Jag har tidigare argumenterat för familjepolitikens avskaffande och att denna skulle kvittas mot momsens avskaffande, eftersom momsen, som en medvetet dold skatt, är bland de oärligaste skatter vi har. Men kanske är det enklare att försöka se hur skatterna kan sänkas om man istället börjar med att ge sig på inkomstskatterna och arbetsgivaravgifterna. Här kommer därför lite idéer som kanske förefaller extrema idag, men som ur ett historiskt perspektiv är tämligen normala. Jag finner det fascinerande hur mycket man snabbt bör kunna sänka skattetrycket, bara man begränsade det offentligas utgifter till saker som det faktiskt kan utföra.

Det första man måste hålla i åtanke är att det i ett lågskattesamhälle skulle doneras mängder av pengar till välgörande ändamål som t ex sjukhus, bibliotek, och ålderdomshem. Vi vet att det var så det gick till i Sverige fram till efter kriget, fram till dess skattetrycket och välfärdsstaten dels tog av människor deras pengar, och dels trängde undan dem som frivilliga aktörer på dessa områden. Vi vet också att detta sker idag i länder som har lägre skattetryck än vårt. Vidare vet vi, eller borde vi veta, att ju rikare människor är, ju större andel av sina inkomster tenderar de att donera. Tyvärr har många människor en tendens att behandla “de rika” som om de vore en främmande, fientlig folkstam. Den kategori människor som på så vis behandlar en del svenskar som om de vore onda, är tyvärr ofta oemottagliga för argument om motsatsen. Men exemplen från historien är otaliga. Sophiahemmet, Sveriges första privata sjukhus, invigt 1869, är ett äldre sådant, resultatet av en donation på 160 000 kronor av drottning Sophia och Oscar II.

Sammantaget betyder detta att det i ett lågskatte-Sverige årligen skulle skvalpa omkring minst 2 procent, kanske 5 procent, eller mer av BNP, dvs 80, 200 eller fler miljarder kronor, som söker utlopp för att hjälpa dem som har det svårt, som drabbats av en kostsam sjukdom, förolyckats, eller som t ex behöver dyr vård i livets slutskede.

Den totala kommunalskatten var 2017 totalt 32,12 procent av lönen, varav 20,75 procent var kommunalskatt och 11,36 procent var landstingsskatt (avrundningsfel i SCBs beräkning).

Lägg ner landstingen

Offentlig sjukvård kan helt enkelt inte fungera annat än uselt. Sjukvård är ett koordinationsproblem som är många gånger för stort för en byråkrati att hantera. Detta har jag skrivit om lite mer här. Både offentlig drift som i Sverige, och system genomsyrade av statliga regleringar som i Sverige och USA ger dåliga resultat till absurt höga kostnader.

Så vi lägger ner landstingen, säljer sjukhusen, vårdhemmen och annat till högstbjudande. Kvar blir det privat sjukvård, som är bättre, och som troligen kostar ca 4 procent av BNP, baserat på det mest privata alternativ som finns kvar i världen, systemet i Singapore.

När landstingen är borta är alltså kommunalskatten i snitt nere på 20,75 procent av lönen. Dessutom har de totala kostnaderna för vård gått ner med drygt 7 procent av BNP.

Kapa i kommunernas budgetar

Kommunernas budgetar är fördelade som visas nedan enligt Sveriges kommuner och landsting.

Ge alla barn en god utbildning

För att alla barn, faktiskt kanske ens något barn i Sverige, ska få god utbildning måste den offentliga inblandningen i skola och anna utbildning i princip upphöra. Detta är föremålet för min bok Education Unchained.

Kommunerna spenderar 14,2 + 16,9 + 6,4 + 3,7 procent = 41,2 procent av budgeten på utbildning av olika slag. För en löntagare blir det 0,412 x 20,75 procent = 8,55 procent till som försvinner. Kommunalskatten är alltså nu nere i 12,2 procent.

Föräldrar som nu måste betala själva kommer att kunna hitta långt bättre, men privata skolplatser till sina barn, till mindre än hälften av de ca 8000 kronor i månaden, 12 månader om året, som kommunala skolplatser i snitt kostar.

Se till att gamla och funktionshindrade får god omsorg

Lika lite som en byråkratisk organisation kan bereda sjuka god vård, än mindre utan köer, lika lite kan det offentliga sköta äldreomsorg och omsorg om funktionshindrade med någon störrre framgång. Med andra ord försvinner 18,4 + 11,0 procent = 29,4 procent ytterligare av den kommunala budgeten. De kommunala utgifterna kapas med ytterligare 6,1 procentenheter och är nere i 6,1 procent.

Övrigt att skära i kommunernas budgetar

Kommunerna ger ekonomiskt bistånd och har utgifter för individ- och familjeomsorg. Då jag anser det otillbörligt att någon som lever på bidrag har mer än en tredjedel av vad en fattigpensionär får, diskuterat här, så kommer för det första budgeten för ekonomiskt bistånd kapas drastiskt som en första effekt, och för det andra en stor del av dem som får bistånd istället börja arbeta. Låt oss anta att posten sjunker från 2,1 till 0,5 procent.

Kommuner bör helt enkelt inte pyssla med familjepolitik, inklusive med daghem. Då försvinner ytterligare 4,6 procentenheter. Och affärsverksamhet är inte heller något för kommuner. Totalt försvinner då 1,6 + 4,6 + 3,8 procent = 10 procent.

Låt oss vidare anta att vi kan skära bort 25 procent i “Övrigt”. 0,75 x 19,0 procent = 14,25 procent. Lägg till 0,5 procent och avrunda uppåt och vi får en kommunalskatt som endast är 15 procent av den nuvarande i snitt, eller 3,1 procent, ner från den totala summan om 32,12 procent. Med andra ord en minskning med 29 procentenheter. Den som tjänar 25 000 i månaden får därför 7 250 kronor mer i månaden att röra sig med (bortsett från saker som komplicerar kalkylen som jobbskatteavdrag, RUT, etc). Denna summa ska givetvis delvis betala för de tjänster som fallit bort, men dessa kommer återigen att vara mindre än hälften så dyra och långt bättre än dagens.

Avskaffa de sociala avgifterna

Då staten inte heller kan sköta pensioner på ett tillfredsställande sätt, eller arbetslöshetsförsäkring, så försvinner alla sociala avgifter. Om de är 31,42 procent på lönesumman så ökar den reella lönen för den som tjänar 25 000 kronor i månaden till 32 855 kronor, eller med 7 855 kronor.

Den som tjänar 25 000 kronor i månaden får alltså 15 105 kronor extra i handen. Högst en tredjedel av de 7 855 kronor som gick till sociala avgifter för bland annat pensioner kommer att spenderas på privata pensioner och privata socialförsäkringar.

Utan sociala avgifter blir den genomsnittliga kommunalskatten 3,1/1,3142 procent = 2,4 procent av den verkliga inkomsten.

Avskaffa statsskatten och lite annat

Statsskatten inbringade 55,6 miljarder 2017 (inklusive värnskatten förefaller det). Om denna avskaffas måste jobbskatteavdraget givetvis också avskaffas, vilket låg på 104 miljarder. Så plus 48,4 miljarder för statskassan.

Sedan har vi utgifter som borde avskaffas, att ersättas av frivilliga insatser om sådana finns, som internationellt bistånd (vilket, förutom för (ibland) rent katastrofbistånd alltid skadar mottagarlandet, netto), 32 miljarder, migration 41 miljarder, jämställdhet och nyanlända invandrares etablering, 19 miljarder. Dessa avskaffas mycket för att få Sverige att hålla ihop, för att faktiskt få till integration och assimilering av nyanlända. Till sist har vi utgifter för ekonomisk trygghet för familjer och barn om 86 miljarder. Ta bort ca 80 av dessa miljarder eftersom familjepolitiken avskaffas.

Mycket mer går att skära i statsbudgeten, men det får bli en diskussion för en annan gång. Totalt får vi t ex 48,4 + 32 + 41 + 19 + 80 miljarder = 220 miljarder. Skatten på kapitalinkomster är 87,2 miljarder, så låt oss avskaffa dessa. I symmetrins namn försvinner då också ränteavdragen om ca 32 miljarder kronor. Här (eller redan säger nog den som kan skattesystemets intrikata detaljer) börjar det bli krångligare att hålla reda på debit och kredit än jag har kraft med. Men klart är att vi med dessa kapningar i utgifterna  kraftigt kran skära även i ett urval av andra skatter som momsen, företagsskatter, mm.

Skatter på arbete är skatt på självorganisation

En marknadsekonomi är i det mesta ett självorganiserat system. Välstånd och uppfinningar kommer till via en evolutionär process. Konkurrens är, för att citera Hayek,  ett sätt att upptäcka nya saker.

Detta innebär att

1. ju bättre lagarna är för att främja självorganisation (skyddad äganderätt, rätt att fritt köpa och sälja varor och tjänster, skyldighet att ersätta andra för den skada man orsakar dem),
2. ju lägre skattetrycket är, och
3. ju färre regleringarna av ekonomin är,

desto fortare kan ekonomi och annat välstånd öka. Ett lågskatte-Sverige skulle få en explosionsartad ekonomisk årlig tillväxt, flera procentenheter högre än idag.

En otroligt destruktiv, men osynlig effekt av att lägga skatter och sociala avgifter på lönen är att dessa är skatter på frivilligt samarbete. Sådana skatter förklarar bland annat en (liten) del av de saker som idag utförs i företagsform. Inuti ett företag försvinner skatten på samarbete i stor utsträckning eftersom skatten endast betalas efter att kostnaderna dragits av.

Utan skatter, eller med en otroligt låg skatt, försvinner dessutom allt svartarbete. Mycket hobbyarbete försvinner också. Det finns t ex ingen anledning längre till att själv, mödosamt, och ofta utan mycket till kunskap, arbeta på sitt hus, istället för att anlita ett proffs.

Om vi också avskaffar momsen på tjänster återstår mindre än 3 procent i kommunalskatt som den totala skatten på arbete, på frivilligt samarbete. Den kan synas liten, och man kan kanske låta den vara, men det finns dessutom andra sätt. Ett togs upp av den svenske ekonomen Knut Wicksell i slutet av 1800-talet, att göra delar av skatten frivillig.

2,4 procent på en månadslön som förr var 25 000 kronor, men som nu skulle vara 32 855 kronor, blir 788 kronor i månaden. Låt oss istället pröva med en fast skatt om 500 kronor i månaden, densamma för alla vuxna. Dessutom kan man betala ett valfritt belopp.

Detta vore ett system där det faktiskt är häftigt att betala skatt. Som Wickell påpekade bör troligen frivilliga belopp gå till specifika ändamål. På modernt vis skulle man kunna säga att kommunerna bedriver “crowd funding” för att bygga ett nytt badhus, en brandstation, eller finansiera biblioteken.

Inför en pensionsskatt och bygg upp pensionsfonder

I Sverige har vi ett pensionssystem som till viss del är “pay as you go”, dvs staten fonderar inga medel, utan de som betalar in pengar finansierar direkt de pensioner som betalas ut. Skulle vi därför avskaffa alla inbetalningar av sociala avgifter, utan att kompensera, så skulle vi inte kunna göra några utbetalningar för folkpensionen heller.

Detta är något som måste hanteras, förslagsvis genom en skatt dedicerad för pensioner. Totalt kanske det rör sig om motsvarande 25-30 års inbetalningar. Dels för dem som idag är pensionärer, dels i stigande grad, ju närmare de kommer pensioneringen, för dem som har mindre än säg 15 år kvar av arbete. Sådana fonder skulle kunna finansieras via en statlig löneskatt, eller genom att t ex att momsen inte sänks i samma grad som vi skulle vilja se. Enligt ovan borde en löneskatt vara något man undviker så länge det bara är möjligt.

Samtidigt vill vi nog bli av med detta problem å det snaraste. Därför borde vi under förslagsvis en tioårsperiod, kanske under något längre tid, bygga upp fonder av pensionsmedel så att systemet därefter blir självgående. Det bör vidare växlas över så att de fonderade beloppen gradvis förvandlas till individuella pensioner.

Många, de flesta, anser att “samhället”, dvs den offentliga makten ska träda in och hjälpa de svagaste i samhället. Jag tillhör inte längre denna skara, och tror mig kunna visa att alla former av välfärdsstat är likt en sax som klipper banden mellan människor och i slutändan förstör samhället. Hjälp till de som har det svårt borde ske på frivillig basis, på “kristelig eller humanistisk grund”, som det tills helt nyligen hette.

Men låt oss säga att staten ska se till att ingen far riktigt illa i Sverige. Var ska då nivån ligga? Hur ska detta skötas? I hela västvärlden brottas man med problemet att den som är lågavlönad ofta inte har det bättre, och många fall har det klart sämre, ifall han eller hon arbetar istället för att leva på bidrag.

Som jag ser det beror det mesta av problemen på att:

1. Vi har tappat det historiska perspektivet.
2. Vi har glömt bort vem det är som betalar.
3. Vi ser inte helheten när staten går in och hjälper.

Nedan kommer först ett försök att diskutera de två första punkterna, följt av en diskussion av det aktuella problemet och av vad vi skulle kunna tänkas göra.

Varifrån vi kom

Min farmor föddes 1888 i Mjödvattnet utanför Burträsk som dotter till en skomakare. Hennes föräldrar, Johan och Emma Berggren, gifte sig 1881 och fick 8 barn mellan 1882 och 1898 i en liten stuga om ca 40m². En del vid samma tid hade det bättre, andra det än hårdare. Farmor började som piga vid sju års ålder, i en gård “där de inte var snälla” som hon sade första kvällen till sin mamma.

Kring 1900 i Sverige arbetade människor i snitt ungefär 3000 timmar om året, det dubbla mot idag, ca tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. När en pensionsålder om 67 år infördes 1913, tillsammans med en mycket låg statlig pension, var medellivslängden vid födseln 55,6 and 58,4 år för män respektive kvinnor. Att medellivslängden var så låg berodde främst på den höga barnadödligheten, följd av dödsfall som var mer jämnt utspridda över åldrarna. Detta på grund av olyckor och sjukdomar, men också matförgiftning, dåligt vatten, mm. Vid 67 års ålder hade folk faktiskt i snitt omkring 11 år kvar att leva.

Sverige år 1900 var ändå rikt, relativt sett. Sedan Homo erectus uppträdde för ca 1,8-1,9 miljoner år sedan, fram till ca 1800, levde man överallt i världen på motsvarande 3 dollar om dagen, och medellivslängden var ca 25 år. Återigen var det alltid en del som levde längre, till 70-80, eller längre, men medellivslängden drogs ner bland annat av en barnadödlighet som var ca 30 gånger högre vid födseln än idag och upp till nära 200 gånger högre under de två första levnadsåren.

Möjligen levde folk något eller ganska mycket bättre under vissa perioder, som i det gamla Grekland, i den hellenistiska världen, och i romarriket från Augustus fram till ca 180 eKr. Men detta var i så fall undantag.

Sedan 1800 har vi enligt Deirdre McCloskey (kapitel 6) blivit ca 16 gånger rikare i väst per capita. Om vi ser till vad vi får för pengarna har vi det idag ca 100 gånger bättre.

Att Sverige blev rikt berodde på en hårt arbetande befolkning, som bland annat själv sett till att den var läs- och skrivkunning. Folkskolans införande 1842 är ett resultat av att nästan alla redan kunde läsa- och skriva, och att nästan alla ansåg att alla andra skulle kunna göra det också. Det var på intet vis en orsak till denna bildning.

Fram till perioden 1846-1863 hade Sverige den “gamla regimens”, dvs medeltidens regleringar med skrån, förbud mot än det ena, än det andra, som t ex “landköp”. Ingen handel fick bedrivas inom 3 mil från en stad.

1857 infördes frihandel och 1863 full näringsfrihet. Sverige övergick till laissez-faire med ett skattetryck om 5-6 procent av BNP, skyddad privat äganderätt, avtalsfrihet, mm. Kombinationen av en hårt arbetande befolkning, med den svenska värderingen “att göra rätt för sig”, och med laissez-faire var att Svensk ekonomi tog fart som en raket.

Själv föddes jag i Kiruna och kan aldrig sluta betrakta bilden på Kiruna Söderberg, stadens förstfödda. Det var tack vara sådana här människors slit som vi lever i välstånd idag.

Kiruna Söderberg, född 21 augusti 1899, död 9 april 1926.

Sverige och Japan var de två länder som växte snabbast mellan 1870 och 1970. Tyvärr ökade det svenska skattetrycket exponentiellt mellan 1900 och 1978, från 7 till ca 50 procent av BNP, och i samma takt ökade regleringarna och inskränkningar i de svenska friheterna. När skattetrycket i början av 1970-talet nått ca 50 procent av BNP gick den svensk ekonomin in i väggen.

Sedan snart 50 år går nu skattetrycket upp och ner i sågtandsform. Det finns miljoner människor som politikerna vill ge bidrag till: pensionärer, flyktingar, lågavlönade, studenter, barnfamiljer, ensamstående, handikappade, de som bor i hyreslägenhet, de som bor i bostadsrätt, de som bor i villa, de som bor på landet, småföretagare, kvinnor, cyklister, de som nyttjar kollektivtrafik, etc, etc. Sammantaget rör det sig om grupper som innesluter den svenska befolkningen många gånger om. Men så fort politikerna idag höjer skatten går det utför för ekonomin, och de måste backa. Men snart är det val och då provar de igen.

Attityden till fattigvård förr

Fordomdags resonerade man i Sverige om fattigvård på ett kristet sätt, som Paulus i andra Thessalonikerbrevet:
Ty vi förhöllo oss icke oordentligt bland eder, ⁸ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt bröd under arbete och möda, och vi strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga. ⁹Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss. ¹⁰Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.

Detta var en naturlig attityd där alla arbetade sina tio timmar per dag för att få livet att gå ihop, och där man svalt när det blev missväxt, olycka, eller då någon inte varit så flitig som han eller hon borde ha varit.

Man visste också förr varifrån pengarna till att hjälpa andra kom. Ur egen ficka.

Vad som förändrades

Så länge vi hade nära nog naturahushåll i Sverige var kopplingen mellan vem som betalade och vem som fick hjälp klar och tydlig. Men allteftersom Sverige industrialiserades blev skatter något man betalade i pengar, och den direkta, påtagliga kopplingen försvann.

Sedan har vi “den fiskala illusionen“. Makthavare, i synnerhet folkvalda politiker, har alltid strävat efter att få dem som betalar skatt att tro att de får ut mer av systemet än de betalar in. Någon annan, t ex “de rika” påstås betala. Fram till 1995 åtminstone skedde dock i princip ingen omfördelning i Sverige via skattesystemet. Allt, utom 2-3 procent av BNP är rundgång, och även detta är en illusion, då de “fattiga” och de “rika” i regel är samma personer i olika faser av sina liv.

Detta torde dock ha ändrats då vi via de senaste 25 årens invandring fått kring 1 miljon nyanlända som verkar komma att leva på bidrag livet ut, utan att arbeta på ett osubventionerat vis.

Bristen på perspektiv

Istället för att människor på kristelig eller humanistisk grund själva hjälper andra, har detta blivit en “rättighet”. Socialsekreteraren, och i bakgrunden lagstiftaren, tittar på en kategori människor och säger sig att “dessa måste få en dräglig tillvaro”. Det blir desto lättare när man hjälper dem med andras pengar, när man inte tar pengarna ur egen ficka, men när man inte är medveten om att man tar pengar från hårt arbetande människor som har gjort och fortsätter göra rätt för sig.

På ena sidan av ekvationen har vi människor som lever på sin lön, ofta en låg lön, eller som efter 45 års arbetsliv blir fattigpensionärer. En del pensionärer får inte mer än 6000 kronor i månaden.

På den andra sidan har vi människor som “vi ska hjälpa till ett drägligt liv”.

I USA ger t ex välfärdsstaten följande resultat (Edgar K. Browning, Stealing from Each Other, via min egen sammanfattning av dessa data):

Skattesatsen för hela lönen för en ensamstående mamma med två barn som bodde i Philadelphia 1996 baserat på ett exempel från den officiella “US Green Book”.

Skulle denna ensamstående mamma sedan gifta sig med fadern till sina barn skulle de förlora ytterligare 10-20 procent av deras sammantagna inkomst. Allt är gjort för att denna kvinna inte ska lyfta ett finger. Gör hon det är hon i etiskt bemärkelse beundrandsvärd. Men i monetära termer vore hon en fullblodsidiot.

I Sverige berättar i dagarna en socialtjänsteman följande:

“VISSTE NI ATT:

– En nyanländ familj med mamma, pappa och åtta barn kan få 78 000 kr i statliga och kommunala bidrag per månad. Med en av kommunen hyrd privatvilla med en hyra om 35 000 kr?

– En nyanländ kvinna som är 66 år och fått PUT fyra månader senare har ett äldreförsörjningsstöd om 12 700 kr i månaden netto?

– Dyra kostnadsförslag på tandvård för nyanlända beviljas av kommunernas socialtjänst? Och att detta är mera regel än undantag? De flesta på över 30 000 kr.

– Många som kommer till Sverige har noll arbetsförmåga och grava sjukdomar och därför går direkt till att få sjukersättning på livstid?

– Att etableringsstödet de första två åren uppgår till ca 6 400 kr per person och månad. Plus otaliga tillägg om det finns barn?

– Kommunernas nybyggda och dyra hyresrätter går till nyanlända och soc betalar hyran om det fattas pengar från etableringsstödet?

– Vi inom socialtjänsten nu tar emot andra generationens invandrare som inte är självförsörjande? I vissa fall även tredje generationen?

– Det finns en gigantisk byråkratisk apparat som bara hanterar hur pengar ska föras över från skattebetalare till nyanlända?

Alla exempel ovan är hämtade från mitt yrkesliv som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Allt stämmer.”

Vad tror du att dina far- och morföräldrar, som klev upp klockan fem på morgonen för att mjölka, 365 dagar om året, oavsett om de hade influensa eller ej, skulle tycka om ovanstående?

Trippelregeln

Om inte den gamla svenska värderingen “att göra rätt för sig” premieras också här i jordelivet så kommer den så småningom att försvinna och ta Sveriges välstånd med sig i fallet. Idag är som i USA ofta den som anstränger sig istället i monetära termer en fullblodsidiot.

Vi behöver därför göra om, i själva verket återställa, vårt skatte- och bidragssystem så att det i varje läge, från den lägsta inkomst, till den högsta, alltid lönar sig att arbeta, att arbeta längre, att studera mer och hårdare, att förkovra sig på alla de vis.

Jag anser därför vi behöver en trippelregel (eller minst en trippelregel) där man alltid har det tre gånger bättre om man arbetar än om man inte gör det, och där man också får behålla minst två tredjedelar av varje löneökning.

Varför inte bara två gånger? Därför att det ska göra skillnad, ordentlig skillnad och för alla. Därför att det vårdbiträde som utbildar sig till sjuksköterska, eller till och med till läkare, i alla lägen ska få återbäring på sin insats, bland annat ordentlig återbäring på den tid hon tillbringade med att studera istället för att tjäna pengar.

Den som arbetat ett helt liv bör få en pension, och levnadsstandard i övrigt, som är åtminstone tre gånger högre än den som inte arbetat. Detta innebär att den som aldrig arbetat, skall, när allt räknats in, ha en pension, inklusive alla möjliga bidrag för bostäder, som är högst en tredjedel av den pension den får som arbetat i 45 år, till den lägsta lön man kan få i Sverige.

Det låter här lämpligt att den som är “ensamkommande” får klara sig på en tredjedel, eller högst en fjärdedel av vad en fattigpensionär får. Dvs, 1500-2000 kronor i månaden som ska täcka mat, bostad, SFI, gymkort, tandvård, fickpengar, och all sjukvård utom direkt livräddande.

När jag började fundera på detta tänkte jag att den som arbetar på ICA ska ha tre gånger så mycket som den som inte arbetar alls. Detta inklusive alla bidrag, bostäder, etc. Och oavsett hur många barn som personen har. Detta innebär att Sverige måste återgå till det som gällt i alla länder och i alla tider, förutom när ideologer à la Platon fått inflytande: Barn är föräldrarnas ansvar, inte “samhällets”. Med tanke på att lönen för ett kassabiträde på kooperativa stormarknader är 20 470 kronor så skulle man i så fall kunna tänka sig att den som inte arbetar ska få klara sig på en tredjedel av detta.

Men att ta löntagaren som måttstock är rent utsagt otillständigt med tanke på våra fattigpensionärer. Dessa har ofta arbetat och släpat ett helt liv. Fattigpensionärerna bör vara riktmärket. Så vad som istället bör gälla för löntagare är att skatten på lön, inklusive arbetsgivarargifter, är högst en tredjedel av inkomsten.

Med fattigpensionären som riktmärke får familjen i exemplet från socialsekreteraren klara sig på 2 x 2000 kr = 4000 kr i månaden, oavsett antalet barn. Om inte frivilliga träder in innebär detta att de logeras i baracker eller sovsalar med mycket basal standard. Samtidigt är detta en oerhört mycket högre standard än den min farmor, och 95 procent av våra förfäder hade innan år 1900.

Dessa nyanlända är personer med två armar, två ben, ett huvud att tänka med, och en rumpa att sitta på. I samma situation som de skulle befinna sig i har nyligen asiater befunnit sig i USA. Denna äldre generation har arbetat dag och natt för att föda upp sin familj. Denna arbetsdisciplin, samma arbetsdisciplin som svenskar tills nyligen hade, förs vidare till den uppväxande generationen. Asiater dominerar idag t ex på många områden inom den akademiska världen i USA, i synnerhet inom STEM (Science, Technology, Engineering and Mathematics).

Hårda  förslag? Om man jämför med dagens generositet med andras pengar, ja. Men inte ifall vi vill värna om dem som redan gjort, eller fortsätter arbeta hårt. Och inte om vi vill att Sverige ska fortsätta vara ett välmående land.

För att ovanstående ska kunna genomföras måste bidragen sänkas med flera hundra miljarder kronor. Skatterna sänks i motsvarande grad, där en avskaffad statlig inkomstskatt och värnskatt bör vara ett steg. Eftersom kommunernas utgifter för socialbidrag, etc sänks med säkert 90 procent kan kommunalskatten också radikalt sänkas.

Ifall de sociala avgifterna ska fortsätta som ett tvång bör de uppgå till högst 10-15 procent till. I transparensens namn borde man i så fall döpa om arbetsgivaravgifterna till en ny sorts statlig inkomsskatt, klart angiven på lönebeskedet. För en skatt på löntagaren är vad arbetsgivaravgifterna alltid varit.

En stad utan bostadsbrist. San Francisco efter jordbävningen och branden 1906.

580 000 personer står i bostadskö i Stockholm i augusti 2017, ett fullständigt absurt antal. Vad borde antalet vara? Ifall våra politiker inte brydde sig om oss och våra bostäder skulle det vara noll, 0, zéro, nul, nada. Hur många personer står i kö för att få köpa falukorv i Stockholm? Hur många står i kö för att få köpa en bil?

Men när det offentliga organiserar något så blir det köer. Milton Friedman sade att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand inom fem år. Det låter rimligt.

Eftersom de flesta känner sig osäkra inför tanken att avskaffa bostadspolitiken så ska jag oblygt göra mitt bästa för att förklara lite grand av vad som händer. Men först lite konkret, illustrativ historia.

Milton Friedman och George Stigler studerade i en mycket läsvärd uppsats publicerad 1946 bostadsmarknaden i San Francisco 1906 och efter kriget. Den 18 april 1906 förstörde en jordbävning och brand hälften av alla bostäder. Några flyttade därifrån, men, jämfört med hur många som var kvar, försvann 40 procent av bostäderna. I det första numret av San Francisco Chronicle som kom ut efter katastrofen, den 24 maj, fanns det trots detta inte ett enda omnämnande av bostadsbrist. Däremot fanns det 64 bostäder att hyra och 19 till salu. Fem annonser var införda av personer som sökte bostad. Bostadsmarknaden var oreglerad. Detta i en stad som hade 400 000 innevånare innan jordbävningen, dvs som var nästan lika stor som Göteborg är idag.

Efter kriget, 1946, var marknaden reglerad. En mycket mindre relativ ökning av antalet bostadssökande relativt beståndet ledde då till en våldsam bostadsbrist.

Stockholms storstadsområde har 2017 ungefär 2,3 miljon invånare. Överfört på detta område betyder erfarenheten från San Francisco 1906 att man skulle kunna förstöra, helt rasera, spränga till grus, bostäderna för över 1,1 miljon människor. Kring 400 000 skulle då flytta någon annanstans, tältläger skulle sättas upp, liksom husvagnar och andra temporära bostäder. Men efter mindre än två månader skulle det inte finnas en enda människa som köar efter en bostad. Kring 7-800 000 människor skulle “mirakulöst” ha hittat någonstans att bo just i det nyss ödelagda Stockholm. Det skulle finnas 25-30 annonser från människor som önskar hyra en bostad (vilket inte är detsamma som att köa).

För att förstå vad som händer måste man förstå lite grand av hur ett fritt samhälle fungerar. Ett fritt samhälle är nästan helt självorganiserat; det är i mycket ett komplext adaptivt system. New York, Stockholm och Säffle och de flesta andra städer är fenomen som spontant uppkommit under sekel av utveckling. Adam Smith kallade ett sådant samhälle The Great Society (vol 1, vol 2). Detta goda samhälle bildar vad Hayek kallar en “extended order“, en utsträckt ordning som inbegriper nästan hela världen.

Denna utsträckta ordning låter säkert kryptisk för många, och som marknadsekonomisk extremism för inte så få. Så låt oss ta ett annat, liknande exempel på självorganisation, en myrstack. Hur är en myrstack organiserad? Inte via drottningen, inte via “a hive mind”, utan via myror som gör “myrsaker”. Det finns inga myrchefer, inga myrprojektledare, inga myrarkitekter, inga myrpersonalavdelningar. Bara myror som går runt och gör precis vad de vill. Resultatet är en myrstack. Två mycket läsvärda böcker av Debora Gordon diskuterar detta, Ants at Work och Ant Encounters.

I ett mänskligt samhälle måste tre grundläggande regler gälla för att vi ska få välstånd. Hume härledde dem 1739-1740 i sin Treatise (Book 3, Part 2, Section 6) till att vara:

1. The of stability of possession, att äganderätten är skyddad, att vi kan vara säkra på att ingen kommer och beslagtar vad vi äger.
2. Its transference by consent, att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster.
3. The performance of promises, att vi fritt kan ingå avtal och att vi kan vara säkra på att dessa kommer att gälla.

När dessa tre regler, via kultur, lagar och traditioner gäller i ett samhälle så kan vi köpa och sälja, arbeta för, och anställa personer som är fullständigt främmande för oss.

Bostadsmarknaden, liksom alla andra marknader, är ett koordinationsproblem. I ett fritt samhälle, vilket det svenska endast är till en mindre utsträckning, gäller att miljoner människor reagerar var och en på sin egen lokala kunskap. De köper, säljer, höjer priser, ger rabatter, lånar ut, hyr ut, lånar, lejer, arbetar för, och anpassar sig till det de vet. Hayek diskuterade detta med lokal kunskap i en banbrytande uppsats, The Use of Knowledge in Society. Den är värd att läsa ett stort antal gånger för det går upp nya saker för en nästan varje gång.

En statlig byråkrati klarar helt enkelt inte av att lösa sådana koordinationsproblem, vare sig inom skolan, för sjukvården eller på bostadsmarknaden. En byråkrati tvingas först kasta bort nästan all kunskap om vad som egentligen händer. Den viktigaste delen av denna kunskap sitter på ställen som byråkrater aldrig kan komma åt, inuti människors huvuden. Kunskapen är också starkt tidsberoende. Vänta en timme, en dag, eller en vecka för länge, och den slutar vara relevant.

En byråkrati måste standardisera och homogenisera, annars skulle det vara omöjligt för den att “rättvist” och “objektivt” hantera alla ärenden lika. En byråkrati måste också skapa köer, gruppera uppgifter i tiden, och kan endast reagera efter en kortare eller längre fördröjning. Du skulle få din höftled opererad på en eller ett par veckor på en privat marknad, men med byråkratiskt organiserad sjukvård kan det ta ett eller två år. Trots att alla inblandade gör så gott de kan.

När sedan byråkratin samlat in och analyserat all information den tror sig behöva om bostadsmarknaden kan den försöka bygga hus, eller som idag, vilket är i princip samma sak, ge bygglov till vissa privata aktörer, men inte till andra. Det blir då bostäder förutsatt att byggherrarna vill bygga hus av den typ, mängd, kvalitet och på den plats som byråkratin ger tillstånd till.

Men hur många bostäder och var? Och till vilket pris? På en reglerad bostadsmarknad är alla priser förvridna och missvisande, men låt oss anta att byråkratin har luskat ut hur många hus som ska byggas och av vilken sort. Även om den då bygger “rätt” antal hus, i medel, så är det verkliga problemet hur en miljon bostäder ungefär i Stockholmsregionen, var och en, ska prissättas, vilken storlek var och en ska ha, vilken kvalitet var och en ska ha, och på vilken plats var och en ska byggas. Dessa hundratusentals detaljer måste en byråkrati i det mesta bortse ifrån då den för sin funktion är tvingad gör statistiska analyser som smetar ut och medelvärdesbildar bort all lokal information.

Så även om det blir “rätt” i medel, så blir det i princip alltid fel i praktiken. Med nödvändighet blir det med “rätt priser”, tomma lägenheter i område A och kö i område B. Dessutom vissa tomma lägenheter i område A och vissa lägenheter som man köar för i område A, osv.

Än värre blir det när man inte bygger tillräckligt med lägenheter. Gör man inte det så söker sig de välbeställda till enklare lägenheter än de egentligen skulle vilja ha. Detta driver upp priserna för lägenheter som var avsedda för de något mindre välbeställda, och så vidare, i en kedja hela vägen ner till de mest rudimentära av bostäder. Idag är det tio års kö för en lägenhet i Rinkeby. Go figure.

Denna artikel av Sanford Ikeda diskuterar några av mekanismerna via vilka regleringar orsakar höga priser och bostadsbrist. Två artiklar om Tokyo, där marknaden är relativt fri, och där priserna därför inte går upp finns här och här.

Resultatet av ungefär hundra år av bostadspolitik är att vi i Sverige har små, fula, dyra hus av dålig kvalitet, till vilka 580 000 personer köar till i Stockholm. Dessa andra aspekter blir föremål för nästa lilla essä, ett försök som är lite mer hard core än vad som är vanligt och som tar oss tillbaka till eländets ursprung.

Jag som skriver detta är inte arkitekt, är inte utbildad som snickare eller målare. Jag har sett otaliga hantverkare i arbete på mitt eget hus, men även om jag lyckas reparera och skapa vissa saker själv hävdar jag absolut ingen expertis på området att bygga hus. Vad jag beskriver är dock baserat på fundamentala principer som är lika tillämpliga på husbyggandets område som på t ex skolans område. Därmed inte sagt att en och annan sak inte kan ha blivit fel i denna uppsats. Påpekanden mottages tacksamt.

Jag växte upp i Sollefteå i en villa byggd 1923 som liknar denna:

Villa från 1920-talet.

Det var strax över 3 meter i tak, fönster som var original, fönster- och dörrfoder som var 10-12 cm breda och profilfrästa. Inredningsdetaljerna var gjorda av trä, det var lackat furugolv i halva nedervåningen, det var genomgående spegeldörrar, av trä. Huset var timrat och rappat på utsidan och ordentligt sågspånsisolerat. Mina föräldrar lade till innanfönster som skruvades i på vintern. Till åtminstone -42 °C utomhus var det varmt och skönt inomhus.

Idag är takhöjden på nya hus lägre, dörrfodret består av smala lister, ofta inte sammanfogade med 45 graders vinkel, utan i 90 grader och fastspikade med spikskallar som syns. Dörrarna är gjorda i plywood. Mycket av resten av inredningen är gjord i fanerad spånskiva, isoleringen är gjord i stenull med en fuktspärr och huset har en elektrisk fläkt. Stängs denna fläkt av möglar och ruttnar hela härligheten. Allt som allt är husen fula, dyra, små och jämfört med äldre, normalt underhållna hus, av dålig kvalitet. Kvalitén på hur ett modernt bostadshus eller kontor är sammanfogat är sådan att man så sent som på 1970-talet skulle ha få underkänt i träslöjden på mellanstadiet om man producerade något liknande.

Byggnader av idag är inte bara av dålig kvalitet, de är dessutom fula som stryk. Under 1960-talet skövlades i princip alla svenska städers stadskärnor och de äldre, ofta bättre, alltid vackrare husen fick lämna plats för själlösa betongöknar, eller för vad våra arkitekter anser vara mästerverk, helt absurda konstruktioner likt det Gyllene bilbatteri som ytterligare ska förstöra centrala Stockholm:

Det föreslagna Nobelcentret i Stockholm. Notera den äldre byggnaden i bakgrunden, från en tid då vi kunde bygga hus.

Jag påstår alltså att jämfört med äldre hus är det som byggts de senast 50-60 åren mest skräp. Men situationen är mycket, mycket värre än så. Nedan en bil från 1920-talet.

En Dodge Brothers touring car från 1920. Bilen har en 3,3 liters motor med 29 hkr. Källa http://ipocars.com/vinfo/dodge/brothers_touring_car_1920-1920.html

Denna bör jämföras med till exempel en Volvo från 2016.

Så om vi jämför med bilar så skulle skolan normalt idag 2017 vara bättre än den var 1994, mycket bättre än den var 1968, och oerhört mycket bättre än den var 1920. Detta är vad jag diskuterar i min bok om skolan, Education Unchained. Beträffande hus så borde de idag, jämfört med 1920, vara mycket större, samtidigt som priset skulle vara lägre i förhållande till det allmänna löneläget. Kvalitén skulle vara mycket högre än 1920. Och husen idag skulle vara underbart vackra. Inte så fula att man blir fysiskt illamående över att tänka på dem.

För att understryka poängen: Vi borde idag inte bara tala om underbara 1910-talsvillor, utan också om fantastiska 1970-talshus, så vackra att man får tårar i ögonen, och moderna villor från 2010 som är omtalade världen över. Klassiskt svensk modern design som inspirerar och kopieras, likt en Volvo XC90, världen över.

Så vad hände? Paul Gauguin beskrev grunden till det onda i Écrits d’un sauvage (En vildes skrifter, översatt av mig från engelska):

Couriers ord är fortfarande sanna: “Vad staten uppmuntrar tynar bort, vad den skyddar dör.”

Nedan utvecklar vi detta. Först två delförklaringar till byggeländet som i det stora hela dock är mindre detaljer.

Bidragande orsak 1: Skolan

Som jag visar i min bok om skolan, och som jag diskuterar i en artikel i Kvartal.se, så har den kategori elever som blir hantverkare tappat oerhört mycket i kunskap jämfört med vad de fick fram till 1968. Under låg- och mellanstadiet får de i bästa fall motsvarande fyra års utbildning på sex år. Jag gissar att det ligger närmare tre års utbildning på folkskolenivå under sju års närvaro (nu när man börjar vid sex års ålder).

Därefter lär de sig ofta ingenting alls, i skolan, under de resterande 6 åren, förutom dåliga vanor. De är dessutom under dessa sex år ofta fullständigt uttråkade och understimulerade, åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.

Tidigare, fram till för många 1968, gick de antingen en fyraårig yrkesutbildning i en praktiskt realskola, eller i en företagsskola, eller så började de arbeta och lärde sig dels på jobbet, dels ofta på kvällar och helger via distanskurser eller kvällskurser. Sedan hann de arbeta i två år under kompetenta chefer och tillsammans med kompetenta kollegor innan de fyllde 19.

Dagens hantverkare kan alltså inte läsa, skriva, räkna alls så bra som de kunde som gått sex år i folkskolan. Och de har vid 18-19 års ålder tappat ytterligare sex års intensiv yrkesutbildning och yrkeserfarenhet, ersatt av sex år av negativa erfarenheter.

Samtidigt så lyckas Volvo, i den privata industrin, mer eller mindre arbeta sig runt detta kunskapsras. Man kan inte veta hur Volvos bilar skulle ha sett ut ifall socialdemokratin inte förstört skolan 1968, men de står sig till synes rätt väl i den internationella konkurrensen. Vem vet, de kanske skulle ha varit tio gånger större, och SAAB funnits kvar som en mycket betydande biltillverkare, ifall svensken i gemen även idag finge ordinär skolgång.

Obetydligt bidragande orsak 2: Hyresregleringar och bostadsrätter

Av orsaker som jag lämnar till ett annat tillfälle är vi människor i grund kreationister. När vi ser något som höga priser på bostäder begriper vi inte intuitivt att en marknad är ett självorganiserat system som man inte kan påverka i någon större omfattning. På grund av denna kognitiva bias infördes en lag om hyresregleringar 1907 och under dyrtiden under första världskriget skärptes den. Därefter infördes “bruksvärdesreglering” 1968. Enligt denna ska den absurt benämnda “allmännyttan” hålla nere hyrorna. Tror man.

Och så har vi i Sverige inte ens privat äganderätt av lägenheter, utan ett bisarrt system som kallas för “bostadsrätt“. Här, med äganderätten, börjar vi komma in på pudelns kärna som vi nedan ska behandla mer ingående, men, för att bena ut problemen någotsånär i ordning, så kallar vi dessa bostadsrätter för en del av regleringarna av redan uppförda bostäder, eller av bostäder som nyuppförs.

Det barocka byråkratiska krånglet som hyresregleringar innebär bidrar till en dysfunktionell bostadsmarknad och de håller definitivt inte ner priserna.

Jag kommer här att tänka på Frankrike där staten för kring tio år sedan bestämde att alla telekomoperatörer skulle tillhandahålla ett billigt abonnemang för mindre bemedlade. Men när lagen väl trätt i kraft hade operatörerna under mördande konkurrens redan sänkt priserna och förbättrat utbudet till den grad att det politiska lågpriset var något knappt någon kund skulle vilja ha. På liknande sätt skulle ingen, i ett fritt samhälle, bry sig om “allmännyttans” priser då dessa skulle vara (för socialism fungerar inte) skyhöga jämfört med priserna på den fria marknaden.

Vad som verkligen skedde

Det som verkligen orsakade det ovan beskrivna eländet var att vi i steg gick från oreglerad laissez-faire (tänk på ett ungefär Sverige 1887, Hong Kong på 1960-talet, USA på 1920-talet) till planekonomi av nordkoreanskt och sovjetiskt stuk inom byggnadsindustrin.

Vi ersatte oreglerad trial and error med vad “experter” och politiker vet och beslutar. Och sådant, som Paul Gauguin påpekade,  går i princip alltid åt fanders.

Från det att hus överhuvudtaget började byggas i vad som idag är Sverige, för flera tusen år sedan, så var det i stort sett fritt fram att bygga vad och hur man ville. Inskränkningar gällde brandskydd, där längre fram försäkringsbolagen hade en hand i att se till att kräva vissa principer i utbyte mot lägre premier. Inskränkningar gällde också saker som dålig lukt (garverier till exempel), buller och rök. Men begränsningarna i våra städer var få och de på landsbygden än färre.

“I 1907 års stadsplanelag bröts för första gången mot den slentrianmässiga bebyggelseform, som dittills varit förhärskande, …” skriver på sidan 426 Lektor Fil doktor Wilhelm Tham i Sveriges historia genom tiderna, 1948 års upplaga, från Saxon & Lindströms förlag. Texten dryper av Myrdalsk översittarmentalitet. Denna lagstiftning, denna makt som överflyttas till byråkrater, medför enligt Tham att “friare principer deklareras”. Frihet är slaveri…

Men 1907 års lag var tämligen tandlös. Först genom 1931 års revision av stadsplanelagen öppnades det för “kommunaltekniska experter” “äntligen möjligheter att realisera stadsplanebestämmelser, som kunde utformas efter varje samhälles naturliga förutsättningar med hänsyn till terrängens beskaffenhet och bebyggelsens ändamål”.

Konkret innebar det att man inte längre fick bygga vad man ville, hur man ville, var man ville, utan att man skulle följa experters anvisningar, om man överhuvudtaget fick rätt att bygga. Tidigare byggde man vackra hus, inbyggda gårdar eller inbyggda kvarter. Detta förbjöds. Det blev istället punkthus och lamellhus (sid 429), hus med öde gräsmattor eller betongplattor omkring sig, hus som ser vackra ut från en helikopter men som är antingen sämre eller rent människovidriga för den som ska bo där.

Som lök på laxen skedde införandet av denna lag under den period i västvärlden då arkitekter byggde de fulaste hus människor någonsin byggt av vilka det finns arkeologiska lämningar, modernismen. Sverige, och mycket av världen standardiserade, under “experters” ledning, på modernismen och dess lika expertkonstruerade derivat.

Sammanträffandet mellan modernismens uppkomst och införandet av plan- och bygglagar är, gissar jag, långt ifrån en slump. Samma förnäma översittaranda ligger troligtvis bakom båda fenomenen. “Folk vet inte vad som är bäst för dem, så det bestämmer vi åt dem”. Albert Svensson är också inne på detta:

Modernismen är en ideologi som skär igenom och går över de gränserna. Det är en oerhört stark idé som driver modernismen: idén om att vi är historiens medhjälpare, en del av historiens framåtskridande. Att det är vi som driver historien framåt.

Fler legala katastrofer skulle komma. I 1947 års plan- och bygglag läser vi:

Behovet att reglera den enskildes rätt att använda mark för bebyggelse gör sig huvudsakligen gällande i fråga om tätbebyggelse. Mot förut gällande lag har särskilt anmärkts att den icke förmådde att i tillräcklig grad hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse. Möjlighet fanns väl att reglera tätbebyggelse som förväntades uppkomma inom visst område. Däremot saknade man medel att bestämma var och när sådan bebyggelse fick uppkomma. Detta sammanhängde med att lagstiftningen förut utgick från att envar markägare ägde i princip fritt utnyttja sin mark för byggnadsändamål. Vem som helst kunde sålunda exploa­tera sin mark för samhällsbildning. Denna fria exploateringsrätt har i flera fall medfört allvarliga missförhållan­den. Samhällsbildningar ha ofta påbör­jats utan att myndigheterna haft till­fälle att dessförinnan planlägga de­samma.

Alltså: Sedan tusentals år och fram till 1931 i tätort, och fram till 1947 på landsbygden hade vi i Sverige privat äganderätt. Denna avskaffades beträffande mark i mycket 1947 för hela landet. Fram till 1947 köpte man mark och byggde man, om man ville, upp ett hus, hur man ville, eller en by, eller en hel ny stad, utan att “vi”, “tillsammans”, dvs “experter” och politiker i sina mötesrum, kunde lägga hinder i vägen. Författaren av 1947 års lag ondgör sig över detta sakernas tillstånd som man då satte stopp för.

En sista spik i kistan var strandskyddet. Det är inte så viktigt i jämförelse med vad redan diskuterats, men samtidigt oerhört irriterande och själsdödande. En strandskyddslag infördes på 1950-talet så att vissa stränder, specifikt, kunde “skyddas” från bebyggelse. Översatt till svenska, på viss mark kunde markägaren, utan kompensation, bli bestulen på sin äganderätt och förlora möjligheten att bygga.

1975 blev det mycket värre. I ett land med över 100 000 sjöar bestämdes det att man inte fick bygga inom 100 meter från stranden. Länstyrelsen kunde, om den ville, utvidga detta till 200 meter eller upp till 300 meter. Ifall strandskyddet hade gällt tidigare hade Sverige i mycket bestått i mycket av hus byggda långt in i granskogen.

Hur en byggmarknad fungerar i ett fritt samhälle

I ett fritt samhälle, med privat äganderätt som en outbrytbar ingrediens, så bygger man, bygger man om, och river hus som man vill och hur man vill. Nästan. För även i ett fritt samhälle måste man ta hänsyn till andra. Hur man ska förhålla sig till grannar bestäms antingen av en ganska detaljerad lag, eller via lagen om avtalsfrihet. Detaljerna i detta kan bli komplexa, och som Ronald Cause visade i The Problem of Social Cost, så är det inte säkert vad som alltid fungerar bäst.

Men både avtalsfrihet och mer detaljerade lagar är fria från godtycke. Godtycke uppstår när en myndighet bestämmer från fall till fall. Som en byggnadsnämd.

Hur Sverige skulle ha sett ut utan 1931, 1947 och 1975 års lagar kan man inte veta. Ett kanske ickeintuitiv förhållande är viktigt att förstå. Albert Svensson skriver i en intervju för Timbro:

– Den klassiska arkitekturen bygger på det regelverk som växt fram genom historien, den praxis som växt fram kring hur man bygger vackra hus. Det handlar alltså om kunskap upphöjd till estetik.

Detta är sant. Men så bakvänt som det kan låta så har detta regelverk uppkommit på den fria marknaden, där konkurrerande byggherrar och konkurrerande arkitekter har tävlat med varandra om att bygga vackra och funktionella hus som andra uppskattar. Det är precis därför att “experter” har tagit över som regelverket slagits sönder. Den komplexa och oformliga marknaden utvecklar gemensamma uppfattningar, eller en uppsättning konkurrerande, alternativa uppfattningar om vad som är vackert och funktionellt. När “experter” får ta över ersätts detta med rent godtycke, tankefoster som tänks ut enskilt i “expertents” hjärna, eller i en kommitté.

Modernismen skulle säkert ha kommit till uttryck under några år, även i ett fritt samhälle. Sedan skulle andra stilar, som människor faktiskt uppskattar, åter kommit att dominera. Eftersom modernismen av nästan alla upplevs som motbjudande skulle troligen de flesta av dessa hus snabbt ha rivits och ersatts av annan arkitektur: “undersökningar som gjorts på flera håll i världen … visar att människor i allmänhet föredrar traditionell arkitektur”. Albert Svensson är också övertygad om att mycket av byggandet i ett fritt Sverige också skulle bli vackert och klassiskt:

– Jag är övertygad om att det skulle finnas en sådan marknad, men vi har ju ingen marknad i Sverige när det gäller byggande. Vi har ett oligopol där vi har markanvisningar. Om det fanns en fri marknad skulle det garanterat byggas klassiska flerfamiljshus, det tror jag.

Allt nybyggande i ett fritt Sverige skulle inte ha sett ut som på 1800-talet. Vi skulle sedan 1931 troligtvis ha gått igenom ett par, tre olika byggstilar. En hel del hus som inte blev så lyckade skulle ha byggts om eller rivits. Men generellt skulle det ha blivit vackert, bedårande vackert. När vi bygger för oss själva, och när det finns konkurrens på en byggnadsmarknad så vill man dels tillfredsställa sig själv, dels vill man uppskattas av andra. En del har excentrisk smak, men ingen, fattig, rik, privatperson, företagsledare vill bli känd som den som, av fri vilja, byggde något som är långt fulare än andras byggnader, eller sämre. En byggherre måste också konkurrera om kunder. Han eller hon kan mycket väl bygga betonglådor. Men i ett fritt Sverige kan någon annan köpa mark i närheten och bygga i en annan stil som bättre uppskattas på marknaden. De flesta arkitekter må älska modernism, om man kan använda ordet “älska” om denna styggelse, men de skulle inte kunna sälja många byggnader i den stilen på en fri marknad.

Det är här viktigt att komma ihåg att det inte skulle vara särskilt dyrt att bygga på en fri marknad. Det skulle ha funnits obegränsat med mark dessutom. Så ett och annat stolpskott skulle ha skjutit i höjden och sedan försvunnit. Vi skulle också ha haft hundratals konkurrerande byggbolag, och inte som idag nära nog ett oligopol och bristande konkurrens i flera led.

I ett fritt Sverige skulle vi givetvis aldrig någonsin ha haft bostadsbrist. Vi skulle aldrig heller ha byggt något miljonprogram.

Vad gör vi då nu?

Innan vi diskuterar vad vi borde göra annorlunda så bör man kort nämna miljöskydd. Kortfattat kan det i ett fritt land också behöva finnas lagar som skyddar miljön. Samtidigt det är det faktum att människor, när de blivit tillräckligt rika, som i Sverige, som gör att de börjar bry sig om miljön istället för om sin omedelbara överlevnad. Och den privata äganderätten, som, tvärtom mot vad det ofta påstås, på en fri marknad har en mycket, mycket lång tidshorisont, gör att naturvärden blir väl skyddade. Återigen vill nästan alla människor känna att de har gjort rätt i sina egna ögon, och vi vill alla känna, eller åtminstone för vår sociala status bevarande, behöver känna att vi gjort rätt i andras ögon. Inte ens den värste sociopat kan i ett fritt samhälle tillåta sig vara känd som den som skövlar.

Ändra strandskyddslagen

Enligt wikipedia:

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet, som inte ska missgynnas av exempelvis stängsel, murar, bryggor, golfbanor eller byggnader.

Givet detta, är ett förbud mot att bygga närmare än 100 meter från en strand den enda lösningen? En rimlig lösning i ett land med över 100 000 sjöar? Svaret bör i båda fallen vara ett rungande nej.

Det finns troligen en annan orsak i bakgrunden också, den svenska avunden mot att “vissa”, “rika” ska ha råd till strandbebyggelse och inte andra. Men då är strandskyddet som lösning en absurd åtgärd. Det gör att existerande strandbebyggelse blir två till tio gånger så dyr som den borde vara, begränsar utbudet av sådan bebyggelse och gör den därför bara tillgänglig för precis “de rika” man känner avund mot.

Ett bättre strandskydd kunde ta lärdomar både från lagens uttalade syfte, från vår allemansrätt, och från idéer från England.

Det är möjligheten att vandra längs strandkanten som ska primärt skyddas, samt möjligheten att vid en strand bedriva aktiviteter som bad, fiske och förtöja en båt eller kanske dra upp den under vintern.

Så låt oss ändra lagstiftningen så att det på endast begränsade områden, som fram till 1975, gäller byggnadsförbud, för vilket dessutom markägaren kompenseras, t ex genom att stat eller kommun till rejält över marknadspris köper upp just den marken.

På andra områden gäller för det första att man bara får bebygga motsvarande tre tomter av fyra, eller två av tre. En av fyra eller en av tre blir en allmänning, som det redan finns så gott om i Sverige.

Längs stranden gäller sedan det engelska “right of way”, rätten att vandra. Om det är möjligt att vandra längs stranden så får markägaren vid en byggnation inte lägga några hinder i vägen för att man ska kunna fortsätta göra det. Man kommer alltså att kunna i evig tid vandra längs strandkanten. Samtidigt har man inte, utan markägarerns tillåtelse, rätt att dröja på stigen, bada, fiska eller lägga till en båt. Det gör man vid en allmänning, och en sådan ligger alltid nära.

Avskaffa det mesta av plan- och bygglagen

Sedan bör i resten av landet det mesta av plan- och bygglagen avskaffas. Låt oss ta den tillbaka till säg en variant av den första, från 1874, som utan att gå in på dess detaljer, i sin ordalydelse och i sin tillämpning uppenbarligen tillät de vackra byggnader vi förr hade.

Med dessa förändringar skulle en enorm byggboom i princip omedelbart starta. Efter några år skulle man också börja riva många av dagens betonglådor, även relativt nya sådana, och ersätta dem med vackrare och bättre byggnader, byggnader som “kommunaltekniska experter” inte fått påverka. Nya bostadsområden, fabriksområden, kontorsområden, byar, hela städer skulle  växa upp som svampar ur jorden.

En nackdel för nuvarande ägare är att bostadspriserna skulle kollapsa till hälften, till en tredjedel, eller ännu mer. Å andra sidan, när de säljer, skulle de förluster de gör till stor del kompenseras av att de hus de köper återigen skulle vara i motsvarande grad mycket billigare.

Något som antagligen skulle behöva regleras är någon form av krav på svenskt medborgarskap för att få bygga och sätta bo. Annars kan man mycket väl tänka sig att driftiga människor från andra länder som Tyskland, Frankrike, Polen, Storbritannien, Kina, Japan, Indien, som också har stora inskränkningar i äganderätten, skulle flockas till Sverige. Det är svårt att veta, och våra absurt höga skatter avskräcker givetvis många, men utan sådana restriktioner skulle Sverige kunna få 10-30 nya miljoner invånare på några årtionden. Det skulle vara ett synnerligt välmående Sverige, men inte ett svenskt Sverige.

Detta är inte nytt. Jag kommer ihåg hur Birgitta Dahl som energiminister orerade om hur “vi” måste se till att Volvo och Saab tog fram energisnålare bilmotorer. Men jag är nog inte ensam om att ha intrycket av att våra politiker, hurdan deras politik än var, låg på en helt annan nivå för bara 20-25 år sedan.

Dagens politiker har tyvärr sällan arbetat, mest “arbetat politiskt”, sällan lärt sig någonting konkret, utom att sitta i möten med likasinnade och bestämma hur världen ska ordnas. Jag publicerade hos Practical Politickingen artikel i tre delar som försök till analys av hur vi i Sverige hamnat där vi är, Is Sweden Becoming A Corrupt Juvenile Cooptocracy. Del ett och två är inlänkade och bör läsas först.

Ordet kooptokrati kommer from kooptera, när de kvarvarande medlemmarna i ett organ själva tillsätter nya ledamöter. I Sveriges fall väljer riksdagspartierna ut yngre förmågor ur ungdomsförbunden till lediga högre positioner inom partierna. Knappt någon som inte gått med i ett ungdomsförbund som fjortis har i vårt land en chans att bli en ledande politiker.

De yngre av våra politiker har dessutom, jämfört med de som gick i den skola Sverige hade fram till 1968, tappat minst motsvarande sex års utbildning, något som jag diskuterar i min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel hos Kvartal.se. I min bok ger jag följande uppskattning, mig veterligt den enda någon publicerat i ett akademiskt sammanhang, av kunskapsutvecklingen för den som går ut en teoretisk linje på gymnasiet.

Graden av utbildning som den erhåller som går gymnasiet på teoretiska linjer mellan 1864 och idag.

Alva Myrdal var pådrivande för att avskaffa det gamla skolsystemet, och ersätta det med “enhetsskolan”, lika för alla, det som blev grundskolan. Olof Palme hamrade in den sista spiken i kistan som utbildningsminister genom Lgr69.

En god metafor är att Lgr62 och Lgr69 ringbarkade skolan. Den dog inte på en gång, även om den nära nog genast föll med minst 25 procent i utbildningsinnehåll. Men dessa två reformer tog på ett par decennier livet av den svenska skolans rötter, dess kultur. Lgy70 bidrog också. Men Lgr80, Lpo94, Lpf94, Lgr11 är i sammanhanget nära nog oväsentliga. De, liksom kommunaliseringen, förstörde i och för sig alla skolan ytterligare, men förruttnelsen som Lgr62 och Lgr69 åstadkom var sådan att de trots allt gjorde mycket liten skillnad.

Resultatet idag är till exempel att svenska nybörjare på universitet i ämnet historia för det första inte kan någon historia. För det andra kan de heller inte svenska. De kan läsa, skriva, stava på ett sätt som för inte så länge sedan skulle ha lett till underkänt betyg på mellanstadiet och i folkskolan.

I fallen Dan Eliasson, Transportstyrelsen, med flera, så kombineras alltså två effekter. För det första, ledande politiker och byråkrater som har erhållit sina positioner därför att de gick med i ett ungdomsförbund som fjortisar, och som sedan, via vassa armbågar och taktiserande, lyckades ta sig till maktens köttgrytor. För det andra är dessa politiker och byråkrater personer som om de är unga, numera saknar minst sex års utbildning, och som om de är äldre i alla fall inte lärde sig mycket till historia i skolan.

Slutsatsen är att anledningen till att exempelvis Dan Eliasson är rikspolischef bara till en del beror av maktfullkomlighet. Det är istället framförallt en fråga om Dunning-Kruger-effekten, i detta fall kanske bättre kallad Dunning-Kruger-Myrdal-Palme-Löfven-AKB-effekten. Våra makthavare är gravt inkompetenta, men samtidigt ovetande om sina avgrundsdjupa okunskaper.

Kruger-Dunning-effekten. Personer med låg kompetens tenderar att gravt överskatta den. Det är inte förrän man ungefärligen blir medelgod på ett område som man får en realistisk uppfattning om sin förmåga.

Dunning och Kruger visade att människor som är okunniga på ett område kommer att enormt överskatta sin kompetens. Här bör jag inflinka att jag själv givetvis riskerar att vara drabbad av precis denna effekt i detta mitt försök till analys. Hela Dunning-Kruger-uppsatsen står att läsa här: Unskilled and Unaware of It: How Difficulties in Recognizing One’s Own Incompetence Lead to Inflated Self-Assessments.

När jag skriver att våra makthavare är gravt inkompetenta så kan jag alltså givetvis ha fel; jag är ju bara en betraktare från utsidan som inte har erfarenhet av precis det de gör. Men ta gärna en titt på våra ministrars och våra statssekreterares curriculum vitae och bedöm själva. Man hittar dem här, och att säga att det är tunt är en våldsam underdrift. När ni är klara, titta på allianspolitikernas curriculum vitae, och gråt sedan en skvätt.

Ett liknande resoneman som detta verkar synnerligen tillämpligt på våra journalister. Det är inte bara att de som grupp politiskt ligger nära marxismen, de har också sedan 1968 tappat dels minst motsvarande sex års utbildning och dessutom erfarenheter från världen utanför Södermalm, både det fysiska området och det mentala södermalmstillståndet.

En viktig sak till att börja med: När det talas om skolreformer diskuterar man “barn” som om det gäller något abstrakt. I själva verket är barn levande varelser. En offentlig skolreform tar 10-20 år att förbereda. De tar sedan 10-20 år att utvärdera den. Ofta, oftast faktiskt, går sådana reformer snett, precis som alla andra försök att uppfinna eller förbättra något. Tyvärr gäller detta dessutom för skolreformer, som regel i synnerhet när de främsta experterna är inblandade. “Experter” får sina doktorsgrader för att de hittar på något nytt, men vad som fungerar och inte fungerar på utbildningsområdet har i princip redan utvisats av 2500 år av praktisk erfarenhet. Och i övrigt gäller på detta område att trial and error ger oerhört mycket snabbare resultat än decennier av forskning.

Du kan inte frysa ner din sjuåring i flytande kväve i ett par hundra år och tina upp honom eller henne när våra politiker äntligen lyckats förbättra skolan. Men du kan ge ditt barn en god utbildning nästan genast, om du bara vill.

Eftersom det är så länge sedan den gamla skolan avskaffades är det dessutom svårt att intuitivt föreställa sig hur dålig skolan faktiskt har blivit. Jag har efter bästa förmåga sökt beskriva bland annat detta i min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel i Kvartal.se.

Den dåliga kvalitén gäller även de skolor som barn och föräldrar anser vara goda idag. Vi människor är helt enkelt inte kapabla att veta ifall något är bra, eller dåligt, utan att kunna göra jämförelser med något annat. Vår fantasi räcker inte till. Är en Sony-Ericsson T68i en god mobiltelefon? Nej. Varför inte? Därför att vi idag har andra, ännu bättre telefoner att jämföra med. På skolans område har vi dock inga verkliga alternativ att jämföra; det råder ingen verklig konkurrens mellan skolor eftersom även friskolor är hårt reglerade av det offentliga.

Troligt, jag skulle säga helt säkert, är att ifall en skola som av föräldrar och elever idag anses vara god, transporterades bakåt i tiden till ett Sverige av år 1960, skulle skolinspektörerna omgående stänga den. Så undermålig skulle den befinnas vara. De föräldrar som satte sina barn i en sådan skola skulle nog riskera anklagas för vanvård och att få dem omhändertagna av socialen.

Mahatma Gandhi, den civila olydnadens profet.

För den som vill ge sina barn en god utbildning i Sverige finns det två alternativ. Det mest uppenbara är illegal hemundervisning. Vår obersturmbannführer, anti-liberalen Björklund såg nämligen till att 2010 åter göra hemundervisning olaglig. Sverige och Tyskland är de enda demokratiskt styrda länder som mig veterligt förbjuder hemundervisning. I Tyskland infördes förbudet av you-know-who 1938 för att förhindra att barn undgick indoktrinering. I Uppsala bötfälldes en familj med 80 000 kronor om året 2011 utan att undervisningens kvalitet kontrollerades. Av denna anledning har Sverige politiska flyktingar på Åland, och Tyskland sådana i Storbritannien och i USA.

Den andra möjligheten är att starta olagliga skolor, Förbjudna folkskolan, Illegala läroverket, Bannlysta yrkesskolan. Sådana skolor skulle vara minst två gånger bättre än skolor är idag, troligen tre eller fler gånger bättre, där “bättre” mäts som den utbildning barnen får. Men hur skulle man ha råd med sådana privata skolor? Är inte skolor dyra?

Den kommunala skolan och friskolor kostar ungefärligen fantasisumman 8000 kronor i månaden, tolv månader om året. För en klass om 25 elever blir det 200 000 kronor i månaden. Om den lärare som illegalt undervisar en klass om 25 tar 3000 kronor i månaden blir det 75 000 kronor i månaden. Begär han eller hon 4000 kronor blir det 100 000 kronor. En lärarlön uppgår idag till ungefär 45 000 kronor i månaden, inklusive sociala avgifter.

Skolan är bland de minst kapitalintensiva näringar som finns. Allt man behöver är en lärare, ett stort rum, någonstans att röra sig på under raster, t ex en skolgård, en trädgård, en park, en skogsdunge, en fotbollsplan, en avskiljd gångbana eller en återvändsgränd. Dessutom tillkommer i sammanhanget triviala utgifter som möbler och böcker.

Skolböcker är idag hutlöst dyra, men eftersom det i första vändan är äldre, mycket bättre böcker man bör satsa på, eller rent av vanliga böcker, så bör man kunna komma undan tämligen billigt.

Hur får man tag på en lärare? Baserat på vad vi vet om lärarhögskolorna bör man oftast undvika en av staten godkänd lärare, särskilt någon som är nyutexaminerad. Men det bör finnas undantag. Annars så är potentiellt alla medborgare mellan 16 och 95 lärare, oftast utan att veta om det. Det finns många dolda talanger som aldrig skulle komma på tanken att plåga sig igenom ett år på en lärarhögskola, än mindre fyra-fem. Sedan finns det fortfarande pensionerade lärare av den gamla stammen som kan vara intresserade.

Hur kommer man undan med att starta en illegal skola? Här spekulerar jag efter bästa förmåga.

Lättast bör det vara ifall ett stort antal personer går samman. Vår skolplikt och alla våra lagar bygger på att nästan alla följer lagen och att man endast har ett fåtal som bryter mot den. Ifall hela byn, halva stadsdelen, halva villakvarteret kommer till insikt om att det inte finns en chans att barnen ska få en god skolgång i den kommunala skolan, eller i friskolan, så blir det mycket lättare. Föräldrarna förvandlas då från ett par avvikare som ska krossas med alla medel, till en grupp väljare.

Selektiv skolkning från den vanliga skolan kanske kan vara en metod till att börja med. Här gäller det allmänt att i Gandhis anda vara kreativ.

Beträffande läroplaner skulle jag rekommenderar att man börjar med någon gammal beprövad dito från tiden innan 1968. Den bör vara grundlig och krävande. Behandla barnen som om de är genier, skulle Carol Dweck antagligen råda, baserat på hennes bok Mindset.

Samtidigt säger vår erfarenhet att eleverna ska nivågrupperas. Detta är något som klart framgick ur försöken med “enhetsskolan”, det som blev grundskolan på 1950-talet. Sammantaget så innebär det att ett mål för en illegal skola bör vara att eleverna ska få lära sig så snabbt de bara kan, i grupper som är tämligen homogena.

Språk bör läras ut tidigt, innan puberteten ifall man ska lära sig dem utan större brytning. Bäst är att hitta en engelsman eller amerikan som lärare i engelska, en fransman som lärare i franska, osv. Om man är intresserad av klassisk bildning för sina barn är det tyvärr svårt att hitta personer som talar latin och klassisk grekiska flytande, men man kan ha tur, och i Italien undervisar man i latin som i ett levande språk.

Som för språk finns det också andra färdigheter som en och samma lärare kanske inte besitter. Det kan vara slöjd, andra praktiska färdigheter, musik och yrkesutbildningar. Här kan mindre skolor gå samman och antingen låta eleverna ta sig till någon specialiserad byggnad, eller så kan det vara de som undervisar som vandrar runt mellan olika skolor.

Många bör ha märkt att våra professionella historiker effektivt saboterat historieämnet i skolan, när någon undervisning nu alls ges. Då allt ska vara politiskt korrekt och “vetenskapligt” är det mesta som intresserar bortraderat och ersatt av marxism, strukturer, genus och antivästliga drapor.

Detta har lett till att många av dagens barn och unga  istället läser medeltida historia som garanterat aldrig inträffat, fantasy, varav Game of Thrones endast är ett exempel. Så här gäller det att ta fram äldre verk, bre på med stormaktstid, medeltida äventyr, upptäktsfärder, de gamla grekerna och romarna. Grimbergs Svenska folkets underbara öden har en tendens att driva professionella historier vansinniga, så det verket kan vara en lämplig inkörsport.

I övrigt rekommenderar jag som i min bok trial and error. Prova saker. Fungerar de inte, prova istället något annat. Prova också vid behov olika lärare. En lärare som är utmärkt för ett visst barn kanske inte är det för ett annat. Så byt runt lite grand mellan olika lärare och mella olika olagliga skolor ifall det verkar lämpligt.

Ett problem kommer på sluttampen. För det barn som yrkesutbildar sig är detta nog inte så stort. Men hur får man sedan in sitt barn på universitet? Här har vi ett problem som kanske endast en massrörelse kan lösa. Förr var det enkelt: studera hur du vill och gå sedan upp och ta en studentexamen som privatist. I Frankrike förefaller man fortfarande kunna göra detta. Men inte i Sverige. I Sverige går man nämligen i skolan för att gå i skolan, inte för att få en utbildning.

Men om rörelsen med illegalt undervisande föräldrar och illegala skolor växer sig stark så bör detta också kunna ordnas. För som sagt, vad ska statsmakten göra? Förvägra tusentals barn en framtid? Bara för att de kan tre gånger så mycket som de borde kunna när de är 18?

Återigen rekommenderas trial and error. Tusentals föräldrar som experimenterar bör kunna komma på lösningar som jag inte tänker på, och ofta som ingen skulle komma på innan man prövat sig fram.

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat vad jag förstår skulle krävas för att återgå till den gamla skolan och varför jag anser att det vara omöjligt. I min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel i Kvartal.se diskuteras dels hur god den gamla skolan verkligen var, dels det faktum att dagens skola befinner sig i en självförstärkande dödsspiral som i princip inga reformer kan sätta stopp för.

Varje generation går idag ut sämre utbildad än den föregående. De sämsta att gå vidare till universitet blir i sin tur lärare för nästa generation. Av dessa slutar sedan snart främst de bättre. Tillsammans leder detta till att nästa generation i sin tur blir än sämre utbildad än den föregående. Krisen i skolan leder till reformförsök som i regel försämrar skolan ytterligare.

Varför försämrar i regel reformförsök? Av två anledningar. För det första, för att bli erkänd akademisk “expert” på utbildning måste man disputera. För att disputera måste man komma på något nytt. Men den gamla skolan byggde på 2500 års erfarenhet av trial and error, där man kom fram till vad som fungerar och vad som inte fungerar. Varför visste man inte, och behövde inte veta. Men man får näppeligen en doktorsgrad om man säger “återgå till den gamla skolan som fungerade av skäl som vi inte behöver förstå”. Så reformer, ledda av experter, leder som regel ytterligare bort från, eller åtminstone inte i riktning mot beprövad praxis.

Det finns dock riktig inlärningsforskning. Men, för det andra, vad som kallas för pedagogisk vetenskap bygger inte på den. Istället bygger den i grund på, som Inger Enkvist diskuterar, påhittade teorier av personer som aldrig, eller nästan aldrig själva undervisat.

Dödspiralen fortsätter ner till en situation som vi snart kommer att nå, där 12-13 års skolgång kommer att vara nära nog utan utbildningsinnehåll.

Bäcks skola 1925. http://www.arnesbilder.se/Gamla%20Boo-Hjortkvarn/Baeck%20skola%201925.htm

Det är sant att många som kommer från främmande länder och kulturer genom skolan mer eller mindre integreras i det svenska samhället. Men detta gäller inte alla, och det sker ofta till ett pris som kanske inte alla är medvetna om. Det är till att börja med så, som Gabriel Heller Sahlgren skriver, att mycket av fallet i PISA beror på blotta närvaron i statistiken av elever av utländsk härkomst som har dåliga studievanor och dåliga studieresultat. Men detta är bara en första ordningens effekt.

En andra ordningens effekt är den som kommer av att blanda elever med olika studieförmåga och olika attityder till skolan i samma klassrum. Den effekten är den vi redan upplevde när Lgr62 och Lgr69 slog sönder den svenska skolan. Tidigare gick de som så ville, och som ofta hade fått nog av teoretiska studier, efter sexan antingen ut i arbetslivet, eller till fyraåriga praktiska realskolor, eller till arbete vid företag som också drev interna skolor. I båda de senare faller rörde det sig om mycket krävande och uppskattade yrkesutbildningar.

I och med Lgr62, och än mer i och med Lgr69, gav man, i rättvisans namn (detta är ju Sverige), dem som fått nog av matematik och engelska, mer matematik och engelska. De som ville studera teoretiska ämnen gav man en betydligt mindre mängd teoretiska ämnen än i realskolan. Bland annat avskaffades ett tredje främmande språk för dem som ville ha det. Allt i rättvisans namn. Och så satte man dessa elever i samma klassrum, då man i synnerhet i och med Lgr69 förbjöd all nivågruppering, förutom särskild engelska, matematik och andra främmande språk.

Resultatet blev, som man visste det skulle bli från försöken på 1950- och 1960-talen, kaos i klassrummen och kaos i skolorna, med mobbning, saboterade lektioner, vandalisering. Först var detta kaos begränsat till högstadiet, men allt eftersom 1970-talet fortskred, spred det sig ända ner till nybörjarstadiet.

Med Lgr62 påbjöds samundervisning, vilket ledde till kaos i främst sjuan. Men sedan blev det mer yrkesutbildning, hela 22 veckotimmar i nian för dem som ville ha det, och disciplinproblemen försvann. Men med Lgr69 förbjöds all yrkesutbildning i skolan, och kaos råder sedan dess i hela högstadiet, och i mycket av resten av skolan. Enligt skolverket har en majoritet av elever aldrig fått studiero i skolan.

Att sätta elever med olika intressen och med olika inlärningsförmåga i samma klassrum förstör dessutom möjligheten att bedriva effektiv undervisning. Påhittet “differentiering inom klassens ram” har aldrig riktigt förklarats, och har aldrig fungerat, även om många verkar tro det, till exempel genom att man på något sätt skulle kunna komma runt skillnader genom att vissa elever hjälper andra. Läsaren bör istället tänka tillbaka på de hårdaste studier han eller hon bedrivit, på universitet, på kurser, via självstudier, och sedan föreställa sig att det studietempot gällt från 7-10 års ålder, ända fram till slutet på gymnasiet. Det var på det viset man lärde sig i den gamla skolan, när den fungerade, både på teoretiska utbildningar, och på praktiska dito.

Slutligen finns det ytterligare en katastrofal effekt av förbudet mot nivågruppering och den förlängda skolgången. I och med Lgr69 fick vi en betydande andel elever som fullständigt avskydde högstadiet. Den första generationen sådana elever föddes kring 1956-57. Vi har är nu snart inne på en tredje generation där föräldrarna avskydde skolan lika mycket som barnen. Snart kommer vi ha tre led: farföräldrar, föräldrar, barn, som alla fann skolan helt eller delvis meningslös och ofta fullständigt motbjudande.

Det klagas idag förundrat över föräldrar som inte respekterar lärare, och som inte kommer på föräldramöten. Men förbuden mot nivågruppering, och mot arbete och yrkesutbildning i unga år, har förstört den oerhörda respekt för skola och lärdom de äldre generationerna hade, oavsett om de gick i lärdomsskolan eller inte.

För att sammanfatta så leder förbudet mot nivågruppering till:

1. Omöjlighet att effektivt bedriva undervisning i klassen på grund av ett inlärningsförmåga som varierar ungefär med en faktor två till fyra mellan olika grupper av elever, och som skiljer än mer mellan individer.
2. Omöjlighet att effektivt bedriva undervisning därför att den ackumulerade kunskapen hos elever med olika inlärningsförmåga skiljer sig mer och mer, vecka efter vecka, år efter år.
3. Kaos på högstadiet.
4. Kaos som sedan under 1970-talet spred sig ner i nybörjarstadiet.
5. Generation efter generation där en betydande minoritet avskyr skolan.

Skolan kan inte användas för integration

Olika grupper har alltså olika inlärningshastigheter som varierar med en faktor två till fyra, men endast förutsatt att de har samma attityd till skolan. Bland de grupper av elever som av kulturella eller individuella skäl avskyr skolan, ligger inlärningshastigheten på nära nog noll.

Om man till detta lägger att man i klassen sätter elever som inte behärskar svenska särskilt väl, eller alls, så bryter systemet samman ytterligare, om det ens är möjligt i dagens situation.

Åtminstone tidigare kunde man, med den gamla tidens lärare, med deras oförlåtande attityder, hålla pli på barn tills de var 12 ungefär, tills de gick in i puberteten. Därefter gick det inte heller för dessa lärare, vilket grundskolans införande så brutalt visade.

Det ska dock inflikas att hade man behållit de gamla disciplinkraven och undervisningsmetoderna, så skulle det, som Finland visar, ha gått bättre, även om nivån omöjligt kan bli tillnärmelsevis lika hög som när man har nivågruppering, som när varje elev kan undervisas i hans eller hennes egen takt. Finland håller dessutom nu på att gå mot “elevcentrerade” undervisningsmetoder, och efter toppen 2000-2006 sjunker deras resultat i PISA som en sten.

Med den gamla sortens undervisningsmetoder, och den gamla sortens lärare skulle man därför eventuellt idag kunna använda skolan för integration upp till och med sexan, men inte mycket längre. Därefter måste skolan ha rätt att relegera den som inte sköter sig. Annars kommer dessa elevers närvaro förstöra skolan för övriga elever, och för kommande generationer.

Den som antingen slutar frivilligt eller som blir relegerad måste också ha möjligheten att sedan arbeta, och, ifall han eller hon inte utbildar sig på annat sätt, också vara tvungen att arbeta. Lagen får med andra ord inte hindra arbete, och facket får inte sätta stopp genom krav på höga ingångslöner. Alla former av bidrag måste också mer eller mindre avskaffas så att den som inte arbetar inte får “hjälp”.

Rent generellt är välfärdsstaten som en sax som klipper banden mellan människor. Ifall vi vill få till verklig integration, utan att samtidigt förstöra den lilla rest av skola vi har kvar, måste vi kapa, helst avskaffa bidrag och annan hjälp. Assimilering måste komma inifrån; människor måste vilja integreras i Sverige, inte tafatt påtvingas det.

Tre möjligheter

Vi har tre möjligheter: ett omöjligt val, som inget verkar kunna förhindra oss från att göra, ett nästan säkert omöjligt val, och ett snabbt, enkelt och i hög grad möjligt val.

Det omöjliga valet är att använda dagens skola för integration. Det kan inte fungera om skolan samtidigt ska bereda barn utbildning. Ifall det skulle kunna komma någon form av integration från ett skolsystem som snart endast erbjuder 12-13 års förvaring, men ingen utbildning, förefaller tveksamt.

Det nästan säkert omöjliga valet är att gå tillbaka till en skola som liknar den vi hade fram till 1968. Skolplikten kan då bara gälla fram till 12-13 års ålder.

Det val som skulle fungera, men endast för att ge utbildning, är det jag beskriver i min bok, att avskaffa skolan som offentlig angelägenhet. Ifall skola och annan utbildning är något föräldrar fritt väljer, och själva betalar för, skulle skolan inom några år nå höjder som mäter sig med de vi nådde fram till 1968. Därefter skulle dessa snabbt överskridas.

Men vad detta också skulle innebära, är att skolan inte kan användas för att påtvinga integration. För tala klartext, en del muslimska föräldrar kommer i ett fritt system sätta sina barn i uttalat muslimska skolor. En del kristna föräldrar i kristna skolor.

Indirekt skulle dock ett sådant system ge så mycket integration som det är möjligt att åstadkomma, ifall det kombineras med kraftigt eller helt avskaffade bidrag för den som inte arbetar. Fri utbildning (fri som i frihet), kombinerat med tvånget att arbeta och göra rätt för sig, innebär både piska och morot i riktning mot integration.

Nästan det enda jag kan se att man kan göra från myndighetshåll för att säkerställa barns utbildning är att eventuellt ställa upp basala krav på vad en 8-, 10- och 12-åring ska kunna. Detta får dock absolut inte gå så långt att det blir något som liknar en läroplan. Men man kan tänka sig att en 12-åring ska kunna de fyra räknesätten, inklusive multiplikationstabellen, kunna läsa en bok om 200 sidor, kunna skriva en kort uppsats, kunna svara på ett prov i samhällskunskap.

För att detta uppnås skulle föräldrarna eller annan målsman hållas straffrättsligt ansvariga. Å ena sidan är detta ganska grundläggande kunskapskrav som kanske många tycker verkar för låga. Å andra sidan skulle i stort sett varje politiker och byråkrat med ansvar för skolan idag sitta i fängelse ifall de tillämpades.

Skolans problem är ständigt aktuella. En yngre generation är vagt medveten om att den var bättre förr, med vilket tyvärr många, även forskare, verkar mena var innan ungefär 1994. En äldre generation är däremot medveten om att skolan redan mellan 1968 och 1993 var radikalt sämre än den skola vi hade fram till 1968. Hur god denna gamla skolan faktiskt var har jag skrivit om i en artikel i Kvartal.se.

Det var Lgr62, följt av det slutliga dråpslaget, Lgr69, som sänkte skolan. Som jag anser mig visa i min bok Education Unchained (bokus, adlibris), så är det fall som inträffade från och med 1994, och som fortfarande pågår, endast ett nära nog ofrånkomlig resultat av reformerna under 1960-talet.

I debatten argumenteras det ständigt för reformer som påstås ska ge oss en bättre skola. Såvitt jag har kunnat se är dock alla de förslag som framförs tämligen vaga och handviftande. Det talas också om “evidensbaserade” reformer, något jag, i dagens situation, finner tämligen befängt. Vi vet nämligen att skolan fram till 1968 var dubbelt, eller mer än dubbelt så bra som den är idag. Vi bör därför inte lägga mycket tid på att studera skolan som den är idag, eller diskutera förbättringar av skolan som rör sig om 10-20 procent. Skulle vi gå tillbaka till den gamla skolan skulle nämligen förbättringarna handla om 100-200 procent, mätt i utbildningsutfall. Först när vi väl kommer dit skulle det sedan kunna finnas anledning att diskutera vidare förbättringar baserade på vetenskapliga rön. I dagsläget är det förspilld möda.

Humpty Dumpty knuffades ner av Lgr62 och Lgr69.

I min bok påstår jag istället att, ifall barn ska få god utbildning, måste skolan fullständigt privatiseras. Den måste upphöra vara en offentlig angelägenhet; kommunala skolor och friskolor måste förbjudas.

Men troligen tycker läsaren att detta låter alltför radikalt. Låt oss då ta alternativet, skolreformer, ner på skruv- och mutternivå. Vad krävs för att barn åter ska få en god utbildning? Kan Humpty Dumpty sättas ihop igen?

För att återgå till den gamla skolan måste vi först återgå till de gamla läroplanerna och till de gamla undervisningsmetoderna. För att vi ska kunna återgå till de gamla undervisningsmetoderna påstår jag att vi måste återgå till de gamla lärarna. Varför gör jag det?

Dels därför att repetition är kunskapens moder, dels därför att vad som kännetecknar en god lärare i ett visst ämne, praktiskt eller teoretiskt, är följande, i ordning:

1. Goda ämneskunskaper.
2. En vilja att lära ut.
3. En förmåga att lära ut.

En lärare som i första hand “vill arbeta med barn”, men som inte har goda ämneskunskaper kan inte förutses vara en god lärare. Problemets kärna är att när man lär sig något bygger man i fysisk mening om sin hjärna, och detta tar emot. Det gör ont. Matematik t ex är inte roligt i sig, utan belöningen måste komma från tillfredsställelsen att lyckas lära sig, lyckas nå mål.

För att bli bra på tennis tränar man backhand, nöter och nöter. Och forehand, etc. För att bli bra på matematik måste man räkna och räkna, tal efter tal med de fyra räknesätten. Sedan, när man väl kan “grundslagen”, när dessa blivit intuitiva, kan man lägga på enkla ekvationer och i sin tur repetera dessa. Sedan sinus och cosinus, sedan derivator, integraler, differentialekvationer, i kloss efter kloss av kunskaper, i lager efter lager av lärande.

Den som främst vill arbeta med barn är i regel istället motiverad av något som kallas för “folkpsykologi”, av intresset att arbeta med sociala relationer. Men sådana saker, som t ex grupparbete, förhindrar att man lär sig i skolan. Dokusåpor och sitcoms är som choklad för vår folkpsykologi, men i varierande grad för olika människor. En lärare som ska lära ut ämneskunskaper eller yrkeskunskaper bör vara måttligt intresserad av sådant. Dagens lärare har med andra ord ofta fel personligheter för att vara lärare i en kunskapsskola.

Dagens lärare är vidare de klart sämsta att gå på högskola. Manliga lärare på 70- och 80-talen låg i medel på ett IQ om ca 66-72 procent i arméns mönstringsprov, på en skala där medel är 50. Om man extrapolerar de siffror som finns, ligger de lärare som går ut numera troligen på ca 40-45 procent. Vidare vet vi att lärare studerar mycket lite under sin tid på högskolan. Sammantaget gör detta att få av dagens nyare lärare besitter vare sig de kognitiva förmågor eller de ämneskunskaper som krävs i en kunskapsskola.

Relaterat till detta är det faktum att olika grupper av barn (och vuxna) lär sig olika fort, något Sture Eriksson diskuterar i Systemfelen i skolan. De grupper som har lättast för sig lär sig 2-4 gånger så fort som de grupper som har det svårast i ett givet ämne. Det tar typiskt nio år för en grupp elever att lära sig den matematik som det tar tre år för en annan grupp att tillgodogöra sig. Individuella variationer är ännu större.

Samma sak gäller för lärare. När man hör på TV att vissa nyutexaminerade lärare kan mindre naturkunskap än de högstadieelever de ska undervisa så innebär detta att dessa lärare skulle behöva studera i 10-15 år, 50 timmar i veckan, för att nå den nivå lärare förr låg på. De bör nämligen läsa in minst nian, sedan gymnasiet, sedan fyra år på högskola, totalt åtta år. Men då de i medel tillhör en kategori människor som absorberar naturvetenskapliga ämnen långsammare än medel, och mycket långsammare än den sorts lärare en kunskapsskola behöver, så kommer det ta betydligt längre.

Den gamla skolan tog hänsyn till att olika människor lär sig olika fort genom att vara nivågrupperad. Innan 1927 kunde man börja i den teoretiskt mer avancerade lärdomsskolan, realskolan, med kunskaper som motsvarade två år småskola, och ett år folkskola. Från och med 1927 var man tvungen att gå fyra eller sex år folkskola innan man fick växla över.

Detta att “alla” ska gå i “samma” skola, i detta fall 4-6 år i folkskolan, var ett första steg i den mani som sedan ledde till grundskolan, och som nu hotar ge oss obligatorisk skolgång tills man är 18.

Men är det då inte värdefullt att alla får “samma” utbildning, “tillsammans”? Man gjorde vetenskapliga studier av detta på 1950-talet med det nya högstadiet, och vi har resultaten, även om reformmakarna fuskade och försökte dölja dem.

Att låta barn gå i odifferentierade klasser sänkte nivån för de högpresterande. Men den sänktes ännu mer för dem som hade det svårt. Alltså: den svenska vetenskapliga forskningen slog fast att elever ska nivågrupperas om effektiv undervisning ska kunna bedrivas, och att detta är allra viktigast för de svagaste eleverna.

Man fann inga positiva resultat av samundervisning, ingen ökad samarbetsförmåga, inga positiva demokratiska aspekter. Men då detta var och förblir dogmatiska övertygelser så är acceptansen för nivågruppering liten eller obefintlig hos ansvariga politiker och byråkrater.

Det påstådda alternativet, “differentiering inom klassens ram” har man, trots över 60 års tal om det, aldrig på allvar försökt genomföra. Detta bör inte förvåna, då erfarenheten säger att det inte går.

Summering av vad som skulle krävas som reformer

För att kunna förbättra skolan enligt ovan skulle det krävas synnerligen brutala reformer. För det första måste man återgå till den gamla sortens läroplaner, och till de gamla undervisningsmetoderna. För det andra måste man byta ut en stor, troligen helt övervägande del av lärarkåren då de har fel personligheter och för dåliga kunskaper för att passa in i en kunskapsskola. De måste sedan ersättas av andra lärare med andra personligheter och mycket djupare ämneskunskaper från traditionella universitetsutbildningar. De som sedan blir motsvarande högstadie- och gymnasielärare skulle behöva ytterligare 2-5 år av påbyggnad för att nå den nivå en adjunkt förr låg på.

I den gamla skolan lärde sig barn mer under sex års närvaro än man idag gör under 12-13. En begynnande universitetsstudent kan idag knappt svenska. Men alla är inte intresserade av att studera teoretiska ämnen efter sexan utan vill antingen arbeta eller gå en yrkesutbildning.

För det tredje måste man alltså åter få rätt att arbeta från 13 års ålder, och också vid den åldern om man vill få växla över till en yrkesutbildning. Vi hade tidigare praktiska realskolor, fyraåriga yrkesutbildningar av mycket hög kvalitet som man började på efter sexan. En stor mängd företag hade också interna yrkesutbildningar. Att få gå i sådana skolor är en morot, för dem som uppfattar det som så. Men man måste också återinföra piskan. Förr var man, av sin omgivning, tvungen att arbeta när man var 13 om man inte utbildade sig. Detta kunde bland annat inträffa om man inte skötte sig i skolan och t ex störde undervisningen för de andra. Då blev man helt enkelt relegerad.

Men säger säkert någon, det finns inga jobb för den som är 13. Inte idag. Men i den gamla skolan kunde den som var 13 mer än en 18-åring kan idag. Bättre och annorlunda saker också, för denna kategori elever lär sig mellan 12 och 18 års ålder idag ofta endast dåliga vanor medan de sysslolösa och uttråkade kastar bort bort sex år av sina liv i skolan.

För att reformer som tar oss tillbaka till den gamla skolan ska kunna införas måste man se till att det finns lärarutbildningar, skolverk och utbildningsdepartement som stödjer sådana reformer. Då en stor andel av de som arbetar där föredrar det nuvarande skolsystemet över det gamla måste en stor del, kanske en övervägande majoritet av de anställda ersättas ifall reformer ska vara möjliga.

Kanske de reformer jag just diskuterat verkligen är möjliga. Jag tror det inte, och jag anser det inte vara önskvärt, för jag anser att jag demonstrerat att det är fel väg att gå. Men det är ändå viktigt att de som vill förbättra skolan slutar med att vagt tala om “reformer” och “resurser”, och istället sätter sig ner och analyserar vad som verkligen skulle krävas om skola och utbildning ska förbättras.

Några tankar kring ett område jag länge tänkt utforska. Kostnaderna och övriga effekter av svensk familjepolitik är väl gömda, och troligen eftersom vi människor är djupt fästa vid traditioner är det idag få, verkar det, som är medvetna om dem. Få är nog också medvetna om att vår familjepolitik i det stora hela inte har instiftats för att hjälpa till med barnpassning, utan för att likt små omskolningsläger se till att det är staten, och inte föräldrarna, som fostrar barn. Syftet är också att försöka se till att män och kvinnor blir “jämställda” och i det stora hela beter sig identiskt.

Vår familjepolitik är i egentlig mening en “antifamiljepolitik”, där en av huvudfienderna är kärnfamiljen. Men bortsett från dessa syften, vad kostar den egentligen?

Nedan kommer ett försök att summera direkta och indirekta kostnader, inklusive hur familjepolitiken förstör karriärer och saboterar företagande. Jag lägger också till lite grand om skolan. Då det inte är helt lätt att hitta uppgifter kring detta, då dessa ibland verkar medvetet icke googlebara, så har jag gjort så gott jag kunnat. Finner någon fel i beräkningarna så mottages alla rättelser tacksamt. Andra har säkert mycket bättre koll på en hel del av detta, men då få idag verkar vilja ta ett steg tillbaka och betrakta helheten, och dessutom sällan från ett riktigt (klassiskt) liberalt perspektiv, tror jag att jag bidrar med något litet.

Föräldrapenning, barnbidrag, annat

Statistik om offentliga utgifter på dessa områden verkar vara gjorda för att mörka och förvirra. Men enligt denna länk uppgick Försäkringskassans utgifter för Föräldraförsökringen, inklusive VAB, till 36,72 miljarder kronor år 2014. Barnbidraget kostade 24,72 miljarder, Underhållsstöd 3,28 miljarder, och “Övrigt barnfamiljer” 7,80 miljarder kronor. Totalt 72,42 miljarder kronor. Sveriges BNP var 3937 miljarder kronor 2014. Totalt uppgick dessa utgifter alltså till 1,84 procent av BNP, och, med ungefär 10 miljoner medborgare, årligen till 7 242 kronor per man, kvinna och barn.

Daghem och skola

Hos SCB hittar man kommunernas utgifter för vad som kallas för pedagogisk verksamhet.

Kommuners kostnader inom pedagogisk verksamhet år 2014-2015.

Kostnaden för daghem måste sedan först slås ut på antalet barn, som var ca 490 000 år 2015.

Barngruppers storlek och personaltäthet.

68,131 miljarder kronor för 490 000 barn ger en medelkostnad om 139 000 kronor per barn, per år. Dessutom betalar föräldrarna en daghemsavgift där maxtaxan är 1362 kronor per månad för första barnet, 908 kr för det andra, 454 för det tredje, och sedan gratis. Om vi för enkelhets skull sätter avgiften i medel till barnbidragets storlek om 1050 kr per månad, får vi en ytterligare kostnad om 12 600 kronor om året per barn, och totalt 151 600 kronor per barn, per år. Denna sajt ger siffran 160 000 kronor per år, men vi tar i det följande den här nyss uträknade.

Som Tanzi och Schuknecht visade i sin bok Public Spending in the 20th Century, så skedde det, trots vad som uttrumpetas, i princip ingen omfördelning mellan fattiga och rika i Sverige kring 1990. Jag skrev lite mer om det här. Detta har till viss del ändrats nu när vi tagit emot så många asylsökande där sedan många lever på bidrag. Men låt oss hålla oss till vad som gällt tills helt nyss.

Om vi antar 2 barn i snitt per familj blir totalkostnaden för daghem under fem års tid totalt 2 x 5 x 151 600 kr = 1 516 000 kronor. Om vi vidare antar att medelskattebetalaren är yrkesverksam i 40 år, och sedan är pensionär i 15 år, så blir kostnaden i höjd skatt, eller sänkt pension 23 300 kronor om året per föräldrapar. Ungefär 1000 kronor i månaden per person, 2000 kronor i månaden per par, under hela det vuxna livet.

Som vi ser ovan i tabellen var den totala kostnaden för “pedagogisk verksamhet” 246 miljarder kronor. Sveriges BNP var 4181 miljarder kronor år 2015. Utgifterna för pedagogisk verksamhet var alltså 5,9 procent av BNP. Om vi räknar med 10 miljoner invånare, så uppgick de till 24 600 kronor per person, per år. Uttryckt på annat sätt, ifall kommunal och statlig näringsverksamhet vore förbjuden på detta område skulle skattesystemet kunna vara utformat så att en familj med två barn hade kring 100 000 kronor mer i handen varje år.

Hur det skulle se ut utan familjepolitik och lite bakgrund

För att förstå en del av de övriga kostnader som familjepolitiken ger måste man ta i beaktande ett antal saker.

För det första skulle, enligt Christina Hoff Summers, europeiska kvinnor, ifall de finge välja, till 20 procent arbeta heltid, till 60 procent deltid, och till 20 procent vara hemma heltid när barnen är små. Detta var ungefär vad som gällde i Sverige fram till 1970. Syftet med att då införa daghem och särbeskattning var i huvudsak att tvinga kvinnor att arbeta heltid. Att låta de, som i andra sammanhang kallas för starka kvinnor, göra vad de vill, kallas i Sverige för en “kvinnofälla”.

För det andra så krävs det mycket hårt arbete för att man ska bli en verklig expert inom ett område, och därmed bland annat verkligt kreativ. Ska man nå den absoluta toppen krävs det ungefär 60 timmars arbete i veckan under tio års tid. Inom forskning gäller generellt 80 timmar i veckan i ett antal år för att bli världsledande. Även om man har lägre ambitioner än så så krävs det en betydande mängd hårt arbete. Ju mindre “lagomt” och “normalt” man beter sig, desto större sannolikhet har man att förverkliga höga ambitioner.

Tack vare daghem har vi för småbarnsföräldrar en evig cykel av lämna-hämta-lämna-hämta-lämna-hämta-vab-vab-lämna-hämta-städdag-bulldag-vab-lämna-hämta.

Alternativet vore enligt ovan en kombination av att kring 20 procent av kvinnor tar hand om sina egna barn under heltid, kring 60 procent arbetar deltid, kombinerat med andra lösningar som dagmamma (ofta hos dem som också tar hand om sina egna barn) eller barnflicka, och kring 2o procent arbetar heltid och har t ex dagmamma eller barnflicka. Särskilt för högavlönade (t ex förr lärare, ingenjörer) var barnflicka ett vanligt alternativ, i Sverige fram till ca 1980. Barnflickor var något Skatteverket var ointresserat av. Så de var också en liten påminnelse om ett äldre, friare Sverige där begreppet svartjobb inte fanns, eftersom det inte existerade varken inkomstskatt, sociala avgifter eller moms

I ingetdera fallen behövdes det något vabbande. En kvinna som satsade på karriären kunde göra det precis så många timmar i veckan som hon ville, utan att det heller påverkade makens arbete, och utan att de utschasade lämnade-hämtade-lämnade-hämtade.

Direkta kostnader för vab

Det tas ut ca 5 miljoner vabdagar om året. Ersättningarna för detta diskuterades ovan. Men utöver detta så är vab för en arbetsgivare en slumpmässigt inträffande händelse som förstör planering, inställer interna möten, externa kundmöten, gör att personer som andra behöver hjälp eller information av plötsligt inte är där. Någon har säkert räknat på detta, men låt oss för enkelhets skull gissa att merkostnaden är 2000 kronor per dag för arbetsgivaren. Den totala kostnaden för vab blir då ytterligare 10 miljarder kronor per år.

Familjepolitiken dödar karriärer, äktenskap och förstör för oss alla

Att vara småbarnsförälder är ofta ingen dans på rosor, men den ständiga lämna-hämta-stressen torde dessutom ha dödat månget ytterligare äktenskap.

Detta med hämta-lämna-vab skulle inte i någon större omfattning påverka de kvinnor som i ett fritt Sverige skulle vara hemma på heltid eller deltid med sina barn. Sverige har bland världens högsta förvärvsfrekvenser för kvinnor. Men Sverige har också bland världens mest könssegregerade arbetsmarknader. I stort sett allt som hänt på “jämställdhetens” område sedan 1960 är att kvinnor har lämnat hemmet för att utföra i stort sett samma sysslor som löneslavar.

Men för de kvinnor som söker göra karriär är daghem och vab förödande. Den lilla minoritet som skulle arbeta 60 timmar i veckan kan svårligen göra det ifall de har barn. Men de som skulle arbeta 40-50 timmar i veckan får svårt att göra också det. Männens arbetstid torde gå ner med 5-10 timmar i veckan medan barnen är små, under de 7-8 år när man annars i ett fritt samhälle arbetar som hårdast eftersom man har en ung familj att försörja.

Resultatet av detta är att medborgarna i Sverige som helhet är mindre kompetenta, i synnerhet de särskilt kreativa (eller de som i ett fritt Sverige skulle ha varit särskilt kreativa). Det bör också finnas en mycket mindre andel kvinnor med verklig spetskompetens, och färre kvinnliga höga chefer.

Hårt arbete är nämligen vad som gör människor kreativa (förutsatt att de har vissa förutsättningar för det, vilket länken inte behandlar), och vad som driver tillväxten i ett land. Familjepolitiken av dagens utformning har existerat och gett effekt kanske sedan 1980, under 37 år. Om vi antar att den kostat oss endast 0,5 procent i lägre BNP-tillväxt per år, så skulle Sveriges BNP 2016 inte ha varit 4379 miljarder, utan 19,6 procent högre, 5240 miljarder, 861 miljarder högre. Om effekten istället har varit 1 procent, vilket inte låter orimligt, skulle BNP år 2016 varit 43,1 procent högre än det var, 6265 miljarder kronor totalt, eller 1886 miljarder kronor högre än det var. Det skulle med andra ord ha blivit 188 600 kronor per år extra, per man, kvinna och barn.

Vi har här endast diskuterat hur familjepolitiken förstör kreativitet. Dessutom förstör ett högt skattetryck och regleringar på många andra sätt. Enligt Sofia Leufstedt och Fredrik Voltaire ger 10 procent mindre offentlig sektor ungefär 1,5 procent högre årlig BNP-tillväxt. Dawson och Seater uppskattar att USA skulle ha haft en årlig tillväxt som varit 2 procent högre ifall antalet regleringar legat kvar på 1949 års nivå. Båda dessa uppskattningar är synnerligen osäkra, men de visar på hur oerhört stora de negativa effekterna är av regleringar och skatter.

Försök till summering

Vi har kommit fram till en kostnad om ungefär 72 miljarder för diverse föräldrapenningar, 246 miljarder för pedagogisk verksamhet, och 10 miljarder kronor för direkta kostnader orsakade av vab. Totalt blir det 328 miljarder kronor. Momsen gav 409,4 miljarder kronor 2016, ungefär 10 procent av BNP. Den skulle alltså kunna sänkas med 80 procent ifall familjepolitiken avskaffades. Lägger vi till 2-3 år med en procent extra BNP-tillväxt så finner vi att momsen helt kan avskaffas.

Att just välja momsen som skatt att avskaffa beror på att den dels är en lömsk, dold skatt som man inte märker att man betalar. Dels är den också en skatt som drabbar hög som låg. Slutligen är den en skatt som läggs på när privatpersoner köper tjänster, som (riktigt) privata skolor eller barnomsorg. Momsen på tjänster utgör tillsammans med inkomstskatten den värsta formen av skattekil, värre än de sociala avgifterna, som till viss mån utgör avgifter som man skulle betala frivilligt.

Utan familjepolitik skulle Sveriges välstånd alltså enligt ovan samtidigt öka dramatiskt, och fortsätta öka, år efter år.

Familjer skulle givetvis då också få ökade kostnader. De skulle själva få klara sig de första åren när barnen är små, de skulle själva få ordna barnpassning, och ifall som jag föreslår ovan, skolan upphör att vara en offentlig angelägenhet, så måste de betala för den också.

Men kostnaderna för var och en av dessa poster skulle troligen bli kring en tredjedel av vad de är idag, och högst hälften, något jag visar i min bok om skolan. En plats i skolan kostar idag kring 8000 kronor i månaden. I ett fritt system, där det offentliga inte känner till något om utbildning, skulle en skolplats på låg- och mellanstadium troligen kosta kring 3000 kronor per månad, på högstadium och gymnasium kanske något mer. Samtidigt skulle kvalitén vara minst 2-3 gånger högre än idag. Ofta skulle den faktiskt vara oändligt mycket högre än idag, eftersom en betydande andel av barnen numera inte lär sig någonting, i skolan, under 12 års närvaro. Jag diskuterar detta i en artikel hos Kvartal.se.

Att en daghemsplats kostar 151 600 eller till och med 160 000 kronor om året är en fullständigt absurd siffra. Och det är inte jultomten som betalar dessa fantasisummor, utan i stort sett samma föräldrar som på grund av dagens politik i princip tvingas sätta sina barn i daghem.