Något om varför välfärdssystemen inte behövs

Ifall man föreslår att det offentliga ska hålla sig borta från ett område som pensioner eller sjukvård, och helst ska vara helt ovetande om det, sakna data, sakna mekanismer för att samla in data på området*, så möts man i regel av ett vattenfall av invändningar: Fattiga… rika… de med cancer… de som har det svårt… kvinnor…

Det kan här vara bra att backa bandet och titta på hur vi i Sverige hamnade där vi är idag. Gör vi det kan vi lättare se att ifall staten skulle lämna oss ”vind för våg” så skulle detta inte alls leda till att de fattiga kastades ut på soptippen, eller att ”de rika” skulle förtrycka resten.

Till att börja med är själva anledningen till att politiker träder in på områden som sjukvård, pensioner och åldringsvård att det är områden som både de och vi medborgare tycker är viktiga. Politikerna känner dels att de bör göra någonting, och mer cyniskt så får de röster ifall vi medborgare ser, eller tror att vi ser att de gör något. De politiker som ”lämnar människor vind för våg” blir ofta inte valda.

Euergetism – jag gör goda saker

Men det är just på de områden där politiker armbågar sig in, och därmed tränger bort frivilliga insatser, som sådana frivilliga insatser i annat fall skulle koncentreras. När man tittar bakåt i tiden ser man att människor brukade ge bort enorma summor till välgörande ändamål. Som den eminente franske historikern Paul Veyne skriver i ”Bread and Circuses” donerades nästan vartenda monument man idag ser som kom till under antiken av en eller flera privatpersoner till deras stad; vägar, broar, avloppssystem, badhus, skolor, amfiteatrar. Sophiahemmet i Stockholm är ett modernare svenskt exempel. Två fransmän döpte detta fenomen till évergétisme, ungefär ”jag gör goda saker” på grekiska, vilket på engelska och kanske svenska blir euergetism.

Idag donerar amerikaner mest av alla till välgörande ändamål, 212 miljarder dollar 2011, eller drygt 1 procent av BNP. Och då har ändå USA ett massivt skattetryck historiskt sett, 26 procent idag, mot 42,7 procent i Sverige, och statsutgifterna är ännu större på grund av budgetunderskottet. De låg på kring 38 procent av BNP 2012.

För inte så länge sedan såg man annorlunda på offentliga utgifter. Ekonomerna Tanzi och Schuknecht skriver (sid 5):

A leading French economist of the time, Paul Leroy-Beaulieu (1888), addressing the question of the proper share of taxes in the economy, suggested that a share of 5-6 percent was moderate while a share beyond 12 percent had to be considered ‘exorbitant’ and would damage the growth prospects of an economy.

Så ifall Sverige avskaffade välfärdsstaten (vars synnerligen negativa effekter jag resonerar kring här) och hade ett skattetryck på kring 6 procent av BNP, inklusive kommunalskatten, så bör man räkna med att gissningsvis 2-5 procent av BNP årligen skulle doneras till välgörande ändamål. Det skulle alltså skvalpa omkring 80-200 miljarder kronor varje år som söker utlopp. De riktigt rika skulle då och då donera saker som ett nytt Karolinska sjukhuset eller en ringled runt Göteborg eller Stockholm. Andra, något mindre välbeställda skulle donera eller testamentera sjukhem, bibliotek, ålderdomshem, badhus, idrottsanläggningar och mycket annat. De med lägre inkomster skulle donera till stiftelser och andra organisationer som driver sådana inrättningar.

Någon skulle kanske invända att det idag skvalpar omkring tio gånger så mycket pengar. Ja och nej. Idag tar man kring 2000 miljarder från människor, så att de inte längre fritt kan disponera dessa pengar. Sedan ger man tillbaka (nästan) samma 2000 miljarder till ungefär samma människor, till en del i form av tjänster som är ”gratis”. Det skedde netto nästan ingen omfördelning i Sverige kring 1990 och det förhållandet torde gälla även idag (Tanzi och Schuknecht, sid 31 och 97).

Från självorganisation till statligt övertagande

Ifall man idag föreslår att välfärdsstaten ska avskaffas kommer motargument av typen att då skulle bara de rika få sjukvård och de gamla och svaga slängas ut på soptippen. Men sådana argument framfördes inte som anledningar till de ingående systemens införande. Våra förfäder har, precis som vi, tagit hand om de våra efter bästa förmåga. Givetvis var inte den förmågan så stor fordomdags, men man gjorde vad man kunde. Idag är vi kring 16 gånger rikare än innan industrialismen gradvis skänkte oss dagens välstånd. Om vi också räknar in hur mycket bättre de saker vi har idag är, är vi som Deirdre McCloskey påpekar (kapitel 6), kring 100 gånger rikare.

Självklart ville politiker och ”experter” då som nu att ”alla” skulle få samma sorts ”rationellt” framtagna system. Och de ondgjorde sig över att folk, på en konkurrensutsatt marknad, när de betalade med sina egna pengar, ofta gjorde valet att inte välja en så dyr sjukförsäkring som experterna ville att de skulle välja (se nedan, Rafael Lindqvist, sid 83).

När industrialismen uppstod i Sverige, efter att laissez-faire kring 1870 ersatte den ”gamla regimens” ordning, så uppstod industrier som inte var av traditionell typ som gruvor och bruk, där paternalism rådde och där arbetarna togs om hand när de blev sjuka och gamla. Svenskarna blev på gott och ont ofta lönearbetare där endast anställningskontraktet band arbetstagare och arbetsgivare. Detta ger stor frihet men också stor osäkerhet.

Som svar på detta uppstod privata sjukförsäkringar. Dels, i mycket liten grad, rörde det sig om försäkringar via försäkringsbolag. Men för det mesta organiserades detta i sjuk- och begravningskassor där arbetare gick samman i föreningar. År 1899 uppgick dessa till 4203 stycken. Man kan läsa mer i Carlsson och Roséns ”Den svenska historien” i tio band från 1966 till 1968, och i den av marxismen tyvärr påverkade, men annars utmärkta avhandlingen ”Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati” av Rafael Lindqvist.

Politikerna kunde givetvis inte hålla fingrarna borta från kakburken, ett potentiellt röstvinnande område som de kunde ge sig in på. Redan 1891 började de ”hjälpa till” genom att ta skattepengar och ge till kassorna. De började också ”organisera” och reglera. Dock skedde detta i mycket liten skala. 1910 utökades både ”hjälpen” och regleringarna.

När man inför ”hjälp” och regleringar skapar man därmed också en byråkrati. En av Parkinsons lagar säger att en administration växer exponentiellt i tiden, oavsett de arbetsuppgifter den är satt att sköta. Hos byråkraterna kliade det dessutom i fingrarna av lust att organisera sjukförsäkringarna ”rationellt”, eller som det numera heter, ”styra upp”. Dock dröjde det till 1931 innan de tusentals sjukkassorna tvingades ansluta sig till 28 regionala kassor. Och inte förrän 1955 blev det tvång på sjukförsäkring i Sverige. Då hade omkring 57 procent av svenskar över 15 år sjukförsäkring på frivillig basis.

Något om sjukvård utan statlig inblandning

Men måste man inte ha en sjukförsäkring? Njae, man kan faktiskt spara själv innan man blir sjuk, eller betala själv när man väl blir det, kanske genom lån. Riskerna man löper när man är frisk är också i absoluta tal mycket små i dagens samhälle. Tidigare, fram till kring 1800, innan det fanns någon sjukvård att tala om, var risken att dö i Sverige kring 4 procent per år om barnadödligheten räknas med. Den minskning av dödligheten som sedan skedde hade, som bland annat 2015 års Nobelpristagare i ekonomi Angus Deaton påpekar i The Great Escape, nästan ingenting alls att göra med vad vi kallar sjukvård.

Till att börja med har vi idag nog med mat, mat som är näringsriktig, mat som inte förgiftar oss, rent vatten, avlopp, värme i husen, hygien, ombyte av kläder. Vi trampas inte ihjäl av hästar, vi skär oss inte på knivar, yxor, liar, sågar, vi förolyckas inte i skogen. Till det ska läggas vad som idag är basal sjukvård som vaccinationer, antibiotika, desinficering, normal förlossningsvård, enkla operationer (under narkos!) som benbrott och blindtarmar, grundläggande tandvård. Denna sort sjukvård kostar säkerligen mindre än en procent av BNP och tillsammans med övriga förbättringar står den för nästan hela fallet i dödlighet sedan industrialismens genombrott. Därefter, i andra ändan så att säga, gjordes de främsta framstegen inom sjukvården fram till omkring 1970. Sedan dess är de förbättringar som gjorts totalt sett ganska marginella, även om t ex vissa cancerformer numera kan behandlas.

Hälsovården kostade i Sverige 9,7 procent av BNP 2013 enligt WHO. Medellivslängderna vid födseln för män och kvinnor var 80 och 84 år respektive. Singapore är det land som troligen har det sjukvårdssystem som ligger närmast ett privat system; 70 procent av utgifterna där var privata (Mark Pennington, 2011, Robust Political Economy, sid 160). 2013 uppgick kostnaderna för hälsovård till 4,6 procent av BNP. Medellivslängderna vid födseln för män och kvinnor var 81 och 85 år respektive, dvs ett år vardera längre än för Sverige.

Singapores hälsovård är bara till 70 procent privat. Den empiriskt belagda David Friedmans första lag, som David Henderson diskuterar i The Joy of Freedom (sid 310), säger att som första approximation blir det som görs i offentlig regi dubbelt så dyrt som när det utförs av en privat, konkurrensutsatt aktör. Vore staten inte inblandad alls kan vi på goda grunder anta att hälsovorden i Sverige endast skulle kosta 3-4 procent av BNP eller drygt en tredjedel av vad vi lägger ut idag.

Jag tar inte upp USA här som ett exempel på privat sjukvård. USA har ett av staten genomreglerat sjukvårdssystem som inte har någonting med verkligt privat sjukvård att göra. T ex kan en påse för intravenöst dropp kosta 128 dollar via en av staten godkänd försäkring, istället för 1,50 dollar om man som patient frångår en försäkring och betalar kontant.

En del kanske säger att argumenten som jag framför är ”libertarianska”. Det rätta namnet är liberala, klassiskt liberala. Men de är också empiriska, nära nog matematiska. Sjukvård i Sverige är ett koordinationsproblem av kunskap, behov, önskemål, förmågor och incitament där nära 10 miljoner medborgare, 30 000 läkare och hundratusentals andra vårdgivare är inblandade. Som Hayek diskuterar i ”The Use of Knowledge in Society” och i ett antal andra uppsatser i ”Individualism and Economic Order” (även om han inte drar alla konsekvenser av sina analyser) så kan inte en eller flera byråkratier sköta detta alls. Att sjukvården ändå hankar sig fram beror på att allt inte sköts av våra politiker och byråkrater. Tog de över resten skulle sjukvården stanna. För att kort repetera: sjukvårdens koordinationsproblem är oändligt stort ifall experter och byråkrater försöker lösa det utan hjälp av marknaden.

En anledning till att det offentliga i början av 1900-talet blandade sig i sjukvården i Storbritannien var att folk organiserade sig frivilligt och drev ner kostnaderna till den grad att läkarna drev krav på statligt ingripande för att värna sina inkomster:

cooperative arrangements were indeed developed by mutual associations and friendly societies in order to overcome the bargaining disadvantages facing those seeking medical care – arrangements that proved so successful in containing costs that it was the medical profession that lobbied for government regulation in these markets on the grounds of ‘excessive’ competition and low salaries for doctors and other health workers (Mark Pennington, 2011, Robust Political Economy, sid 168-169).

Slutligen måste man komma ihåg att läkare är människor som både bryr sig om sina patienter och om sina rykten som goda läkare och som goda människor. Läkare som praktiserar privat har behandlat mindre bemedlade patienter till lägre kostnad eller gratis sedan läkekonsten uppfanns för 2500 år sedan (se Lloyd, sid 53). Ingen fattig skulle någonsin nekas sjukvård i ett Sverige där det offentliga inte var inblandat i hälsovården.

I ett lågskatte-Sverige skulle det för det första, som noterat ovan, årligen skvalpa omkring 80 till 200 miljarder kronor som söker någon att hjälpa. För det andra skulle en lågavlönad inte vara så lågavlönad. Den som ”tjänade” 20 000 kronor i månaden (i själva verket 26 920 kronor, se nedan), och som 2003 betalade kring 17 000 kronor i skatt, skulle under laissez-faire, med skatt på 5-6 procent, ha haft över 15 000 kronor mer i handen varje månad. Givetvis skulle utgifterna också bli högre, men inte alls i samma grad. Dessutom skulle denna person i snitt få ytterligare 17000 kronor om året i handen på grund av att sjukvårdskostnaderna sjunkit med 6 procent av BNP.

Vilseledande politiker och experter

Offentliga sjuk- och pensionsreformer, liksom nästan allt annat staten infört, introducerades under mer eller mindre falska premisser. Staten har ofta, av för skattebetalarna oförklarad anledning, ”haft” pengar som den kunnat ”hjälpa” människor med. Eller så har pengarna påståtts tas från ”de rika” när i själva verket alla får bidra. Tino Sanandaji och Björn Wallace fann i en studie från 2011 beträffande situationen 2003 att svensken i gemen tror att en normal arbetare betalar 40 procent i skatt istället för den verkliga siffran om 63 procent (skatten hade 2013 gått ner till drygt 54 procent). Den fördelade sig på 32,4 procent kommunalskatt, den enda synliga delen, 1,8 procent till pensioner, 32,8 procent arbetsgivaravgifter, och i snitt 22 procent moms. 56 procent av svenskar trodde också att arbetsgivaravgifterna betalas av arbetsgivaren. Endast 24 procent visste att det är löntagaren som står för dem.

Politiker och experter har sällan varit ärliga och sagt något i stil med ”skulle du vilja se ett system där du betalar 1 000 kronor per månad till staten, och ifall du blir sjuk och då fyller i en mängd blanketter, och ifall du också uppfyller en mängd krav, får tillbaka 900-950 kronor”? Ju mer politiker gömmer kostnaderna, desto mer kan de ”hjälpa” oss med våra egna pengar, och desto fler röster får de. Vi är tyvärr alla så funtade att vi tenderar se vad som är mitt framför oss, men har svårt att ta till oss mer komplexa samband eller mindre iögonfallande fakta.

Staten fuskar också på andra sätt för att få oss bönder att göra som överheten vill. När man folkomröstade om Allmän tjänstepension, ATP, 1957, såg våra folkvalda till att man endast hade tre stycken ja-alternativ att välja mellan. De antog nämligen att ifall frågan hade varit ”ska staten ta över tjänstepensionen” skulle svaret ha blivit ”nej”.

*Sir John Cowperthwaite var en av huvudarkitekterna bakom Hong Kongs välstånd. Genom att vägra samla in statistik förblindade han regeringen i London och gjorde det därmed omöjligt för den att ingripa i Hong Kongs ekonomi.

Rating 4.33 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde

Det är uppenbart att jag inte är den ende som idag är förfärad över kvalitén på de politiker som idag mer eller mindre bestämmer över oss. Hur tog vi oss hit? Och vad kan vi göra, om något, för att ta oss ur denna situation? Här kommer några observationer från en stressad amatör som, även om han inte är statsvetare till facket, har lagt ner en viss möda på att försöka begripa vad som skett. Som väljare är vi också alla satta att just lägga oss i dessa frågor. Notera: Jag har den 24 april 2016 uppdaterat några små detaljer.

Demokrati och valförfarandets historia

Ifall Sverige är en demokrati är en fråga som är värd att diskutera. Mitt svar här kommer att bli ”lite grand”. Demokrati betyder folkstyre. I det antika Aten deltog alla fria män mer eller mindre direkt i styret av sin stad i vad som idag kallas för ”direkt demokrati”. Atenarna själva skulle ha kallat representativ demokrati för ”elektiv aristokrati” eftersom folket där inte längre styr direkt, utan indirekt via valda representanter.

I ett germanskt rike som det svenska rådde en liknande situation som i Aten. Alla fria män deltog i beslut, omkring 20 procent av befolkningen enligt vad jag lär mig av Michel Rouche. Kvinnor fick då inte rösta, men de var i regel gifta med männen som fick. Huruvida de då till viss del kan räknas som representerade är inte en lätt fråga att svara på. På grund av den oerhört höga barnadödligheten som rådde i hela världen fram till ungefär 1850 kan det ha funnits ungefär lika många barn under 14-15 års ålder som vuxna. Så någonstans mellan 60 och 80 procent av befolkningen var representerad i en halvt om halvt direkt demokrati som den fornnordiska.

Torgny Lagman

Torgny Lagman vid Uppsalatinget år 1018 (Christian Krogh). På Tinget ska lagmannen enligt Snorre Sturlasson ska ha läxat upp Olof Skötkonung. Ett synnerligen illustrativt men historiskt icke korrekt exempel på direkt demokrati.

Sverige fick sedan ett styre med (av vissa) valda representanter som utvecklades till de fyra stånden. Vi hade fram till 1544 också ett valkungadöme, även om urvalet av pretendenter var synnerligen begränsat och militär makt var ett vanligt sätt att avgöra utgången. Genom representationsreformen från 1865 fick vi sedan 1866 en tvåkammarriksdag. Rösträtten var då begränsad genom inkomst- och förmögenhetsstreck, och gällde bara män.

Bortsett från i en direkt demokrati så styr folket i princip aldrig självt, och om det ens kan göra det i en direkt demokrati bortom ett trivialt litet medborgarantal är tveksamt. Popper föreslår därför att en bättre definition på en demokrati är en ordning där folket kan göra sig av med de styrande med fredliga medel. Man får då inte alltid de representanter man vill ha, men man kan åtminstone byta uppsättning. I sådan bemärkelse har Sverige till viss grad varit en demokrati under mycket lång tid, kanske under årtusenden. Man får inte heller glömma att hotet om väpnat uppror tidigare starkt begränsade vad de styrande kunde göra.

Man bör skilja på att vara representativ och att representera. Hos de gamla grekerna, när det var omöjligt för en stor folkförsamling att vara inblandad, och när det samtidigt inte rörde sig om en så kritisk roll som att vara general i krig, så lottade man fram människor för att de skulle vara representativa. När man väljer en ledare eller kandidat så representerar de istället väljarna. Då vill man ofta inte alls att de ska vara representativa, utan att de ska vara den eller en av de absolut bäst lämpade för en viss roll.

Sammantaget hade vad som nu är Sverige, innan 1911 års val, haft personvalet som princip i minst tusen år, antagligen mycket, mycket längre.

Vid det som kallas för demokratins slutgiltiga genombrott ändrades dock detta. När vad som senare kallades för Högern under Arvid Lindman införde allmän rösträtt (för män) under några år fram till 1909, önskade Liberalerna under Karl Staaff, och Socialdemokraterna under Hjalmar Branting att valen skulle ske enligt den franska modellen med personval. I Frankrike sker parlamentsval i två omgångar i enmansvalkretsar. Den som får över 50 procent av rösterna i första omgången väljs direkt. Om ingen får det, har (idag, jag vet inte vad som gällde i början av 1900-talet) alla kandidater som fått minst 12 procent av de inskrivna väljarna i första omgången rätt att ställa upp i den andra valomgången som sker en vecka senare. Om valdeltagandet är 50 procent krävs det alltså 24 procent i första valomgången för att få stå kvar som kandidat. Två kandidater blir det dock alltid kvar i en eventuell andra valomgång.

Att liberalerna och socialdemokraterna förespråkade detta system var inte bara därför att de hade traditionen på sin sida. Det fanns också egoistiska skäl; de räknade med att få större delen av platserna i Riksdagens båda kamrar. Högern ville av samma skäl att valen skulle vara proportionella så att de skulle behålla en stor del av sina ledamöter.

Vad som är fullständigt klart är att valet av valsystem inte hade någonting som helst att göra med att vi i Sverige ”röstar på idéer istället för på personer” som man brukar säga. Detta är en efterkonstruktion som dessutom aldrig varit riktigt sann.

Tidens tand, kunglig svensk avundsjuka och proportionella val

Vi svenskar är ju kända för vår kungliga svenska avundsjuka och för våra förtvivlade försök att söka konsensus. Innan proportionella valen kom till var våra politiker dock tvungna att överkomma detta. De var tvungna att vara folktalare och de var tvungna att visa upp att de, personligen, hade åstadkommit något i livet så att väljarna skulle kunna tänka sig dem som betrodda representanter. Man skulle kunna säga att de var tvugna att visa att de inte var representativa utan att de stod ut från mängden.

I Sverige har vi också, trots vår sociala konformism, en tendens att tycka om våra ”hövdingar”. Den ”som är som oss” och som försöker sig på att bli en ledare trycks ofta ner. Men ifall personer verkligen står ut från mängden så har inte heller svenskar några problem med att acceptera dem som tänkbara ledare.

När vi fick proportionella val fick vi plötsligt i Sverige som väljare endast ett antal olika uppsättningar av färdigpaketerade idéer att välja mellan, länge i formen av fem riksdagspartier.

Den logik detta leder till är att man inom varje parti under lång, ofta mycket lång och trogen tjänst utåt måste visa upp en enad front. Konflikter tas internt. De svenska partierna var dock massrörelser som berodde av sina medlemmar. Detta gällde förvisso i mycket mindre grad för Socialdemokraterna där en okänd andel var tvångsanslutna via kollektivanslutningen. Utan medlemskap i ett LO-fack och därmed medlemskap i Socialdemokraterna hade man nära nog arbetsförbud på stora delar av arbetsmarknaden. Men för de övriga partierna var rekryteringen av medlemmar avgörande för deras själva existens och detta krävde stora mått av intern debatt och internt partiliv för tiotusentals medlemmar.

Under nära 60 års tid verkade denna de proportionella valens logik där partierna kommer att mer eller mindre representeras av en enda person, partiledaren, som åtföljs av ett parti som utåt söker visa en enad front. Gradvis tog också den svenska nationalkaraktären över i att få öppet ställer sig upp och kritiserar sitt parti eller öppet konkurrerar om befattningar. Detta är nära den exakta motsatsen till de beteenden som krävs i ett system med personval i enmansvalkretsar.

Sverige får legal politisk korruption

I det antika Grekland och i Rom ansågs det vara en sådan ära att få representera staden eller fosterlandet att det var något man gjorde utan ekonomisk ersättning. I Sverige var första kammarens ledamöter av liknande skäl länge inte avlönade.

Att endast ”de rika” skulle kunna representera folket ansågs av många vara fel. Men då ledamöterna var medlemmar i partier med tiotusentals medlemmar kunde detta knappast ha varit ett olösligt problem. Partierna skulle mycket väl ha kunnat avlöna sina folkvalda med egna medel.

En annan lösning, som denne författare ibland drömmer om, var den som gällde innan tvåkammarriksdagen infördes 1865. Då möttes riksdagen endast några månader vart femte år, på slutet vart tredje. Varje riksdagsledamot kunde då också sköta ett arbete och själv finansiera sin riksdagsmannagärning.

I Sverige fick dock till slut alla folkvalda lön istället för att få nöja sig med äran att få representera nationen. De folkvalda bestämmer också över oss. Och så sitter de med stora slevar i hand, samlade kring köttgrytorna.

Gradvis lades en mängd dagstidningar ned efter kriget. Partierna oroade sig därför på 60-talet för ”allsidigheten” i informationsutbytet, dvs över att deras egna partier inte skulle vara representerade med en dagstidning på de flesta orter. Störst var oron hos socialdemokraterna. Samtidigt hade Folkpartiet och Centern problem med finansieringen av den egna partiverksamheten. Så 1965 röstade Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern i Riksdagen igenom både partistöd och presstöd. En gräns sattes så att endast partier med mer än 2 procent i andrakammarvalet kunde få stöd. På så sätt fick inte partierna MBS och KDS några pengar. I och med enkammariksdagen så ändrades denna undre gräns för att få partistöd till 2,5 procent. 1969 fick även kommuner och landsting rätt att dela ut partistöd.

Jag påstår rakt inte att politiker i Sverige personligen är korrupta, endast att de deltar i ett djupt korrumperat system. Makthavarna tar explicit pengar av medborgarna för att ge till sig själva och därmed kunna göra reklam för sig själva och förklara för medborgarna varför de ska fortsätta rösta på dem. Även om de flesta politiker säkert lyckas intala sig själva att systemet ”värnar demokratin” så är det ändå fråga om legaliserad stöld.

Tidningarna får samtidigt presstöd så att även deras journalister i viss grad är köpta av makten. Och som lök på laxen har vi sedan 1920-talet av staten finansierad ”oberoende”, av staten helt beroende, radio och senare TV. Vi har idag internet. Men vi har ändå inte rikstäckande icke-statliga radiokanaler.

Sverige blir en fjortisdominerad kooptokrati

Partistödet till riksdagspartierna från statens sida uppgår till ungefär 450 miljoner kronor om året. Som Anne-Marie Pålsson berättade i Knapptryckarkompaniet så går pengarna till partierna centralt och disponeras i praktiken av partiledarna.

Landstingen gav 2007 336 miljoner i partistöd och kommunerna 450-500 miljoner. Endast 16 procent av de kommunala partiernas utgifter täcks inte av partistödet. För landstingspartierna är det endast 13 procent. Ungdomsförbunden får dessutom 16 miljoner kronor om året från Ungdomsstyrelsen. Sammanlagt stjäl partierna ungefär 1250-1300 miljoner kronor per år från oss, de underlydande.

Alternativet vore t ex att 500 000 engagerade partimedlemmar vardera betalade en årsavgift om ca 2500 kronor. Men enligt ovan så beror endast kring 15 procent av partiernas finanser på medlemmarnas bidrag, eller av andra källor de kan ha. Journalisten Bengt Ericson, som skrivit boken Den härskande klassen, säger i ett inslag i Axess TV att medlemsavgifterna endast utgör två procent av partiernas inkomster.

Resultatet av kombinationen av den kultur som de proportionella valen och den svenska kulturen skapat å den ena sidan, med att varje parti numera är seg selv nok å den andra, är den fjortisdominerade kooptokrati vi ser idag. Ur denna följer i sin tur den erbarmeligt låga intellektuella och övriga personliga nivån hos politikerna, och den urspårade kultur vi ser hos partierna. Med kooptokrati menar jag ett styre där nya medlemmar i ett organ väljs in genom kooption av de redan sittande ledamöterna.

2014 hade ungdomsförbunden kring 29 000 medlemmar (om man bortser från ”Ung Pirat”), fördelade på de åtta riksdagspartierna. Om vi gissar man i snitt är medlem i fem år och att det föds kring 550 000 personer under fem år så får vi att ungdomsförbundens medlemmar utgör 5 procent av en årskull. Men de som verkligen lyckas göra karriär är nog inte mer än en på tio av dessa, eller 0,5 procent av befolkningen, och även 2900 personer låter för högt i mina öron.

Och än färre torde det bli, för graden av korruption ökar; snart behöver ungdomsförbunden troligen knappt ha några medlemmar alls, förutom en liten kärna av broilers. Idag i Örebro får ungdomsförbunden ”Grund- och mandatbidragsom beror av hur många mandat moderpartiet har i fullmäktige. Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har (Matt 13:12). Jag har inte haft kraft och lust att undersöka om denna barocka, korrupta situation råder mer allmänt i Sverige.

Det är ur denna synnerligen begränsade och mycket speciellt urvalda skara som framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande representanter sedan koopteras av partierna. Man går med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, som fjortis, är aktiv några år eller något decennium i ett ungdomsförbund, några år eller något decennium inom partiet och kan sedan, ifall man skött sig, ifall man utåt följt partipiskan, och inom partiet inte stått som förlorare i någon maktkamp, komma på tal som inflytelserik rikspolitiker.

Inga andra göre sig i princip besvär. Till Riksdagen väljs givetvis in en del kända personer, som just Anne-Marie Pålsson för Moderaterna. Riksdagslistorna besätts också med personer som är representativa, men mycket sällan med människor som man skulle vilja se som representanter. Få av dessa utomstående utövar någon större makt.

Som medborgare har vi att välja mellan vad som idag är åtta färdigpaketerade alternativ med personer som i regel aldrig arbetat i hela sina liv, bara ”arbetat politiskt” sedan de i unga år gick med i ett ungdomsförbund. Kooptokratin liknar den ”demokratiska centralism” som rådde under kommunismen i öst. Där fanns det bara ett parti att rösta på, i Sverige finns det i princip åtta. Men dessa åtta partier bildar också en sorts ”över-kartell”. De har ett gemensamt intresse av att se till att det nuvarande finansieringssystemet fortsätter och förstärks, och att inga andra partier lyckas ta sig fram till maktens köttgrytor.

Tidigare var det fem partier i Riksdagen, men att antalet ändras är verkliga undantag. Genom otrolig uthållighet, ett frikyrkligt engagemang och Alf Svenssons karisma lyckades KDS ta sig in i Rikdsdagen. Miljöpartiet hade och har halva Sveriges journalistkår i ryggen. SD kom in när inte ens den svenska politiska kulturen kunde stå emot när skillnaden mellan karta och verklighet blev för stor. Så till viss del, enligt Poppers sätt att definiera begreppet, är Sverige fortfarande en demokrati, men urvalet av partier och politiker är mycket begränsat. Vi kan inte välja in ett parti, eller knappt ens representanter i ett parti som inte gått med i ett ungdomsförbund som fjortisar. 99,5 procent av Sveriges befolkning finner när de fyllt 25 att de i princip är uteslutna som politiker med verkligt inflytande.

På sätt och vis kan nog SDs framgångar ses som ett av många symptom på att vi kommit till vägs ände. Kvalitén på våra riksdagsmän och andra politiker har blivit så skriande låg att Socialdemokraterna, med 111 övriga ledamöter, när de kuppade bort Juholt, var tvungna att gå utanför Riksdagen för att hitta en partiledare. Övriga partier ligger knappast mycket bättre till.

Hvad göra?

Frågan är vad som kan göras. De som har makten skulle nämligen behöva avskaffa mycket av grunden för denna. Något i stil med följande är vad jag tror krävs:

  • Avskaffa alla offentliga bidrag till politiker. Ärligast vore att avskaffa alla löner för de folkvalda också, men så långt vågar man nog inte drömma.
  • Släpp de privata bidragen till partier helt fria. Som exemplen visar så kan pengar endast ge en kandidat en chans, men synnerligen sällan få en dålig kandidat vald.
  • Inför personval i enmansvalkretsar, antingen enligt fransk modell i två omgångar, eller enligt brittisk/amerikansk modell i en omgång.
  • Och, lite utanför detta, minska ner antalet riksdagsmän till högst 149 sammantaget för en eller två kamrar. Jag tror också denna minskning är viktig. Som människor kan vi just inte hålla koll på mer än 150 personer (Dunbars nummer). Riksdagsledamöterna i gemen måste upphöra vara en grå, anonym massa.
Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 8 kommentarer

Min bok om skola och utbildning om de enda sätten att lösa våra problem

Som en del kanske vet har jag nyligen gett ut en bok om skola och utbildning, Education Unchained – How to Restore Schools and Learning, i USA hos Rowman & Littlefield. Recensioner ska komma både i USA, Storbritannien och i Sverige, men jag tänkte här själv berätta lite grand om den. Boken finns att köpa hos t ex Adlibris och Bokus, men versionen med hårda pärmar har dröjt. Pocketversionen finns dock och visas nedan (klicka för större bild). Där ser ni också några förhandsrecensioner som gör mig smått rörd, bland annat av Johan Norberg.

Education_Unchained_cover_proofJag skrev denna bok eftersom jag snubblat över något som ingen annan verkar ha sett, åtminstone på mycket länge, kanske sedan Adam Smith 1776. Och Adam Smith diskuterade skola och utbildning utifrån en mycket annorlunda verklighet. Hayek borde ha skrivit om det och kanske också Milton Friedman, men ingen av dem kom in på detta spår. Jag påstår mig inte vara i närheten av deras insikter, men av anledningar som jag diskuterar i boken, måste man nära nog just snubbla in på detta område. Både för mig och för ett antal av mina läsare blir därefter mina slutsatser nära nog självklara. Det är i stort fråga om en slags strömbrytare man måste slå om i skallen.

Jag påstår mig visa i denna bok att det i princip endast finns ett sätt att förbättra skola och utbildning. Det finns dessutom endast ett sätt att se till att skola och utbildning sedan fortsätter förbättras. Detta är att se till att skolan upphör, eller nästan upphör att vara en offentlig angelägenhet.

Det offentliga ska inte, eller nästan inte vara inblandat i finaniseringen av skolan. Det offentliga ska definitivt inte vara inblandat i läroplaner eller bestämma examenskriterier. Och det offentliga ska inte bedriva översyn över skolor och utbildning, bortom brandskydd och liv och hälsa.

Detta låter antagligen extremt, och jag finner det ganska svårt att sammanfatta argumentet utan att det antingen låter simplistiskt eller kryptiskt. Jag har skrivit ett blogginlägg hos The Federalist i USA som är populärt hållet, och ett annat hos The Insitute of Economic Affairs i London, som är mer tekniskt. I ingetdera fallet har jag för övrigt satt rubrikerna.

Jag upprepar att jag påstår att man måste genomföra dessa åtgärder. Mitt argument är inte ”libertarianskt”; jag påstår inte att det är oetiskt för staten att vara inblandad i skola och utbildning. Jag påstår endast att det är omöjligt ifall vi inte vill ha ett skolsystem som blir sämre och sämre (förutom att ibland hålla sig på en konstant nivå). Friskolor är i stort sett lika lite en lösning eftersom de följer statliga regleringar och finansieras av det offentliga.

I boken använder jag mig av Sverige som exempel. Dels därför att jag är svensk och har lätt tillgång till källmaterial, men också därför att inget annat land exemplifierar så väl problemet i fråga.

De flesta verkar tro att skolans nedgång i Sverige började någon gång kring 1990. I själva verket började det hela med grundskolans införande 1968. Denna reform var så stor, och av sådan karaktär, att den förstörde skolsystemets själva kultur. Vad vi ser idag är i princip endast logiska efterverkningar.

Det kan vara värt att diskutera hur skolan såg ut fram till 1968. Alla gick mellan 4 och 6 år i folkskolan (något som i sig var ett tvång infört på 20-talet). Sedan växlade vad som skulle ha blivit kring 40 procent av en årskurs över till lärdomsskolan. Jag skriver ”skulle ha blivit” därför att socialdemokraterna och vissa borgerliga partier aktivt försökte förhindra att så många bedrev teoretiska studier. Efter årskurs 9 eller 10 (beroende på kommun) tog man realexamen. Därefter studerade man 3 eller 4 år på gymnasiet och tog studentexamen. Kring 27 procent av en årskull klarade detta. Totalt var studierna 12 eller 13 år långa och då oftast 12 för dem som växlade över till lärdomsskolan redan efter fyra år. Att gå om var också mycket vanligt för tempot i skolundervisningen var mycket högt och kraven hårda.

Men systemet var samtidigt mycket flexibelt. Själva studentexamen var som ett gigantiskt högskoleprov som vem som helst kunde försöka sig på ända fram till 1968. Klarade man det kunde man t ex gå på universitet. Universiteten struntade med andra ord högaktningsfullt ifall man gått i skolan överhuvudtaget, de brydde sig bara om vad man kunde. Kring en femtedel av dem som tog studenten var sk privatister.

En realexamen krävdes för att studera till t ex sjuksköterska eller polis. En studentexamen var inträdeskravet till universitetet. Det var också en mycket värdefull examen i sig. Det fanns 1968 grenarna real (naturvetenskap), latin, allmän, handelsgymnasium där man blev gymnasieekonom, och tekniskt gymnasium där man blev gymnasieingenjör.

De som inte gick vidare till den teoretiska realskolan gick minst sex år i skolan. Mellan 1936 och 1948 byggdes detta på med ett sjunde år. Antingen började man sedan som min pappa arbeta och fortsatte då lära sig på jobbet och ofta via korrespondenskurser på kvällarna, eller så började man på ett större företag som hade interna skolor. Eller så började man på en praktisk realskola, en mycket krävande fyraårig yrkesutbildning.

Jag uppskattar i min bok att för dem som gick teoretiska utbildningar tappade man kring 25 procent av kunskapen nästan direkt efter 1968. Sedan låg skolans kvalitet stilla fram till omkring 1993. Därefter har den sjunkit med minst ytterligare 25 procentenheter. Så idag får den som går ut skolan sig till livs högst motsvarande sex års utbildning i lärdomsskolan efter tolv års närvaro.

Det största fallet har skett för dem som tidigare antingen började arbeta vid 13 års ålder, eller som gick i en yrkesutbildning. Idag kanske de får sig till livs fyra års skolgång under de första sex åren. Sedan lär de sig ofta ingenting under de resterande sex. De tappar med andra ord åtta års utbildning och dessutom flera årslöner. När de väl kommer ut i arbetslivet dröjer det många år innan de blir lika yrkesskickliga som deras förfäder var vid 16 års ålder.

Så ett sätt att återskapa god utbildning vore att gå tillbaka till situationen som rådde vid den senaste tidpunkt då vi hade ett stabilt, högkvalitativt skolsystem, dvs till 1968. Det skolsystemet som då fanns var i princip identiskt med det som existerade 1878 eller 1935. Problemen med en sådan återgång är till att börja med att vi måste återgå till de gamla läroplanerna och till de gamla, beprövade undervisningsmetoderna.

Men än svårare är att vi måste gå tillbaka till de gamla lärarna. Jag uppskattar att vi skulle behöva göra oss av med runt tre fjärdedelar av de nuvarande lärarna, eftersom de inte fyller kraven för lärare i det gamla systemet. I detta system var det endast de absoluta toppbegåvningarna som kunde bli lärare. Idag är däremot lärare de absolut sämsta studenterna på högskolan. Man kan helt enkelt inte via vidareutbildning kompensera för något sådant.

Till sist skulle vi behöva vidareutbilda de akademiker som ersätter under 2-5 år för att de ska nå den nivå lärarna hade 1968. Dagens akademiker har ju inte heller gått i den gamla lärdomsskolan.

Sammantaget vore detta ett synnerligen brutalt ingrepp. Det är också mycket defensivt och förhindrar vidare förbättringar av skäl som jag går igenom i boken.

Alternativet, som jag förespråkar, är att gå tillbaka till de mekanismer som gjorde det gamla systemet möjligt. Det visar sig när man gräver i historien att den gamla skolan var en förstatligad, homogeniserad och generaliserad version av de privata skolor som fanns på 1800-talet, och långt innan dess. Få vet nog om att Stockholm år 1800, med 72000 invånare, endast hade 1200 elever i den statliga skolan, men flera tusen elever i över 100 privata skolor. Dessutom hemundervisades många i de rikare familjerna. Eller så lärde sig barnen själva att läsa och skriva, till att börja med under ledning av sina föräldrar.

Resultatet av detta var att arbetarklassen 1885, med mellan noll och sex års formell skolgång, behärskade det svenska språket långt bättre än den som börjar läsa historia på universitetet idag. Det kan vara värt att påpeka att en majoritet av det svenska folket kunde läsa under förra hälften av 1600-talet. Kyrkolagen från 1686 gjorde det dessutom till ett tvång att kunna läsa. 1850 kunde kring 90 procent av svenskarna både läsa och skriva. Folkskolan var irrelevant i allt detta. Den infördes 1842 men skolplikten infördes (mer eller mindre) 1882. Och 1914 gick endast 85 procent av barnen i skolan.

Den folkskola och lärdomsskola vi hade 1968 var i stort sett identisk med vad vi hade på 1800-talet. Så länge ingen ”reformerade” dem kunde de hålla samma höga kvalitet. Men reformerna 1968 var så genomgripande att de bröts sönder. Hade inte staten tagit över på 1800-talet, skulle vi istället ha haft privata skolor och annan privat utbildning som idag, efter ytterligare 150 års utveckling, skulle ha varit vida överlägsna den skola vi avskaffade 1968.

När jag skriver detta är jag medveten om det ”vattenfall” av invändningar som kommer som ett brev på posten. Jag tror mig bemöta dem alla i min bok, men detta inlägg är nu redan långt nog.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

Saxen som klipper sönder samhället

Välfärdsstaten låter ju som en så bra idé. Istället för att man ska bero av ”de rika” så får man ”rätt” till hjälp när man har det svårt. Att stå med mössan i hand är inte roligt. Problemet med detta resonemang är att det just är våra ömsesidiga beroenden som skapar verkliga band mellan människor. Det finns djupa, medfödda skäl till detta. Biologer kallar det för ”reciprok altruism”, något som t ex Matt Ridley diskuterar i The Origins of Virtue. Du gör mig en tjänst och jag blir då skyldig att göra dig en gentjänst.

Att hjälpa varandra på frivillig basis är grunden för ett samhälle som hänger ihop.

Det är just detta, vår moraliska plikt att göra gentjänster, som är grunden till motviljan att ”stå med mössan i hand”. Om vi inte kan göra en gentjänst så står vi evigt i moralisk skuld till den person som hjälpt oss. För denna moraliska skyldighet, ståendes på en biologiskt medfödd grund, är en mekanism som grundas på personliga band mellan människor.

I västvärlden har vi (numera mer eller mindre) marknadsekonomi. Detta innebär att vi hela tiden utbyter tjänster och gentjänster med människor som vi i regel inte känner särskilt väl, eller alls. Vi ger dem pengar, och som gentjänst ger de oss varor, eller utför något arbete. Eller så ger vi dem varor, eller utför arbeten åt dem, och de ger oss pengar.

Så länge allt detta är frivilligt så vävs starkare och starkare band mellan människor som inte känner varandra. För att det hela ska ske frivilligt behövs nattväktarstatens apparatur med polis, rättsväsende, militär och kanske brandkår. Vissa libertarianer anser att också denna stat kan vara frivillig. Kanske det, men det borde nog inte vara så viktigt.

Samhället utvecklar i en fri ekonomi ”duty based morals”, en pliktbaserad etik, något David C Rose diskuterar i den briljanta lilla boken The Moral Foundation of Economic Behavior. Detta är en etik som spontant kan kännas kallhamrad, men som i det långa loppet är själva grunden för vårt välstånd. Vad den säger är att du har en plikt att följa regler, lagar, avtal etc, oavsett hur motbjudande det kan vara i vissa lägen. Dessa plikter är av en negativ art, av formen duty-based moral restraint, dvs pliktbaserad återhållsamhet. T ex så får du inte ge bort delar av din arbetsgivares pengar för att hjälpa människor, även om det skulle rädda livet på dem. Du bör givetsvis hjälpa andra, om du kan, med dina egna tillgångar, men du har en plikt att inte göra det med andras egendom.

Sammantaget gör detta att man i en kultur med hög tillit (high trust) kan lita på i stort sett vem som helst. Du kan t ex anställa någon som inte är din kusin, bror eller svägerska utan att vara rädd för att de ska stjäla från dig. Du kan anställa en medlem i frälsningsarmén, utan att vara rädd för att han ska sälja ditt företag och ge pengarna till välgörande ändamål.

Detta kan verka självklart för oss, men i den övervägande delen av världens kulturer kan man endast lita på dem man har blodsband till. Att det kanske inte verkar så beror på att genom det samarbete som hög tillit möjliggör så dominerar sådana kulturer världen ekonomiskt.

Så marknadsekonomin föder hög tillit genom dagligt utbyte av varor och tjänster mellan människor som i regel inte känner varandra. Denna tillit gör i sin tur att marknadsekonomin kan fungera bättre och bättre. Allt detta dock under förutsättning att det finns en nattväktarstat som förhindrar att någon med vapenmakt stjäl och förstör.

Vi har också t ex medfödda moraliska förpliktelser att ta hand om stammedlemmar som har det svårt. Av anledningar som jag inte går in på här gör detta att vi på många områden (vård, omsorg, skola, pensioner,…) finner det omoraliskt att ”pengar ska styra”. Detta gör att vi glömmer bort att även ett pengautbyte är ett frivilligt utbyte av tjänster och gentjänster.

Dessutom glömmer vi vår historia. Att ta hand om varandra, även om dem vi inte är släkt med, har vi alltid gjort i Västvärlden, i mycket tack vare kyrkans förkunnelser, i Sverige åtminstone sedan ett par sekler efter att landet kristnades, sedan träldomen avskaffades. Det är ju detta när allt kommer kring som liknelsen om den barmhärtige samariten handlar om.

Men att ta hand om varandra gjordes frivilligt, i stort sett ända fram till 40-talet i Sverige. Att det sedan länge var så fattigt för de fattiga som det var berodde på att Sverige, innan det blev kapitalistiskt kring 1870 (och då mycket snabbt började växa ekonomiskt) i grund var så fattigt.

Vi hade en gång i tiden i Sverige folkrörelser, frivilliga organisationer, där hjälp, och hjälp till självhjälp var stora inslag. Att stå i moralisk skuld till någon, utan att kunna utföra en gentjänst är som sagt något vi normalt söker undvika. Så hjälp till självhjälp var viktigt både för att man då materiellt får det bättre, men också för att man då inte heller står i moralisk skuld till någon.

Sedan införde vi ”välfärdsstaten”, eller ofärdsstaten som den hellre borde kallas. Välfärdsstaten ersätter de personliga banden med anonyma dito. Det låter ju för oss som en så behjärtansvärd och självklar åtgärd att ”vi”, ”tillsammans” skapar ett skyddsnät för dem som har det svårt. Det verkar ju också mycket mer rationellt att göra så, och mycket säkrare. För hur kan man vara säker på att alla, oavsett var de bor eller vem de känner, får hjälp i det kaos som marknadsekonomin förefaller vara? För marknadsekonomin verkar just precis kaotisk för oss, även om den i grunden är ett exempel på självorganisation, på ett komplext adaptivt system, precis som en myrstack.

I välfärdsstaten betalar man skatt till stat, landsting och kommun. Sedan delar det offentliga ut pengar till dem som kan visa att de bäst behöver dem. Man får ”rätt” till pengar och annan hjälp, istället för att få dem på nåder, av ”de rika”.

Fördelen med välfärdsstatens anonyma, abstrakta band är att man aldrig riskerar stå i moralisk skuld till någon. Man har ju som sagt ”rätt” till hjälp. Problemet är att det just är de ömsesidiga beroendena som skapar sammanhållningen i samhället.

Välfärdsstaten är som en stor sax som klipper banden i samhället. Och förfallet börjar nerifrån, med dem som redan har det svårt. Ju oförmögnare man kan visa att man är, desto mer hjälp får man. Genom att hjälpa dem som har det sämst, skadar välfärdsstaten dem mest.

Tidigare kunde man ge dem som hade det svårt något att göra, måla ett staket, klippa en gräsmatta, städa en källare, och i utbyte kunde man ge dem pengar, mat och/eller husrum. Steg för steg kunde de som besatt den minsta arbetsförmåga ta sig uppför en trappa av gradvis ökande ömsesidigt förtroende. Och de som absolut inte kan arbeta skulle vi frivilligt hjälpa. Idag förhindrar bidrag, arbetsrätt, lagar och förordningar allt detta. Informellt, frivilligt utbyte av arbete (tjänst) mot pengar (gentjänst) är vad som numera kallas för svartjobb. Det gör att den överenskommelse man sluter inte går att hävda inför domstol. Och är det inte svartjobb, så är det så hårt beskattat och så hårt reglerat att det är för riskabelt (då de skyddas mot avsked av arbetsrätten) och för dyrt (då lön enligt kollektivavtal och arbetsgivaravgifter ska betalas) att anställa dem som allra mest behöver få en fot in på arbetsmarknaden.

Jag var själv tidigare förespråkare för någon sorts samhällelig ekonomisk miniminivå, precis som Hayek var. Ju mer jag läst, och ju mer jag arbetat på ett privat bokprojekt, desto lägre har denna nivå blivit. Idag kan jag inte se att det offentliga kan bidra med någonting. I det korta loppet skulle vi alla frivilligt ordna det hela mycket bättre ifall det offentliga steg åt sidan. I det långa loppet skulle vi då undvika att undergräva vårt samhälle.

Det bör i sammanhanget nämnas att de band mellan människor som diskuteras här ofta kallas för ”socialt kapital”, social capital. Tyvärr är nästan allt man kan ta till sig från kända moderna verk på området, skrivna av hyllade akademiker, de statistiska översikter som upptar en så stor del av dem. Detta gäller t ex Bowling Alone av Robert Putnam, och läroboken Social Capital av David Halpern. Dessa forskare går aldrig in på de mekanismer som diskuterats ovan som är vad som skapar socialt kapital nere på skruv- och mutternivå, mellan människor av kött och blod. Istället använder de sig just av statistik, något som medelvärdesbildar bort all den information vi måste analysera för att förstå vad som verkligen sker. Möjligheten att välfärdsstaten skulle kunna påverka bildandet av socialt kapital avfärdas följdaktligen på några sidor i båda böckerna.

I ett homogent, fritt, lågskattesamhälle (skattetrycket var 7 procent 1900, kring 12 procent på 1930-talet, 21 procent 1950) som det svenska fanns det många band att klippa. Men gradvis kunde man inte längre lämna cykeln eller hemmet olåst, gradvis fick vi klotter på våra väggar, gradvis fick vi massarbetslöshet. Arbetslösheten kommer som ett brev på posten eftersom vi har arbetsmarknadspolitik. Hade vi korvpolitik skulle vi på samma sätt få korvköer och korvbrist.

Idag tar vi också emot människor som har en annan kultur, ett annat språk och annan religion än de svenskar har (eller inte har, som fallet oftast idag är med religion). Det finns här inga band att klippa. Och vi ser till att få band skapas, genom att som regel betala för att de inte arbetar.

Vad som krävs för att få ett samhälle som hänger ihop är alltså att se till att människor beror av varandra på frivillig basis, människa till människa, individ till individ. Baksidan av myntet är att människor måste beror av andra individer; ifall man hamnar på onåd är det andra individer man måste vända sig till, inte till en byråkrati.

Detta innebär att ju närmare Sverige är till att begränsa staten till att vara en nattväktarstat, desto bättre kommer Sverige att hänga ihop, desto ärligare kommer svenskar att vara, desto mer kommer vi att kunna lita på varandra, desto hjälpsammare kommer vi att vara, och desto bättre kommer de sämst lottade i samhället få det.

I en nattväktarstat, en stat som Sverige hade på 1800-talet, och i stor utsträckning fram till 1950, sköter det offentliga endast om funktioner som rättsväsende, polis, brandkår och försvar, plus några få funktioner till, som regering, riksdag och utrikesrepresentation. Dessutom ska rättsväsendet vara oväldigt, lagen lika för alla och äganderätten skyddad.

Laissez-faire betyder givetvis inte att alla människor blir änglar och att alla samhällsproblem försvinner. Men av de skäl som angetts ovan kommer människorna att bli ärligare och problemen färre och mindre allvarliga. Ett folkrörelse-Sverige skulle också med största sannolikhet återuppstå och på frivillig grund ta hand om allt och alla som behöver hjälp. Men även detta skulle återigen ske på frivillighetens grund.

Vill man läsa mer om välfärdsstatens elände kan man börja med Charles Murray’s Losing Ground, och sedan kanske hans Coming Apart. Staffan Burenstam Linders Den hjärtlösa välfärdsstaten är mycket bra. Förutom de böcker jag länkat till ovan så rekommenderas som vanligt varmt Tocquevilles Demokratin i Amerika som diskuterar hur ett samhälle byggt på frivillighet fungerar.

Rating 3.50 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 25 kommentarer

Ekostrologi är ett ord vi behöver

Som liten var jag oerhört naturintresserad och ville värna miljön. Dessa intressen ledde mig senare till att läsa naturvetenskaplig linje på gymnasiet. På denna linje studerade man ju just de ämnen man måste ta till sig om man någotsånär ska begripa sig på naturen i akademisk mening: biologi, kemi, fysik och matematik. Man kan lära sig en hel del om naturen på annat sätt också, men problemet med naturen är att den är svår att förstå. De verkliga orsakssambanden skiljer sig ofta radikalt från våra intuitiva uppfattningar och det var inte förrän på 1800-talet som vi verkligen började begripa oss på dem.

Denna bakgrund har de senaste tjugo åren lett till att mitt sinne slår knut på sig självt när jag går in i en livsmedelsbutik och ser ”ekologiskt” odlad mat och liknande påfund. Att läsa dagstidningar, se på TV eller lyssna på nyheterna på radio kan också vara smärtsamt. Vad betyder ekologisk odling? För en naturvetare är begreppet absurt, det saknar mening. Vad EU och svenska staten kan ha lagstiftat kring detta ändrar inte saken i vetenskaplig mening. I juridisk mening kan annat råda, något jag återkommer till nedan.

Vetenskapen ekologi kan beskrivas som ”ekonomi i naturen” och då laissez-faire-ekonomi à la David Hume, Adam Smith och Friedrich Hayek. Skulle man däremot resonera i banor av Keynesiansk eller neoklassisk ekonomi går man däremot helt vilse. Till exempel finns i naturen ingen stat eller myndighet som försöker leda det hela. Allt är självorganisation.

Naturen är ”red in tooth and claw”. Darwin tog det djur han kunde finna som förökade sig långsammast, elefanten, för att se vad som skulle hända ifall all avkomma i varje generation skulle överleva. Fortsätter man hans beräkningar ett stycket till finner man att jorden snart kommer att bestå av en sfär av elefanter som expanderar utåt med ljusets hastighet. Många, för många arter nästan alla, i varje generation misslyckas med att fortplanta sig. Ett resultat är att alla djur och växter i varje generation ”springer” så fort de kan bara för att kunna stå stilla (metaforen kommer från The Red Queen i Alice i underlandet).

”Balans” och ”harmoni” i naturen är den illusion av jämvikt vi tror oss se därför att vi inte direkt kan observera vad som händer, eller intuitivt begripa vad som sker på annat sätt. Att vi tänker på något ”naturligt” som något positivt beror också på att vi har korta och bristfälliga minnen. Att vidare historieämnet i praktiken avskaffats i västvärldens skolor gör saken etter värre. Det är knappt 150 år sedan ”ekologiskt” odlande människor i Sverige svalt ihjäl i hungersnöd. Pest, kolera, lunginflammation, kallbrand och att hälften av barnen dog före fem års ålder var alla ”naturliga” fenomen som vi sedan 1800-talet på ”konstgjort” sätt lyckats undvika.

En god metafor för den balans vi tror oss se kan vara en uppblåst balong. Den är i jämvikt med omvärden, men sticker vi den med en nål exploderar den, likt det som kan hända när man introducerar en främmande organism i ett ekosystem eller tar bort en redan existerande dito. Sådana introduktioner behöver rakt inte bero på mänsklig inblandning. När Yersinia pestis (pestbakterien) via loppan och den svarta råttan lyckades (återigen) tränga in i en viss ekologisk nisch 1348 dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Alla organismer, även de ”främmande” beter sig i både nya och gamla situationer ”naturligt”, dvs de gör vad som närmast faller dem in.

Det var tydligen de gamla grekerna som ställde ”naturligt” i motsats till ”konstgjort”. Men detta är bland de mest meningslösa motsatsförhållanden man kan tänka sig. En mycket bättre definition är att ”naturligt” är ”det som oftast händer”, den normala eller vanligaste gången. Det är t ex naturligt för människor att tillverka verktyg som olika gödningsmedel och bekämpningsmedel. Hela människans existens beror på vår förmåga att tillverka verktyg, och likt många varelser, fast i mycket större omfattning, ändra miljön omkring oss. Tillverkar vi inte verktyg och omformar vår miljö svälter vi ihjäl, törstar vi ihjäl, fryster vi ihjäl eller dör av sjukdomar eller av ”naturliga” gifter.

Det finns minst tre sorters ”ekologi”

Ekologi i vetenskaplig mening

Vi har åtminstone tre, helt väsenfrämmande begrepp som idag kallas för ”ekologiska”. För det första vetenskapen ekologi som är en del av naturvetenskaperna.

Detaljstyrt jordbruk enligt EU-norm

För det andra har vi saker som är ”ekologiskt”, ”naturligt” eller ”biodynamiskt” odlade, och som för att få dessa etiketter följer en mängd lagar och bestämmelser, främst av typen inskränkningar. Här vore det bättre att man i stället beskrev det hela som t ex ”vin framtaget enligt EU-norm EU-A763 §3”. Detta skulle då exempelvis kunna betyda att man inte använt sig av vissa bekämpningsmedel och vissa gödningsmedel.

Man kanske kunde kalla detta för ”detaljstyrt jordbruk” därför att det dels är just detaljstyrt i enlighet med vad en byråkrati tagit fram. En fördel med en sådan terminologi är också att dessa jordbruksformer a priori varken är bra eller dåliga för miljön. De är dock dåliga i de flesta andra avseenden eftersom byråkratiska regler förhindrar trial and error, dvs att man provar sig fram och förbättrar saker och ting. Så ”detaljstyrt jordbruk” fryser jordbruket till vad vi kan och vet här och nu. Framtida förbättringar blir i stort sett omöjliga att införa.

Om detaljstyrt jordbruk enligt EU-norm är bra för miljön (beroende på vad man menar med det) just idag, beror på vad detaljregleringarna säger. Då de förbjuder många eller alla kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel så är de faktiskt mycket dåliga för miljön i vidare bemärkelse. Till exempel måste en oerhört mycket större andel av världens yta tas i anspråk för jordbruk. I Bretagne i Frankrike provade de sluta spruta mot en viss larv. Majsskörden halverades genast. Skulle hela världen bedriva detaljstyrt jordbruk enligt EU-norm skulle majoriteten av världens befolkning svälta ihjäl.

Ekostrologi

Den tredje formen av ”ekologi” är den som man tyvärr oftast tänker på idag. Den drivs av mycket entusiasm och ofta (eller oftast?) en religiös övertygelse om att det som är ”naturligt” är bra och det som är ”onaturligt” är dåligt. Tyvärr bygger den knappast på någon förståelse alls av biologi, kemi och fysik. Ej heller av ekonomi och historia.

I denna religiositet ingår många ceremonier, såsom att köpa mat med etiketten ”ekologiskt” odlat, dvs mat framtagen i detaljstyrt jordbruk enligt viss EU-norm. Man lägger också ner många timmar i veckan på att källsortera och tar sedan bilen för att ”offra” matavfall och krossat glas vid återvinningsstationer.

Denna tredje sorts ekologi står i ungefär samma relation till vetenskapen ekologi som astrologi och alkemi till de akademiska vetenskaperna astronomi och kemi. För att markera detta föreslår jag oblygt att vi istället använder termen ”ekostrologi”.

Tyvärr kommer antagligen denna form av religiositet eller vidskeplighet alltid bestå. Steven Pinker påpekar att vi som jägare och samlare är födda med en intuitiv ”folkbiologi”, en medfödd teori om naturen där det ingår att levande varelser besitter någon sorts ”essens”. För att vi skulle kunna göra de genombrott inom naturvetenskapen som vi gjort från 1600-talet och framåt var vi tvungna att ”avlära” oss denna vår folkbiologi och folkfysik och istället lära oss bättre akademiska varianter.

”Ekostrologi” kan nog betecknas som en sorts ”folkekologi”, fast en folkekologi som är långt felaktigare än de teorier om naturen som jägare och samlare eller bönder har. Dessa är ju i daglig kontakt med denna natur och besitter rent utsagt otroliga kunskaper på området. Ekostrologin har däremot växt fram hos intellektuella och hos stadsbor som i stort sett är isolerade från biologiska fundamenta.

Obs: Detta är en i grund omskriven version av inlägget.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Självbedrägeri, okunnighet, schizofreni, cynism och den våta drömmen om att åter bli humanitär stormakt

Den som följt invandringsdebatten i Sverige sedan början av 80-talet vet, eller borde veta att den, hos politiker, till stor del bygger på självbedrägeri, noga underhållen okunnighet om vad som händer i världen utanför Sverige, lika noga underhållen schizofreni, och stora doser cynism som till okänd grad komplementerar eller ersätter delar av de tre föregående ingredienserna.

Hos den del av allmänheten som är så naiv, likt en dam jag hörde tala på tåget i Boden, att de i en grupp fotbollstokiga 25-åriga syrier ser små värnlösa barn gäller andra orsaker. Jag kan dock inte tro att den som kämpat sig upp i hierarking inom MUF eller SSU kan vara så pass blåögd. Å andra sidan ska man kanske aldrig underskatta hur korkade vi människor ibland kan vara.

Den svenska politiska, änglaräddande ideallösningen av den nuvarande krisen verkar vara att allt återgår till att vara som det var förr. Detta skulle ske ifall EU och andra länder skärper sina gränskontroller till sådan grad att det massiva inflödet reduceras till en rännil.

Sverige kan då åter plocka upp manteln som en i egna ögon humanitär stormakt. Vi hjälper till med allt vi kan för att, som sedan slutet på 1960-talet (när facket såg till att arbetskraftsinvandringen upphörde), hindra att människor illegalt tar sig in i EU och sedan in i Sverige.

Men, så fort någon sätter sin fot på svensk mark, omvandlas de från illegala invandrare till små bruna människor, oskyldiga offer utan egen vilja och utan ansvar för sina egna liv som vi gör allt för att få upp till en (för oss) acceptabel ekonomisk och social standard. Med de tidigare volymerna märktes det inte så mycket att delar av pensioner, skola, sjukvård, och bostäder för svenska medborgare gick upp i rök. Eller rättare sagt, det märktes inte så mycket under lång tid, för våra folkvalda skapade ghetton i miljonprogrammen, medan de och journalister bor någon helt annanstans. Nu talas det om ”integration”, utan att våra politiker är medvetna om att inget land, någonsin, lyckats integrera reellt främmande kulturer snabbare än på några hundra år.

Ifall vi skulle återgå till detta, enligt våra politiker etiska idealtillstånd, och då på TV ser ett drunknat barn, eller svältande befolkninar utomlands så drar vi igång både privata insamlingar och skickar statlig u-hjälp. Svälter folk ihjäl, eller dödas i lågteknologiska inbördeskrig, som i Rwanda,  gör vi ingenting alls ifall det inte syns på TV. Just Rwanda gör extra ont för mig personligen. Jag har en rwandisk god vän och jag följde vad som hände, i realtid i april 1994 via det svenska Ekot. Medan kring 600 000 personer hackades ihjäl med machete gjorde ingen någonting. Carl Bildt hade kunna skicka ner 10 000 man ur hemvärnet, via charterflyg och räddat merparten av dem. Istället pladdrades det på om ”det internationella samfundet” och ”FN” som borde göra något. Att Sverige skulle göra något åt Rwanda kanske var ”orealistiskt”, men det hade åtminstone varit i linje med våra högstämda predikningar.

I övriga Europa, där inget land, förutom Tyskland, har en så generös (som det heter) ”flykting”-politik som Sverigedemokraterna, är man tämligen oförstående inför allt detta. I stort sett inga ”flyktingar” skulle komma till Europa ifall inte Tyskland och Sverige översköljde dem med pengar. Att jag skriver ”flyktingar” inom citationstecken kanske upprör någon, men översättningen till engelska är ”economic migrants” och till franska ”clandestins”, dvs ”hemliga”, här ”illegala invandrare”. Så ordet ”flyktingar” är ett typexempel på noga underhållen okunnighet. En synnerligen liten andel av de som kommer nu är flyktingar i egentlig bemärkelse. I princip ingen av dem räddas till livet av att få komma till Sverige. Netto dör nog tiofalt fler pga Sveriges bidragssystem när de t ex drunknar i Medelhavet.

Jag gissar att man inom många andra europeiska regeringar inte tycker att Sverige och Tyskland, som orsakat eländet i södra Europa, förtjänar så mycket hjälp. Ifall de är medvetna om vilka humanitära besserwissrar vi åter kommer att bli ifall de hjälper oss torde de vara än mindre benägna att bistå.

Ifall en korridor upp till Sverige kunde ordnas så att alla de i Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia, diverse kurdiska områden som vill åka till Sverige också kan göra det, men utan att besvära andra EU-länder så gissar jag att man skulle göra det. Ett Sverige med 20 miljoner invånare 2020 kan sedan uteslutas både ur Schengen och den nordiska passunionen.

Rating 3.50 out of 5
Thank you for voting!
[?]
Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Att plocka upp skräp, slänga och låna ut pengar

Så här i Greklandstider kommer jag att tänka på en insiktsfull artikel från Victor Davis Hanson om kulturer. Man kan säga mycket om ett lands förmåga att skapa välstånd och hålla löften genom att titta på ifall folk plockar upp skräp de ser, eller själva slänger.
För den som funderar vidare är det i slutändan ingen munter betraktelse över vart vi är på väg i Sverige heller. Nima Sanandaji har skrivit en läsvärd men tragisk rapport om hur välfärdsstaten, vår ofärdsstat, har förstört det svenska samhället, Scandinavian Unexceptionalism.
Det har tagit ett par generationer att undergräva den svenska kultur som gjorde att folk ännu idag fortfarande upprört säger ”att ingen fuskar”. Hade samma välfärdsstat applicerats på fransmän hade det barkat åt h-e efter bara en generation. Invandringen är en annan men relaterad fråga där olika invandrargrupper reagerar olika beroende på sina respektive kulturer. Men inga ungdomar av somalisk härstamning hade misskött sig på bibliotek ifall Sverige inte gjort vad det kunnat för att hindra folk från att arbeta. En marockansk vän betraktar förundrat hur det går till i Frankrike (där kontrollapparaten för bidrag ändå är hårdare). Hemma i Marocko kommer pappa eller farbröder nära nog med påk i hand om det krävs för att se till att de unga sköter sig.
Låser du dörren eller cykeln? Tacka i så fall välfärdsstaten och drogförbuden. Många barnatroende socialdemokrater tror ju att det är välfärdsstaten som gör att vi tar hand om varandra. Men som det påpekas i ett historieverk från början av 50-talet, Sveriges historia genom tiderna, tillkommen under ledning av bl a ABF:aren och farfarn till Yvonne Hirdman, Gunnar Hirdman, att ta hand om varandra har vi alltid gjort på kristelig eller humanistisk grund.
Just då hade skattetrycket precis nått upp till 20%, från att ha legat på 12% under Per-Albin. Att i det läget påstå att man behöver välfärdsstaten för att ta hand om gamla, sjuka, fattiga och andra behövande hade ju framstått som löjligt. Folk kom liksom ihåg hur det gick till fem år tidigare.
Det var bara det att det var mycket ”effektivare” ifall staten tog över. Så idag får gamlingarna i demokratisk ordning sylt, eller inte, till pannkakan. Och mormor får vackert vänta på sin höftled. En elitidrottande senior på 62 år fick veta att han var för gammal för att få en sena i axeln ihopsydd. Som kontrast berättade en person på tåget förvånat hur det tog en dryg timme i Singapore från att ramla, kanske ha brutit något, sett en allmänläkare, sett en specialist, röntgats och färdigbehandlats. Men där är vården i stort sett ”fri”, till 70% utan statlig inblandning. Hade vi korvpolitik i Sverige skulle vi ha korvköer. De som är något äldre kommer säkert ihåg orden ”Taxi, var god dröj”.
Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett franskt terroristattentat som inte kan inträffa i Sverige

Jag läser om terroristattentatet i Frankrike. Svenska medier tassar runt anledningarna till attentatet mot Charlie-Hebdo som katten runt het gröt. Riktigt varför det hände förstår journalisterna inte eller så vill de inte diskutera det medan barnen, läsarna, hör på. Kommentarsfälten i de fyra rikstidningarna är avstängda precis som de varit sedan något års tid för alla artiklar utom vissa inom ekonomi, nöje och sport.

Detta attentat skulle helt enkelt inte kunna inträffa i Sverige. Anledningen är inte något att vara stolta över. Yttrandefriheten värnas något mer i Frankrike än i Sverige eller Storbritannien. Den som har läst Charlie-Hebdo vet att dessa journalister, där de kända namnen ligger tämligen långt ut på vänsterkanten, i Sverige skulle dömas till fängelse för hets mot folkgrupp en gång i veckan, lika ofta som tidningen kommer ut.

Deras teckningar slår mycket hårdare än Dan Parks men ofta mot samma typer av intolerans, absurda fenomen och idiotier. Den ansvarige utgivaren skulle också dömas till fängelse. I dagens Sverige kan man inte längre skapa ”Det sjuttonde Aftonbladet” etc för att undkomma statlig censur. I dagens Sverige skulle man nog bli dömd för hets mot folkgrupp ifall man läste Charlie-Hebdo öppet på ett café.

Charlie-Hebdo skrev 2005 när de publicerade ett antal kända teckningar:

Kom tillbaka Voltaire – de har blivit galna.

Voltaire påstås ofta (utan att källan till ett sådant citat kunnat hittas) ha sagt att ”jag håller inte med om vad du säger men jag kommer att kämpa intill min död för att du ska få säga det”. Den svenska lagen om hets mot folkgrupp säger istället i princip motsatsen.

Människan är designad för social konformism, för att inte tåla oliktänkande. De som inte följer gruppens åsikter i vad gruppen anser är viktiga ämnen behandlas som en förrädare. Vi är också designade för självbedrägeri. Resultatet av detta är en version av frihet som man i avsaknad av en erkänd term skulle kunna kalla rousseauisk:

Du får säga och göra precis vad du vill, så länge du gör och säger vad jag skulle säga eller göra ifall jag vore du (eller som jag påstår att jag skulle säga och göra).

En av marxismens, nazismens och andra totalitära lärors främsta intellektuella anfäder var nämligen Rousseau, och han formulerade det så i ”Det sociala kontraket” att ibland måste människor ”tvingas vara fria”. Svenska journalister, politiker och historiker resonerar att eftersom ”vissa” eller ”många” riskerar säga saker som de inte skulle säga ifall de bara vore lika välutbildade och insiktsfulla som dessa journalister själva anser sig vara, så måste man hindra dem från att uttrycka sig. Oskyldiga människor, som ej heller de besitter en journalists självupplevda visdom, riskerar ju också att få sig till livs åsikter som inte är bra för dem.

På grund av den intolerans som ligger latent i oss alla så är det ett litmustest för existensen av yttrandefrihet ifall man lätt kan få tillgång till material som är upprörande, kränkande och djupt stötande för en del, många eller nästan alla. I dagens Sverige skulle det innebära att det på internet och i tidningar funnes material som t ex är hädiskt, homofobiskt eller misogynt. När man bara kan finna oskyldiga, snälla, trevliga tankar i media så existerar det med största sannolikhet ingen yttrandefrihet.

Sverige och resten av Europa skulle behöva ett First Amendment som i USA. Riktigt hur ensamma i världen USA faktiskt är att ha full yttrandefrihet kan man t ex läsa om i en uppsats av Frederick Schauer, The Exceptional First Amendment.

Rating 3.50 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Auktoritära svenska politiker blockerar TV och radio inför valet

2 maj 2014: Omskrivet i grund.

Den senaste månaden har man ondgjort sig över att Erdogan i Turkiet blockerar twitter och youtube för politisk vinning. Även fast viljan är god och även fast det kan låta drastiskt, gör i Sverige politikerna saker som är hundrafalt värre. TV och radio blockeras och censureras, radion sedan 1920-talet. Man kan inte fritt etablera radio och TV i Sverige. Det finns inte ens några rikstäckande privata radiostationer. Den radio och TV som finns censureras av staten.

Den lilla privata radio som finns står under konkurrens av statlig vänsterdito. 80 procent totalt av journalisterna på Sveriges Television är vänstersympatisörer. Vad jag försöker propagera för här är dock inte högeråsikter. Ur yttrandefrihetssynvinkel skulle det vara precis lika illa ifall 80 procent av journalisterna var moderater av Gösta Bohmans snitt. Problemet är att det finns en statlig television med speciella rättigheter och speciell finansiering.

Politikerna motiveras av den bästa vilja i världen, och det är just denna goda vilja, kombinerad med övertygelsen om att vi själva har rätt som gör oss människor så blinda för när vi förhindrar att andra åsikter kommer till tals.

I ett fritt samhälle, eller bara i ett samhälle där politikerna i praktiken stod för demokrati, skulle de säga att det vore omoraliskt, och juridiskt en fråga om jäv, för staten att tvinga människor betala för att de som sitter vid maktens köttgrytor ska få basunera ut sina budskap. Om vi absolut ska ha kvar en statlig television så finns det en mycket enkel lösning. Kryptera Sveriges Television så kan alla som vill betala för den genom att köpa en liten TV-box. Radion, som det inte tas betalt för idag, säljer man helt sonika. Och så släpper man in så många aktörer som får plats på FMs frekvensband och på marknätet för TV.

I Sverige införde politikerna istället presstöd på 60-talet för att betala i synnerhet för socialdemokratiska andratidningar. Som kompensation för att man tog pengar från skattebetalarna och gav dem till ett visst partis tidningar (och kanske till Svenska Dagbladet, om den gick dåligt då vet jag inte), så bestämde man sig för att också ta pengar från skattebetalarna och införa partistöd till de redan etablerade partierna Till sig själva.

Idag kanske en del skrattar åt Maj-Britt Theorin och hennes idé 1987 att förbjuda privatpersoner att äga parabolantenner för att förhindra att TV3 nådde svenska hem från England.

Men anledningen till att svenskar idag har tillgång till internet är att svenska politiker under hela 1990-talet var för tekniskt inkompetenta för att förstå det, med början med Gopher och World Wide Web kring 1990-91. Hade svenska politiker runt 1993 insett att internet skulle kunna användas för att undgå de statliga regleringarna på mediaområdet så hade det stoppats. Eller så hade alla webtjänster behövt anmälas, registreras, arkiveras, utsatts för samma censur som TV.

Vi hade säkert idag behövt betala “internetlicens”, inte bara för att vi av misstag kan få in TV2, men för att stödja “ickekommersiella” internettjänster. Vi svenskar skulle inte vara uppkopplade mot internet utan mot “sverigenätet”. En statlig utredning skulle ha gett Nationalencyklopedin i uppdrag att ta fram ett svenskt alternativ till wikipedia. Själva wikipedia skulle vi dock inte komma åt, utan att tvingas bli “internet-pirater” med illegala uppkopplingar mot världen.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Lågt valdeltagande som frihetligt sundhetstecken

På den till sinnet socialdemokratiska ekonom-sajten ekonomistas.se diskuteras valdeltagandet i Sverige och USA och vad man kan göra för att höja det.

Ekonomen Bryan Caplan påpekar i den intressanta “The Myth of the Rational Voter” att röstandet som sådant inte är en särskilt rationell handling. När vi röstar så har vi kanske en tiotusendels chans att just vår röst ska vara avgörande och ge ett parti, eller ett block partier makten. Man kan därför nästan vara säker på att just ens egen röst är bortkastad från en praktisk synvinkel. Caplan hävdar därför att man inte alls kan anta att den som röstar ska bete sig rationellt. Att överhuvud taget anta att människor beter sig rationellt verkar vara en obotlig åkomma hos akademiker. Man kan få Nobelpris för att påpeka motsatsen. Kahnemans bok “Thinking, Fast and Slow” är utmärkt, men kommer säkert glömmas bort den också. Hume, Edmund Burke, Hayek, Adam Smith och andra liberaler påpekade liknande saker.

Den som röstar lägger inte alls ner samma energi på sitt val av politiskt parti som när han eller hon väljer nya gardiner eller en ny bil. Därför är handlingen att rösta mer en fråga om känslor, likt att hålla på Linköping i ishockey.

Ur ett visst sorts naivt socialdemokratiskt perspektiv, likt ekonomistas, är detta ett problem. Demokratin är det högsta tillståndet, befattat med smått magiska egenskaper, och att alla går i kyrkan och deltar i liturgin, att de utför den heliga röstningsakten är synnerligen viktigt.

Det finns ytterligare en religiös underton här. Både i USA och i Sverige underförstår man på vänsterkanten att bara folket inte bedrogs av bröderna Kochs miljoner, eller av Lundin Oil, så skulle de se Sanningen, dvs de skulle ha nästan precis samma åsikter som vänsteraktivisterna själva. Bara nästan dock. Folket, som Rousseau påpekade, består av enkla, primitiva själar som lätt kan ledas fel och inte inse sitt eget bästa. Alltså måste mer avancerat medvetna ledare förse dem med daghem, skolplikt, systembolag, Sveriges Television och offentlig sjukvård.

Precis som prästerna för inte allt för länge sedan själva var högt bildade på “den rena kristna (lutherska) lärans” område. Och precis som folket av tvång skulle lära sig katekesen utantill och svar på frågor om tron ifall de t ex ville gifta sig och skaffa barn. Allt detta för deras eget bästas skull. Här får man dock inte tro att den religiösa konformismen kom från ovan. Gud nåde den som inte gjorde vad grannarna ansåg vara rätt och riktigt i det gamla bondesamhället.

En del av vänstern resonerar som att ifall bara folket fick objektiv information, så skulle alla inse att de bör gå och rösta, och de skulle rösta vänster. Och allt blir ljust och vackert.

Den klassiska liberala synen på politiken vädjar mer till hjärnan än till instinktiv stamtillhörighet. Här skiljer man på frihet å den ena sidan och politisk makt å den andra.

Demokrati är ett utmärkt sätt att bestämma saker där vi alla behöver vara överens. Men det mesta i livet rör saker där vi inte alls behöver vara överens. Färgen på min bil, namnen på mina barn, skolan mina barn går i, och ifall kändisar brukar kokain eller inte är saker vi inte behöver vara överens om. De tillhör den privata sfären. Tyvärr är det otroligt svårt för oss människor att vara toleranta. Arbetsdefinitionen på tolerans är tyvärr

Du får göra precis vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, och så länge du inte gör sådant som jag själv inte skulle göra, eller säger att jag inte skulle göra.

Konflikten mellan frihet å ena sidan, och den politiska makten å den andra är något som de flesta verkar ha glömt bort. Begreppet “frihet” har ju dessutom av de flesta förvrängts till dess nära motsats, sk “positiv frihet”, frihet till ett jobb, “freedom from want”. Den klassiskt liberala definitionen är “negativ frihet”, rätten till en personlig sfär där man får göra fel, begå misstag, etc. Gandhi verkar ha varit en klassisk liberal:

Freedom is not worth having if it does not connote freedom to err and even to sin. If God Almighty has given the humblest of His creatures the freedom to err, it passes my comprehension how human beings, be they ever so experienced and able, can delight in depriving other human Beings of that precious right (Gandhi, YI, 12-3-1931, p. 31)

Tocqueville, som tyvärr läses av alltför få, går grundligt igenom riskerna med majoritetens tyranni. När demokratin sätts högre än friheten får majoriteten också rätten att förtrycka oliktänkande, människor som idag t ex vill stanna hemma och ta hand om sina egna barn, eller sådana som vill hemundervisa dem istället för att sätta dem i den sämsta skola Sverige haft sedan åtminstone 1700-talet.

Den fara demokratin utgör för friheten var något som oroade de amerikanska grundlagsfäderna. Det är därför som den federala grundlagen är skriven som den är, inte för att försäkra sig om att USA är demokratiskt, utan för att demokratin ska göras säker för USA. Grundlagsfäderna “were concerned not to make America safe for democracy, but to make democracy safe for America (R.A. Humphrey, citerad av Hayek i The Constitution of Liberty, kap 12, fotnot 36).

I Storbritannien fram in på 1800-talet var maktuppdelningen klar. Staten tog hand om utrikespolitiken. Domstolarna dömde enligt lagen. Men lagen kunde i princip aldrig ändras. Och invånarna skötte själva sina egna liv. På samma sätt var det i Sverige. Lagen i Sverige var i stort sett oförändrad från vikingatiden, eller från längre tillbaka, vi saknar källmaterial, fram till 1734. Lagen var i stort sett inte något kungamakten eller riksdagen kunde ändra på, den var en del av urgamla traditioner.

Så länge lagen inte ger politiker makten över människors privatliv (som t ex skola, pensioner, hälsovård, cykelhjälm), eller åtminstone, så länge vad staten gör med sitt inflytande över människors privatliv inte beror av vilka politiker som har makten, så spelar röstandet inte så stor roll.

Jag finner det intressant att läsa att staten i Sverige på 1800-talet inte hade en aning om hur många mil privata järnvägar det fanns. Bygga en järnväg angick bara markägarna och byggherren.

Så fordomdags rörde politiken i stort sett bara hur höga skatterna skulle vara och till liten del hur de skulle fördelas. Skatterna i sin tur gick till hälften till försvaret och resten till att sköta statsapparaten. Skattetrycket låg på 5-6 procent av BNP, mot 12-13 procent under Per-Albin Hansson och kring 50 procent sedan 1975. Med ett skattetryck över 10 procent, eller med en stat som reglerar privatlivet, så är röstandet också en självförsvarshandling. Detta då vi, som Caplan bland många andra påpekar, inte kan förvänta oss att de som röstar ska bete sig rationellt. Men det är också en självförsvarshandling då vi inser att eftersom staten blandar sig i vårt privatliv, de rationella val andra människor gör, inte stämmer överens med våra egna. Att staten blandar sig i ens privatliv tvingar även liberaler att rösta om hur tvånget ska utformas.

Ett lågt valdeltagande kan alltså vara ett frihetligt sundhetstecken. Staten sköter sitt och medborgarna sitt, och sällan mötas de två.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar