Varför skolan svårligen kan användas för integration

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat vad jag förstår skulle krävas för att återgå till den gamla skolan och varför jag anser att det vara omöjligt. I min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel i Kvartal.se diskuteras dels hur god den gamla skolan verkligen var, dels det faktum att dagens skola befinner sig i en självförstärkande dödsspiral som i princip inga reformer kan sätta stopp för.

Varje generation går idag ut sämre utbildad än den föregående. De sämsta att gå vidare till universitet blir i sin tur lärare för nästa generation. Av dessa slutar sedan snart främst de bättre. Tillsammans leder detta till att nästa generation i sin tur blir än sämre utbildad än den föregående. Krisen i skolan leder till reformförsök som i regel försämrar skolan ytterligare.

Varför försämrar i regel reformförsök? Av två anledningar. För det första, för att bli erkänd akademisk ”expert” på utbildning måste man disputera. För att disputera måste man komma på något nytt. Men den gamla skolan byggde på 2500 års erfarenhet av trial and error, där man kom fram till vad som fungerar och vad som inte fungerar. Varför visste man inte, och behövde inte veta. Men man får näppeligen en doktorsgrad om man säger ”återgå till den gamla skolan som fungerade av skäl som vi inte behöver förstå”. Så reformer, ledda av experter, leder som regel ytterligare bort från, eller åtminstone inte i riktning mot beprövad praxis.

Det finns dock riktig inlärningsforskning. Men, för det andra, vad som kallas för pedagogisk vetenskap bygger inte på den. Istället bygger den i grund på, som Inger Enkvist diskuterar, påhittade teorier av personer som aldrig, eller nästan aldrig själva undervisat.

Dödspiralen fortsätter ner till en situation som vi snart kommer att nå, där 12-13 års skolgång kommer att vara nära nog utan utbildningsinnehåll.

Bäcks skola 1925. http://www.arnesbilder.se/Gamla%20Boo-Hjortkvarn/Baeck%20skola%201925.htm

Det är sant att många som kommer från främmande länder och kulturer genom skolan mer eller mindre integreras i det svenska samhället. Men detta gäller inte alla, och det sker ofta till ett pris som kanske inte alla är medvetna om. Det är till att börja med så, som Gabriel Heller Sahlgren skriver, att mycket av fallet i PISA beror på blotta närvaron i statistiken av elever av utländsk härkomst som har dåliga studievanor och dåliga studieresultat. Men detta är bara en första ordningens effekt.

En andra ordningens effekt är den som kommer av att blanda elever med olika studieförmåga och olika attityder till skolan i samma klassrum. Den effekten är den vi redan upplevde när Lgr62 och Lgr69 slog sönder den svenska skolan. Tidigare gick de som så ville, och som ofta hade fått nog av teoretiska studier, efter sexan antingen ut i arbetslivet, eller till fyraåriga praktiska realskolor, eller till arbete vid företag som också drev interna skolor. I båda de senare faller rörde det sig om mycket krävande och uppskattade yrkesutbildningar.

I och med Lgr62, och än mer i och med Lgr69, gav man, i rättvisans namn (detta är ju Sverige), dem som fått nog av matematik och engelska, mer matematik och engelska. De som ville studera teoretiska ämnen gav man en betydligt mindre mängd teoretiska ämnen än i realskolan. Bland annat avskaffades ett tredje främmande språk för dem som ville ha det. Allt i rättvisans namn. Och så satte man dessa elever i samma klassrum, då man i synnerhet i och med Lgr69 förbjöd all nivågruppering, förutom särskild engelska, matematik och andra främmande språk.

Resultatet blev, som man visste det skulle bli från försöken på 1950- och 1960-talen, kaos i klassrummen och kaos i skolorna, med mobbning, saboterade lektioner, vandalisering. Först var detta kaos begränsat till högstadiet, men allt eftersom 1970-talet fortskred, spred det sig ända ner till nybörjarstadiet.

Med Lgr62 påbjöds samundervisning, vilket ledde till kaos i främst sjuan. Men sedan blev det mer yrkesutbildning, hela 22 veckotimmar i nian för dem som ville ha det, och disciplinproblemen försvann. Men med Lgr69 förbjöds all yrkesutbildning i skolan, och kaos råder sedan dess i hela högstadiet, och i mycket av resten av skolan. Enligt skolverket har en majoritet av elever aldrig fått studiero i skolan.

Att sätta elever med olika intressen och med olika inlärningsförmåga i samma klassrum förstör dessutom möjligheten att bedriva effektiv undervisning. Påhittet ”differentiering inom klassens ram” har aldrig riktigt förklarats, och har aldrig fungerat, även om många verkar tro det, till exempel genom att man på något sätt skulle kunna komma runt skillnader genom att vissa elever hjälper andra. Läsaren bör istället tänka tillbaka på de hårdaste studier han eller hon bedrivit, på universitet, på kurser, via självstudier, och sedan föreställa sig att det studietempot gällt från 7-10 års ålder, ända fram till slutet på gymnasiet. Det var på det viset man lärde sig i den gamla skolan, när den fungerade, både på teoretiska utbildningar, och på praktiska dito.

Slutligen finns det ytterligare en katastrofal effekt av förbudet mot nivågruppering och den förlängda skolgången. I och med Lgr69 fick vi en betydande andel elever som fullständigt avskydde högstadiet. Den första generationen sådana elever föddes kring 1956-57. Vi har är nu snart inne på en tredje generation där föräldrarna avskydde skolan lika mycket som barnen. Snart kommer vi ha tre led: farföräldrar, föräldrar, barn, som alla fann skolan helt eller delvis meningslös och ofta fullständigt motbjudande.

Det klagas idag förundrat över föräldrar som inte respekterar lärare, och som inte kommer på föräldramöten. Men förbuden mot nivågruppering, och mot arbete och yrkesutbildning i unga år, har förstört den oerhörda respekt för skola och lärdom de äldre generationerna hade, oavsett om de gick i lärdomsskolan eller inte.

För att sammanfatta så leder förbudet mot nivågruppering till:

  1. Omöjlighet att effektivt bedriva undervisning i klassen på grund av ett inlärningsförmåga som varierar ungefär med en faktor två till fyra mellan olika grupper av elever, och som skiljer än mer mellan individer.
  2. Omöjlighet att effektivt bedriva undervisning därför att den ackumulerade kunskapen hos elever med olika inlärningsförmåga skiljer sig mer och mer, vecka efter vecka, år efter år.
  3. Kaos på högstadiet.
  4. Kaos som sedan under 1970-talet spred sig ner i nybörjarstadiet.
  5. Generation efter generation där en betydande minoritet avskyr skolan.

Skolan kan inte användas för integration

Olika grupper har alltså olika inlärningshastigheter som varierar med en faktor två till fyra, men endast förutsatt att de har samma attityd till skolan. Bland de grupper av elever som av kulturella eller individuella skäl avskyr skolan, ligger inlärningshastigheten på nära nog noll.

Om man till detta lägger att man i klassen sätter elever som inte behärskar svenska särskilt väl, eller alls, så bryter systemet samman ytterligare, om det ens är möjligt i dagens situation.

Åtminstone tidigare kunde man, med den gamla tidens lärare, med deras oförlåtande attityder, hålla pli på barn tills de var 12 ungefär, tills de gick in i puberteten. Därefter gick det inte heller för dessa lärare, vilket grundskolans införande så brutalt visade.

Det ska dock inflikas att hade man behållit de gamla disciplinkraven och undervisningsmetoderna, så skulle det, som Finland visar, ha gått bättre, även om nivån omöjligt kan bli tillnärmelsevis lika hög som när man har nivågruppering, som när varje elev kan undervisas i hans eller hennes egen takt. Finland håller dessutom nu på att gå mot ”elevcentrerade” undervisningsmetoder, och efter toppen 2000-2006 sjunker deras resultat i PISA som en sten.

Med den gamla sortens undervisningsmetoder, och den gamla sortens lärare skulle man därför eventuellt idag kunna använda skolan för integration upp till och med sexan, men inte mycket längre. Därefter måste skolan ha rätt att relegera den som inte sköter sig. Annars kommer dessa elevers närvaro förstöra skolan för övriga elever, och för kommande generationer.

Den som antingen slutar frivilligt eller som blir relegerad måste också ha möjligheten att sedan arbeta, och, ifall han eller hon inte utbildar sig på annat sätt, också vara tvungen att arbeta. Lagen får med andra ord inte hindra arbete, och facket får inte sätta stopp genom krav på höga ingångslöner. Alla former av bidrag måste också mer eller mindre avskaffas så att den som inte arbetar inte får ”hjälp”.

Rent generellt är välfärdsstaten som en sax som klipper banden mellan människor. Ifall vi vill få till verklig integration, utan att samtidigt förstöra den lilla rest av skola vi har kvar, måste vi kapa, helst avskaffa bidrag och annan hjälp. Assimilering måste komma inifrån; människor måste vilja integreras i Sverige, inte tafatt påtvingas det.

Tre möjligheter

Vi har tre möjligheter: ett omöjligt val, som inget verkar kunna förhindra oss från att göra, ett nästan säkert omöjligt val, och ett snabbt, enkelt och i hög grad möjligt val.

Det omöjliga valet är att använda dagens skola för integration. Det kan inte fungera om skolan samtidigt ska bereda barn utbildning. Ifall det skulle kunna komma någon form av integration från ett skolsystem som snart endast erbjuder 12-13 års förvaring, men ingen utbildning, förefaller tveksamt.

Det nästan säkert omöjliga valet är att gå tillbaka till en skola som liknar den vi hade fram till 1968. Skolplikten kan då bara gälla fram till 12-13 års ålder.

Det val som skulle fungera, men endast för att ge utbildning, är det jag beskriver i min bok, att avskaffa skolan som offentlig angelägenhet. Ifall skola och annan utbildning är något föräldrar fritt väljer, och själva betalar för, skulle skolan inom några år nå höjder som mäter sig med de vi nådde fram till 1968. Därefter skulle dessa snabbt överskridas.

Men vad detta också skulle innebära, är att skolan inte kan användas för att påtvinga integration. För tala klartext, en del muslimska föräldrar kommer i ett fritt system sätta sina barn i uttalat muslimska skolor. En del kristna föräldrar i kristna skolor.

Indirekt skulle dock ett sådant system ge så mycket integration som det är möjligt att åstadkomma, ifall det kombineras med kraftigt eller helt avskaffade bidrag för den som inte arbetar. Fri utbildning (fri som i frihet), kombinerat med tvånget att arbeta och göra rätt för sig, innebär både piska och morot i riktning mot integration.

Nästan det enda jag kan se att man kan göra från myndighetshåll för att säkerställa barns utbildning är att eventuellt ställa upp basala krav på vad en 8-, 10- och 12-åring ska kunna. Detta får dock absolut inte gå så långt att det blir något som liknar en läroplan. Men man kan tänka sig att en 12-åring ska kunna de fyra räknesätten, inklusive multiplikationstabellen, kunna läsa en bok om 200 sidor, kunna skriva en kort uppsats, kunna svara på ett prov i samhällskunskap.

För att detta uppnås skulle föräldrarna eller annan målsman hållas straffrättsligt ansvariga. Å ena sidan är detta ganska grundläggande kunskapskrav som kanske många tycker verkar för låga. Å andra sidan skulle i stort sett varje politiker och byråkrat med ansvar för skolan idag sitta i fängelse ifall de tillämpades.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Varför skolan svårligen kan användas för integration

  1. +2 Vote -1 Vote +1Hans
    skriver:

    Jag upptäckte din blogg för några dagar sedan och jag kan redan nu säga att Under tallen är den kanske bästa blogg jag läst. Jag har fått så många aha-upplevelser under denna tid att jag måste stanna till då och då för att hämta andan.

    Själv är jag född 1961 och hamnade trots allt i en ganska bra skola (även om jag också upplevde att en del pojkar började vantrivas i samband med att de började på högstadiet).

    I efterhand har jag förstått att en del av ”den gamla skolans” lärare (de yngsta lärarna från den generationen var förmodligen födda under trettiotalet) helt enkelt struntade i de tokigheter som presenterades från högsta nivå under sextio- och sjuttiotalet. Ja, det gällde i alla fall min far (som var gymnasielärare) och hans kollegor. Följaktligen dröjde det fram till en bit in på åttiotalet innan den nya generationens lärare tog över.

    Dagens sjuåringar är tyvärr redan ”sönderaktiviserade” av allt som erbjuds i dag när de börjar skolan att det förmodligen aldrig skulle fungera att återvända till något som påminner om katederundervisning. De ska helt enkelt ha allt NU och ha ROLIGT, med minst möjliga motstånd!

    Jag vet inte hur långt det har gått när det gäller att glida fram på en räkmacka i skolan i andra västländer, men Sverige ligger säkert i ”toppskiktet”.

    • +1 Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Tack för dina vänliga ord. Min erfarenhet av skolan är lite grand densamma. De lärare jag hade 2-3 och 4-6 var ”old school”. Högstadiet var tyvärr mycket av ett svart hål akademiskt sett. Men gymnasiet var mycket bra.

      • +1 Vote -1 Vote +1Hans
        skriver:

        Tack själv!

        Det var framför allt inläggen ”Något om vad familjepolitiken kostar och förstör” och ”Något om varför välfärdssystemen inte behövs” som fick mig att reagera.

        Tyvärr kämpar du i brant uppförsbacke eftersom svensken helt enkelt är så sossefierad att det inte finns någon återvändo. Jag vill minnas att ekonombloggaren Cornucopia en gång kallade Alliansen för högersocialister och de Rödgröna för vänstersocialister – och det ligger mycket i det.

        Så länge samtliga Sjuklöverpartier anser att det är rätt att konfiskera mer än 50 procent av lönen och ingen av dem verkar ha någon ambition att avveckla socialistisk jihad i dumhet*** (genusvetenskap) så är de inga partier för mig.

        Jag har vissa förhoppningar på Medborgerlig Samling, men som det ser ut i dag lär det dröja till säg 2026 innan de har en chans att komma in i riksdagen.

        *** Det var komikern Aron Flam som myntade detta uttryck.

  2. +1 Vote -1 Vote +1Rikard
    skriver:

    Hej.

    Som före detta lärare kan jag bara instämma till fullo.

    Att våra pedagogiska ledare och politiker inte begriper att jag inte kan vara integrationskatalysator, och undervisa alla individuellt, och motverka könsroller, och predika den politiskt korrekta sanningen, och ge alla lika mycket tid, och ge alla tid efter behov, och…

    Det blir en lång lista saker jag förväntas göra, till skillnad från vad jag vill göra:
    föreläsa och undervisa i och om mina ämnen, på ett sakligt, opartiskt och ej ideologiskt sätt; detta i syfte att vara ett gott föredöme och för att underförstått visa eleven eller studenten förtroendet att jag tror denne var klok nog att utifrån kunskap och erfarenhet bilda sig sin egen uppfattning (detta då jag var lärare i samhällsvetenskap/-kunskap samt engelska och därmed i förlängningen retorik och kommunikation).

    Själv ryser jag vid tanken på vad de som gått den senaste utbildningen kommer att ställa till med. Malmö lärarhögskola är som Malmö ett mönster för Sverige.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Tack. Det är verkligen så att man vill gråta. Det kommer en del till om civil olydnad snart, som jag ser som det enda som kan hjälpa åtminstone några.

  3. Vote -1 Vote +1Nessa
    skriver:

    Jag är född i början av 60-talet och var en unge som stod med ett ben i varje läger; alltså ett i en trasig, dysfunktionell familj boendes i en nedgången förort, det andra i gruppen ”ungar med läshuvud”. Jag har under min skoltid haft såväl de mer moderna lärarna som de ”old school” som jag tror du beskriver. Jag kan säga så här: de lärare jag minns är de lärare med stark egen ämneskunskap men också med förmåga att hålla lugnt och tyst i klassrumet i kombination med att vara inspirerande, pedagogiska och trevliga (=kommunikativ förmåga). De lärde ut ämnen som jag sedemera blev väldigt bra på, t ex engelska – för mig finns en direkt koppling. Jag hade också ett antal ”korvstoppare”, lärare med mycket ämneskunskap men ringa pedagogisk, eller kommunikativ förmåga. Mitt högstadiums historielärare stod framme vid katedern och mässade, uppenbarligen helt omedveten om någon lyssnade eller inte – när han inte delade ut mängder av stenciler. En tysklärare var f d major och ritade kryss på golvet för den exakta placering han krävde av varje skolbänk. Eleverna var rädda för honom och knäpptysta förstås – men kadaverdisciplinen gick ut över inlärningen. Man lärde sig av skräck för läraren, man lärde sig inför proven, inte för att lära sig kommunicera på ett språk. Båda dessa lärartyper rensades ut genom det nya tänket, och skönt var väl det.
    Jag håller med om det vansinniga i att försöka göra alla elever, oavsett intellektuell förmåga, till teoretiker, samtidigt är just jag glad för den ”rättvisa” skolans upplägg i det avseeendet – utan den ”moderniteten” hade jag nog – som förortsunge – också stämplats som oduglig och fått gå någon praktisk utbildning med inriktning mot vård eller matlagning. Men visst, om man verkligen gjorde något slags test i rätt ålder för vilken vidare utbildningsväg som passade så skulle det kanske fungera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *