA har jag just skrivit om här.

Lena Sommestad, nybliven ledare för S-kvinnorna, skriver att diktaturen i Sovjet gav stora ekonomiska framsteg. Hon är ju professor i ekonomisk historia och kan väl antas veta vad hon talar om. Att 20-30 miljoner människor massakrerades under de stora framstegens tid måste hon tycka var ett litet pris att betala. Framstegen var ju inte heller så inhemska, vilket hon också borde veta. Sovjet exporterade vete för att finansiera nyckelfärdiga fabriker och ingenjörer från väst, ofta medvetet för att samtidigt få ukrainare att svälta ihjäl. 1944 sade Stalin att ”about two-thirds of all the large industrial enterprises in the Soviet Union had been built with United States help or technical assistance” (Thomas Sowell, Conquest and Cultures, sid 216).

Några kommer kanske ihåg livet det blev när Bengt Westerberg i slutet av 80-talet kallade Sovjet för en diktatur.

Diktaturerna i Mozambique, Angola, under Mugabe i Zimbabwe och under Sandinisterna i Nicaragua var alla ljusa och vackra och förtjänade vårt stöd tack vare kampen mot högerkrafter och för den sociala rättvisan.

När ska vänstern börja tveka om Castro? Antagligen aldrig. När Cuba efter kommunismen om 20-30 år blivit ett nytt Taiwan kommer frågan att ha förträngts. Eller så kommer Che Guevarra då på något sätt framställas som orsaken till välståndet. ”Titta, Che och Castro hade rätt” kommer vänstern nog säga.

Uppdatering den 1 september:

I dagens DN, SvD, AB, och Expressen rapporteras det att detta föredöme för jämställdheten i arabvärlden, med kvinnliga amazoner som livvakter, säger: ”Vi ger inte upp, vi är inte kvinnor. Vi kommer att fortsätta strida…”

Rating 4.33 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vad var det jag sa?

  1. Vote -1 Vote +1Bo Malmberg
    skriver:

    Bara om man ser ekonomisk tillväxt som det enda värdet som politiken ska sträva efter innebär konstaterandet att Sovjet gjorde stora ekonomiska framsteg att man ser positivt på den sovjetiska samhällsmodellen. Om du studerat Lenas blogg så vet du att hon tvärtom hör till dem som ifrågasätter att högsta möjliga lycka är detsamma som högsta möjliga tillväxt. Se till exempel hennes inlägg ”Tillväxt: sex punkter för socialdemokratin”, den 30 december 2010, http://lenasommestad.wordpress.com/2010/12/30/tillvaxt-fem-punkter-for-socialdemokratin/

    Därmed rycks grunden undan för ditt påstående att Lena anser att 20-30 miljoner döda är ett litet pris att betala för ekonomiska framsteg.

    Om du är en seriös debattör bör du därför ta tillbaka detta påstående och be om ursäkt.

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Jag hoppas du finner att följande svarar på ett ungefär på din kommentar. Om du han läsa den första versionen så har jag formulerat om mig nu.

      För att ta det från början, så är det så att ”tillväxt” i Sovjetunionen är något som i stort sett var omöjligt att mäta. Det är svårt nog i en marknadsekonomi (hur många iPhones idag motsvarar ett ton potatis 1923?). Man kan dock göra approximativa jämförelser. Men i en planekonomi finns det inga riktiga priser, så man vet knappt någonting. Von Mises påpekade detta 1920 (Socialism) som står på tur i min läslista. Hans monumentala Human Action (som du kan ladda ner gratis) tar också upp detta. Socialisterna fuskar faktiskt, för innan revolutionen i Ryssland hade de tänkt klara sig utan pengar helt. Som professor i ekonomisk historia borde Lena Sommestad veta detta.

      Jag tillhör dem som anser att ”lycka” är något som var och en får bestämma vad det är. ”Samhället” (som inte är ett levande väsen och inte kan göra någonting) eller dess påstådda substitut ”staten” ska inte lägga sig i hur människor söker lyckan. Det fina med marknadsekonomin är att, inom de begränsningar som görs av de medel man har till sitt förfogande, och att man måste ta hänsyn till andra människor, så får man själv söka lyckan. Jag vill inte att ”samhället” ska bestämma, eller ens bry sig om vad lycka är. Som bonus får man i regel mycket hög tillväxt i en marknadsekonomi.

      Hennes artikel du refererar till är ”så absurd att den inte ens är felaktig”. I punkt 2 diskuterar hon Kina som om detta land först skaffat sig en välfärdsstat och genom denna rönt ekonomiska framsteg. Men framstegen i Kina stavas ”brist på kontroll” och ”kapitalism”. Först provade man i 28 år med folkkommuner, stora språng framåt (som dödade 10-tals miljoner) och kulturrevolutionen som dödade folk igen och som slog sönder utbildningssystemet. Detta under världshistoriens största massmördare, Mao. Mao följde ett Marxistiskt program som den som inte är helt förblindad kan utläsa förebilden till i Det kommunistiska manifestet.

      Vad man gjort i Kina är att till slut släppa fram det kinesiska folket med den privata företagaranda som finns i deras kultur. Kulturer är långlivade saker och jag är mycket imponerad av hur uthålliga kineserna är.

      Det privata företagaranda var starkt i Kina 700-221 fKr. Sedan ströp kejsaren ekonomin och kontrollerade ekonomin. Företagandet återkom kring 200 eKr, för att stoppas av kejsaren några sekler senare. Sedan återkom det igen efter ca 900 för att helt förträngas efter 1400. År 1818 fanns det 2 lärare, 24 studenter i matematik på 360 miljoner invåndare. På 30-talet tappade staten kontrollen igen och det blev ett kort uppsving som japanerna stoppade med sin invasion. I december 1978 bestämde sig Deng Xiaoping för att släppa folket fritt, till att börja med lite trevande. Numera kallas den politik som Kina bedriver för ”nyliberal” enligt vänstersidans terminologi. Kapitalism, marknadsekonomi alltså.

      Som jag antyder så fick fritt företagande, vetenskap och kultur uppsving samtidigt och förträngdes samtidigt. Fritt företagande är förutsättningen för vetenskap och kultur.

      Min kritik mot Lena Sommestad är att antingen förstår hon ingenting,eller nästan ingenting av vad som föregick i Sovjet, och i artikeln, Kina. Eller så är hon så cynisk att hon vet vad som hände och händer, men att hon ändå skriver det hon skriver för att hon tror att det är vad hennes bloggläsare vill höra. Hon behandlar inte kommunism och nazism som lika onda fenomen. Hon håller inte rågången mot vänster öppen.

      Punkt 1, ”Modern forskning visar att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit).” Jaså?
      Detta är ungefär så grumligt tänkt man kan tänka. Utbildning och hälsa är endast ”utanför marknaden” därför att de har socialiserats. Utbildning och hälsovård är i grunden privata uppfinningar. Utbildning är bara av nytta för en ekonomi om den ger det som marknaden efterfrågar. I Kina förstörde man dessutom utbildningssystemet i och med kulturrevolutionen.

      ”Social tillit”… Jag antar att hon menar att man måste ha ett väl utbyggt socialförsäkringssystem för att våga ta initiativ. Och att Mao skapade detta. Ingetdera är sant. Massakrera och förtrycka människor är inte att skapa tillit.

      Kring 1750 var risken i Sverige att dö mellan 30 och 100 gånger högre än nu för barn. 10 gånger högre än nu för vuxna. Men våra förfäder gick inte omkring, förstelnade av rädsla.

      Jag skulle nog kunna skriva en bok om detta inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *