Science is the belief in the ignorance of experts

Richard Feynman sade att

”Science is the belief in the ignorance of experts”

i ett anförande med titeln ”What is science” från 1966.

Jag tänker på det när jag läser att någon har klankat på CG Ribbing för att han inte publicerar sina klimatresonemang i ”riktiga” media, såsom Main (Lame) Stream Media, eller i vetenskapliga tidskrifter.

Det finns ett antal aspekter på detta. Den vetenskapliga metoden går ut på att konfrontera teori och experiment för att, förhoppningsvis, komma närmare och närmare sanningen. Men den som tror på absoluta sanningar utanför matematikens och den formella logikens områden har övergett den vetenskapliga metoden. Den vetenskapliga metoden är till stor del att acceptera att ”allt flyter” med öppna armar.

Detta leder till mig till några reflektioner.

För det första så är universitet i grunden ”medeltida gillen”. Universitet delar ut doktorsgrader och andra titlar. När dessa betyder ”vi andra som jobbar här tycker att du gjort ett bra jobb” så är allt väl. Men när doktorsgraden eller professorstiteln får betyda ”du har upptäckt SANNINGEN” så har man övergivit den vetenskapliga metoden.

Vad beträffar publicering i MSM så betyder det ur vetenskaplig synpunkt ingenting. Jag menar inte detta som intellektuellt snobberi. Tvärtom tycker jag det är både bra och viktigt att vetenskapliga åsikter sprids och debatteras så vitt, brett och fritt som möjligt. Det är endast ur ”vetenskaplig synpunkt”, rätt förstått, det inte betyder någonting att få in en artikel i DN eller SvD. En tidningsartikel är inte ett vetenskapligt experiment eller en teoretisk upptäckt.

Vad värre är, en del forskare som antagligen har ett IQ långt över mitt, har skrivit bland annat på ”The Climate Scam” i kommentarsfälten saker i stil med ”om du inte publicerar i peer-reviewade tidskrifter är du inte värd att tas på allvar”.

De flesta, även forskare, verkar tilldela ”peer review” magiska egenskaper. Peer review innebär endast att två experter i det fält man publicerar i har granskat det man skriver. En första ordningens kvalitetskontroll alltså. Inget mer, och inget mindre. Det finns ett antal stora brister med detta system. För det första, vad är en ”expert”? Någon som arbetar inom fältet förstås. Men ett vetenskapligt fält har bara plats för ungefär 150 personer, storleken på en klan hos jägare och samlare. Robin Dunbar diskuterar detta i denna bok.

Så peer reviews kan stoppa fel, om området man diskuterar håller sig inom de ”normala” ramarna för fältet. Men om det rör sig om någonting som faller lite utanför, eller som upprör någon så fungerar det inte. Peer reviews betyder att folk som känner varandra, mer eller mindre anonymt, granskar varandras arbeten.

Om någon skriver något som säger att ”allt vi håller på med är värdelöst” kommer detta inte att publiceras. Alla i fältet är beroende av att finansiärerna tycker att området är viktigt. Om AGW inte är livsfarligt eller om preparat X inte botar cancer sinar pengarna. I synnerhet är detta allvarligt när det i princip bara finns en källa till finansiering, staten.

Vad är lösningen då? För Sverige isolerat vore det bästa ett löjligt lågt skattetryck, säg 7 procent, som år 1900, eller 12 procent som under Per-Albin, kombinerat med inga statliga eller andra offentliga pengar över huvud taget. Laissez-faire-kapitalism alltså, den fria marknaden som i grunden är all vetenskaps moder.

Terence Kealey i ”The Economic Laws of Scientific Research” formulerar tre empiriska lagar för civli forskning:

1 – The percentage of national GDP spent increases with national GDP per capita.

2 – Public and private funding displace each other.

3 – Public and private displacements are not equal: public funds displace more than they do themselves provide.

Under laissez-faire, när Storbritannien både var världens rikaste land, och hade världens bästa forskning, lade staten inte ut ett korvöre på forskning mellan ungefär 1830 (när de slösat bort otroliga summor på Charles Babbage räknemaskin) och 1920 (när staten drev alla universitet i konkurs genom en devalvering av deras tillgångar av värdepapper med 75 procent).

Hur finansierades forskningen då? Vissa vet att jag filar på ett bokmanus, så jag tar mig friheten att citera mig själv på utrikiska:

During “laissez-faire” economics in Britain in the 19th century, when not a penny of public money was spent on science, it received higher funding than anywhere else in the world. There was also a lot of variety in the ways of funding (Kealey, 1996,  p. 74-81). There were hobby scientists, such as Cavendish (1731-1810), for a time the richest man in Britain and also its greatest scientist (he measured the gravitational constant with his torsion pendulum) and Charles Darwin (1809-1882). There was: industrial science, funded by private companies; university science, endowed by industry; privately endowed university science; and, university science funded by fees or commissions.

Det tål att upprepas: Charles Darwin hade vetenskap som hobby, han publicerade böcker, inte artiklar i Nature. Han ansökte aldrig om forskningsanslag, för tack vare ett mycket lågt skattetryck kunde han betala för sig själv. Han utbildade inga doktorander.

Det enda sättet att hålla ”peer review”-maffian stången är konkurrens som ”förstör” allt ”det fina” som etablissemangen försöker bygga upp. Under laissez-faire hade både Stockholms- och Uppsalainitiativen varit välfinansierade, helt oberoende forskarlag eller forskningsinstitut.

Och, den som inte betraktar något som trovärdigt för att det är publicerat i fel tidskrift, på fel web-site eller inte granskats av ”rätt experter” har åtminstone tillfälligt övergett den vetenskapliga metoden. Eftersom vi endast är dödliga människor är vi tvungna att grovsålla enligt vissa regler, men det som kommer igenom detta filter är inte nödvändigtvis viktigt, eller allt som är viktigt.

Rating 4.33 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Science is the belief in the ignorance of experts

  1. Vote -1 Vote +1bom
    skriver:

    Verkar som Du syftar på TTPP och hans fåfänga(i dubbel bemärkelse) försök att nedgradera sin omvärld/sina meningsmotståndare på TCS och Newsmill? Karlen är mycket kunnig och välutbildad men sitter fast i sitt vänsterskruvstäd. Därför måste han jesuitiskt kämpa mot ännu intelligentare motståndare i form av emeritiprofessorer och snart emeritus dito på TCS. ”Varför publicerar Ni inte i peer-rewiew tidskrifter” är ett av hans vanligaste modi operandi/standardyttranden. Därmed låtsas han att han lyckats visa att motståndarens idéer är värdelösa. Det han visar är blott sin självålagda inskränkthet. Han missbrukar då sin ”fina” teknologie doktorgrad” grovt. Den enda jag påträffat som viftar lika intensivt med armarna i sin elitism är en viss A Ardin som gärna flaggar med sin IQ= 137. Någon elaking undrade då om testen utförts i tidningen Veckorevyn.

  2. Vote -1 Vote +1Erik Lidström
    skriver:

    Jag har sett liknande kommentarer många gånger. Själv har jag slutat läsa Newsmill eftersom de censurerar så vilt och onyanserat. En artikel efter valet sade att anledningen till att SD kom in var att de censureras. Som illustration hade de tagit bort 85 av 90 kommentarer…

    Den jag tänkte på är en otroligt smart person jag vagt kände från min Uppsalatid. Han är säkert professor nuförtiden i något teoretiskt ämne. Han verkade då så vettig då att uttalandet gjorde mig mycket förvånad och lite ledsen.
    Minnet är lite vagt, jag tror nu det kan hända att han kommenterade på ett klimatseminarium rapporterat av Maggie istället för i kommentarsfältet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *