Politisk bostadsbrist

NewImage

En stad utan bostadsbrist. San Francisco efter jordbävningen och branden 1906.

I dagens SvD skriver man att kommunerna riskerar förlora en halv miljard kronor per år pga att de inte längre får trixa med ”räntesnurror”. Den verkliga skandalen, är, eller borde vara, att det kommunerna (och landstingen) håller på med är att bedriva näringsverksamhet som privata aktörer kan göra mycket bättre. I artikeln tas det upp att det i Lund behövs bostäder när forskningsanläggningarna ESS och Max IV ska byggas. Forskarna behöver någonstans att bo. Tydligen kan bara kommunala bolag bygga dessa bostäder. Detta är nonsens.

På annan plats får vi veta att det i hela Sverige just nu råder ”skriande bostadsbrist för studenter”. Det är t ex två års kötid i Uppsala och Stockholm.

Milton Friedman och George Stigler studerade 1946 bostadsmarknaden i San Francisco 1906 och efter kriget i en mycket läsvärd studie. Den 18 april 1906 förstörde en jordbävning och brand hälften av alla bostäder. Några flyttade därifrån, men jämfört med hur många som var kvar försvann 40 procent av bostäderna. I det första numret av San Francisco Chronicle som kom ut efter katastrofen, den 24 maj, fanns det inte ett enda omnämnande av bostadsbrist. Däremot fanns det 64 bostäder att hyra och 19 till salu. Fem annonser var införda av sådana som sökte bostad. Bostadsmarknaden var oreglerad. Detta i en stad som hade 400 000 innevånare innan jordbävningen, dvs som var nästan lika stor som Göteborg är nu.

Efter kriget, 1946, var marknaden reglerad. En mycket mindre relativ ökning av antalet bostadssökande relativt beståndet ledde då till en våldsam bostadsbrist.

Vi har inte en hjärna som riktigt begriper sig på hur marknader fungerar. Stockholms storstadsområde har ungefär 2,1 miljon invånare. Överfört på detta område betyder erfarenheten från 1906 att man skulle kunna förstöra, helt rasera bostäderna för över en miljon människor. Ca 350 000 skulle flytta någon annanstans, tältläger skulle sättas upp, liksom husvagnar och andra temporära bostäder. Men efter mindre än två månader skulle det inte finnas en enda människa som köar efter en bostad. 700 000 människor skulle ”mirakulöst” ha hittat någonstans att bo. Det skulle finnas ungefär 25 annonser från människor som önskar hyra en bostad (vilket inte är detsamma som att köa).

Allt som krävs är att två miljoner människor själva får ta beslut om hur de vill ha det. Man måste avskaffa kommunala bostadsbolag, avskaffa alla hyresregleringar, nästan all kommunal planering, samt plan- och bygglagar, utom sådant som rör brandsäkerhet, etc. Lägga ner sådana socialistiska/paternalistiska konstruktioner såsom bostadsdepartement, mm. Fri konkurrens måste råda, kartellbildningen på bostadsmarknaden måste upphöra. Det betyder att man visst får vara med i fackföreningar, men att dessa inte får tvinga på andra människor kollektivavtal etc. Och det måste givetvis finnas hundratals byggnadsföretag, inte ett oligopol.

Två miljoner människor skulle, i ett fritt samhälle, ta inneboende och dela upp lägenheter. Hyrespriser skulle gå upp, så de som vill spara in lite pengar, eller tjäna in lite grand om de äger sitt boende, skulle flytta till mindre lägenheter eller hus. Planer för nybyggnation skulle upprättas och byggen påbörjas nästan omedelbart. När två miljoner människor får använda sina egna hjärnor och dessutom får veta vad som händer, genom fri prisbildning, så går saker och ting fort, mycket fortare än vi är kapabla att begripa. Efter flera decennier av möda på dagens socialiserade bostadsmarknad klarar några tusen byråkrater och förtroendevalda inte ens av att se till att man kan komma till Stockholm och hyra en bostad på en förmiddag. Två år ska man köa för något så förutsägbart som att studenter kommer till universitetsstäder för att studera varje höst. På en fri marknad skulle över en halv miljon kunna hitta bostad på en månad eller två i Stockholm. Med dagens socialistiska system kommer det alltid att råda brist på den ena eller andra sortens boende. Eller på allt boende.

SvD

Rating 3.50 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Politisk bostadsbrist

  1. Vote -1 Vote +1Johnny S
    skriver:

    Intressant. Men hur är det då i ickesocialistiska länder? Ta USA som exempel, där finns ingen bostadsbrist eller?

    • +1 Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Alla tror att USA är ett laissez-faire-samhälle. I själva verket är deras bostadsmarknad ofta lika reglerad, eller mer reglerad än i Sverige. USA övergav laissez-faire under första världskriget och i synnerhet under Roosevelt. Sedan har man fortsatt reglera och reglera mer. Harlem blev ett ghetto genom hyresregleringar. Om du läser artikeln så är det ju San Francisco 1946 de jämför med.

      Titta gärna på denna video med Thomas Sowell:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *