Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde

Det är uppenbart att jag inte är den ende som idag är förfärad över kvalitén på de politiker som idag mer eller mindre bestämmer över oss. Hur tog vi oss hit? Och vad kan vi göra, om något, för att ta oss ur denna situation? Här kommer några observationer från en stressad amatör som, även om han inte är statsvetare till facket, har lagt ner en viss möda på att försöka begripa vad som skett. Som väljare är vi också alla satta att just lägga oss i dessa frågor. Notera: Jag har den 24 april 2016 uppdaterat några små detaljer.

Demokrati och valförfarandets historia

Ifall Sverige är en demokrati är en fråga som är värd att diskutera. Mitt svar här kommer att bli ”lite grand”. Demokrati betyder folkstyre. I det antika Aten deltog alla fria män mer eller mindre direkt i styret av sin stad i vad som idag kallas för ”direkt demokrati”. Atenarna själva skulle ha kallat representativ demokrati för ”elektiv aristokrati” eftersom folket där inte längre styr direkt, utan indirekt via valda representanter.

I ett germanskt rike som det svenska rådde en liknande situation som i Aten. Alla fria män deltog i beslut, omkring 20 procent av befolkningen enligt vad jag lär mig av Michel Rouche. Kvinnor fick då inte rösta, men de var i regel gifta med männen som fick. Huruvida de då till viss del kan räknas som representerade är inte en lätt fråga att svara på. På grund av den oerhört höga barnadödligheten som rådde i hela världen fram till ungefär 1850 kan det ha funnits ungefär lika många barn under 14-15 års ålder som vuxna. Så någonstans mellan 60 och 80 procent av befolkningen var representerad i en halvt om halvt direkt demokrati som den fornnordiska.

Torgny Lagman

Torgny Lagman vid Uppsalatinget år 1018 (Christian Krogh). På Tinget ska lagmannen enligt Snorre Sturlasson ska ha läxat upp Olof Skötkonung. Ett synnerligen illustrativt men historiskt icke korrekt exempel på direkt demokrati.

Sverige fick sedan ett styre med (av vissa) valda representanter som utvecklades till de fyra stånden. Vi hade fram till 1544 också ett valkungadöme, även om urvalet av pretendenter var synnerligen begränsat och militär makt var ett vanligt sätt att avgöra utgången. Genom representationsreformen från 1865 fick vi sedan 1866 en tvåkammarriksdag. Rösträtten var då begränsad genom inkomst- och förmögenhetsstreck, och gällde bara män.

Bortsett från i en direkt demokrati så styr folket i princip aldrig självt, och om det ens kan göra det i en direkt demokrati bortom ett trivialt litet medborgarantal är tveksamt. Popper föreslår därför att en bättre definition på en demokrati är en ordning där folket kan göra sig av med de styrande med fredliga medel. Man får då inte alltid de representanter man vill ha, men man kan åtminstone byta uppsättning. I sådan bemärkelse har Sverige till viss grad varit en demokrati under mycket lång tid, kanske under årtusenden. Man får inte heller glömma att hotet om väpnat uppror tidigare starkt begränsade vad de styrande kunde göra.

Man bör skilja på att vara representativ och att representera. Hos de gamla grekerna, när det var omöjligt för en stor folkförsamling att vara inblandad, och när det samtidigt inte rörde sig om en så kritisk roll som att vara general i krig, så lottade man fram människor för att de skulle vara representativa. När man väljer en ledare eller kandidat så representerar de istället väljarna. Då vill man ofta inte alls att de ska vara representativa, utan att de ska vara den eller en av de absolut bäst lämpade för en viss roll.

Sammantaget hade vad som nu är Sverige, innan 1911 års val, haft personvalet som princip i minst tusen år, antagligen mycket, mycket längre.

Vid det som kallas för demokratins slutgiltiga genombrott ändrades dock detta. När vad som senare kallades för Högern under Arvid Lindman införde allmän rösträtt (för män) under några år fram till 1909, önskade Liberalerna under Karl Staaff, och Socialdemokraterna under Hjalmar Branting att valen skulle ske enligt den franska modellen med personval. I Frankrike sker parlamentsval i två omgångar i enmansvalkretsar. Den som får över 50 procent av rösterna i första omgången väljs direkt. Om ingen får det, har (idag, jag vet inte vad som gällde i början av 1900-talet) alla kandidater som fått minst 12 procent av de inskrivna väljarna i första omgången rätt att ställa upp i den andra valomgången som sker en vecka senare. Om valdeltagandet är 50 procent krävs det alltså 24 procent i första valomgången för att få stå kvar som kandidat. Två kandidater blir det dock alltid kvar i en eventuell andra valomgång.

Att liberalerna och socialdemokraterna förespråkade detta system var inte bara därför att de hade traditionen på sin sida. Det fanns också egoistiska skäl; de räknade med att få större delen av platserna i Riksdagens båda kamrar. Högern ville av samma skäl att valen skulle vara proportionella så att de skulle behålla en stor del av sina ledamöter.

Vad som är fullständigt klart är att valet av valsystem inte hade någonting som helst att göra med att vi i Sverige ”röstar på idéer istället för på personer” som man brukar säga. Detta är en efterkonstruktion som dessutom aldrig varit riktigt sann.

Tidens tand, kunglig svensk avundsjuka och proportionella val

Vi svenskar är ju kända för vår kungliga svenska avundsjuka och för våra förtvivlade försök att söka konsensus. Innan proportionella valen kom till var våra politiker dock tvungna att överkomma detta. De var tvungna att vara folktalare och de var tvungna att visa upp att de, personligen, hade åstadkommit något i livet så att väljarna skulle kunna tänka sig dem som betrodda representanter. Man skulle kunna säga att de var tvugna att visa att de inte var representativa utan att de stod ut från mängden.

I Sverige har vi också, trots vår sociala konformism, en tendens att tycka om våra ”hövdingar”. Den ”som är som oss” och som försöker sig på att bli en ledare trycks ofta ner. Men ifall personer verkligen står ut från mängden så har inte heller svenskar några problem med att acceptera dem som tänkbara ledare.

När vi fick proportionella val fick vi plötsligt i Sverige som väljare endast ett antal olika uppsättningar av färdigpaketerade idéer att välja mellan, länge i formen av fem riksdagspartier.

Den logik detta leder till är att man inom varje parti under lång, ofta mycket lång och trogen tjänst utåt måste visa upp en enad front. Konflikter tas internt. De svenska partierna var dock massrörelser som berodde av sina medlemmar. Detta gällde förvisso i mycket mindre grad för Socialdemokraterna där en okänd andel var tvångsanslutna via kollektivanslutningen. Utan medlemskap i ett LO-fack och därmed medlemskap i Socialdemokraterna hade man nära nog arbetsförbud på stora delar av arbetsmarknaden. Men för de övriga partierna var rekryteringen av medlemmar avgörande för deras själva existens och detta krävde stora mått av intern debatt och internt partiliv för tiotusentals medlemmar.

Under nära 60 års tid verkade denna de proportionella valens logik där partierna kommer att mer eller mindre representeras av en enda person, partiledaren, som åtföljs av ett parti som utåt söker visa en enad front. Gradvis tog också den svenska nationalkaraktären över i att få öppet ställer sig upp och kritiserar sitt parti eller öppet konkurrerar om befattningar. Detta är nära den exakta motsatsen till de beteenden som krävs i ett system med personval i enmansvalkretsar.

Sverige får legal politisk korruption

I det antika Grekland och i Rom ansågs det vara en sådan ära att få representera staden eller fosterlandet att det var något man gjorde utan ekonomisk ersättning. I Sverige var första kammarens ledamöter av liknande skäl länge inte avlönade.

Att endast ”de rika” skulle kunna representera folket ansågs av många vara fel. Men då ledamöterna var medlemmar i partier med tiotusentals medlemmar kunde detta knappast ha varit ett olösligt problem. Partierna skulle mycket väl ha kunnat avlöna sina folkvalda med egna medel.

En annan lösning, som denne författare ibland drömmer om, var den som gällde innan tvåkammarriksdagen infördes 1865. Då möttes riksdagen endast några månader vart femte år, på slutet vart tredje. Varje riksdagsledamot kunde då också sköta ett arbete och själv finansiera sin riksdagsmannagärning.

I Sverige fick dock till slut alla folkvalda lön istället för att få nöja sig med äran att få representera nationen. De folkvalda bestämmer också över oss. Och så sitter de med stora slevar i hand, samlade kring köttgrytorna.

Gradvis lades en mängd dagstidningar ned efter kriget. Partierna oroade sig därför på 60-talet för ”allsidigheten” i informationsutbytet, dvs över att deras egna partier inte skulle vara representerade med en dagstidning på de flesta orter. Störst var oron hos socialdemokraterna. Samtidigt hade Folkpartiet och Centern problem med finansieringen av den egna partiverksamheten. Så 1965 röstade Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern i Riksdagen igenom både partistöd och presstöd. En gräns sattes så att endast partier med mer än 2 procent i andrakammarvalet kunde få stöd. På så sätt fick inte partierna MBS och KDS några pengar. I och med enkammariksdagen så ändrades denna undre gräns för att få partistöd till 2,5 procent. 1969 fick även kommuner och landsting rätt att dela ut partistöd.

Jag påstår rakt inte att politiker i Sverige personligen är korrupta, endast att de deltar i ett djupt korrumperat system. Makthavarna tar explicit pengar av medborgarna för att ge till sig själva och därmed kunna göra reklam för sig själva och förklara för medborgarna varför de ska fortsätta rösta på dem. Även om de flesta politiker säkert lyckas intala sig själva att systemet ”värnar demokratin” så är det ändå fråga om legaliserad stöld.

Tidningarna får samtidigt presstöd så att även deras journalister i viss grad är köpta av makten. Och som lök på laxen har vi sedan 1920-talet av staten finansierad ”oberoende”, av staten helt beroende, radio och senare TV. Vi har idag internet. Men vi har ändå inte rikstäckande icke-statliga radiokanaler.

Sverige blir en fjortisdominerad kooptokrati

Partistödet till riksdagspartierna från statens sida uppgår till ungefär 450 miljoner kronor om året. Som Anne-Marie Pålsson berättade i Knapptryckarkompaniet så går pengarna till partierna centralt och disponeras i praktiken av partiledarna.

Landstingen gav 2007 336 miljoner i partistöd och kommunerna 450-500 miljoner. Endast 16 procent av de kommunala partiernas utgifter täcks inte av partistödet. För landstingspartierna är det endast 13 procent. Ungdomsförbunden får dessutom 16 miljoner kronor om året från Ungdomsstyrelsen. Sammanlagt stjäl partierna ungefär 1250-1300 miljoner kronor per år från oss, de underlydande.

Alternativet vore t ex att 500 000 engagerade partimedlemmar vardera betalade en årsavgift om ca 2500 kronor. Men enligt ovan så beror endast kring 15 procent av partiernas finanser på medlemmarnas bidrag, eller av andra källor de kan ha. Journalisten Bengt Ericson, som skrivit boken Den härskande klassen, säger i ett inslag i Axess TV att medlemsavgifterna endast utgör två procent av partiernas inkomster.

Resultatet av kombinationen av den kultur som de proportionella valen och den svenska kulturen skapat å den ena sidan, med att varje parti numera är seg selv nok å den andra, är den fjortisdominerade kooptokrati vi ser idag. Ur denna följer i sin tur den erbarmeligt låga intellektuella och övriga personliga nivån hos politikerna, och den urspårade kultur vi ser hos partierna. Med kooptokrati menar jag ett styre där nya medlemmar i ett organ väljs in genom kooption av de redan sittande ledamöterna.

2014 hade ungdomsförbunden kring 29 000 medlemmar (om man bortser från ”Ung Pirat”), fördelade på de åtta riksdagspartierna. Om vi gissar man i snitt är medlem i fem år och att det föds kring 550 000 personer under fem år så får vi att ungdomsförbundens medlemmar utgör 5 procent av en årskull. Men de som verkligen lyckas göra karriär är nog inte mer än en på tio av dessa, eller 0,5 procent av befolkningen, och även 2900 personer låter för högt i mina öron.

Och än färre torde det bli, för graden av korruption ökar; snart behöver ungdomsförbunden troligen knappt ha några medlemmar alls, förutom en liten kärna av broilers. Idag i Örebro får ungdomsförbunden ”Grund- och mandatbidragsom beror av hur många mandat moderpartiet har i fullmäktige. Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har (Matt 13:12). Jag har inte haft kraft och lust att undersöka om denna barocka, korrupta situation råder mer allmänt i Sverige.

Det är ur denna synnerligen begränsade och mycket speciellt urvalda skara som framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande representanter sedan koopteras av partierna. Man går med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, som fjortis, är aktiv några år eller något decennium i ett ungdomsförbund, några år eller något decennium inom partiet och kan sedan, ifall man skött sig, ifall man utåt följt partipiskan, och inom partiet inte stått som förlorare i någon maktkamp, komma på tal som inflytelserik rikspolitiker.

Inga andra göre sig i princip besvär. Till Riksdagen väljs givetvis in en del kända personer, som just Anne-Marie Pålsson för Moderaterna. Riksdagslistorna besätts också med personer som är representativa, men mycket sällan med människor som man skulle vilja se som representanter. Få av dessa utomstående utövar någon större makt.

Som medborgare har vi att välja mellan vad som idag är åtta färdigpaketerade alternativ med personer som i regel aldrig arbetat i hela sina liv, bara ”arbetat politiskt” sedan de i unga år gick med i ett ungdomsförbund. Kooptokratin liknar den ”demokratiska centralism” som rådde under kommunismen i öst. Där fanns det bara ett parti att rösta på, i Sverige finns det i princip åtta. Men dessa åtta partier bildar också en sorts ”över-kartell”. De har ett gemensamt intresse av att se till att det nuvarande finansieringssystemet fortsätter och förstärks, och att inga andra partier lyckas ta sig fram till maktens köttgrytor.

Tidigare var det fem partier i Riksdagen, men att antalet ändras är verkliga undantag. Genom otrolig uthållighet, ett frikyrkligt engagemang och Alf Svenssons karisma lyckades KDS ta sig in i Rikdsdagen. Miljöpartiet hade och har halva Sveriges journalistkår i ryggen. SD kom in när inte ens den svenska politiska kulturen kunde stå emot när skillnaden mellan karta och verklighet blev för stor. Så till viss del, enligt Poppers sätt att definiera begreppet, är Sverige fortfarande en demokrati, men urvalet av partier och politiker är mycket begränsat. Vi kan inte välja in ett parti, eller knappt ens representanter i ett parti som inte gått med i ett ungdomsförbund som fjortisar. 99,5 procent av Sveriges befolkning finner när de fyllt 25 att de i princip är uteslutna som politiker med verkligt inflytande.

På sätt och vis kan nog SDs framgångar ses som ett av många symptom på att vi kommit till vägs ände. Kvalitén på våra riksdagsmän och andra politiker har blivit så skriande låg att Socialdemokraterna, med 111 övriga ledamöter, när de kuppade bort Juholt, var tvungna att gå utanför Riksdagen för att hitta en partiledare. Övriga partier ligger knappast mycket bättre till.

Hvad göra?

Frågan är vad som kan göras. De som har makten skulle nämligen behöva avskaffa mycket av grunden för denna. Något i stil med följande är vad jag tror krävs:

  • Avskaffa alla offentliga bidrag till politiker. Ärligast vore att avskaffa alla löner för de folkvalda också, men så långt vågar man nog inte drömma.
  • Släpp de privata bidragen till partier helt fria. Som exemplen visar så kan pengar endast ge en kandidat en chans, men synnerligen sällan få en dålig kandidat vald.
  • Inför personval i enmansvalkretsar, antingen enligt fransk modell i två omgångar, eller enligt brittisk/amerikansk modell i en omgång.
  • Och, lite utanför detta, minska ner antalet riksdagsmän till högst 149 sammantaget för en eller två kamrar. Jag tror också denna minskning är viktig. Som människor kan vi just inte hålla koll på mer än 150 personer (Dunbars nummer). Riksdagsledamöterna i gemen måste upphöra vara en grå, anonym massa.
Rating 3.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde

  1. Vote -1 Vote +1Pelle Båth
    skriver:

    Att vara en pladderkäft / broiler i den svenska Kooptokratin är ingen synd, det är värre än så..!

  2. Vote -1 Vote +1H.Jangeby
    skriver:

    Mycket bra skrivet blogginlägg som jag delar till innehåll med 99%.
    Men jag föredrar mer en variant av det Schweziska systemet med mer direkt demokrati med många folkomröstningar per år. Folkomröstningarna kan ske med initiativ från folket eller deligeras av folkförsamlingarna på olika nivåer. Det förhindrar också helt naturligt skadlig lobbyist och nepotism.

    Mycket bra skrivet blogginlägg!

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Tack. Vet inte hur jag kunde missa din kommentar. Godkänd nu.

      Jag funderade på att ta med folkomröstningar, och det kan vara en väg att gå, också tycker jag. I USA har man ju också det, ungefär som i Schweiz faktiskt.

      • Vote -1 Vote +1H.Jangeby
        skriver:

        Ok. med sent godkännande. ☺

        Många länder har möjlighet till folkomröstningar eller ändringar på lagar med initiativ av folket.
        I Sverige finns inte den möjligheten på riksnivå men det finns i andra 15 EU-stater.

        • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
          skriver:

          Ja, fast den är otroligt begränsad och i stort sett endast teoretisk inom EU. Har tittat lite grand på detta pga ett större bokprojekt jag håller på med och inte hittat något fungerande förutom Schweiz.

  3. Vote -1 Vote +1Kristjan Valdimarsson
    skriver:

    Makten ska utgå från folket står det i grundlagen. När varje socken var egen kommun (3600 till antal!?) var det folket som bestämde mer än vad det gör nu. Vi har nu 292 kommuner. Det pågår också funderingar att skapa storregioner. Ännu mindre demokrati! Ju färre människor som representerar folkets vilja desto sämre demokrati.

    Att minska riksdagens politiker från 349 till 149 är därför inte rätt väg att gå anser jag.

    • Vote -1 Vote +1Erik Lidström
      skriver:

      Jag tycker också att kommunerna är alltför stora och som du nog ser från denna blogg, att det offentliga lägger sig i för mycket, alldeles för mycket.

      Jag tycker dock att det är två olika saker. Kommuner bör vara mycket mindre och bara syssla med sådant människor inte kan sköta själva lika bra eller bättre.

      Men jag uppfattar antalet riksdagsledamöter som en separat fråga. Där bör antalet också vara hanterbart så att man kan urskilja olika politiker, värdera dem etc. Är min riksdagsman lika bra som andra?

      Även om man skulle kunna argumentera att man borde ha minst en riksdagsman per kommun ser jag lösningen istället att staten inte ska ha någon makt alls över vad som angår olika kommuner. Riksdagen bör bara sköta rikspolitiken.

      Förlåt att jag godkände och svarade på denna kommentar så sent, det är något fel men notifieringarna från min blogg som jag måste fixa.

      • Vote -1 Vote +1Kristjan Valdimarsson
        skriver:

        Det behövs mer av demokrati i landet. Mer närdemokrati och fler folkomröstningar.

        Det behövs ingen ursäkt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *