Jag är övertygad om att Raymond Aron hade rätt när han 1955 i boken L’Opium des intellectuels karaktäriserade marxismen som just ett opium för de intellektuella, och som en teologi baserad på kristendomen. Proletärerna är då det utvalda folket. Boken hittar man här på engelska och här på franska.
Raymond Aron
Men sedan gick ju kommunismen och dog, i alla fall officiellt. Så lätt tar man dock inte livet av en religion, eller åtminstone inte på behovet av en religiositet som genast söker sig nya vägar.
Idag har vi, om det skulle gå, än mer totalitära rörelser än marxismen, som till dess vapen också bland annat lägger feminism med “dolda maktstrukturer”, och “rasism” och “rasifiering”. De är dock i praktiken inte dödligare än marxismen (och de har gud ske lov inte någonstans kommit till makten), ty marxismen maxade ut på förtryckets område med hjälp av i huvudsak endast ett verktyg, klasskampen. Men den bredare verktygslådan hos dagens kulturmarxister, feminister, antirasister gör deras ideologier i alla fall i mina ögon mycket mer förvirrade, svårare att överblicka, och svårare att intellektuellt komma till tals med.
Att jag började skriva detta berodde på en diskussion om Israel och antisemitism, och om hur de svenska socialdemokraterna gått från att vara ett med Israel djupt lierat parti till att nu ha en utrikesminister som förefaller vara nära nog antisemitisk.
Palestiniern, invånaren i tredje världen, och nu på senare tid, “flyktingen”, har i vänsterns ögon tagit över proletärens roll som det utvalda folket, människor utan fel och brister. De är abstrakta människor, typmänniskor, inte människor av kött och blod.
En konsekvens av detta inbillade förkroppsligande av det goda är att den flykting, kvinna, eller svart man som har andra åsikter än de förväntade, inte endast är en meningsmotståndare, utan en klassförrädare, en överlöpare, en desertör, och t ex “inte en verklig kvinna” som man sagt om många kvinnor på högerkanten, eller en Onkel Tom, som man från vänsterhåll kallar svarta republikaner i USA. Margaret Thatcher, Theresa May, Condoleezza Rice existerar någonstans utanför vänsterns medvetna. Det är nästan som om de aldrig existerat.
Israel är en demokrati, och därför per definition ett kapitalistiskt land. Juden är den kapitalistiska arketypen. Båda är alltså medlemmar av den marxistiska moderreligionens idealiserade fiende. Ty även klassfienden är en abstraktion, en inkarnation av ondskan själv, inte grupper av människor av kött och blod.
När palestiniern blev en medlem av det utvalda folket, blev Israel och judar en fiende utan några försonande karaktärsdrag. Inte undra på att Margot Wallström har dille på Israel.
Hmm, lite makt har de nog allt …
Annars håller jag med.