Folkets vanmakt och några av de enkla, svåra, snabba, enda lösningar som krävs

Chris Forsne har på ledarsidorna.se skrivit en skarp analys över en av sakernas bedrövliga tillstånd: Det ligger en vanmakt över Sverige. Folk i gemen känner att de i princip på intet vis kan påverka politiken. Istället lever politiken idag i mycket sitt eget liv, frikopplad från väljarnas inflytande.

IMG_0491

Utsikt från under tallen där jag just funderat ut detta inlägg.

Jag vill här hävda ett antal saker. För det första att vi enkelt kan åtgärda detta. Vad som krävs är några dussintal eller hundratal riksdagsbeslut på ett år eller så, utom i vissa fall där lika enkla grundlagsändringar krävs. Ja men, säger kanske vän av ordning, vi kanske behöver tänka efter längre än så? Nej, det kan vi göra senare. Som ett första steg gäller det att vi tar oss från en situation som är till nära 100 procent felaktig till en som är åtminstone kring 50 procent rätt. Och hur mycket vi än analyserar så måste vi gaffla oss fram här i livet genom trial and error, något som gäller på alla områden.

För det andra är besluten svåra. Inte svåra i sig, men det elände vi befinner oss i är resultatet av ett brett konsensus, både hos politiker och hos väljare. Så de beslut vi bör ta är svåra, mycket svåra att skapa opinion för. Om jag kan sprida lite insikt här så är jag glad. Det kanske låter lite stöddigt att säga “sprida insikt”, men i grund är det mesta av detta ett kunskapsproblem där jag säger att man inte kan veta, om man inte är en gud. Och det är människor inte. Det mesta av min eventuella stöddighet kommer från min övertygelse om vår okunskap. Den kommer också från övertygelsen att människor har en natur som inte alltid är vad den borde vara. Här finns det förstås på motståndarsidan sedan århundraden de som faktiskt tror att människan kan bli perfekt, men det lämnar jag åt Thomas Sowell att reda ut i A Conflict of Visions.

Lösningarna är snabba, i regel därför att när 10 miljoner svenskar får agera själva och tänka själva går det mycket snabbare, tiotusentals gånger snabbare, än när 349 politiker, regering, remissinstanser, etc, etc, kompromissar sig fram.

Lösningarna är också åtminstone i det stora hela de enda, även om en mycket liten del av offentlig inblandning (se nedan) inte gör så stor skada. Men ändock skada.

Politiker måste kunna avskedas på grått papper

Jag har skrivit ett längre inlägg om detta, Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde. Vi styrs idag nästan helt av politiker som gick med i ungdomsförbunden i nedre tonåren, som arbetat politiskt sedan dess, men som aldrig arbetat. Om vi ska få ordning på detta måste vi väljare kunna avskeda våra politiker synnerligen brutalt och synnerligen direkt.

Min slutkläm är att något i stil med följande är vad jag tror krävs:

  • Avskaffa alla offentliga bidrag till politiker. Ärligast vore att avskaffa alla löner för de folkvalda också, men så långt vågar man nog inte drömma.
  • Släpp de privata bidragen till partier helt fria. Som exemplen visar så kan pengar endast ge en kandidat en chans, men synnerligen sällan få en dålig kandidat vald.
  • Inför personval i enmansvalkretsar, antingen enligt fransk modell i två omgångar, eller enligt brittisk/amerikansk modell i en omgång.
  • Och, lite utanför detta, minska ner antalet riksdagsmän till högst 149 sammantaget för en eller två kamrar. Jag tror också denna minskning är viktig. Som människor kan vi just inte hålla koll på mer än 150 personer (Dunbars nummer). Riksdagsledamöterna i gemen måste upphöra vara en grå, anonym massa.

Avskaffa politikens inflytande fullständigt på en mängd områden

Bortsett från själva det politiska styrelseskicket finns det en mängd områden i samhället där vi känner oss frustrerade eftersom politiker bestämmer på ett vis som vi inte tycker om. Och vi skulle känna oss oerhört mycket mer frustrerade ifall vi visste vilket elände politikerna faktiskt ställer till med. Om vi vill minska vår frustration måste vi undandra en mängd områden från politikernas inflytande. Mycket lite ska kan få vara politik ifall Sverige och svenskarna ska må bra.

Gången är ungefär denna när staten blandar sig i en del av samhället:

  1. Ömmande behov uppstår och löses på marknaden.
  2. Staten ser att den kan hjälpa till. Partierna kampanjar i stort sett alla för att “vi”, “tillsammans” ska ordna “vår skola”, “vår sjukvård”, “våra pensioner”, “våra daghem”, “lika för alla”.
  3. Staten tar över och det hela fortsätter ungefär som förut, baserat på den erfarenhet som uppkommit på marknaden genom trial and error, men lite eller mycket dyrare, och mycket mindre anpassat till individuella behov, eftersom “alla har rätt till samma sjukvård/skola/daghem/pension”.
  4. Av nödvändighet uppstår en byråkrati. Den gäller under oligarkins järnlag och lever sitt eget liv.
  5. Ett antal år förflyter under vilka allt fortsätter som förut, men under vilka man glömmer bort hur saker och ting gick till på den fria marknaden. Och vad det var känns inte så viktigt. Man visste ju inte alltid på marknaden varför man gjorde vissa saker på ett visst sätt. Vanorna hade nämligen uppstått genom trial and error, utan att någon behövt analysera hur eller varför något fungerade.
  6. Under oligarkins byråkratiska ledning bestämmer sig politikerna för att reformera/modernisera skolan, sjukvården, äldrevården, pensionerna. Eftersom man nu, under ledning av “experter” i en byråkrati reformerar måste man av naturnödvändighet göra något annat än vad som genom trial and error visade sig fungera på marknaden. Reformerna leder därför obönhörligt till försämringar.
  7. Väljarna blir upprörda över den dåliga vården, skolan, äldrevården, de låga pensionerna. Experter sätts därför att åter reformera. Det blir ännu sämre.

David Friedman, Milton Friedmans son, formulerade Friedmans första lag, att allt som utförs av det offentliga blir som första approximation ungefär dubbelt så dyrt som när det utförs konkurrensutsatt på marknaden. Från ovanstående påstår jag att det finns en tidsaspekt också. När det offentliga tar över blir saker och ting lite dyrare. Men sedan, under tidens gång, förfaller denna sektor av samhället än mer.

Skolan idag, som jag diskuterar i min bok, kostar kring tre gånger så mycket som den borde böra och meddelar nu mindre än hälften av den undervisning per år den gav 1864 eller 1968.

Sjukvården i Sverige kostar kring tre gånger så mycket som den skulle göra ifall staten och landstingen inte visste vad sjukvård var för någonting och lämnade den ifred. Den är också klart sämre.

Pensionerna är hälften eller en tredjedel så höga som de skulle vara om staten inte ägnade pensioner en tanke.

Bland det mest absurda i en naturvetares ögon är att vi har något som heter “familjepolitik”. Efter 200 miljoner år som däggdjur, och efter 1,8-1,9 miljoner år som jägar och samlare anses plötsligt inte föräldrar kunna ta hand om sina egna barn.

Så ifall vi ska minska frustrationen och förbättra Sverige måste vi (inte bör, måste) lägga ner skola, sjukvård, pensioner, barnomsorg, äldrevård som offentliga angelägenheter. Vi har också andra områden som bostäder där vi har bostadspolitik, något som leder inte bara till brist på bostäder, utan också till fula, små och dåliga bostäder. Vi har arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt och därför får vi arbetslöshet. Milton Friedman sammanfattade detta med att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand efter fem år.

Saharas sand, bostäder, sjukvård och allt staten gör är koordinationsproblem som ofta är alldeles för svåra för staten att sköta. Jag finner det fascinerande att erfarenheten visar att ifall det inte fanns bostadspolitik skulle man kunna spränga halva Stockholm. Mindre än två månader senare skulle det ändå inte finnas bostadsbrist. Sådan är den inneboende kraften i ett komplext adaptivt system som ett oreglerat mänskligt samhälle.

Åter till ett folkrörelse-Sverige

Det som gör mig något lite optimistisk i allt detta är att jag inte gett upp hoppet om socialdemokratin. Vad socialdemokraterna i mycket står för är den gemenskap folkrörelserna gav. Tyvärr finns det idag inga folkrörelser kvar längre i Sverige om man menar rörelser där medlemmarna frivilligt går samman. Alla föreningar i Sverige får nämligen statsstöd. Partierna i synnerhet är inte folkrörelser; de beror endast till två procent av medlemsavgifter.

Socialdemokraterna trodde att man kunde låta staten ta över folkrörelsernas roll och överföra gemenskapshetskänslan till den. Det fungerade inte och man kan inte få det att fungera heller. Ifall socialdemokraterna verkligen insåg detta borde de istället propagera för ett laissez-faire-Sverige med 5-8 procent skattetryck. Som ett brev på posten skulle det åter finnas tiotusentals stora och små frivilliga föreningar i Sverige som ordnar sjukvård, skolor, äldreomsorg, pensioner, sjukförsäkringar.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Folkets vanmakt och några av de enkla, svåra, snabba, enda lösningar som krävs

  1. Vote -1 Vote +1Hannu Haukilahti
    skriver:

    Och nu har Karl-Olov Arnsberg skricit om samma vanmakt och dess orsaker med titeln:

    > Sveriges svaga civilsamhälle <

    Samma tendenser är på väg att utväckla sig också här i Finland, tyvärr! För den skull har många av oss blivit riktigt oroliga inför framtiden. Finns det överhuvudtaget en väg att sätta sig emot?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *