Saxen som klipper sönder samhället

Välfärdsstaten låter ju som en så bra idé. Istället för att man ska bero av “de rika” så får man “rätt” till hjälp när man har det svårt. Att stå med mössan i hand är inte roligt. Problemet med detta resonemang är att det just är våra ömsesidiga beroenden som skapar verkliga band mellan människor. Det finns djupa, medfödda skäl till detta. Biologer kallar det för “reciprok altruism”, något som t ex Matt Ridley diskuterar i The Origins of Virtue. Du gör mig en tjänst och jag blir då skyldig att göra dig en gentjänst.

Att hjälpa varandra på frivillig basis är grunden för ett samhälle som hänger ihop.

Det är just detta, vår moraliska plikt att göra gentjänster, som är grunden till motviljan att “stå med mössan i hand”. Om vi inte kan göra en gentjänst så står vi evigt i moralisk skuld till den person som hjälpt oss. För denna moraliska skyldighet, ståendes på en biologiskt medfödd grund, är en mekanism som grundas på personliga band mellan människor.

I västvärlden har vi (numera mer eller mindre) marknadsekonomi. Detta innebär att vi hela tiden utbyter tjänster och gentjänster med människor som vi i regel inte känner särskilt väl, eller alls. Vi ger dem pengar, och som gentjänst ger de oss varor, eller utför något arbete. Eller så ger vi dem varor, eller utför arbeten åt dem, och de ger oss pengar.

Så länge allt detta är frivilligt så vävs starkare och starkare band mellan människor som inte känner varandra. För att det hela ska ske frivilligt behövs nattväktarstatens apparatur med polis, rättsväsende, militär och kanske brandkår. Vissa libertarianer anser att också denna stat kan vara frivillig. Kanske det, men det borde nog inte vara så viktigt.

Samhället utvecklar i en fri ekonomi “duty based morals”, en pliktbaserad etik, något David C Rose diskuterar i den briljanta lilla boken The Moral Foundation of Economic Behavior. Detta är en etik som spontant kan kännas kallhamrad, men som i det långa loppet är själva grunden för vårt välstånd. Vad den säger är att du har en plikt att följa regler, lagar, avtal etc, oavsett hur motbjudande det kan vara i vissa lägen. Dessa plikter är av en negativ art, av formen duty-based moral restraint, dvs pliktbaserad återhållsamhet. T ex så får du inte ge bort delar av din arbetsgivares pengar för att hjälpa människor, även om det skulle rädda livet på dem. Du bör givetsvis hjälpa andra, om du kan, med dina egna tillgångar, men du har en plikt att inte göra det med andras egendom.

Sammantaget gör detta att man i en kultur med hög tillit (high trust) kan lita på i stort sett vem som helst. Du kan t ex anställa någon som inte är din kusin, bror eller svägerska utan att vara rädd för att de ska stjäla från dig. Du kan anställa en medlem i frälsningsarmén, utan att vara rädd för att han ska sälja ditt företag och ge pengarna till välgörande ändamål.

Detta kan verka självklart för oss, men i den övervägande delen av världens kulturer kan man endast lita på dem man har blodsband till. Att det kanske inte verkar så beror på att genom det samarbete som hög tillit möjliggör så dominerar sådana kulturer världen ekonomiskt.

Så marknadsekonomin föder hög tillit genom dagligt utbyte av varor och tjänster mellan människor som i regel inte känner varandra. Denna tillit gör i sin tur att marknadsekonomin kan fungera bättre och bättre. Allt detta dock under förutsättning att det finns en nattväktarstat som förhindrar att någon med vapenmakt stjäl och förstör.

Vi har också t ex medfödda moraliska förpliktelser att ta hand om stammedlemmar som har det svårt. Av anledningar som jag inte går in på här gör detta att vi på många områden (vård, omsorg, skola, pensioner,…) finner det omoraliskt att “pengar ska styra”. Detta gör att vi glömmer bort att även ett pengautbyte är ett frivilligt utbyte av tjänster och gentjänster.

Dessutom glömmer vi vår historia. Att ta hand om varandra, även om dem vi inte är släkt med, har vi alltid gjort i Västvärlden, i mycket tack vare kyrkans förkunnelser, i Sverige åtminstone sedan ett par sekler efter att landet kristnades, sedan träldomen avskaffades. Det är ju detta när allt kommer kring som liknelsen om den barmhärtige samariten handlar om.

Men att ta hand om varandra gjordes frivilligt, i stort sett ända fram till 40-talet i Sverige. Att det sedan länge var så fattigt för de fattiga som det var berodde på att Sverige, innan det blev kapitalistiskt kring 1870 (och då mycket snabbt började växa ekonomiskt) i grund var så fattigt.

Vi hade en gång i tiden i Sverige folkrörelser, frivilliga organisationer, där hjälp, och hjälp till självhjälp var stora inslag. Att stå i moralisk skuld till någon, utan att kunna utföra en gentjänst är som sagt något vi normalt söker undvika. Så hjälp till självhjälp var viktigt både för att man då materiellt får det bättre, men också för att man då inte heller står i moralisk skuld till någon.

Sedan införde vi “välfärdsstaten”, eller ofärdsstaten som den hellre borde kallas. Välfärdsstaten ersätter de personliga banden med anonyma dito. Det låter ju för oss som en så behjärtansvärd och självklar åtgärd att “vi”, “tillsammans” skapar ett skyddsnät för dem som har det svårt. Det verkar ju också mycket mer rationellt att göra så, och mycket säkrare. För hur kan man vara säker på att alla, oavsett var de bor eller vem de känner, får hjälp i det kaos som marknadsekonomin förefaller vara? För marknadsekonomin verkar just precis kaotisk för oss, även om den i grunden är ett exempel på självorganisation, på ett komplext adaptivt system, precis som en myrstack.

I välfärdsstaten betalar man skatt till stat, landsting och kommun. Sedan delar det offentliga ut pengar till dem som kan visa att de bäst behöver dem. Man får “rätt” till pengar och annan hjälp, istället för att få dem på nåder, av “de rika”.

Fördelen med välfärdsstatens anonyma, abstrakta band är att man aldrig riskerar stå i moralisk skuld till någon. Man har ju som sagt “rätt” till hjälp. Problemet är att det just är de ömsesidiga beroendena som skapar sammanhållningen i samhället.

Välfärdsstaten är som en stor sax som klipper banden i samhället. Och förfallet börjar nerifrån, med dem som redan har det svårt. Ju oförmögnare man kan visa att man är, desto mer hjälp får man. Genom att hjälpa dem som har det sämst, skadar välfärdsstaten dem mest.

Tidigare kunde man ge dem som hade det svårt något att göra, måla ett staket, klippa en gräsmatta, städa en källare, och i utbyte kunde man ge dem pengar, mat och/eller husrum. Steg för steg kunde de som besatt den minsta arbetsförmåga ta sig uppför en trappa av gradvis ökande ömsesidigt förtroende. Och de som absolut inte kan arbeta skulle vi frivilligt hjälpa. Idag förhindrar bidrag, arbetsrätt, lagar och förordningar allt detta. Informellt, frivilligt utbyte av arbete (tjänst) mot pengar (gentjänst) är vad som numera kallas för svartjobb. Det gör att den överenskommelse man sluter inte går att hävda inför domstol. Och är det inte svartjobb, så är det så hårt beskattat och så hårt reglerat att det är för riskabelt (då de skyddas mot avsked av arbetsrätten) och för dyrt (då lön enligt kollektivavtal och arbetsgivaravgifter ska betalas) att anställa dem som allra mest behöver få en fot in på arbetsmarknaden.

Jag var själv tidigare förespråkare för någon sorts samhällelig ekonomisk miniminivå, precis som Hayek var. Ju mer jag läst, och ju mer jag arbetat på ett privat bokprojekt, desto lägre har denna nivå blivit. Idag kan jag inte se att det offentliga kan bidra med någonting. I det korta loppet skulle vi alla frivilligt ordna det hela mycket bättre ifall det offentliga steg åt sidan. I det långa loppet skulle vi då undvika att undergräva vårt samhälle.

Det bör i sammanhanget nämnas att de band mellan människor som diskuteras här ofta kallas för “socialt kapital”, social capital. Tyvärr är nästan allt man kan ta till sig från kända moderna verk på området, skrivna av hyllade akademiker, de statistiska översikter som upptar en så stor del av dem. Detta gäller t ex Bowling Alone av Robert Putnam, och läroboken Social Capital av David Halpern. Dessa forskare går aldrig in på de mekanismer som diskuterats ovan som är vad som skapar socialt kapital nere på skruv- och mutternivå, mellan människor av kött och blod. Istället använder de sig just av statistik, något som medelvärdesbildar bort all den information vi måste analysera för att förstå vad som verkligen sker. Möjligheten att välfärdsstaten skulle kunna påverka bildandet av socialt kapital avfärdas följaktligen på några sidor i båda böckerna.

I ett homogent, fritt, lågskattesamhälle (skattetrycket var 7 procent 1900, kring 12 procent på 1930-talet, 21 procent 1950) som det svenska fanns det många band att klippa. Men gradvis kunde man inte längre lämna cykeln eller hemmet olåst, gradvis fick vi klotter på våra väggar, gradvis fick vi massarbetslöshet. Arbetslösheten kommer som ett brev på posten eftersom vi har arbetsmarknadspolitik. Hade vi korvpolitik skulle vi på samma sätt få korvköer och korvbrist.

Idag tar vi också emot människor som har en annan kultur, ett annat språk och annan religion än de svenskar har (eller inte har, som fallet oftast idag är med religion). Det finns här inga band att klippa. Och vi ser till att få band skapas, genom att som regel betala för att de inte arbetar.

Vad som krävs för att få ett samhälle som hänger ihop är alltså att se till att människor beror av varandra på frivillig basis, människa till människa, individ till individ. Baksidan av myntet är att människor måste bero av andra individer; ifall man hamnar i onåd är det andra individer man måste vända sig till, inte till en byråkrati.

Detta innebär att ju närmare Sverige är att begränsa staten till att vara en nattväktarstat, desto bättre kommer Sverige att hänga ihop, desto ärligare kommer svenskar att vara, desto mer kommer vi att kunna lita på varandra, desto hjälpsammare kommer vi att vara, och desto bättre kommer de sämst lottade i samhället få det.

I en nattväktarstat, en stat som Sverige hade på 1800-talet, och i stor utsträckning fram till 1950, sköter det offentliga endast om funktioner som rättsväsende, polis, brandkår och försvar, plus några få funktioner till, som regering, riksdag och utrikesrepresentation. Dessutom ska rättsväsendet vara oväldigt, lagen lika för alla och äganderätten skyddad.

Laissez-faire betyder givetvis inte att alla människor blir änglar och att alla samhällsproblem försvinner. Men av de skäl som angetts ovan kommer människorna att bli ärligare och problemen färre och mindre allvarliga. Ett folkrörelse-Sverige skulle också med största sannolikhet återuppstå och på frivillig grund ta hand om allt och alla som behöver hjälp. Men även detta skulle återigen ske på frivillighetens grund.

Vill man läsa mer om välfärdsstatens elände kan man börja med Charles Murray’s Losing Ground, och sedan kanske hans Coming Apart. Staffan Burenstam Linders Den hjärtlösa välfärdsstaten är mycket bra. Förutom de böcker jag länkat till ovan så rekommenderas som vanligt varmt Tocquevilles Demokratin i Amerika som diskuterar hur ett samhälle byggt på frivillighet fungerar.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

36 svar på Saxen som klipper sönder samhället

  1. Kaj Åhlund skriver:

    Tack för en utomordentlig “undervisning” och klar analys av rådande läge.
    Frågan som uppstår för mig är om det finns en möjlighet för ett land som Sverige att se andra lösningar än de vi har idag. Vi Svenskar har under mycket lång tid snärjt in oss i ett beroende, ett beroende som gjort oss till viljelösa offer och detta vet vår maktelit. Vi tror oss leva i ett kapitalistiskt land men i verkligheten bor vi i ett Socialistikt system där all makt utgår från våra politiker och inte från “folket”, där alla politiska makthavare är “socialister” men med olika partibeteckningar och anammar det system vi har idag. Detta du skriver borde debatteras i Riksdagen, vara aktuell i media och släppa fram många tankar och förslag till hur vi kan behålla och förbättra vårt Demokratiska Sverige. Bara den tanken att så skulle ske är utopisk för mig i alla fall.
    Kaj Åhlund

    • Erik Lidström skriver:

      Ja, jag vet inte alls hur realistiskt det är att få till en debatt. Men som sagt, när saker och ting händer i Sverige så blir natt till dag på ett ögonblick som när vi gick med i EU. Det man inte kunde, det som var rasistiskt/egoistiskt/asocialt ena dagen blir “normalt” nästa. En gång i tiden var det självklart att man skulle “göra rätt för sig” i Sverige genom hårt arbete. Det finns ju stort stöd för det fortfarande, så frågan är hur sådant kan bli politik.

    • Gunn Fors skriver:

      Jag tror inte att man kan bortse ifrån att bidragens storlek har betydelse. Vi måste vara realistiska och inse att om det inte är lönsamt att jobba är inte heller alla villiga att göra det. Att arbeta och göra rätt för sig är inte lika självklart längre.
      Och varför är det så många asylsökande som vill komma til just Sverige? Enligt vad de själv säger i TV-intervjuer är bidragen i Sverige en av anledningarna.

  2. Magnus Ström skriver:

    Läste det du skrivit, intressant och för många skrämmande, tror jag. Men det som du beskriver d.v.s. att bidragen avskaffas, kommer inte att hända förrän den dagen vi är ett nytt Grekland. Däremot tror jag på en erodering av bidragen, alltså de höjs inte generellt. Såg någonstans att dagpenningen till asylsökande har varit densamma sedan 1994. Någon kanske vet om det stämmer? Vi får kanske hoppas på hög inflation.

    Fast å andra sidan är kanske Greklandsläget inte så långt bort. Går bostadsmarknaden i spinn, vilket jag tror händer inom ett år, kan det gå fort. Då kommer vi få hålla i hatten allihop… Ett tips här, följ statistiken på nybilsförsäljning, när den vänder neråt, kommer bostäder snart efter(kollade precis, oktober var en ny rekordmånad, den 22:a i rad med uppgång). Det här inlägget finns också på ledarsidorna, kopierade över det..

    • Erik Lidström skriver:

      Tog bort din halvdublett. Känner inte till så mycket om ekonomin här vad beträffar dagpenningen. Men det är nog bostaden, extra bidrag och omhändertagandet av sk ensamkommande flyktingbarn som kostar i den första vändan. Sedan när PUT beviljas är det socialbidrag, bostadsbidrag, SFI, etc. Här i Linköping är det tydligen populärt bland somalier att “skilja sig”, få en till lägenhet av socialen, flytta tillbaka till sin fru och hyra ut en lägenhet svart.

      Jag tror att något kommer att hända innan vi når Greklandsläget. Fast kanske jag är optimist. Å andra sidan, när saker och ting händer i Sverige, som jag tror Thomas Gür diskuterade nyligen, så sker det fort. Hela åsiktskorridoren läggs om. Åtminstonen bland politikerna. Och de “objektiva” journalisterna låssas åtminstone följa efter. Jag kommer ihåg när det bara var känslokalla och utrikespolitiskt oansvariga “nyliberaler” ena dagen som ville gå med i EU. Nästa dag var det “kris” och som ett led i den skulle vi gå med.

  3. Magnus Ström skriver:

    Tänkte lite mer på det du skrev. Avskaffar vi välfärdsstaten och tar bort alla bidrag på det sätt du beskriver, behöver vi väl knappast ha en reglerad invandring? Då har ju de flesta anledningar till att komma hit försvunnit.

    • Erik Lidström skriver:

      Inte riktigt. Ifall vi vill att Sverige fortfarande ska vara Sverige, och som jag anser att det är ett egenvärde att ha olika kulturer i olika länder så kan vi inte göra det.

      Skulle vi ta bort alla bidrag och skära ordentligt i regleringarna skulle Sveriges ekonomi ekonomi växa mycket, mycket snabbt. Hur snabbt kan man ju inte veta, men säg 5 procent per år, per kapita, kanske mer. Industrin skulle skrika efter arbetskraft. På 1800-talet kostade det en dräng en årslön att ta sig till USA, idag kan man flyga hit till en mycket låg kostnad.

      Ifall vi avskaffade de plan- och bygglagar vi införde med början kring 1931 och tillät byggande på ens egen mark (något som avskaffades 1947 vill jag minnas) skulle säkert flera hundra tusen kinser och indier flytta hit varje år, tillsammans med hundratusentals andra människor som söker lyckan. Alla skulle arbeta, alla skulle bidra till Sveriges välstånd. Men ett Sverige 2030 med 20-30 miljoner invånare skulle vara ett mycket annorlunda land.

      Tillägg: Utan det avskaffande av den privata äganderätten som man gjorde kring 1931 och sedan 1947 skulle man kunna köpa vilken åker eller skog som helst och bygga hur stora hus man vill på dem. Bostadsbristen i Sverige skulle försvinna inom ett par år.

      • Andreas Johansson skriver:

        5% tillväxt i i femton år innebär en fördubbling av ekonomin. Om befolkningen samtidigt ökade med 100-200% skulle alltså BNP per capita i bästa fall stå stilla, i sämsta minska med en tredjedel. Knappast ett realistiskt scenario om invandringen ska vara arbetskraftsinvandring.

        (Sedan skulle jag hävda att ett Sverige utan höga bidrag och regleringar redan vore ett mycket annorlunda land oavsett hur många indier som flyttar hit. Jag tror ju inte det finns något realistiskt scenario vari det Sverige jag växte upp i finns kvar 2030, men radikala ändringar i samhällssystemet kan inte rimligen vara sättet att försöka bevara det.)

        • Erik Lidström skriver:

          Jag vet inte om du missförstod mig lite grand. Jag gissar, baserat på vad vi ser omkring oss, att en tillväxt på 4-6% per kapita, per år, skulle vara möjligt, alltså en fördubbling av välståndet för varje person. Sedan skulle det nog bli svårare, för Sverige skulle ligga högst i världen och ha få exempel att följa.

          Att samtidigt fördubbla befolkningen skulle man kanske kunna göra, men som du säger skulle Sverige inte längre vara Sverige. Vi skulle då alla ofta kommunicera via bastardiserad svengelska.

          Ju friare Sverige blir, ju snabbare det därmed växer, och ju attraktivare det blir, ju mer selektiva skulle vi tvingas vara ifall vi vill bevara vår gemenskap.

  4. Anna skriver:

    Jag har bara en stilla undran. Om vi tar bort alla former av bidrag, för de förefaller enligt dig ge ett incitament för att inte arbeta, hur ska då någon som drabbars av en så allvarlig sjukdom som cancer kunna klara sitt uppehälle? Är det den starkes lag som ska råda, de som är sjuka ska gallras ut? Kan man inte arbeta ska man inte äta, ärdet så det ska vara? Och nej, många människor har ingen privat sjukförsäkring, så det är ingen lösning.
    Det du skriver är skrämmande.

    • Erik Lidström skriver:

      Det finns flera delar i ett svar:
      1) Det är inte jultomten som betalar för sjukvården idag, det är skattebetalarna, kring 66 000 kronor per familj och år där båda arbetar och har en medellön (300 000 kronor per år gånger två, 11 procent landstingsskatt).
      2) Det är inte givet att sjukvård ifall det skulle vara en privat angelägenhet skulle kosta lika mycket som idag. Jämför vi med Singapore där kring 4 procent av BNP går till sjukvården, den är till 70 procent privat, och där medellivslängden är 3 år längre än den i USA (som i Sverige ungefär) får vi att kostnaden kanske skulle vara 3 procent av BNP, jämfört med 11 procent 2014.
      Alla vårdköer skulle försvinna, BB i Kiruna och Sollefteå skulle antagligen finnas, eftersom det bor folk där, istället för i Gällivare eller Luleå eller i Sundsvall.
      Medelfamiljen enligt ovan skulle då betala 18 000 kronor per år för sjukvård, en besparing om 48 000 kronor.
      3) Vad vi vet från 2500 års historia av läkekonsten är att de som absolut inte kan betala, eller som kan betala mindre får sin vård gratis eller till låg kostnad.
      4) Vi vet också att i ett lågskattesamhälle skulle det doneras enorma summor, både via insamlingar och via donationer av t ex hela sjukhus. Detta var vad som hände i Sverige fram till dess staten tog över och t ex tvingade alla skaffa sig en sjukförsäkring 1955. Bara mellan 1/3 och hälften hade det då, eftersom många föredrog att betala kontant för sin hälsovård.

      • Sven skriver:

        Intressant läsning, Så du syftar på marginell styrning, återinförande av krav för att få pengar. Medan du syftar på att de rika alltid ger allmosor. Jo jag har funderat på i dessa banor med. Men de rika måste vara såpass många att allmossorna räcker till alla de som är utanför. Jag tror att det i dag är just det som är problemet. Det är för få rika i Sverige som lyckligt ger allmossor och för stor skara utanför. Med andra ord – inget lyckligt slut såvida inte kapitalet och kraften kommer tillbaka. men det innebär ju lägre skatter och bidrag samt att folk jobbar istället för fikar. men vad skall man jobba med? Undrar jag, vi kommer i dagsläget inte att bygga en fabrik som säljer iphone, vindsnurror, bilar, batterier kläder etc, där var vi men kapitalisterna övergav sina egna ideer o kacade in sina pengar – o trodde att lyckan var gjord, när lyckan är ett hjul.

        • Erik Lidström skriver:

          Jag är betydligt mer optimistisk. Historiskt sett så är nästan alla i Sverige rika, det är bara att skattetrycket är så otroligt högt. Den som “tjänar” 25 000 kronor i månaden tjänar egentligen 32 855 kronor i månaden när 31,42 procent sociala avgifter läggs på. Sedan går 17 200 kronor bort i skatt.
          https://www.svd.se/skatt-ar-svenskens-storsta-utgift
          Kvar blir då 15 655 kronor. Med det skattetryck vi en gång hade, år 1900, om 7 procent av BNP, skulle personen i fråga få 30 555 kronor i handen. Endast 2300 kronor skulle gå i skatt.
          Sedan måste man ju då betala för mycket själv. Men troligen rör det sig om kring en tredjedel av vad vi betalar idag. Så 10-12 000 kronor mer i handen netto blir det.
          Då behöver man dels inte så mycket hjälp, dels har man råd att hjälpa andra.

  5. Pingback: Hjältinnor | Jan Millds blogg

  6. Rikard skriver:

    Hej.

    Det är en stor fördel i dylika diskussioner som den du för ovan att ha upplevt att vara på botten i det du beskriver som en bekväm tillvaro på andras bekostnad. Den ursprungliga tanken med välfärdsstaten var en hyfsat god lägstanivå, med kläder på kroppen, tak över huvudet, och mat i magen. Det var när mer än rena nödvändigheter infogades som systemet började både krackelera och tappa i legitimitet (eftersom man via det skattesubventionerade föreningslivet eliminerade sannolikheten för egna initiativ). Välfärdssystemet följer samma logik som privat dito: du betalar mot framtida olycka. Vissa föds utan möjlighet till detta, vissa berövas denna under uppväxt, och vissa blir systemets fiender (exempelvis entreprenörer som måhända agerar rationellt men ändå utnyttjar systemet med Af:s skattesubventionerade anställningar). Ytterligare en aspekt är att det gemensamma och i folkidentitet grundade systemet garanterade mot våld som metod för överlevnad.

    De som lever gott på bidrag, som det brukar heta, är oftast driftiga och smarta, men saknar den empatiska moral som får andra att låta bli. Det kan i någon mån vara kulturbetingat, ungefär som när man köper nya möbler ‘på firman’. En liberal och legalistisk stat kan dock inte göra hänsyn till etnicitet i synen på brott, och fortfarande vara liberal.

    En väg framåt i mitt tycke vore ett rejält förenklat skattesystem, där subventioner av allehanda slag avskaffas, vare sig det är fråga om anställningsstöd, branschdito eller avdrag för ‘välgörenhet’ (och varför skall mina skattemedel subventionera någons fria val att ge bort en gåva; om du inte tar konsekvensen av att donera har du ju inte gett bort något egentligen). Istället för Af:s ineffektiva projekt kunde arbetsgivaravgifter sänkas och etableringshinder (som kampanjandet mot Uber) avlägsnas.

    Även lågavlönade som jag har mer nytta av sänkta skatter, femhundra kronor mer per månad är värt betydligt mer än medborgarkontor, cyklar-till-invandrarkvinnor-projekt, arenabyggen och så vidare. Allt jag behöver av samhället är grundläggande lag & ordning, sjukvård och räddningstjänster. Möjligen kan infrastrukturprojekt som har låg direkt monetär avkastning hanteras av staten, särskilt om de är för att möjliggöra och underlätta enskildas initiativ.

    Men som jag började med, att ha varit på botten och för egen hand börjat klättra får en att värdesätta både det enskilda och det offentliga. Full liberalism i praktiken är samma sak som den starkes rätt; det vill säga fascism på individnivå. Full socialism likaså, eftersom den driftige individen utnyttjar systemets anonymitet. Måttfullhet är bättre.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    • Erik Lidström skriver:

      Jag håller med dig i mycket och tror mig förstå det mesta. Dock är jag inte överens om allt.
      I ett liberalt Sverige är det inte säkert att man skulle behöva någon inkomstskatt. Man skulle inte ha några sociala avgifter och ingen moms (som är en ohederlig skatt då de flesta inte vet om hur mycket de betalar).
      Gör man sådana reformer skulle begreppet “svartjobb” och “ta det på firman” i stort sett upphöra att existera. Hur skulle man kunna fuska med en skatt som inte finns?
      Idag betalar den som “tjänar” 15000 kronor i månaden 12-13000 kronor i månaden i sociala avgifter och skatt. Den som “tjänar” 30 000 torde betala kring 27-30 000 kronor i månaden.

      Som individer är vi alla tämligen svaga. I ett liberalt samhälle finns det inte så många “starka” och ifall miljoner andra människor inte håller med dem kan de inte sälja sina varor eller hitta människor att anställa. “Full liberalism” bygger på frivillighet. Även om förhållandena momentant kan vara ojämlika (t ex bo i en avfolkningsbyggd med en enda stor arbetsgivare i samhället) så flyttar folk, eller hotar flytta. Och det finns inte så många bruksorter kvar.

  7. Stefan skriver:

    Intressant läsning. Det som slår mig, även om jag inte delar din åsikt om att slopa välfärdsstaten helt, är att rika människor inte har något för dem fördelaktigt sätt att återgälda samhället på (det samhälle och de invånare som har hjälpt dem till sin rikedom). I en ren och planlös marknadsekonomi så skulle rika personer t ex kunna bygga & skänka en vårdinrättning eller skola för fattiga personer i sitt eget namn, och därmed bli tillerkända tacksamhet på ett personligt plan av de människor de hjälpt.

    Men då staten har näst intill monopol på hjälpande samhällsinstitutioner, och med lagar och regler förhindrar många sätt att hjälpa fattiga på, så återstår i realiteten bara att skänka sitt överflöd till staten i form av skatt. Det måste dock ske anonymt för att staten inte ska skicka tillbaka pengarna, vilket innebär att den personliga återkopplingen och glädjen i att ge försvinner – man får inget tillbaka.

  8. Pingback: Något om varför välfärdssystemen inte behövs | Under tallen

  9. Bill skriver:

    Som alltid när ultraliberaler framför sitt drömsamhälle lyckas man missa de tämligen uppenbara negativa sidorna av bilden. Att du överhuvudtaget inte nämnt (eller tänkt på?) kriminalitet, omfattande tiggeri (och då inte bara av romer), prostitution, de tre största “frihetliga” försörjningskanalerna. Ett samhälle med extremt ökade klasslyftor hamnar dessvärre alltid där – därtill med gated communities (el befästa hem för de bättre bemedlade), slumområden och ett synnerligen otryggt liv för de flesta.
    Den uppenbara lösningen på problemet är istället att skära ned asylinvandringen till ett minimum, stenhårt rensa i asylfusket, bidrags-, identitets-, assistans- och lägenhetsfusket (Linköpingsexemplet ovan är nog inget undantag). Och självklart stoppa alla retroaktiva bidrag, och alla bidrag till annat än det absolut nödvändiga. Välfärdssamhället tog Sverige ur fattigdom en gång i tiden, det är stort men låt oss, som någon nämnde ovan, se till att det är en säkerhetsbuffert, ingen bidragscirkus och källa till att folk skor sig.

    • Erik Lidström skriver:

      Någon “ultraliberal” är jag inte. Bara liberal. Vi har absolut inte ett samhälle av extremt ökande klassklyftor. Klassklyftorna är små i Sverige, och även om de var mycket större för säg 200 år sedan var Sverige även då ett relativt egalitärt samhälle.
      Alla de upprensningar du föreslår behövs helt enkelt inte ifall det inte finns några system att fuska med.

  10. Pingback: Vårt ohederliga valförfarande, vår ofärdsstat och den pågående samhällskollapsen | Under tallen

  11. Bosse skriver:

    Vi har ju under många år importerat en ny underklass till landet. Den tränger ihop sig i etniskt rensade utanförskapsområden. Svenskarna flyttar därifrån. Kriminaliteten och otryggheten växer till. Så ser det ut på allt fler ställen i Sverige.
    Vi bör å andra sidan ha klart för oss att den vita välbeställda medelklassen i Sverige sannolikt aldrig har varit större och haft det bättre än idag. Det mesta av politiken går ut på att hålla denna medelklass på gott humör. Vi går obönhörligt mot det system som man har i USA. Men visst knakar det i samhällsfogarna. Tidigare självklara sociala rättigheter är idag inte längre lika självklara. Boken Fattigdomsfällan visar att de bidrag som vi bör ha rätt till numera tycks vara väldigt svåra att komma i åtnjutande av. Inte ens om man måste leva på kakor så får man hjälp av socialen. Erik Lidströms drömsamhälle är nog närmare än vad han själv tror.

    • Erik Lidström skriver:

      Även om vi kanske har olika uppfattning om drömsamhällen såg jag helst att välfärdsstaten försvann å det snaraste av de skäl som jag diskuterar.

    • Sven skriver:

      kan inte hålla med att den svenska klassen är större än någonsin, då hade vi givit pengar härs och tvärs och företag hade blomstrat på grund av denn där manna från himlen som måste falla ned till de fattiga. Vi var där 1968- o en bit framåt. sen dess har det långssamt – sett ut som vi blivit rikare medan vi långsamt sågar oss själva i foten,

  12. Pingback: Förvärvsfrekvens, integration och pengar över till de gamla och försvaret | Under tallen

  13. Pingback: Hur man börjar läka det svenska samhället | Under tallen

  14. Pingback: Segregering är sällan kommuners fel eller förtjänst | Under tallen

  15. Pingback: Varför skolan svårligen kan användas för integration | Under tallen

  16. Pingback: För en trippelregel i socialförsäkringarna | Under tallen

  17. Pingback: För en trippelregel i socialförsäkringarna - Frihetligt

  18. Martin Lönnstam skriver:

    Det närmaste man kommer detta är att kolla på Estland efter Sovjetunionens fall.

  19. Andreas Kroksgård skriver:

    Liknar socio-libertarianers vision om slutmålet- men resonemanget skiljer sig med avseende på hur vi tar oss dit. Utan starka stater – hur skyddas vanliga människor mot mega-företags godtycke?

    • Erik Lidström skriver:

      Jag skriver inte att staten inte ska vara stark. Jag vill se en stat med mångdubbelt starkare och bättre polis och rättsväsende. Dessutom ett mycket starkare försvar. I ett sådant samhälle slår mindre företag ut de större när de missköter sig.

      Idag har vi en mycket stor stat i Sverige. Men den är kraftlös.

  20. Pingback: Bidragsmigration framför allt – Pophöger

  21. Pingback: Ett djävulskt system – Pophöger

Lämna ett svar till Erik Lidström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.