Att plocka upp skräp, slänga och låna ut pengar

Så här i Greklandstider kommer jag att tänka på en insiktsfull artikel från Victor Davis Hanson om kulturer. Man kan säga mycket om ett lands förmåga att skapa välstånd och hålla löften genom att titta på ifall folk plockar upp skräp de ser, eller själva slänger.
För den som funderar vidare är det i slutändan ingen munter betraktelse över vart vi är på väg i Sverige heller. Nima Sanandaji har skrivit en läsvärd men tragisk rapport om hur välfärdsstaten, vår ofärdsstat, har förstört det svenska samhället, Scandinavian Unexceptionalism.
Det har tagit ett par generationer att undergräva den svenska kultur som gjorde att folk ännu idag fortfarande upprört säger “att ingen fuskar”. Hade samma välfärdsstat applicerats på fransmän hade det barkat åt h-e efter bara en generation. Invandringen är en annan men relaterad fråga där olika invandrargrupper reagerar olika beroende på sina respektive kulturer. Men inga ungdomar av somalisk härstamning hade misskött sig på bibliotek ifall Sverige inte gjort vad det kunnat för att hindra folk från att arbeta. En marockansk vän betraktar förundrat hur det går till i Frankrike (där kontrollapparaten för bidrag ändå är hårdare). Hemma i Marocko kommer pappa eller farbröder nära nog med påk i hand om det krävs för att se till att de unga sköter sig.
Låser du dörren eller cykeln? Tacka i så fall välfärdsstaten och drogförbuden. Många barnatroende socialdemokrater tror ju att det är välfärdsstaten som gör att vi tar hand om varandra. Men som det påpekas i ett historieverk från början av 50-talet, Sveriges historia genom tiderna, tillkommen under ledning av bl a ABF:aren och farfarn till Yvonne Hirdman, Gunnar Hirdman, att ta hand om varandra har vi alltid gjort på kristelig eller humanistisk grund.
Just då hade skattetrycket precis nått upp till 20%, från att ha legat på 12% under Per-Albin. Att i det läget påstå att man behöver välfärdsstaten för att ta hand om gamla, sjuka, fattiga och andra behövande hade ju framstått som löjligt. Folk kom liksom ihåg hur det gick till fem år tidigare.
Det var bara det att det var mycket “effektivare” ifall staten tog över. Så idag får gamlingarna i demokratisk ordning sylt, eller inte, till pannkakan. Och mormor får vackert vänta på sin höftled. En elitidrottande senior på 62 år fick veta att han var för gammal för att få en sena i axeln ihopsydd. Som kontrast berättade en person på tåget förvånat hur det tog en dryg timme i Singapore från att ramla, kanske ha brutit något, sett en allmänläkare, sett en specialist, röntgats och färdigbehandlats. Men där är vården i stort sett “fri”, till 70% utan statlig inblandning. Hade vi korvpolitik i Sverige skulle vi ha korvköer. De som är något äldre kommer säkert ihåg orden “Taxi, var god dröj”.
Rating 4.00 out of 5
[?]
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *