Eftergiftspolitik, att tro att man genom att vara snäll kan få en politisk meningsmotståndare att ändra sig, förefaller oftast vara måttot för borgerlig politik gentemot Sveriges Television. “Är vi bara extra snälla kanske vi blir rättvist behandlade” verkar tanken vara. Sist det hände var såvitt jag kommer ihåg valrörelsen 1991.
Fast de egentliga anledningarna till att det finns statliga “oberoende” media är antagligen tre:
- Den viktigaste är nog övertygelsen att “de som vet bättre” måste leda de lättlurade medborgarna så att de inte tycker fel saker eller väljer att göra saker som “inte är bra för dem”, och som de själva inte skulle göra “bara de visste sitt eget bästa”. Detta var en anledning till att radion blev statlig 1923.
- Tron att kommersiella krafter inte kan producera “kultur”, eller “all sorts kultur” är en andra orsak.
- Födsel och ohävdad vana är en tredje anledning.
Vi ska vara innerligt glada att politiker ofta inte riktigt är med i matchen och tror att vissa medier är “flugor”. “Kulturarbetarna” i Stockholm, med Maj-Britt Theorin i spetsen ville 1987 förbjuda parabolantenner för att vi inte skulle få kommersiell TV i Sverige. Som tur var hade TV3 redan hunnit bli populärt. Internet kom så snabbt att våra politiker inte hann förbjuda och reglera.
På breven från Radiotjänst står det:
Tack vare dig och alla andra som betalar radio- och tv-avgiften finns radio och tv som är oberoende av kommersiella och politiska intressen.
Tack för den. Nog är den oberoende av “kommersiella intressen” alltid. Översatt från nyspråk betyder det “vi sänder program som ingen vettig människa skulle betala för”.
Att en statlig television under “demokratisk översyn” skulle vara politiskt oberoende är absurt. TV och radio är dock oberoende av borgerlig politik. Andelen miljöpartister (drygt 50 procent av journalisterna) och mp+v+s tillsammans (över 80 procent av journalisterna), är inte direkt “oberoende av politiska intressen”. Dessa siffror redovisas i den regelbundet återkommande attitydundersökningen av svenska journalisters åsikter som kan hittas här.
“Ville, Valle och Viktor”, “Vilse i pannkakan” och annan marxistisk propaganda skulle kanske inte klara sig i fri konkurrens. Dock finns det en hel del exempel på vänsterkultur som klarar sig bra. I ett fritt samhälle har ju även marxister pengar att spendera.
Exempel på kommersiell kultur är Bach, Mozart, Beethoven, Shakespeare, Molière, Beatles, Roxette, Nationalteatern, Ebba Grön, Eldkvarn, Deep Purple, Rolling Stones, Bob Dylan, Pär Lagerlöv, Frans G Bengtsson, Fredrika Bremer, Strindberg, m fl.
Bach tjänade över 70 000 dollar per år i dagens penningvärde. Mozart skrev:
Tro mig, mitt enda syfte är att tjäna så mycket pengar som möjligt, för näst efter god hälsa är pengar det bästa som finns.
(Från David Hendersons “The Joy of Freedom“, sid 145. Han citerar Tyler Cowens “In Praise of Commercial Culture“.) Att Mozart dog utfattig berodde på att han likt mången rockstjärna slösade bort alla sina miljoner.
Så, om borgerliga politiker hade något vett, några politiska principer, och någon självbevarelsedrift, skulle de genast sälja Sveriges Radio och Sveriges Television till högstbjudande. Gärna lägga ner hela kulturdepartementet medan de håller på. Och sänka skatterna i motsvarande grad. Allt dessa institutioner gör idag skulle klaras galant av “marknaden”. Politikerna skulle givetvis inte kunna “göra saker” och visa handlingskraft som ger röster. Men resultatet skulle bli bättre. Här är “bättre” inte mätt på den endimensionella skala som det blir när staten blandar sig i och skapar “självständig” kultur. Istället skulle regeln att “var och en blir salig på sin fason” gälla.
Som det nu är så är det för det första förbjudet med risktäckande kommersiella radiokanaler. Men för det andra, även om de vore tillåtna, skulle P1, finansierad av staten, tränga ut dem. Om P1 inte fanns skulle det säkert finnas plats för två “seriösa” kommersiella radiokanaler. Nyhetsjournalisterna skulle väl liksom nu till över 80 procent tillhöra mp, v eller s (se undersökningen den som inte tror mig). Men ägarna skulle tvingas anställa många krönikörer, journalister och andra ansikten utåt med borgerliga synsätt för att vinna lyssnare.
