Den svenska skolan är som vanligt i kris. Ett skräckexempel är Kävlinge. Men hela kommunaliseringen av skolan är ifrågasatt. Svenska lärare är satta på undantag. Som vanligt med andra ord.
Att fokusera på lärarna är nog bra, på den tid vår skola fortfarande ansågs bra, på 60-talet innan student- och realexamina avskaffades tjänade en adjunkt tre gånger så mycket som en industriarbetare, dubbelt så mycket som en polis.
Friskolor hjälper också familjer välja. Men det finns två sidor på valfrihetsmedaljen. Att välja skola är en. Att välja skolform är en annan.
Lärarproblemet
Själv är jag naturvetare, teknisk fysiker och sedan disputerad. Jag undervisade något hundratal lärarkandidater i kurslabben i ellära och fasta tillståndets fysik I Uppsala. Ingen hade något gott att säga om lärarutbildningen. Någon mig närstående uppskattade att ett år på lärarhögskolan motsvarade tre veckor på biologlinjen.
Lärarutbildningen är “läraranpassad”. En gång i tiden, kanske nu igen, för jag följer inte detaljerna, läste man en fil kand och sedan ett år på lärarhögskolan. Men detta ger “fel sorts människor” som lärare tydligen. Personer som först kan något och sedan vill lära sig lära ut till andra. Istället såg man till att göra hela lärarutbildningen “läraranpassad”. Lärar-matematik, lärar-fysik, lärar-biologi. 1995 när jag undervisade var det en förtvivlad student som hade försökt hoppa av utbildningen för att bli matematiker istället. Han tog sin termin med lärar-matematik och gick till Matematikum för att gå över till matematikerlinjen istället. “Du får börja om” var svaret, för lärar-matematiken hade med flit gjorts sådan att den inte gick att tillgodogöra sig någon annanstans. “Lära för livet” sägs det. Inte för lärarna tydligen. Resultatet var att göra lärarutbildningen så oattraktiv att man i Uppsala inte kunde fylla platserna med studenter som hade minst 3:a i matematik, fysik, kemi, biologi, svenska och engelska.
Detta har säkert ändrats 4-5 gånger sedan 1995, men det är inte min poäng. Min poäng är att man i Sverige utför experiment där man förstör skolan och lärarutbildningen för ALLA elever i hela Sverige. Sedan sätter man de sk pedagoger som saboterade i förra vändan att prova igen, och igen och igen.
Den andra sidan på medaljen
Den andra sidan på valfrihetsmedaljen vore att föräldrarna finge välja sin skola för sina barn. Svenska föräldrar har som majoritet förkastat såväl läroplaner som avsaknaden av betyg sedan åtminstone 1970. Och även om de i majoritet vill ha den skola som vi har, varför ska de tvingas in i samma mall?
För att vi överhuvud taget ska kunna veta om det finns någon möjlighet att förbättra skolan så måste det finnas variation. Om föräldrarna fritt finge välja både skolform, läroplan och betygssystem till sina barn skulle vi få variation. Ur denna variation skulle det komma bra resultat, dåliga resultat och helt lysande resultat. Om man antar att föräldrar faktiskt vill sina barns bästa så skulle bra skolor och skolformer frodas, dåliga försvinna.
Jag bor i Frankrike och här gäller samma krav på social konformism, även om förfallet för de teoretiska ämnena inte gått lika långt ännu. Det är nära dock.
Om jag anställde någon, med mina egna, obeskattade pengar, att undervisa mina egna barn skulle jag i dagsläget undvika dem som kommer från lärarhögskolan. Om mina barn lär sig ett främmande språk i sex år skulle jag förvänta mig att de kan det, inte att de blygt säger “jag läste franska i sex år men jag kan inte säga något”.
Jag skulle aldrig anställa någon lärare som skriver “det europeiska kulturarvet” med citationstecken.
Men detta är bara mina egna åsikter. Jag är säker på att det finns tillräckligt många flummiga föräldrar som vill att deras barn ska gå i just flumskola. Så flumskolor skulle också frodas. Men de skulle inte påtvingas andra.
Tyvärr skulle efter ett par årtionden med sådan politik barnen till dem som stödjer den nuvarande skolan, vår kulturelit, inte kunna få arbete om de satts i de skolor deras föräldrar förespråkar. Ett naturligt urval med andra ord, men synd om dem likväl.
Varför “alla” ska gå i samma skola
Anledningen till att det känns så rätt att sätta alla i samma skola, trots att denna skola är undermålig är den Darwin påpekade redan 1871. En folkstam som är enad är militärt sett mer effektiv än en som inte är det. Våra förfäder levde som jägare och samlare under 2 miljoner år, sedan Homo erectus uppstod. Jägare och samlare levde i stammar, oberoende länder, med eget språk eller dialekt. “Länderna” hade i medel 500 invånare. De låg ständigt i krig eller förberedda på krig mot andra “länder”. Precis denna organisation måste ha gällt åtminstone sedan Homo sapiens, precis lika moderna som vi, uppstod för 150 000 år sedan, och Homo erectus och andra förfäder måste ha levt på liknande sätt.
Sverige är mycket större än 500 personer. Sveriges militära överlevnad och sociala sammanhållning hänger inte på att alla går i samma skola. Det är dags att ta sig till livs den insikten tycker åtminstone jag.
Uppdatering den 12 april
Zaremba beskriver läraryrkets fortsatta förfall. Men det kan inte vara kommunaliseringens fel, den är bara den sista spiken i kistan. Skolan har gått utför sedan slutet av 60-talet. Minst. Real- och studentexamina avskaffades 1968, 1970 fick man betyg från första klass. 1971 var det från tredje. 1971 började man med “mängdlära” i matematik när man var 7 år istället för att räkna plus och minus. Lågstadielärarna förstod ingenting. Mängdlära är en del av den matematiska vetenskapens grundvalar, men inget för små barn.
Tack för det här inlägget! För inte så många år sedan (i Lund) skulle de blivande lärarna gå samma matematikutbildning det första året som vi andra som skulle bli fysiker/matematiker (forskare), det innabar att varje 5 p-kurs i matematik följdes av en skriftlig tenta och därefter av an muntlig tenta där man skulle kunna genomföra de 25-50 bevis som ingick i den 5 p-kursen. De tog bort det (för det första året) kring år 2000. Bevisföringen, matematikens kärna, är nästan helt borttagen för blivande lärare vid alla lärosäten. I den mån den förekommer är den begränsad och man kan klara sig igenom kursen utan att ha förstått något bevis. Hur stimulerande är det för lärarstudenterna? Man gör alla en otjänst. Det går utför….
Kul att du uppskattade det. Jag läste Zarembas senaste inlägg från Umeå:
http://www.dn.se/kultur-noje/man-maste-lata-ratt-ga-fore-galet-en-skolas-kamp-mot-overheten
Detta område är lite känsligt för mig pga familjemedlemmar, men trots att det säkert finns massor av duktiga personer på lärarutbildningarna så tror jag att det enda sätt man kan komma åt detta är att låta “marknaden” styra, samhället, det som ligger utanför staten, dvs föräldrarna. Det går inte att reformera systemet, men fick föräldrarna bestämma så skulle de ta kompetenta matematiker utan ett enda poäng i pedagogik om de var kapabla att undervisa. Och rektorn på skolan som arbetsledare skulle vara den som ser till att de kan, för sin skolas bästa.
Vi hade en lektor i matematik, mannen med Uppsalas snabbaste vänster, han skrev som en printer, som får mig att drömma tillbaka till kursen i differentialekvationer.