Självreglering, Tobinskatt, girighet och givmildhet

Lars skrev en hel del tänkvärda kommentarer om mitt förra inlägg:

http://www.undertallen.se/2011/03/det-oppna-samhallet-och-socialdemokraterna/#comments

Mitt svar blev så långt att det är värt ett inlägg. Ursprunget i denna diskussion kommer från en diskussion hos Lena Sommestad.

Många ser detta som Tobin-skatt som som ett sätt att få informationen att flöda långsammare i ”rättvisans” namn. Jag skriver med citationstecken eftersom detta rättvisebegrepp försöker rätta till två saker

  1. Ge pengar till de sämst ställda genom att sända pengar till fattiga länders regeringar.
  2. Straffa de ”giriga” spekulanterna.

Den första anledningen är vällovlig men missriktad. Den andra styrs av vårt rättvisepatos men kommer inte att hjälpa någon.

Denna Tobin-skatt kommer inte att hjälpa de fattiga, tvärtom kommer den att förstöra för dem genom att göra hela världen fattigare. Vad Afrika och Syd-Amerika behöver är mer kapitalism, inte mindre. De behöver kapitalism för alla, inte bara för de rika.

Hernando de Soto beskriver hur otroligt svårt det är för de fattiga i tredje världen att komma in på den legala marknaden i ”The Mystery of Capital”. När 90% av befolkningen inte kan belåna ett hus, eller ens äga mark, eller lagligen starta ett företag så är det inte en särskilt väl fungerande marknad. De Soto är sedan optimistisk och säger att om fattiga länder bara såg till att det fanns en väl fungerande marknad så kommer det att lösa sig. Jag håller bara delvis med, för det kan ta sekler att ändra en kultur.

Människan har tyvärr dessutom inbyggt i sig en drift att ”ta från de rika”, bestraffa ”spekulanter”, ”göra saker” när man ser ett problem. I ett demokratiskt samhälle som inte är vant vid en marknadsekonomi kommer den antagligen i all välmening förstöras ganska snabbt. (Jag skriver en bok i just detta ämne. Återkommer här när den blir publicerad.)

Enligt data som Matt Ridley refererat till i ”The Rational Optimist” förlorar Afrika 500 miljarder dollar på Europas och USAs handelshinder, 12 gånger den u-hjälp de tar emot. När du köper en chokladkaka som tillhör systemet för ”rättvis handel” (kommer inte ihåg vad det heter på svenska) så ser du att chokladkakan är tillverkad i Schweiz eller Belgien. EU lägger höga tullar på färdiga produkter för att bl a skydda chokladindustrin. Hela denna ”rättviseindustri” är ett bedrägeri. Kanske inte ett medvetet bedrägeri hos alla medverkande, men de som driver dessa projekt borde inse vad de gör.

Att ge pengar till fattiga länder har alltså aldrig fungerat. Pengarna går till skrytprojekt som rostar bort, europeiska högproducerande kor som dör på fläcken, eller som oftast, rakt in på nummerkonton i skatteparadis. Zaires Mobutu ska ha haft en förmögenhet om 5 miljarder dollar när han dog. Men detta gör honom tydligen till en amatör jämfört med Husni Mubarack eller Khadaffi. Om Zambia hade investerat något sånär väl all u-hjälp de fått sedan 1960 skulle de ha en årsinkomst per kapita om $20 000. Nu är den kring $500.

Ett fritt, självorganiserat system kommer alltid att ha självsvängningar. En del av dessa kommer att göra ont, andra inte. Men om staten låter bli att ”göra något” så ordnar det sig oftast ändå. Detta låter optimistiskt och naivt kanske, men ta krisen på 30-talet. Länge trodde man att den amerikanska regeringen hade varit tvungen att ingripa. Tack vare forskning av Friedman och Scwarz så vet man nu att statens inblandning förvandlade “a garden-variety recession into the worst economic calamity of the century”. I Sverige gjorde faktiskt regeringen ingenting alls, trots all samtida och senare mytbildning, som Anders Edwardsson diskuterar i sin bok ”En annorlunda historia”.

Man kan jämföra med den stora krisen i början av 20-talet där Harding halverade statsutgifterna och vägrade ”göra något”. Orsak och verkan går inte att bevisa, men krisen verkar ha varit lika djup som den 1929-1933 och ändå försvann den av sig själv på 18 månader och övergick istället till ”the roaring twenties”. Här är en artikel om detta:

http://www.nationalreview.com/articles/226645/not-so-great-depression/jim-powell

som kan vara av intresse fast den är skriven av en höger-site. National Review är dock den site som skriver de mest genomtänkta artiklar man kan hitta från ett ”klassiskt liberalt” perspektiv.

Jag håller med om att i ett odämpat system så kommer det att svänga mycket. Man kan dock inte ta bort svängningarna utan att också ta bort välståndet. Det bästa man kan göra är att se till att reglerna, lagarna, är så bra som möjligt ur system-perspektiv. Här får man kompromissa en del och acceptera kända problem för okända vinster.

Om man söker efter ”kosmisk rättvisa”, (titeln på en mycket bra bok av Thomas Sowell), rättvisa som ska rätta till alla fel och brister som man ser så blir rättvisan otroligt dyr också. Miranda-varningarna i USA kom till för att skydda dem som arresteras mot statens övermakt. Efter detta exploderade brottsligheten. Hundratusentals människor extra blev mördade för att rättvisan blev så otroligt mycket dyrare att administrera och mäta ut. Alltså, å ena sidan en möjligen noggrannare rättvisa. Å andra sidan stora mängder dödsoffer och allmänt fördubblad (eller mer) brottslighet.

I Sverige vill jag minnas att Leif GW Persson sade att om man låste in de värsta 500 (eller var det 2000) seriebförbrytarna skulle brottsligheten sjunka med 50%. Jag har en känsla av att om ”populistiska” svenska väljare finge välja så skulle lagarna vara sådana att man gjorde precis detta. Som ”tur är” har vi politiker som inte låter sådana ”populism” komma till tals i riksdagsbeslut.

Vissa av reglerna i samhället kan man alltså styra med lagar, andra kommer från kulturen och kan ta sekler att ändra. Jämför Haiti och Japan. 300 000 döda i Haiti, 20 000 i Japan. Jordbävningen i Japan var 100 ggr större (9 istf 7 på richterskalan). 1853 var Japan på samma nivå materiellt som Sverige i början av 1600-talet. Men de hade en kultur som gjorde att de 1905 hade kommit ikapp så mycket att de besegrade Ryssland i krig.
Sverige har en mycket bra kultur för det öppna samhället och för laissez-faire-kapitalism. När hindren togs bort på 1860-talet exploderade ekonomin.

Det låter så cyniskt när man säger att alla är ”giriga” i det kapitalistiska systemet. För att systemet ska fungera måste människor se till sitt egenintresse. Men människor brinner också för att hjälpa andra. Annars så skulle inte 100% av platserna i Sveriges riksdag gå till partier som lovar hjälpa människor. Det patos som alla partier har, och alla människor, förutom 3-4% sociopater (bland män, 1% bland kvinnor) har, visar också att i en laissez-faire-stat skulle nästan alla ge frivilligt för att hjälpa de sämst ställda.

Rika knösar får hög samhällelig status när de ger bort miljarder dollar till välgörande ändamål. Men varenda människa känner sig väl till mods när de ger bort saker. MRI av hjärnan visar att hjärnans belöningscentrum lyser upp när folk ger bort pengar. Dessa och andra data som Terence Kealey diskuterar (sid. 188-202) tyder också på att folk skulle ge bort mer pengar frivilligt till de som har de svårt (kan det vara 5-10% av befolkningen?), än dessa får när man använder skattemedel.

Det senare ser man tydligt i Sverige. Nästan inga skattemedel går netto till de sämst ställda. Enligt Tanzi och Schuknecht, sid 21, lades 1995 35,7% av BNP i Sverige ut på subventioner och bidrag. Netto fick detta till effekt att de 40% sämst ställda ökade sin andel av nationalinkomsten från 19,9% till 22,4%. De fick alltså 2,5% mer på grund av ett skattetryck som var 35,7% högre. Och som lök på laxen så är de 20 eller 40% fattigaste statistiska kategorier, inte människor av kött och blod. Människor byter statistisk kategori många gånger under livet. Skattetrycket 1995 hade kunnat vara kring 15% av BNP, nästan nere på Per-Albins nivå, dvs 12-13%, utan att de ”fattiga” hade drabbats i nämvärd mån.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Självreglering, Tobinskatt, girighet och givmildhet

  1. Vote -1 Vote +1Florian
    skriver:

    Jag köper rättvisemärkt med öppna ögon, och tyckte det var dåligt av Uppsala att vi inte blev en fairtrade city. 150 miljoner barn löneslavar. Jag vill inte bidra till den ordningen.

  2. Vote -1 Vote +1Florian
    skriver:

    I ett självreglerande system finns det ingenting som sätter stopp för barnarbete.

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Annat än barnens föräldrar förstås. Och det är till syvende og sidst kulturen i ett land eller folkgrupp som avgör vad som är socialt acceptabelt eller inte.

      Jag är inte purist, för allt är en fråga om avvägningar. Konsumentskydd, arbetsskydd är exempel på sådant som klassiska liberaler brukar anse behöva regleras. Men då ska inte regleringarna vara tyngre än vad som behövs. Lagar mot barnarbete ska inte missbrukas eller skrivas för att fackligt organiserade ska kunna stänga ute sådana som hotar deras köpkraft.

      Det är ofta en fråga vad ”barnarbete” egentligen är för något. Min pappa började arbeta när han var 13 eller 14. Själv sorterade jag tomglas 8 timmar om dagen sommaren jag fyllt 14 i 6-7 veckor på bryggeriet. Samma år arbetade min syster på Konsum och hon fyllde 13 när sommarlovet tog slut. Jag tycker inget av detta är barnarbete. Min fru som är engelska arbetade med att dela ut dagstidningar när hon var 12 eller kanske ännu yngre. När jag arbetade i England kunde jag inte få en dagstidning i brevlådan före 8h30 eftersom man i Bryssel bestämt att barn inte längre får börja jobba före 7. Här i Frankrike tar de alltid upp tidningsutdelning i England när de diskuterar ”barnslaveri” på TV. Jag tror man måste vara 16 här för att arbeta.

  3. Vote -1 Vote +1Florian
    skriver:

    ILO har ett ramverk i denna fråga. Varför inte använda det?
    Du ska ha heder för att du inte kör med Johan Norbergs argument att barnen hellre jobbar än svälter. (Det är som bekant ett ickeargument, då arbetare med sjyssta arbetsförhållanden blir utkonkurrerade, och riskerar att svälta istället.)

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Har inte läst detta ramverk, sätter upp det på min att-göra-lista. Min syn kanske är för färgad av lång vistelse i Frankrike där ”barnarbete” ses som allt arbete före 16 års ålder.

  4. Vote -1 Vote +1Lars
    skriver:

    Jag skrev kommentar där jag reflekterade kring en syn på länders ekonomier som mer eller mindre välfungerande dynamiska system. Jag vill poängtera att jag nämnde Tobinskatt som ett *exempel* på en åtgärd som *skulle kunna* ha en lugnande effekt på systemet som helhet, alltså för att dämpa stora och skadliga svängningar i ekonomin. Det var alltså inte menat som något brandtal för införandet av Tobinskatten. Huruvida en Tobinskatt skulle få positiva eller negativa konsekvenser i ekonomin är det många lärda som tvistar om fortfarande. Personligen så tror jag att det skulle kunna bli alltifrån väldigt lyckat till väldigt misslyckat, beroende på skattens storlek och vad pengarna används till. Alltså samma principer som gäller för alla skatter.

    Skatter är sällan skadliga I transparenta system där allmänheten har god insyn i hur pengarna används. Du verkar förutsätta att systemet med Tobinskatt automatiskt skulle vara korrupt och bara handla om att urskillningslöst dela ut pengar till diverse diktatorer, utan motkrav eller uppföljning. Har man bara lite fantasi, så går det att tänka sig ganska många goda alternativ till detta. T.ex.: Finansiering av skolor och utbildning av lärare i länder som Afghanistan, så att framför allt kvinnorna där får bättre chanser till utbildning, arbete och självständig försörjning. Eller inrättande av en internationell fond för stipendier till barn från fattiga miljöer.

    Sedan tycker jag att du är rätt så komiskt liberal-dogmatisk på ett sätt som ligger väldigt nära de hårdföraste 70-talskommunisterna. Jag vill ge några kommentarer till ditt inlägg:

    1) ”Denna Tobin-skatt kommer inte att hjälpa de fattiga, tvärtom kommer den att förstöra för dem genom att göra hela världen fattigare.”

    Det var ett tvärsäkert uttalande som tyvärr saknar vetenskaplig täckning. Pengar som tas ut i skatt försvinner inte, utan kan spenderas på valfritt sätt. Vissa sätt att spendera skattepengar är bra, andra sätt är dåliga. Typiskt är det så att byggande av infrastrukturer, utbildningsväsende m.m. är sådant som ”marknaden” inte fixar av sig själv, utan det krävs politiska beslut för att sjösätta sådana projekt. Däremot så har marknaden stor nytta av både infrastrukturer och utbildat folk när de väl har etablerats.

    2) ”Att ge pengar till fattiga länder har alltså aldrig fungerat. Pengarna går till skrytprojekt som rostar bort, europeiska högproducerande kor som dör på fläcken, eller som oftast, rakt in på nummerkonton i skatteparadis.”

    Som sagt, det går att välja hur skattepengar används. Korruption är inte något av naturen givet.

    3) ”De Soto är sedan optimistisk och säger att om fattiga länder bara såg till att det fanns en väl fungerande marknad så kommer det att lösa sig. Jag håller bara delvis med, för det kan ta sekler att ändra en kultur.”

    Visst, det *kan* ta sekler att ändra en kultur, men många är de samhällen som har gått från extremt fattiga till extremt rika på bara några decennier. En av de viktigaste faktorerna i denna process är huruvida kvinnor har möjlighet till utbildning och egen försörjning, samt makt över den egna kroppen. En helt ”fri” marknad, där politiska styrmedel helt saknas, kan göra att negativa kulturella mönster cementeras. (Man kan säga att systemet av kulturella skäl tenderar till att konvergera mot ett lokalt stabilt optimum.) En medveten politik med riktade åtgärder för att förbättra, t.ex., kvinnors rättigheter, kan definitivt skynda på processen mot ökat välstånd, och kulturella mönster kan i sådana fall förändras snabbt. (Systemet kan behöva en ”knuff” för att komma ur sitt lokala optimum för att därefter hitta stabilitet i ett annat optimum).

    4) Ang. rättvisemärkning. Det kan mycket väl vara så att EUs och USAs tullar på färdiga produkter missgynnar fattiga länder. Men du antyder att det skulle vara något fel på själva rättvisemärkningen, att det är den som skapar orättvisan. Jag köper hellre en chokladkaka av en producent som garanterar schysta arbetsvillkor för dem som producerar chokladens ingredienser, än jag köper något av någon som inte bryr sig alls. Bäst vore det naturligtvis om chokladproducenter i Afrika fick konkurrera i Europa på samma villkor som europeiska producenter. Men det har ju inte med själva rättvisemärkningen att göra; det har att göra med dålig europeisk politik.

    5) ”Ett fritt, självorganiserat system kommer alltid att ha självsvängningar. En del av dessa kommer att göra ont, andra inte. Men om staten låter bli att ”göra något” så ordnar det sig oftast ändå.”

    Du menar alltså att svängningarna som ”gör ont” är något man måste leva med. De är alltså priset man måste betala för genomförandet av ”den enda rätta politiken”. (Var har jag hör den retoriken förut.. hmm..vänta.. Mao, Lenin, Pol Pot osv..) Vad menar du att man ska göra i ett demokratiskt samhälle, om stora grupper av människor vägrar finna sig i hur dessa svängningar slår, och röstar på andra politiska alternativ i fria val? Du tar upp ett par ekonomiska anekdoter och tror att de fungerar som bevis för din tes att ”det ordnar som oftast ändå”. Tyvärr, men det går att hitta åtskilliga exempel där staten inte ingrep och det inte ordnade sig. Det finns också åtskilliga exempel där staten har blandat sig i, och det har gått mycket bra. Givetvis finns också exempel på där staten har lagt sig i och det har gått dåligt. Det handlar enligt mig mycket mera om att ha ett sunt, transparent och korruptionsfritt politiskt system, snarare än att avstå från politik.

    6) ”Jag håller med om att i ett odämpat system så kommer det att svänga mycket. Man kan dock inte ta bort svängningarna utan att också ta bort välståndet.”

    Också detta är ett tvärsäkert och dogmatiskt uttalande. Vad baserar du detta på? Inte minst i de skandinaviska länderna har vi en lång tradition av aktiv politisk styrning av ekonomin, med höga skatter, och detta har vi kombinerat med ett mycket högt välstånd. Jag menar att man kan mycket väl dämpa ut allvarliga svängningar, man kan förutse stora kriser och orättvisor innan de uppträder, och agera så att skadeverkningarna blir mindre än om man låtit bli. Politisk styrning baserad på transparens, kunskap och lyhördhet är bättre än en dogmatisk ”göra ingenting”-politik.

    7) Slutligen, så är det inte vetenskapligt seriöst att baserat på MRI-bilder av hjärnan dra slutsatser om hur mycket pengar de fattigaste i samhället skulle få om man tar bort de skattefinansierade sociala skyddsnäten.

  5. Vote -1 Vote +1Erik Lidström
    skriver:

    1) Finansiella transaktioner är ett ständigt utbyte av information. Glöm att det handlar om pengar och giriga börshajar för ett ögonblick. Priser är samhällets bästa uppskattning om hur resurser ska allokeras. Inte alls perfekt, men den bästa som finns. Om du, som Warren Buffet, kan uppskatta detta bättre än andra, så rekommenderar jag att du slår dig på detta.

    Att införa en Tobinskatt, om det överhuvud taget går, för det krävs att vartenda land i hela världen gör det samtidigt (minns transaktionsskatten på Stockholmsbörsen), så gör det att marknaden fungerar sämre. Det är som att repa glasögonen på samhället. Med repade glasögon blir samhället fattigare för det fungerar sämre.

    Så, om man ska ta skattemedel för att finansiera hjälp till fattiga länder, ta ut dessa pengar på annat sätt. Beskatta ohederliga och giriga börsaktörer på något annat vis.

    2) Att ge pengar till fattiga länder har hittills inte hjälp dem. Ridley’s påpekande att Zambia skulle ha haft en årsinkomst på $20 000 per kapita istf $500 om all u-hjälp sedan 1960 investerats med normal avkastning fick i alla fall mig att spärra upp ögonen.

    3) Jag håller med dig om dina idéal. Tror dock att knuffandet måste pågå länge. Helst så att kvinnor genom utbildning och marknad får möjligheter till ekonomiskt oberoende och kan släpa patriarkatet bakom sig mot mer upplyst kultur.

    4) Jag tycker tanken bakom rättvisemärkning är bra. Dock
    a) kommer marknaden genast att självorganisera sig runt dessa nya förhållanden, så om det fungerar till att börja med kommer det mesta (inte allt) bli likadant som förut rätt snart.
    b) Det är inte säkert att fortsätta odla kakao, etc är det bästa i långa loppet. Om priset på kakao är mycket lågt så är det en prissignal att många borde söka sig annan sysselsättning. I en chokladfabrik t ex.
    c) All denna energi som läggs ner på rättvisemärkta produkter borde istället läggas ner på att ge sig på de verkliga problemen. Varför i h-e kan jag inte köpa en chokladkaka som är producerad i Afrika??? Därför att EUs tullar är så höga.
    Sedan exporterar vi subventionerade produkter till Afrika och förstör en vända till genom att konkurrera ut de lokala bönderna.

    I Marocco där jag jobbat mycket hade varenda affär Arlas svenska smör (fram till Muhammed-teckningarna då allt som hade ”code bar 54”, tillverkat i Danmark försvann, och alla Arla-produkter med dem).

    5-6) Det är en matematisk nödvändighet att ett självorganiserat system svänger. Varje störning, t ex jordbävning, höjd ränta, nya uppfinningar, nya oljefält, frost som dödar äppelskörden, har olika tidsberoenden. Det tar olika lång tid innan dessa effekter hinner verka ut. Systemet är ganska odämpat i sig och svänger lätt. Då och då kommer det att bli konstruktiv eller negativ interferens mellan dessa svängningar. Boom or bust.

    Jag säger inte att detta är den ”enda rätta politiken”, bara att ett fritt system svänger med nödvändighet. Det enda sättet att helt ta bort svängningarna är att ta bort friheten, en total planekonomi med andra ord.

    Du kan tycka att detta är ”dogmatiskt” men det är en matematiskt nödvändighet. Om du är hyfsad på matematik rekommenderar jag nedanstående:

    https://www.amazon.co.uk/Hidden-Order-Adaptation-Builds-Complexity/dp/0201442302/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1302243729&sr=1-1

    7) Ytterligare en anekdot: Ditt eget engagemang visar att du skulle ge bort mycket pengar till fattiga om du hade möjlighet att göra detta. Jag är optimistisk och tror pga det jag ser att nästan alla människor som du.

    • Vote -1 Vote +1Florian
      skriver:

      Att ersätta finansmarknaden med demokratiska institutioner innebär inte att man för den skull inför ”total planekonomi”. Marknaden för varor och tjänster skulle bestå. Att ersätta beroendet av privata sparpengar för investeringskapital med en platt skatt på företagens tillgångar skulle ta bort oförutsägbara finanskrascher. (Jag väntar med spänning på din recension av David Schweickart-föredraget.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *