Hur man börjar läka det svenska samhället

Det talas nära nog dagligen i media om raketbeskjutningar, mord, stenkastning mot räddningsfordon, våldtäkter, gänguppgörelser, kvinnor som inte vågar gå ut, mm. Allt detta, det svenska samhällets sönderfall, kostar dessutom stora pengar. Det stod i maj 2016 i Sydsvenska Dagbladet att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden.

Detta inlägg är ett försök att visa på några obekväma sanningar om vissa centrala delar av eländets ursprung, och som en direkt konsekvens av detta belysande av orsaker, visa på vad vi kan och måste göra för att komma till rätta med en stor del av grundproblemen. Den kanske mest obekväma bland sanningarna är att problemen är rotade i välfärdsstatens själva existens. Detta är något jag utreder här i ett inlägg som jag skulle rekommendera att man läser först, för att rätt förstå vad som nedan följer.

Detta inlägg är en radikal omskrivning av något jag skrev för drygt ett halvår sedan, men som blev alltför ofokuserat.

Skatten i Malmö kommer med säkerhet att höjas, men inte med 6,41 kronor, utan i det korta loppet med 3-4 kronor då staten, “vi”, kommer att falla till föga och “hjälpa till”. Många av dem som idag fortfarande bor i Malmö kommer dock att flytta ut. Detta trots att kommunalskatten i snitt i Sverige också snart kommer att höjas med det enorma, men  lägre beloppet 2-3 kronor. Drivande kommer vara att hela Malmö i stort kommer att mer och mer likna Rosengård och i slutändan ett utbombat ghetto. Malmö befinner sig idag i en dödsspiral. När de som kan och reagerar först flyttar ut blir situationen än värre för dem som bor kvar, skattebasen sjunker, osv, i varv efter varv tills få skattebetalare bor kvar.

Höga kommunalskatter är dock bara en obetydlig anledning till den tilltagande segregeringen i Sverige. Forskning och Framsteg berättar att när andelen ickeeuropéer når 3-4 procent flyttar svenskar och andra européer bort från bostadsområdena. Sådan segregering beror i grunden inte på rasism, något som Thomas Sowell diskuterar (se t ex hans Intellectuals and Society och Race and Culture), utan på att människor med olika kulturer beter sig olika. Detta borde vara en tautologi, för olika kultur betyder olika beteenden, värderingar, förhållningssätt. Det betyder inte att en kultur nödvändigtvis är “bättre” än en annan i någon absolut mening, bara att den är “bättre” i den egna gruppens ögon. För att segregering ska ske räcker det med något så banalt att vissa beteenden som är naturliga för en kultur går medlemmarna i en annan kultur på nerverna.

Vidare, när skolorna får en stor andel elever av annan kultur och med ofta dålig svenska, flyttar infödda svenskar bort också av den anledningen. Det slutgiltiga resultatet av välmenande politik, politik där man sökt “hjälpa” dem som har det “svårt” står att beskåda i Detroit, en stad som demokraterna i USA i princip hjälpt ihjäl:

Under ytan i Detroit är det dessutom långt värre än vad viss statistik kan ge vid handen. 47 procent av befolkningen, 200 000 personer, är funktionella analfabeter. Hälften av dem har en “high school degree”. Också detta liknar situationen i Sverige där man desperat försöker få alla “att gå gymnasiet”, samtidigt som gymnasiet töms på utbildningsinnehåll. Om detta, se min bok om skolan, och den artikel om den gamla skolan jag skrev för Kvartal.se.

Skattebasen i Malmö kommer alltså att urholkas ytterligare, vilket troligen kommer att få till följd att “vi” kommer att ge än mer pengar till Malmö. Det bor ju trots allt “fattiga” där, och dessutom fattiga som (till viss del, se nedan) är, eller tros vara trogna väljargrupper för vissa partier. Samma sak som händer i Malmö händer redan i de flesta av våra övriga utanförskapsområden. Antalet sådana områden uppgick till 186 år 2012. De definieras på följande vis:

Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var att 60 procent eller färre av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller att färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet.

År 1990 var utanförskapsområdena bara tre, år 2002 128, år 2006 156. År 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden. Jag har plottat utvecklingen i grafen nedan.

Från grafen ser vi att ökningen av antalet områden verkar plana ut och kanske stanna vid ungefär 225. Alltså kring 225 områden som i mycket lever på de skatter som människor utanför dessa områden betalar. Ju fler utomeuropeiska invandrare vi tar emot, desto större kommer utanförskapsområdenda sedan bli. Baserat på vad vi vet från andra kulturer och länder, och på vad vi redan ser i Sverige är min, kanske inte så originella tolkning, att vi just passerat större delen av “kärnbildningsfasen” för våra utanförskapsområden. Vi är nu inne i en fas av accellererande ghettoifiering.

Dagens utveckling kommer med nuvarande politik fortsätta tills Sverige blir så pass fattigt, ghettoifierat, drabbat av krimininalitet, sakna mycket av poliskår, räddningstjänst, brandmän, sjukvård, och vara i så nära nog total avsaknad av goda skolor att våra politiker, kanske, behagar göra något. Men vi skulle faktiskt redan nu kunna börja åtgärda mycket av situationen, och snabbt förbättra läget.

Som jag nämnde ovan så beskriver jag i ett annat inlägg en av de viktigaste grundorsakerna: Välfärdsstaten är en sax som klipper banden mellan människor. Detta ifall sådana band existerar. Finns inte några band, som när kulturellt annorlunda grupper flyttar in i Sverige, så förhindrar välfärdsstaten effektivt att de skapas.

Ifall vi verkligen vill få till integration i Sverige måste vi därför sänka eller avskaffa bidrag. De som är svenska medborgare har inrättat sina liv på ett visst sätt, så där bör vi gå varligt  men ändå så snabbt fram som möjligt. Likaledes med dem som är kvotflyktingar, kanske en på femtio av dem som kommer som flyktingar till Sverige.

I övrigt bör vi, måste vi, ifall vi vill undvika ghetton, och integrera de ghetton som redan finns, snabbt minska bidragsnivåerna för dem som processas och för dem med PUT, för alla som inte är svenska medborgare.

Dessutom bör man snabbt sätta nivån för bidrag till dem som sedan anländer och söker asyl på den franska nivån, dvs noll kronor. Inga bidrag, ingen svenska för invandrare, ingen mobiltelefon, till nöds travas i baracker, men då främst av frivilliga. Precis som i Frankrike. Andra saker som Frankrike gör, t ex deras arbetsrätt bör vi dock inte efterlikna. Det är bland annat genom en barockt komplex arbetsrätt som Frankrike har den massarbetslöshet de dragits med sedan mitten av 1970-talet. Och det är kombinationen av denna arbetsrätt med deras välfärdsstat som gör att de har sina egna ghetton, “les quartiers sensibles“.

Men svenska för invandrare måste man väl ge folk, åtminstone barn? Nej. De som kommer till Sverige har faktiskt också egen vilja och egna förmågor. De kan t ex frivilligt organisera sig i föreningar för hjälp till självhjälp. I grupp eller enskilt kan de lyssna på radion, se på TV, låna böcker och ljudböcker, köpa och följa språkkurser och göra allt de kan för att lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. För att integreras måste de människa till människa bli beroende av andra, på frivillig grund. All hjälp via offentliga eller av offentligheten understödda byråkratier förhindrar detta.

De utländska medborgare som redan är här bör därför snabbt få sina bidrag nedtrappade, förslagsvis med 20-25 procentenheter i halvåret, ner till noll inom ett par år. Vissa kommer då att arbeta. Andra flytta hem eller någon annanstans. Andra bero av sina medmänniskor via personliga band av solidaritet. Detta måste, ifall vi verkligen vill åstadkomma integration, även gälla barn och barnfamiljer.

Alternativet är att fortsätta med bidrag, ungdomsgårdar, arbetsrätt, etc och se misären och segregationen breda ut sig. Det är skrämmande hur fort det går. Och så länge välfärdsstaten finns kvar kommer dessa ghetton aldrig att lösas upp. De kommer i så fall istället fortsätta existera om 100 år, 200 år, 500 år. Detta är inga överdrifter. Det tar ofta många sekel för att minoritetskulturer ska assimileras, även utan välfärdsstat, och via välfärdsstaten betalar vi bidrag så länge människor inte är assimilerade.

Många av dem som idag beror av bidrag kommer, ifall de avskaffas, med största sannolikhet överraska oss, ta arbeten, starta företag, och visa att de delar en central gammal svensk kulturell värdering, den att göra rätt för sig.

Men vare sig de har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare av utländsk härkomst, kommer många att få det otroligt svårt i ett bidragslöst Sverige, där svenska kostnader för mat och bostad gäller och där det svenska språket i regel krävs. Om man likt syrier i snitt har mellanstadium som utbildning, eller som afghaner lågstadium, eller som somalier till stor del är analfabeter på sitt eget språk, har man antagligen en produktivitet som gör att man bara kan begära mellan noll och hundra kronor i timmen på en fri arbetsmarknad. Det finns dessutom faktiskt många presumptiva arbetsstagare som har ett negativt värde på en arbetsmarknad som den svenska. Ibland måste någon med högre lön sättas att överse deras arbete eller utbilda dem, något som kan vara alldeles för kostsamt i förhållande till vad de kan bidra med.

Då det är vi i Sverige som lockat till oss människor från tredje världen med vår mani, vårt offentliga veritabla tvångsbeteende att ge bort våra skattebetalares och pensionärers pengar, är det inte mer än rätt att vi betalar en stor summa till dem som reser hem, eller som provar lyckan någon annanstans, utom Europa. Skulle vi betala 250 000 kronor per person och en halv miljon människor lämnar landet så är det ändå “bara” en engångssumma om 125 miljarder kronor.

Detta kan låta mycket, men de senaste 25-30 årens invandring kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar (märk väl uppskattningar, för det officiella Sverige slutade räkna kring 2005) år 2014 kring 250 miljarder kronor per år. Idag torde med samma beräkningar siffran vara uppe i 3-400 miljarder kronor per år, kring 8-10 procent av BNP, ungefär lika mycket som sjukvården kostar, kring 7-9 gånger vad försvaret kostar. Ifall den verkliga siffran bara är hälften så stor så är den ändå 150-200 miljarder kronor, årligen.

De nyanlända som redan erhållit svenskt medborgarskap men som önskar lämna landet måste då tvingas uppge sina svenska medborgarskap. Sverige har här varit synnerligen slappt i kraven på integration, språkfärdighet och arbete. Hade vi betraktat det svenska medborgarskapet med den vördnad det förtjänar skulle det inte finnas någon i gruppen utrikes födda som inte arbetar nio år av tio, dvs som inte skulle klara sig väl även i ett Sverige utan bidrag.

En del skulle då säga att detta verkar vara en god födkrok, att ta sig till Sverige, söka asyl och sedan få pengar för att åka hem. Men sådana problem försvinner ifall vi som ovan föreslaget inte ger något skattefinansierat stöd alls till den som kommer till Sverige.

Share on Facebook

Tweet

Follow us