Varför stimulansåtgärder gör oss fattigare

Lena Sommestad skriver idag om hur fiffigt det är med Keynesianska stimulansåtgärder och hur Keynes ska ha visat varför man inte kan spara sig ur en kris. Det tog mig själv ett tag att själv förstå hur detta hänger ihop och varför Keynes hade så urbota fel. Von Mises förklarar det mycket väl, och andra gör det säkert också, men Human Action är ganska mastig att ta sig igenom (första upplagan här, fjärde här). Då t ex Paul Krugman lyckats få Nobelpris i ekonomi utan att begripa sambanden så kan det vara värt att gå långsamt fram. Jag hoppas att följande kan vara någon till hjälp.

Jag återkommer nedan till varför det ibland blir arbetslöshet, kriser eller överhettning i ekonomin. Om vi först börjar i Keynes ända och antar att det redan finns en kris och arbetslöshet, så sade han att om staten lånar pengar och gör någonting med pengarna, till och med något så improduktivt som att anställa vissa människor som gräver hål i backen och andra som fyller igen dem, så kommer detta genom multiplikatoreffekten stimulera ekonomin.

Keynes säger att om staten spenderar 1 krona, kommer den som får denna krona i sin tur spendera en del på konsumtion, säg 90 procent. Nästa person kommer också att konsumera 90 procent, osv. Tillsammans ger då en krona

1 + 0,9 + 0,9^2 + 0,9^3 + ….

Detta är en geometrisk summa som blir 1/(1-0,9) = 10. Dvs, om varje person konsumerar 90 procent så kommer effekten av en krona som staten lånar och lägger ut bli att konsumtionen ökar med 10 kronor. Denna konsumtion kommer då att dra igång hjulen i hela ekonomin. Detta låter ju precis som Lena och Obama säger, helt strålande. Endast en idiot kan väl vara emot att man får folk i produktivt arbete?

Det finns dock ett stort antal problem med detta. För det första, var kommer pengarna ifrån? Jultomten? Pengarna kommer i själva verket i slutändan från skattebetalarna. Miljoner människor betalar mer pengar i skatt, nu eller senare, för att finansiera statens stimulans av ekonomin. Betalas pengarna tillbaka senare höjs räntan redan nu för att finansiera spektaklet. Om de beskattade personerna finge behålla sina pengar istället skulle de också spendera 1 krona, som skulle ge 0,9 kronor i nästa led, osv. Så själva grundbulten i den Keynesianska stimulansen är, i första approximationen, ett nollsummespel. Ingenting händer.

Fast detta gäller bara i första approximationen. För marknaden, vilken för ekonomin är identisk med “samhället”, hade redan bestämt att det var dessa senare, privata investeringar som var viktigare att göra än de projekt staten hittat på för att stimulera ekonomin. Så Keynesiansk stimulans gör att det satsas pengar på saker medborgarna är mindre intresserade av. Men det är mycket värre än så, pengarna slösas dessutom till stor del bort. För det första så fungerar statliga företag inte lika effektivt som privata dito. Privata företag hålls effektiva av konkurrens, staten kan lagstifta bort konkurrensen. För det andra så innebär all central styrning av politiker att nästan all information som finns i samhället kastas bort. Hayek diskuterar detta i den klassiska The Use of Knowledge in Society som Thomas Sowell vidareutvecklar i Knowledge and Decisions.

Samhället är ett komplext system, och information finns utspridd hos oss alla. Det finns ingen möjlighet i världen att ta tillvara denna information i en central punkt. Staten kan alltså aldrig riktigt veta vad en produktiv investering är. Vad som sker istället i ett fritt samhälle är att information sprids via priser. Pengar är ett signalsystem. Om läsaren för ett ögonblick kan glömma eventuellt hat mot de rika, och ett eventuellt rättspatos som säger att pengar ska tas från dem som har för mycket, eller som inte “förtjänat dem”, så återstår det att priser säger vad vi alla, just nu, helst vill göra. Om just du tycker att priserna är felaktiga betyder det oftast att andra människor har andra värderingar än du har. På marknaden röstar alla hela tiden med fötterna.

Skatter på transaktioner gör att information går långsammare fram och reavinstskatter förstör information om hur resurser bäst ska allokeras i samhället. Eftersom samhället är ett “komplext adaptativt system” är det mycket komplicerat, faktiskt omöjligt, att urskilja orsak och verkan. Detta gör att t ex Moderaternas tal om att meriter ska styra hur mycket folk ska tjäna är en absurd felaktighet. Marknadsekonomin är inte schack, där den duktigaste alltid vinner. Den är dock inte heller ett lotteri. Den liknar mer poker där en blandning av kunskap och tur avgör vem som vinner. Men ingen kan varken på förhand eller i efterhand avgöra vilken del tur respektive skicklighet spelade för någons välgång eller olycka.

Det är också därför begreppet “social rättvisa” är helt tomt, det saknar mening. Samhället är inte en levande varelse, det är inte en aktör som kan göra ditten eller datten. Staten är en organisation inuti samhällskroppen. Som sådan kan den belöna dem som följer statens regler och straffa andra. Men staten blir endast samhället i ett totalitärt land där, som Mussolini och 68-vänstern sade, allt är politik.

Om vi vill ha ett rikt, välmående, någotsånär jämlikt samhälle bör vi se ekonomin, inte som en konflikt mellan olika grupper, utan som ett spel, där det viktigaste är att följa reglerna, inte vem som för tillfället vinner. Den “kreativa förstörelsen” rör hela tiden om i grytan. Hög blir låg, låg blir hög. Kanske inte så fort som vi önskar det, men mycket snabbare än de flesta verkar tro.

“Stimulanspolitik” vilar också på ett annat missförstånd om ekonomin, den att det är konsumtionen som driver ekonomin. Om BNP vore allt som var viktigt i en ekonomi, så skulle man kunna tro det, men BNP är bara slutändan. En gruva bryter malm, malmen säljs till ett stålverk. Stålverket valsar ut till plåt. Plåten säljs till en bilfabrikant. Bilen säljs till en konsument. BNP mäter bara bilförsäljningen. I en lågkonjunktur, när räntan går ner, lånas det pengar till investeringar i gruvor, stålverk, bilfabriker. I hela denna kedja arbetar folk hårt med att komma på produkter som konsumenterna kan tänkas vilja köpa. I själva verket är det Says lag (efter Jean-Baptise Say (1767-1832)) som gäller:

Försäljningen av vara X skapar efterfråga på Y.

Dvs, Apple arbetar hårt, tar fram en iPhone, som ingen i hela världen visste att de behövde innan de såg den. De lyckas sälja miljoner av denna. De anställda på Apple och dess aktiägare får pengar i näven. Med dessa pengar kan de köpa bilar, hus, mat, etc. Vad keynesiansk stimulans gör är att se till att Apple och alla andra har mindre pengar att investera. Alla blir fattigare av stimulanspaket, utom politiker och byråkrater.

Så varför blir det hög- och lågkonjunkturer?

Varifrån kommer kriserna från då, och vad ska man göra åt dem? För det första, eftersom samhället är ett komplext adaptativt system så kommer varje störning att fortplanta sig. Om vi liknar samhället vid en liten tjärn som kommer varje uppfinning, varje ny oljefyndighet, varje modeväxling ge upphov till vågor på ytan. Keynes “animal spirits” där nästan alla plötsligt tror att marknaden kommer att gå upp eller ner orsakar givetvis stora svängningar. Men i slutändan måste alla anpassa sig till sina egna medel, söka bättre information än vad “alla vet” och svängningarna kommer att dämpas av sig själva. Politikens roll blir att se till att marknaden fungerar så effektivt som möjligt, dvs skapa goda, mycket sällan ändrade, generella lagar, och absolut inte lägga sig i specifika händelser.

Men politiker brinner av iver att “göra något”. Politiker och väljare vill också ha billiga pengar, dvs låga räntor. Här måste man komma ihåg att pengar är en vara i sig. Pengar används för indirekt utbyte. Pengar är inte en uppfinning av någon stat, utan uppkommer spontant. De kan vara snäckskal som i Afrika under lång tid, eller silver eller guld. Fördelen med silver och guld är att mängden ändras mycket långsamt. Om ett land har en ren guldmyntfot så motsvarar varje sedel en viss mängd guld. “Nackdelen” är att staten inte kan göra någonting åt pengars värde. Politikerna är maktlösa och kan inte lägga sig i, åtminstone inte vad gäller pengar. Detta gör att politiker föredrar papperspengar utan säkring bakåt. Då kan de trycka upp hur mycket sedlar de vill, när de vill.

Pengar idag är bättre än pengar i morgon. Om alla, i snitt, vill ha 103 kronor om ett år, för att avstå från att konsumera för hundra kronor idag, så är “den naturliga räntan” 3 procent. Den naturliga räntan är vad som uppstår utan en centralbank. Bankerna måste då vara mycket försiktiga och bara låna ut till dem som är villiga att betala den naturliga räntan, plus en riskpremie som varierar från kund till kund. Banker älskar centralbanker. Om de lånar ut för mycket pengar kommer centralbanken och farbror staten och räddar dem. Bankerna kan därför tjäna mer pengar. Centralbanker har också andra effekter. När en centralbank sätter styrräntor, istället för att inte ens existera, så utför de ett mer eller mindre kvalificerat gissningsarbete. Om de bara neutralt försökte uppskatta vad räntan borde vara skulle de endast göra medelstor skada. Men politiker vill nästan alltid att räntan ska vara så låg som möjligt för att “stimulera ekonomin”.

Att sätta räntor via en centralbank, eller att “stimulera ekonomin” kan liknas vid att sitta och kasta stenar i skogstjärnen för att dämpa vågorna. Mycket grovt, klumpigt och kontraproduktivt. Vågorna blir bara större. Men väljarna belönar tyvärr politiker som “gör någonting”. Varje gång räntan sätts för lågt går pengarna först till kapitalintensiva sektorer av ekonomin, bostadssektorn till exempel, istället för att investeras i industrin. Till slut har det under för lång tid investerats för lite i maskiner och för mycket i dyra hus. Bostadsmarknaden kollapsar; resultatet är detsamma som om någon kastat ett flyttblock i tjärnen. Politikerna har skapat en högkonjunktur, följd av en depression.

Krisen 1929 uppstod, som Hayek förutspådde, på grund av att räntan var för låg 1926-1928. Sedan ströp the Federal Reserve tillgången på pengar med runt 30 procent under 30-talet och bidrog till att en ordinär börskrasch förvandlades till århundradets värsta ekonomiska katastrof. Importtullarna som kongressen införde var också en katastrof för den amerikanska ekonomin. 8 månader efter kraschen, i juni 1930, hade arbetslösheten gått ner till 6,3 procent. Ett år senare, efter Smoot-Hawley-tariffernas införande, var den uppe i 15 procent. Ett år senare var den uppe i 25,8 procent. Endast Pearl Harbour och Hitlers krigsförklaring 1941 mot USA fick ner arbetslösheten. Roosevelt övergav då New Deal, 16 miljoner soldater kom under fanorna, 14 miljoner ersatte dem i industrin, detta i ett USA med 130 miljoner invånare.

Man kan göra på annat sätt än Hoover och Roosevelt. Det närmaste exemplet vi hade innan det nuvarande debaklet i USA var kraschen 1987. Reagan gjorde då ingenting alls. Detta följdes av USAs längsta period av ekonomisk tillväxt, låg inflation och låg arbetslöshet någonsin, den varade i 20 år.

Några ord om arbetslöshet

I en fri ekonomi kommer för det mesta arbetslösheten ligga på den sk “naturliga nivån” som man tror är 3-4 procent. Den är inte noll, för människor byter då och då jobb. Hur får man en sådan nivå? Genom att inte göra någonting. Ingen trygghetslagstiftning, inga minimilöner, ingen positiv eller negativ diskriminering, inga speciella regler för fackförbund, ingen statlig arbetslöshetsersättning. Arbetslöshetsnivån i USA för alla grupper, svarta, vita, ungdomar, kvinnor, var låg och identisk tills man började “hjälpa svaga grupper” med minimilöner och särbehandling. Numera är arbetslösheten 17 procent bland svarta jämfört med 9 procent i medel för alla.

Budgeten diskuteras i SvD, DN, DN, DNAftonbladet,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 svar på Varför stimulansåtgärder gör oss fattigare

  1. Dan skriver:

    Mycket bra skrivet!

  2. peter adler skriver:

    Mycket bra. Vill bara kolla: har du en källa för påståendet “Arbetslöshetsnivån i USA för alla grupper, svarta, vita, ungdomar, kvinnor, var låg och identisk …”?

  3. Erik Lidström skriver:

    Jag har för mig jag läste allt detta någonstans, men hittar bara följande nu.

    Sysselsättningsgraden för svarta var högre än för vita i USA mellan 1890 och 1930, se Thomas Sowell, Knowledge and Decisions, 174-175 (otroligt bra bok!). Därefter infördes minimilöner, fackföreningsföreträden etc. Sowells källa är US Bureau of Census.

    Ungdomsarbetslösheten för svarta och vita ungdomar var på 1940- och tidiga 1950-talet identisk. Den var till och med lägre för svarta ett tag. Inflationen hade då urholkat minimilönen och det fanns dessutom många undantag. Samma sidor i Sowell. Han citerar Youth and minority unemployment av Walter Edward Williams som du hittar här:

    http://books.google.fr/books?id=GfN-1O0VZ8wC&pg=PP2&lpg=PP2&dq=walter+e+williams+youth+and+minority+unemployment&source=bl&ots=f_cJ6ld8_G&sig=Sm6nCqU5myCiyM0yEYZXMMe03WU&hl=en&ei=eyF_TtbcCcqZ8QPdnsCxAQ&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CBsQ6AEwAA#v=onepage&q&f=false

    Arbetslösheten var dock 2-3 gånger högre än för vuxna. Ungdomar är definierade som 16-19-åringar.

    Williams data kommer dock från tiden efter införandet av minimilön och en massa arbetsmarknadslagar. Det finns alltid jobb att utföra i en ekonomi. Johan Norberg tar som exempel för att övertyga läsaren att varje människa lätt kan komma på två heltidstjänster för folk som kan arbeta för dem. De flesta av oss har dock inte pengar att betala med. Jobb finns dock.

    Så rent logiskt finns det alltid många gånger fler potentiella jobb än människor att utföra dem. Von Mises diskuterar detta i Human Action, 587 och framåt i fjärde upplagan som kan laddas ner gratis via länken ovan. Av någon anledning föredrar många första upplagan, det är mycket liten skillnad, mest tror jag att hans diskussion om monopol blev mindre bra.

    Von Mises är mastig att läsa men rekommenderas varmt. Mark Skousen är “österrikisk”och en mycket bra förberedelse för von Mises. Hans “Economic Logic” är mycket bra, klar och tydlig. Jag tror att den nya tredje upplagan mest är en rättning av alla tryckfelen i den andra (som jag läst).

  4. Killen skriver:

    Funderar lite kring om du menar att Andra världskriget var slutet på depressionen, och hur du i så fall förklarar detta. Det borde vara en broken window fallacy av rätt stora mått?

    • Erik Lidström skriver:

      Det korta svaret är nog att New Deal övergavs, företagen fick klara, enkla mål (producera krigsmateriel) och fick bestämma hur de skulle göra detta på bästa sätt. Det finns en bok som många rekommenderar här, “FDR’s Folly”. Har inte läst boken, men Thomas Sowell rekommenderar den.

      Jag är övertygad om att samma resultat, ekonomisk boom, ingen arbetslöshet, hade kunnat uppnås utan förstörelse, bara man avreglerat den amerikanska ekonomin, återinfört den laissez-faire politik man började avskaffa vid första världskrigets utbrott och sedan helt torpederade med Hoovers (!) new deal. Nästan allt i Roosevelts new deal hade Hoover redan infört.

      När Ludwig Erhard avskaffade regleringarna och ransoneringarna i Tyskland efter andra världskriget var det som om ljuset plötsligt slogs på.
      http://www.econlib.org/library/Enc/GermanEconomicMiracle.html

      Samma sak i Kina när Deng införde kapitalismen. Men detta fungerar inte över allt. Befolkningen måste också ha en kultur av företagande som är uppdämd. Det hade Tyskland, USA och Kina, men tyvärr verkar inte det svarta afrika ha det, åtminstone inte i tillräcklig grad för att företagare ska kunna stå emot korrupta politiker, poliser och byråkrater.

Lämna ett svar till Erik Lidström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.