Nyligen har det talats om ett antal skandaler i vården, bl a rörande Carema. I UNTs papperstidning läste jag också för några veckor sedan återigen om vilket gissel det är för personalen när vård och omsorg “privatiseras”. Varje gång entreprenadtiden går ut är det en ny budgivning. Personalen riskerar förlora jobben eller överföras till en ny arbetsgivare ifall den som har entreprenaden förlorar nästa anbudsomgång. Detta system kallas för “privatisering” eller “konkurrensutsättning”. I själva verket, påstår jag nedan, är det hela en styggelse som inte har något med riktig privatisering att göra.
Dessa sk “privatiseringar” leder inte till särskilt många förbättringar jämfört med hur det var tidigare; i själva verket är vård, omsorg, skolor och universitet, i synnerhet de tre första, antagligen det som är sämst i Sverige jämfört med vad vi egentligen är kapabla till. Jag har funderat en del på hur jag ska illustrera detta och kom fram till ett antal diagram som jag hoppas kan övertyga någon läsare.
Obs. Med “socialistisk” menar jag nedan sådant som staten inte behöver utföra men som den utför ändå (alltså saker utöver lagstiftning, polis, fängelser, militär, brandkår, etc). Det är inte ett värdeomdöme.
Socialistisk regi
Socialdemokraterna och andra till vänster driver tesen att vård, omsorg, skola och universitet ska drivas i “gemensam regi”. Man ska inte kunna tjäna pengar på människors nöd och elementära behov heter det. I Sverige ser organisationen av dessa områden ut ungefär som i bilden nedan. Det kallas då att vi har “demokratisk kontroll” över dessa sektorer.
Vi betalar ungefär 2/3 av allt vi tjänar till stat, landsting och kommuner (och då inkluderar jag sociala avgifter, se detta inlägg för detaljerna). För att styra saker och ting “demokratiskt” väljer vi politiker. I alla demokratiska länder finns det ett filter som hindrar att kreti och pleti får direkt inflytande. Det finns också organisatoriska skäl varför 9 miljoner invånare inte kan styra sig själva. Popper föreslår därför att definitionen på en demokrati inte ska vara att folket styr, för det gör det aldrig, utan att vi med fredliga medel kan göra oss av med dem som styr oss. I Sverige är filtret mycket starkt. Rekryteringen till politiska ungdomsförbund ( UF 1, UF 2,…) avgör i det stora hela vem som kan sättas på valbar plats. De redan etablerade partierna har också sett till att bli finansierade av farbror staten vilket hindrar nykomlingar. Vi medborgare väljer i allmänna val mellan ett antal partier (P1, P2, …) och avgör fördelningen bland partierna i t ex riksdagen. Maktbalansen i riksdagen avgör vilken regering vi får.
Vi har en mänsklig medfödd moralisk förpliktelse att ta hand om dem som har det svårt. Vi har också en stark motvilja mot “profit” och “girighet”, och den är särskilt stark när det är utsatta människor inblandade. Dessa instinkter lever kvar starkt i ett Sverige präglat av bondesamhället. Länder som Holland, Storbritannien och USA med ett par sekler till av kommers och handel har en mycket mer avslappnad hållning till privata lösningar, men den skiljer sig ändå inte så mycket från den svenska.
Som människor i allmänhet, och som svenskar i synnerhet är kravet på social konformism starkt. Resultatet av allt detta är att vi gör upp en gemensam prioritetslista för vård, omsorg, skolor och universitet. “Alla” ska ha rätt till “samma” vård eller utbildning tycker de flesta väljare. I själva verket är det dock inte “vi” som gör upp denna prioritetslista, utan riksdag, regering och sk “experter”. Experter är i och för sig påverkade av folkopinionen, men “experter” ser sig just som “experter”; de har ju trots allt vigt sina liv åt att studera dessa områden. De är därför måttligt imponerade av rena amatörer, såsom anhöriga, vårdtagare, föräldrar eller elever och studenter. I just Sveriges fall ligger många av dessa experter politiskt långt utanför “rågången till vänster”, utanför cirkeln av partier som stöder den liberala demokratin. Detta är i sig oroväckande, men i det stora hela bara en oväsentlig detalj. Min kritik skulle vara giltig även om jag i allt var överens med dem ideologiskt sett.
Den gemensamma prioritetslistan kan vara uppdelad i flera delar, t ex i ett dussintal olika varianter av läroplaner, men de stöts och blöts ändå av kommittéer och utredningar och röstas igenom av riksdagen.
Resultatet är att stat, kommun eller landsting driver inrättningar vars normer är de som bestämts i “demokratisk ordning”. De övervakas sedan av politiker och tjänstemän i offentlig regi. För den som har en socialistisk ideologi är allt ljust och vackert. Allt är “gemensamt”.
Borgerlig socialistisk “privatisering”
In i detta klampar de sk “borgerliga” partierna och “privatiserar”. Vad detta innebär illustreras i nästa bild.
Allt är precis likadant, förutom en sak. Efter att den gemensamma prioritetslistan satts upp sker en sk “privatisering”. Vården “konkurrensutsätts”. Privata aktörer ger anbud på att driva institutioner enligt de krav som satts upp. Ett av dessa företag vinner budgivningen och får rätt att driva verksamheten i t ex fem år. Byråkrater i förvaltningarna sätts att övervaka resultatet. Ibland fungerar det bra, i bland inte. Socialister får blodstörtning och borgare tror att de gjort något radikalt för att förbättra situationen. För att förstå varför detta är så otroligt långt från sanningen måste vi titta på hur en verklig privatisering fungerar.
Notera att jag i bilden ovan har lagt in de privat drivna lösningarna under staten. Det är den som bestämmer vad som ska göras, hur mycket pengar som företagen får tjäna och det är den som övervakar. Givetvis är privata företag just privata så egentligen ligger de lite halvvägs utanför.
Riktig privatisering
I ett fritt samhälle, där medborgarna får behålla alla de pengar som inte behövs för att sköta gemensamma funktioner, ligger skattetrycket på mindre än 10 procent. Varför detta inte leder till misär har jag försökt övertyga eventuella läsare om här. (Jag väljer att kalla dagens Sverige för tämligen ofritt eftersom staten tar kring 50 procentenheter av alla inkomster utöver vad som behövs för dess väsentliga funktioner.)
På bilden nedan har jag försökt illustrera hur en marknad fungerar på alla områden i ett sådant samhälle. I dagens Sverige gäller bilden bara för vissa sektorer.
I den riktiga privatiseringen görs ingen gemensam prioritetslista. Varje konsument bestämmer själv vilken sorts bil, frukostflingor, ålderdomshem eller skola de vill ha. Det är också konsumenterna som betalar. De kan med Gustav Vasa säga till marknadens aktörer att “Det packen och rätten i eder efter”. Den som lyckas göra konsumenterna glada, för tillfället, tjänar mycket pengar, den som inte gör det går det dåligt för, och de riskerar att gå i konkurs. Den kallhamrade marknaden, dvs konsumenternas val, gör att det blåser styv kuling för alla aktörer.
Det finns mycket man kan säga om detta.
För det första så är vi som människor alldeles för ointelligenta för att vi ska kunna “rationellt” tänka oss fram till förbättringar. Vi måste istället prova oss fram, experimentera. Inga experter “tänkte fram” framtidens telefon. Då hade det varit någon på Televerket som tagit fram GSM, 3G, 4G och iPhone, istället för “profithungriga” kapitalister. Vad som händer överallt där en marknad finns är att dussintals, hundratals eller tusentals personer föreslår lösningar. Sedan sker en ursinningslös sållning, och de för tillfället “bäst anpassade” blir kvar. Denna process pågår oavbrutet. Det mänskliga samhället utvecklas därför via evolution. Det är inte genetisk evolution, men det är inte så stor skillnad, för även om alla aktörer medvetet försöker förbättra saker (vilket inte sker i biologisk evolution där mutationer inte har någon riktning) är det mycket lite man kan förutsäga på förhand.
Skolan som idé är ett resultat av sådan evolution. Den skola vi har nu är en skola som levde i konkurrens på 1800-talet. Sedan förstatligades skolan och gradvis försvann de seriösa privata alternativen. Skolan har därefter förändrats via kommittéer och utredningar. Vi kan nu för tiden jämföra med andra sektorer och gissa oss fram till hur en bra skola ska vara. Vi kan jämföra med andra länders system, t ex Finlands, men vi visar oss oförmögna att via kommittéer och utredningar anamma deras sätt att arbeta. Tvärtom, ju mer minnet av tidigare skolsystem av högre kvalitet dör bort, ju sämre blir våra skolor.
När vi inser att saker och ting bara utvecklas i positiv riktning under konkurrens bör vi också inse att om vi verkligen ska få en bra vård eller skola så måste vi slänga bort läroplaner och förordningar samt begränsa statens inblandning till rättssystemets skydd mot vanvård och liknande. Läroplanen är det som bestämmer hur skolan ska fungera så den måste avskaffas som rättesnöre. Att införa “lärarlegitimation” med dagens lärarutbildning är att lägga kvalitetsribban vid fotknölarna, och dessutom vid fel fotknölar.
För att se varför vård och skolor är så dåliga jämfört med hur de skulle kunna vara kan vi göra tankeexperimentet att vi ansåg att bilar vore lika viktiga som vård och skola. Den statliga “bilutredningen” skulle ha tagit T-Forden och försökt förbättra den. Valkampanjer skulle ha handlat om ifall vi skulle ha herrgårdsvagnar eller inte, om det ska finnas en sorts bil, lika för alla, eller om det ska finnas två eller kanske till och med tre alternativ. Bilar skulle allokeras efter “verkliga behov” och inte efter “hur rik man är”. “Experter” skulle avgöra om någon är berättigad till en bil eller inte.
En lobby skulle t ex säga att dieselmotorn är farlig och måste förbjudas. “Den släpper ut ‘kemikalier’ och ingen kan garantera att dessa inte är skadliga” skulle det heta. Dagens bil skulle som resultat vara en försämrad T-Ford, precis på samma sätt som dagens skola håller långt lägre standard än skolan för ett sekel sedan.
Vi har ingen aning om hur bra vård och skola skulle kunna vara ifall de släpptes fria, lika lite som vi kan veta hur telefoner och bilar kommer att se ut om tio år, men vi vet att en ny bil är långt bättre än en bil från 1910-talet. Vi kan därför med fog anta att Sverige på kort tid skulle få världens bästa skola om den släpptes fri. Detta är en ganska låg ambition, för tyvärr ser det ut på liknande sätt som i Sverige i hela världen just nu.
Den som inte tror att skolan skulle klara sig utan “legitimerade lärare” och standardiserade läroplaner, eller att vården skulle kunna vara privat förstår inte hur en marknad fungerar. Denna person förstår inte heller hur mycket föräldrar bryr sig om sina barn och inte hur mycket människor i gemen bryr sig om sina medmänniskor. I ett fritt system skulle föräldrar, som alla älskar sina barn och vill deras bästa, sitta och svettas vid köksbordet. De skulle lyssna på sina barn, försöka utvärdera hur mycket de har lärt sig, tala med lärare och rektorer, läsa om tidningars utvärderingar av olika skolor, om universitetens utvärderingar av olika gymnasieskolor vid intagningarna, om industrins åsikter om olika skolformer. Dåliga skolor och lärare skulle rensas ut i en oerhört snabb takt och ersättas med bättre alternativ.
För att marknadens sållning ska fungera måste dess signaler gå fram, och marknadens signalsystem är pengar. Den som konsumenterna föredrar tjänar mer pengar. Att förbjuda vårdföretag att gå med vinst kan kännas bra, men det gör vården mycket sämre. De som gör kunderna glada måste få tjäna pengar och kunna expandera och de som kunderna inte uppskattar måste få gå i konkurs. I dagens läge är socialister mycket måna om att de som “arbetar” i vården ska tjäna mycket pengar. De är dock lika övertygade om att de som organiserar vården, kommer på nya lösningar eller förbättrar existerande dito, dvs entreprenörerna, inte ska tjäna några pengar alls. Detta är lika dumt som att anse att alla som arbetar hos Apple ska tjäna bra med pengar, förutom cheferna och ägarna. Apple skulle med samma logik som gäller i vården förbjudas gå med vinst.
När man kräver att “alla ska ha samma vård” eller skola kräver man också att ingen utveckling av vården eller skolan får ske. För utveckling av t ex vården kräver variation, och “lika vård för alla” förbjuder just variation. Men, säger en del, Sverige måste hållas ihop med gemensamma värderingar, därför behövs bestämmelser om att alla ska gå i samma skola. Jag tror inte på detta. Att vi känner att konformism är viktigt är det som gör att vi vill lagstifta om att alla andra ska göra som vi. Men de flesta av oss gör frivilligt som alla andra utan några lagar och regler. Även om skolan vore helt fri från statlig inblandning skulle nästan alla skolor vara mycket lika varandra. En liten minoritet skulle experimentera i olika riktningar. När något sådant experiment visar sig lyckat, men först då, skulle den stora massan ändra sina val i större steg.
Slutligen, ifall någon tror att jag inbillar mig att allt skulle bli problemfritt om just mina visioner förverkligades så vill jag säga att det inte finns några perfekta samhällen i jordelivet, vad nu “perfekta” skulle betyda. I ett fritt samhälle skulle det också finnas problem. Skola, vård och omsorg skulle dock vara så mycket bättre att vi knappt skulle känna igen dem.
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp, Ekonomistas, Sommestad
Har du sett oscarbelönade filmen DOX-inside job? Den visar på vad som händer när man avreglerar finansmarknaden: finansiell härdsmälta. En djupt oroande film, speciellt som Obamas utnämningspolitik inte skiljer sig nämnvärt från föregångarna. Dvs Wall Street-folk på alla nyckelröster.
Tyvärr inte men jag ska titta efter den. Jag citerar ur minnet, men jag vill minnas att Obama rekryterat från två ställen mest: Wall Street och från universitet. Mycket få kommer från en industribakgrund där de faktiskt arbetat med och i företag istället för att skriva om dem, eller köpa, sälja och stycka dem.
BS low – rainotality high! Really good answer!