Att se eller inte se, det är frågan

Obama har just beslutat att inte publicera foton över den ihjälskjutne bin Laden, eller möjligen den summariskt avrättade bin Laden. Antagligen är detta ett mycket vist beslut som tagits efter noggranna överväganden. Men det kan också vara att man börjar fundera på om historien om räden faktiskt låter så sammanhängande. Vita huset har nu beslutat att tystnad är den bästa taktiken säger Washington Post.

För sju år sedan, i januari 2004 meddelade Pentagon pressen att åtgärder vidtagits mot soldater vid Abu Ghraib-fängelset i Bagdad. Ingen reagerade. Den 24 februari meddelade man att 17 soldater tagits ur tjänst. Ingen reaktion. Den 21 mars åtalades de sex första soldaterna. Ingen reaktion från pressen. Helt plötsligt, i slutet av april (CBS) och början av maj (The New Yorker) publicerades bilder, och den redan existerande skandalen blev nu en offentlig skandal som alla brydde sig om. ”Allmänheten har rätt att veta” sade man. Rumsfeld borde avgå, militären var kriminell, etc, etc.

Nu vill man inte publicera bilder på den döde bin Laden, därför att det kan skada amerikanska och allierade intressen. 2004 struntade man fullständigt i sådana betänkligheter och protester från ”det militärindustriella komplexet” och från ”George Bush’ regim”. Huvudsaken var att komma åt George Bush. Kosta vad det kosta ville.

Arabvärlden blev upprörd, terroristerna i Irak, Afghanistan, Marocko, Yemen, Storbritannien, Pakistan och USA fick en stor rekryteringskampanj som drevs åt dem helt gratis. Inte för att man kan reda ut detta och föra enskilda fall till bevis, men med stor sannolikhet kostade denna publicering hundratals amerikanska soldater livet. Den kostade kanske också svenska soldaters liv i Afghanistan, soldater som nu kanske hotas än mer av bin Ladens död.

I Europa är man nu på vissa ställen upprörd över att det fröjdas över att någon dödats. För dödsstraff ska vi ju inte ha säger den politiska och mediala eliten. Att ungefär hälften av svenska folket faktiskt var för dödsstraff senast någon frågade (49 procent var för 1997) löser man med att inte fråga. I Storbritannien är stödet än större:

[b]ut, even if you ask the death-penalty question in the more restricted sense that Americans generally understand it – “Do you support the death penalty for aggravated murder?” – you find very few European countries where the public clearly opposes it, and there are a number where support is very strong. In Britain, the world headquarters of Amnesty International, opinion polls have shown that between two-thirds and three-quarters of the population favors the death penalty – about the same as in the United States. […] There is barely a country in Europe where the death penalty was abolished in response to public opinion rather in spite of it.

(Joshua Micah Marshall, ”Death in Venice: Europe’s Death Penalty Elitism”)

Många, antagligen de flesta politiker som säger sig vara för demokrati i Sverige och resten av Europa, är rörande överens om att man inte ska fråga folken frågor man inte vill ha fel svar på. Populism definieras normalt som frågor där folkopinionen är impulsiv och tar beslut i stundens hetta, eller som frågor där enstaka frågor inte hänger ihop. Man kan inte både sänka skatterna och höja bidragen, även om det vore trevligt.

Dödsstraff tillhör dock en grupp frågor där säkert minst hälften av folkopinionen har tyckt en sak i åtminstone 150 000 år, sedan Homo sapiens uppstod, precis lika moderna som vi är nu, kompletta med kultur, sång och dans. Det är bara tack vara att en liten majoritet lyckats undanhålla folket möjligheten att yttra sig som dödsstraffet avskaffats. Detta kanske är en bra sak. Men att kalla det för demokrati är hyckleri.

SvD, AB, Ingerö

Rating 3.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *