Konformismen har djupa rötter i Sverige. Till och med 1860 blev den som lämnade den svenska kyrkan utvisad och fick sina tillgångar beslagtagna. Arv förverkades. Så sent som 1845 utvisades av denna anledning en målare. Först från och med 1873 blev det möjligt att fortsätta vara svensk medborgare fast man lämnade statskyrkan.
1924 bildades Radiotjänst som fick rätten att sända radio i Sverige. Tack vare Radio Nords sändningar från internationellt vatten i början av 1960-talet fick vi P3 där “popmusik” sändes, men utbudet var synnerligen skralt. På 1970-talet då jag växte upp var kommersiella topplistor strängeligen förbjudna.
Radion och senare TVn tog alltså över rollen som den sociala konformismens överstepräster. Själv kommer jag ihåg valrörelsen 1985. Jag skulle köpa en tuner till min stereo och valde mellan två märken. Den ena hade bättre ljud men bara fem förval. Skulle socialdemokraterna vinna valet var det dock allt jag behövde. Den andra hade 14 förval, men det var bara om borgarna vann som jag skulle kunna behöva den.
Om nu Miljöpartiets Television (dryg 50 procent av journalisterna), eller kanske Vänsterns Television (mer än 80 procent av journalisterna) nödvändigtvis ska finansieras via skattsedeln, skulle man då inte kunna göra som med kyrkan? Den som inte vill betala Miljöparti-skatt skulle kunna slippa det.
Någon direkt kontroll tycker jag man inte behöver. Det står ingen och kontrollerar inträdena i våra kyrkor. De flesta får ju också mycket lite av sin information och högkultur från Sveriges Television. Eller för att formulera det på ett annat sätt: Den som bara får information och kultur från den källan har mycket liten koll på vad som händer i världen.
