Kriminaliserade och icke-kriminaliserade brott

Jag kanske ska börja med att säga att jag inte ursäktar mordbrand. Att bränna ner en byggnad är ett brott som ger mig mardrömmar; det är sådant man tänker på när man kollar spishällen, öppna spisen, ljusstakar, etc innan man går och lägger sig. Att ens barn skulle kunna tänkas leka med tändstickor oroar också. Men samtidigt anser jag att alla bör förstå att även om handlingen är kriminell så finns det ibland rationella skäl att bränna ner andras hus.

Allmänt är att begå ett brohus_som_brinner_imagelargett inte, trots vad det officiella Sverige påstått sedan circa 1970, ett tecken på sjukdom. Svaret bör därför nästan aldrig vara vård utan straff. Detta även om just mordbrand torde vara brott som ofta förvirrade själar begår.

 

Natten mot idag brann en planerad flyktingförläggning ner i Mariestad. Detta är prelimärt att klassificera som mordbrand. För att förstå, men inte ursäkta, varför kanske tämligen ordinära medborgare tänder eld på sådana boenden måste man diskutera andra, icke kriminaliserade brott. Det hela är inte ett lätt område, för det finns en mängd komplicerade avvägningar. Jag är heller inte jurist, utan gör bara så gott jag kan.

Fram till inte så länge sedan hade vi i Sverige privat äganderätt och lokal demokrati. Har vi inte äganderätt idag också? Njae. Inte så mycket. På bostadsmarknaden kunde man fram till ungefär 1931 köpa mark eller hus och inom tättbebyggt område nästan bygga vad man ville och hur man ville bara man respekterade brandskyddet. Kring 1931 fick ”kommuntekniska experter” makten att bestämma hur man skulle bygga. Resultatet är de fula, dåliga, dyra, och felplacerade hus vi fått sedan dess. Tillsammans med bostadspolitiken så är detta orsaken till en stor del av bostadsbristen.

Fram till 1947 kunde man köpa mark utanför tättbebyggt område och där bygga vad man ville. Detta ytterigare avskaffande av äganderätten förklarar resten av bostadsbristen. Strandskyddslagen har tillkommit men är bara en ytterligare, mindre inskränkning.

Vi hade också lokal demokrati förr. Byarådet samlades och diskuterade hur allmänna spörsmål skulle hanteras. Numera har vi kommuner, oformliga kolosser. Och beträffande det mesta måste kommunen ta order från staten, en ytterligare oformlig koloss.

Äganderätt och demokrati står ibland i konflikt vilket flyktingboenden väl illustrerar. Generellt lider vi alla av syndromet NIMBY, Not in my back yard. Otrevliga eller störande företeelser är vi ofta för, bara de hamnar någon annanstans. Samtidigt så är äganderätten en av grundvalarna för vårt välstånd. Att den inte var inskränkt förr är orsaken till att Sverige blev rikt. Att spår av den fortfarande finns kvar är en orsak till att Sverige ännu inte kollapsat.

Så ifall vi fortfarande hade äganderätt skulle man kunna tänka sig att en företagare köper skogsdungen bredvid ett villaområde och bygger en fabrik eller ett flyktingboende. Här är det upp till lagen, i ett någotsånär väl funtat land, till vilket Sverige inte hör, att avgöra ifall villaägarna har någon rätt att stoppa bygget, ifall de kan anses ha rätt till kompensation, etc. Staten, landstinget och kommunen är absolut inte inblandade i ett system som följer rättsstatens principer, endast domstolar. Vad domslutet blir beror av lagen, sedvana, tidigare domar i liknande fall, etc. Richard Epstein har skrivit två böcker som är läsvärda och behandlar sådana avvägningar, Simple Rules for a Complex World och Principles for a Free Society.

Vad vi har beträffande planerade flyktingboenden är dock något helt annat än en konflikt mellan olika privata intressen. Det är inte fråga om mycket till demokrati heller, då det finns mycket lite kvar av demokratin i Sverige. Se denna längre utredning kring detta. Kortfattat, möjligheten för kommuninnevånarna att avskeda politikerna som styr dem är nästan obefintlig i Sverige; i vårt land kan vi nästan bara, ibland, ersätta dem med de politiker som reda sitter i opposition.

Vi har i detta fall kommunen som tar skattepengar från kommuninnevånarna och bestämmer att med dessa ett flyktingboende skall öppnas i en byggnad någonstans. Man skulle kunna säga att politikerna kastar pil på kommunens karta och att slumpen avgör var boendena inrättas. Jag skulle dock tro att få av kommunalråden bor i den direkta närheten.

Problemet som uppstår handlar inte på något vis om rasism, utan om det faktum att olika kulturer just är olika. Det visar sig i Sverige att när andelen icke-européer i ett område överstiger 3-4 procent så flyttar infödda svenskar ut. Vad som i praktiken sker är att vi tyvärr idag riskerar t ex få början på ett nytt utanförskapsområde. Den som får ett planerat flyktingboende som granne kan på goda grunder anta att bostadspriserna kommer att kollapsa. Varje familj i grannskapet riskerar förlora flera hundratusen kronor. Att på detta sätt lotta ut mångmiljonförluster till de boende i vissa områden, utan att kompensera dem för detta, kan kommunledningar idag ostraffat göra.

Hela detta inlägg är kanske för många ett omständigt sätt att säga vad som borde vara uppenbart, nämligen att, även om de är kriminella, det finns rationella skäl att vilja bränna ner ett planerat flyktingboende.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *