Segregering är sällan kommuners fel eller förtjänst

Det står idag i Corren om Linköping som en extremt segregerad kommun, men det bör påpekas att kommunledningen nästan är oskyldig i frågan. Vad kommunen kunde ha gjort (om det ens hade varit möjligt) för att påskynda integration, skulle ha varit att göra det så svårt det går inom lagens råmärken, och helst genom att vara på gränsen till att bryta mot socialtjänstlagen etc, och tolka lagarna så extremt snålt att det i princip skulle vara omöjligt att bo i Linköpings kommun utan att förvärvsarbeta.

Jag har försökt utreda här varför välfärdsstatens själva existens är grundorsaken till större delen av Sveriges sociala problem, och varför den i princip måste avskaffas ifall vi vill få till integration. Ekvationen för en kommun som vill få till integration ser ut ungefär såhär:

(Noll eller så nära noll det med motsträvighet och krångel det går att få det i bidrag) + (krav på svenska för att överhuvud taget kunna kommunicera med någon ansvarig i kommunen) = Maximal integration

Om kommunen bara beter sig som en medelkommun så sker segregering automatiskt. Graden av segregering beror på vilka kulturella grupper som anländer. Iranier verkar integrera sig väl, kurder går det rätt bra för, kristna från Mellanöstern tämligen bra, övriga från utom västvärlden, ofta inte så bra. Tipping-point är enligt forskningen 3-4 procent utomeuropéer i ett bostadsområde, sedan flyttar svenskarna. Segregering sker nämligen automatiskt enligt Schellings modell när människor, av någon anledning hellre vill ha grannar som liknar dem än sådana som skiljer sig från dem.

En simulering av Schellings modell med de ingångsvärden jag valde.

Tyvärr är simuleringen för förenklad för att man ska kunna stoppa in 96 procent lika, den svenska tipping-point som forskningen funnit. Med 96 procent så konvergerar inte lösningen. Sätter man dock in de värden som visas ovan, får man att alla blir nöjda efter 58 iterationer. Då är ett samhälle fullständigt segregerat.

Simulering av Schellings modell efter 58 iterationer.

 Jag hävdar i de inslag jag länkade till ovan att den som kommer till Sverige måste tvingas interagera med andra människor, bland annat på marknaden, genom frivilliga utbyten av varor och tjänster. Gradvis vänjer sig då människor vid varandra, anpassar sig till varandra, och segregationen kommer att gradvis upphöra. Linköpings kommuns enda utväg för att bromsa segreteringen skulle ha varit att, ifall de kunnat påverka detta, dela ut så lite bidrag som möjligt, skapa ett så gott företagsklimat som möjligt, ställa så stora krav på kunskaper i svenska som möjligt.

För övrigt beror segregeringen av Linköping endast på vilka sorters grupper av främst utomeuropéer som först anlände. Om dessa hade haft det lätt att integrera sig så skulle problemen inte ha varit så stora. Men de integrerades tydligen tvärtom inte särskilt väl. Linköping lockade sedan till sig andra invandrare, som trivdes tillsammans med de icke-integrerade invånare kommunen redan lockat till sig. Så större och större, och mer och mer etniskt enhetliga icke-integrerade enklaver bildas. Så länge stat och kommun ”hjälper” dem som inte är integrerade kommer dessa etniskt segregerade områden fortsätta existera, och bli, eller fortsätta vara veritabla ghetton.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sometimes it takes a particular kind of stupid to be a Swedish politician

Sweden has recently been the focus of attention as a result of Donald Trump’s remarks on our problems with immigration. I therefore provide some details and some historical notes on the matter. I claim to make it self-evident that in these matters it takes a particular kind of stupid, or moronic, to be a Swedish parliamentarian, member of the government, or high-ranking bureaucrat. Thank heavens, this does not apply to all of them, but again with regard to immigration, it does so to the vast majority. It also applies to virtually all journalists within the mainstream media.

I have not dug into the precise details, but ”they are good enough for government work”; they are a good enough approximations of the truth to understand what has been going on.

”Refugee” absurdities of the third degree.

I will get to the quote in the screenshot in a minute. But first, we’ll go back in time. The Swedish tax pressure was about 20 percent of GDP in 1950, 36 percent in 1964, and it reached about 50 percent in the early 1970s. This finally strangled the economy, and the tax pressure has not moved by much since; rather it has followed a see-saw pattern.

As a result of the earlier, less taxed and less regulated economy, after the war, Swedish industry was screaming for labour. Anyone could come to Sweden, provided they either had a job, or someone who vouched for them financially. No government support was provided. A large number of Italians and Yugoslavs arrived, among others.

But as the tax pressure and the increasing regulations began to strangle the economy, and as the labour unions acted as labour unions tend to do, the Social Democratic government stopped the free immigration of labour at the end of the 1960s. Henceforth, to claim refugee status became the easiest way to gain access to Sweden. A great number of genuine refugees arrived, fleeing from the dictatorships in Greece and in Chile, and many among them have made outstanding contributions to Swedish society.

Sweden prided itself in being a humanitarian superpower. Officially, anyone who applied for asylum would be favourably treated. But in reality, Sweden relied on its neighbours to see to that very few made it here.

In the 1980s, a new phenomenon appeared. People began to arrive ”without any passport”, a document that they ”had lost”. With the blue-eyed naïvety particular to my native country, politicians and bureaucrats pretended, or actually believed that someone from Lebanon, Iraq or Iran could be without the means of identification. This initial act, of what I would characterise as mind boggling  stupidity, formed a cornerstone of what was about to come. Likely, not all among the immigration officials and journalists actually believed these tales of lost passports, but to any such government agency, and to any such area of journalism, activists tend to flock. Thus, at least outwardly, ”they refused to be so cynical” as to refuse to believe the new arrivals at their words. Swedes also tend to be rather socially conformist, and when you are liable to be branded a racist if you question the official account, most people keep their mouths shut.

Immigration continued to gradually increase; over the past 25-30 years, Sweden has received maybe 1.5 million non-Western immigrants, out of which about 1 million now live on welfare. It takes on average 9 years before half of the new arrivals work at least one hour per week. Those who arrive have different cultures, and many have no or very little education (maybe 2 years of schooling for Afghans, 4-5 years for Syrians or Iraqis, to a substantial degree illiterate for the Somalis).

The total cost is very difficult to ascertain, as the Swedish bureaucracy has stopped either gathering the statistics or evaluating it. An estimate from 2014 by Jan Tullberg was 250 billion kronor per year, or $28 billion, out of which half were direct costs, and the rest was due to increases in the cost of housing, in over-consumption of health care by immigrants, in higher crime rates among immigrants, etc. Half a year after the publication of Tullberg’s book ”Låsningen”, our European neighours suddenly stopped guarding the borders, and a huge additional influx took place. And yet further costs will be incurred in the near future, as many of the new arrivals will bring their spouses, children and other relatives. My guesstimate is that the total cost will be somewhere between 400 and 700 billion kronor per year in a few years time, or 10-18 percent of GDP annually.

It is far easier to gain asylum in Sweden if you are a minor. In Norway and Denmark, some 70 percent of those who claim to be minors turn out to be above 18. In Sweden, the pediatricians refuse to attempt to verify the age of the arrivals. In any case, as they ”have no papers”, our politicians and bureaucrats claim not to know who they are.

Sweden eagerly keeps accepting asylum applications, in case the refugees, real or pretended, make it to our borders, whilst desperately attempting to prevent them from doing so. Using liberal amounts of self-deception to maintain the self-image of being the world’s humanitarian superpower, the free travel without a passport to Denmark, that was a rule since the 1950s, has been suspended and the bridge to Copenhagen is heavily guarded.

A minor cannot be left unattended, so those who claim to be under 18 are put into special homes at the tune of 1 – 1.4 million kronor per year ($111-$156,000). It has been widely reported that anyone who looks younger than 40, and who claims to be a minor, should be taken at his word by the immigration authorities.

The quote in the screenshot above refers to this situation. Asylum seekers, classified as minors, who now have obtained permanent residence permits, request financial aid to bring their spouses and children over from their home countries. You can’t invent this shit…

Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vänsterns antisemitism och dillet på Israel

Jag är övertygad om att Raymond Aron hade rätt när han 1955 i boken L’Opium des intellectuels karaktäriserade marxismen som just ett opium för de intellektuella, och som en teologi baserad på kristendomen. Proletärerna är då det utvalda folket. Boken hittar man här på engelska och här på franska.

Raymond Aron

Men sedan gick ju kommunismen och dog, i alla fall officiellt. Så lätt tar man dock inte livet av en religion, eller åtminstone inte på behovet av en religiositet som genast söker sig nya vägar.

Idag har vi, om det skulle gå, än mer totalitära rörelser än marxismen, som till dess vapen också bland annat lägger feminism med ”dolda maktstrukturer”, och ”rasism” och ”rasifiering”. De är dock i praktiken inte dödligare än marxismen (och de har gud ske lov inte någonstans kommit till makten), ty marxismen maxade ut på förtryckets område med hjälp av i huvudsak endast ett verktyg, klasskampen. Men den bredare verktygslådan hos dagens kulturmarxister, feminister, antirasister gör deras ideologier i alla fall i mina ögon mycket mer förvirrade, svårare att överblicka, och svårare att intellektuellt komma till tals med.

Att jag började skriva detta berodde på en diskussion om Israel och antisemitism, och om hur de svenska socialdemokraterna gått från att vara ett med Israel djupt lierat parti till att nu ha en utrikesminister som förefaller vara nära nog antisemitisk.

Palestiniern, invånaren i tredje världen, och nu på senare tid, ”flyktingen”, har i vänsterns ögon tagit över proletärens roll som det utvalda folket, människor utan fel och brister. De är abstrakta människor, typmänniskor, inte människor av kött och blod.

En konsekvens av detta inbillade förkroppsligande av det goda är att den flykting, kvinna, eller svart man som har andra åsikter än de förväntade, inte endast är en meningsmotståndare, utan en klassförrädare, en överlöpare, en desertör, och t ex ”inte en verklig kvinna” som man sagt om många kvinnor på högerkanten, eller en Onkel Tom, som man från vänsterhåll kallar svarta republikaner i USA. Margaret Thatcher, Theresa May, Condoleezza Rice existerar någonstans utanför vänsterns medvetna. Det är nästan som om de aldrig existerat.

Israel är en demokrati, och därför per definition ett kapitalistiskt land. Juden är den kapitalistiska arketypen. Båda är alltså medlemmar av den marxistiska moderreligionens idealiserade fiende. Ty även klassfienden är en abstraktion, en inkarnation av ondskan själv, inte grupper av människor av kött och blod.

När palestiniern blev en medlem av det utvalda folket, blev Israel och judar en fiende utan några försonande karaktärsdrag. Inte undra på att Margot Wallström har dille på Israel.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hur man börjar läka det svenska samhället

Det talas nära nog dagligen i media om raketbeskjutningar, mord, stenkastning mot räddningsfordon, våldtäkter, gänguppgörelser, kvinnor som inte vågar gå ut, mm. Allt detta, det svenska samhällets sönderfall, kostar dessutom stora pengar. Det stod i maj 2016 i Sydsvenska Dagbladet att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden.

Detta inlägg är ett försök att visa på några obekväma sanningar om vissa centrala delar av eländets ursprung, och som en direkt konsekvens av detta belysande av orsaker, visa på vad vi kan och måste göra för att komma till rätta med en stor del av grundproblemen. Den kanske mest obekväma bland sanningarna är att problemen är rotade i välfärdsstatens själva existens. Detta är något jag utreder här i ett inlägg som jag skulle rekommendera att man läser först, för att rätt förstå vad som nedan följer.

Detta inlägg är en radikal omskrivning av något jag skrev för drygt ett halvår sedan, men som blev alltför ofokuserat.

malmo_stadshusSkatten i Malmö kommer med säkerhet att höjas, men inte med 6,41 kronor, utan i det korta loppet med 3-4 kronor då staten, ”vi”, kommer att falla till föga och ”hjälpa till”. Många av dem som idag fortfarande bor i Malmö kommer dock att flytta ut. Detta trots att kommunalskatten i snitt i Sverige också snart kommer att höjas med det enorma, men  lägre beloppet 2-3 kronor. Drivande kommer vara att hela Malmö i stort kommer att mer och mer likna Rosengård och i slutändan ett utbombat ghetto. Malmö befinner sig idag i en dödsspiral. När de som kan och reagerar först flyttar ut blir situationen än värre för dem som bor kvar, skattebasen sjunker, osv, i varv efter varv tills få skattebetalare bor kvar.

Höga kommunalskatter är dock bara en obetydlig anledning till den tilltagande segregeringen i Sverige. Forskning och Framsteg berättar att när andelen ickeeuropéer når 3-4 procent flyttar svenskar och andra européer bort från bostadsområdena. Sådan segregering beror i grunden inte på rasism, något som Thomas Sowell diskuterar (se t ex hans Intellectuals and Society och Race and Culture), utan på att människor med olika kulturer beter sig olika. Detta borde vara en tautologi, för olika kultur betyder olika beteenden, värderingar, förhållningssätt. Det betyder inte att en kultur nödvändigtvis är ”bättre” än en annan i någon absolut mening, bara att den är ”bättre” i den egna gruppens ögon. För att segregering ska ske räcker det med något så banalt att vissa beteenden som är naturliga för en kultur går medlemmarna i en annan kultur på nerverna.

Vidare, när skolorna får en stor andel elever av annan kultur och med ofta dålig svenska, flyttar infödda svenskar bort också av den anledningen. Det slutgiltiga resultatet av välmenande politik, politik där man sökt ”hjälpa” dem som har det ”svårt” står att beskåda i Detroit, en stad som demokraterna i USA i princip hjälpt ihjäl:

Under ytan i Detroit är det dessutom långt värre än vad viss statistik kan ge vid handen. 47 procent av befolkningen, 200 000 personer, är funktionella analfabeter. Hälften av dem har en ”high school degree”. Också detta liknar situationen i Sverige där man desperat försöker få alla ”att gå gymnasiet”, samtidigt som gymnasiet töms på utbildningsinnehåll. Om detta, se min bok om skolan, och den artikel om den gamla skolan jag skrev för Kvartal.se.

Skattebasen i Malmö kommer alltså att urholkas ytterligare, vilket troligen kommer att få till följd att ”vi” kommer att ge än mer pengar till Malmö. Det bor ju trots allt ”fattiga” där, och dessutom fattiga som (till viss del, se nedan) är, eller tros vara trogna väljargrupper för vissa partier. Samma sak som händer i Malmö händer redan i de flesta av våra övriga utanförskapsområden. Antalet sådana områden uppgick till 186 år 2012. De definieras på följande vis:

Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var att 60 procent eller färre av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller att färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet.

År 1990 var utanförskapsområdena bara tre, år 2002 128, år 2006 156. År 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden. Jag har plottat utvecklingen i grafen nedan.

UtanforskapsomradenFrån grafen ser vi att ökningen av antalet områden verkar plana ut och kanske stanna vid ungefär 225. Alltså kring 225 områden som i mycket lever på de skatter som människor utanför dessa områden betalar. Ju fler utomeuropeiska invandrare vi tar emot, desto större kommer utanförskapsområdenda sedan bli. Baserat på vad vi vet från andra kulturer och länder, och på vad vi redan ser i Sverige är min, kanske inte så originella tolkning, att vi just passerat större delen av ”kärnbildningsfasen” för våra utanförskapsområden. Vi är nu inne i en fas av accellererande ghettoifiering.

Dagens utveckling kommer med nuvarande politik fortsätta tills Sverige blir så pass fattigt, ghettoifierat, drabbat av krimininalitet, sakna mycket av poliskår, räddningstjänst, brandmän, sjukvård, och vara i så nära nog total avsaknad av goda skolor att våra politiker, kanske, behagar göra något. Men vi skulle faktiskt redan nu kunna börja åtgärda mycket av situationen, och snabbt förbättra läget.

Som jag nämnde ovan så beskriver jag i ett annat inlägg en av de viktigaste grundorsakerna: Välfärdsstaten är en sax som klipper banden mellan människor. Detta ifall sådana band existerar. Finns inte några band, som när kulturellt annorlunda grupper flyttar in i Sverige, så förhindrar välfärdsstaten effektivt att de skapas.

Ifall vi verkligen vill få till integration i Sverige måste vi därför sänka eller avskaffa bidrag. De som är svenska medborgare har inrättat sina liv på ett visst sätt, så där bör vi gå varligt  men ändå så snabbt fram som möjligt. Likaledes med dem som är kvotflyktingar, kanske en på femtio av dem som kommer som flyktingar till Sverige.

I övrigt bör vi, måste vi, ifall vi vill undvika ghetton, och integrera de ghetton som redan finns, snabbt minska bidragsnivåerna för dem som processas och för dem med PUT, för alla som inte är svenska medborgare.

Dessutom bör man snabbt sätta nivån för bidrag till dem som sedan anländer och söker asyl på den franska nivån, dvs noll kronor. Inga bidrag, ingen svenska för invandrare, ingen mobiltelefon, till nöds travas i baracker, men då främst av frivilliga. Precis som i Frankrike. Andra saker som Frankrike gör, t ex deras arbetsrätt bör vi dock inte efterlikna. Det är bland annat genom en barockt komplex arbetsrätt som Frankrike har den massarbetslöshet de dragits med sedan mitten av 1970-talet. Och det är kombinationen av denna arbetsrätt med deras välfärdsstat som gör att de har sina egna ghetton, ”les quartiers sensibles”.

Men svenska för invandrare måste man väl ge folk, åtminstone barn? Nej. De som kommer till Sverige har faktiskt också egen vilja och egna förmågor. De kan t ex frivilligt organisera sig i föreningar för hjälp till självhjälp. I grupp eller enskilt kan de lyssna på radion, se på TV, låna böcker och ljudböcker, köpa och följa språkkurser och göra allt de kan för att lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. För att integreras måste de människa till människa bli beroende av andra, på frivillig grund. All hjälp via offentliga eller av offentligheten understödda byråkratier förhindrar detta.

De utländska medborgare som redan är här bör därför snabbt få sina bidrag nedtrappade, förslagsvis med 20-25 procentenheter i halvåret, ner till noll inom ett par år. Vissa kommer då att arbeta. Andra flytta hem eller någon annanstans. Andra bero av sina medmänniskor via personliga band av solidaritet. Detta måste, ifall vi verkligen vill åstadkomma integration, även gälla barn och barnfamiljer.

Alternativet är att fortsätta med bidrag, ungdomsgårdar, arbetsrätt, etc och se misären och segregationen breda ut sig. Det är skrämmande hur fort det går. Och så länge välfärdsstaten finns kvar kommer dessa ghetton aldrig att lösas upp. De kommer i så fall istället fortsätta existera om 100 år, 200 år, 500 år. Detta är inga överdrifter. Det tar ofta många sekel för att minoritetskulturer ska assimileras, även utan välfärdsstat, och via välfärdsstaten betalar vi bidrag så länge människor inte är assimilerade.

Många av dem som idag beror av bidrag kommer, ifall de avskaffas, med största sannolikhet överraska oss, ta arbeten, starta företag, och visa att de delar en central gammal svensk kulturell värdering, den att göra rätt för sig.

Men vare sig de har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare av utländsk härkomst, kommer många att få det otroligt svårt i ett bidragslöst Sverige, där svenska kostnader för mat och bostad gäller och där det svenska språket i regel krävs. Om man likt syrier i snitt har mellanstadium som utbildning, eller som afghaner lågstadium, eller som somalier till stor del är analfabeter på sitt eget språk, har man antagligen en produktivitet som gör att man bara kan begära mellan noll och hundra kronor i timmen på en fri arbetsmarknad. Det finns dessutom faktiskt många presumptiva arbetsstagare som har ett negativt värde på en arbetsmarknad som den svenska. Ibland måste någon med högre lön sättas att överse deras arbete eller utbilda dem, något som kan vara alldeles för kostsamt i förhållande till vad de kan bidra med.

Då det är vi i Sverige som lockat till oss människor från tredje världen med vår mani, vårt offentliga veritabla tvångsbeteende att ge bort våra skattebetalares och pensionärers pengar, är det inte mer än rätt att vi betalar en stor summa till dem som reser hem, eller som provar lyckan någon annanstans, utom Europa. Skulle vi betala 250 000 kronor per person och en halv miljon människor lämnar landet så är det ändå ”bara” en engångssumma om 125 miljarder kronor.

Detta kan låta mycket, men de senaste 25-30 årens invandring kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar (märk väl uppskattningar, för det officiella Sverige slutade räkna kring 2005) år 2014 kring 250 miljarder kronor per år. Idag torde med samma beräkningar siffran vara uppe i 3-400 miljarder kronor per år, kring 8-10 procent av BNP, ungefär lika mycket som sjukvården kostar, kring 7-9 gånger vad försvaret kostar. Ifall den verkliga siffran bara är hälften så stor så är den ändå 150-200 miljarder kronor, årligen.

De nyanlända som redan erhållit svenskt medborgarskap men som önskar lämna landet måste då tvingas uppge sina svenska medborgarskap. Sverige har här varit synnerligen slappt i kraven på integration, språkfärdighet och arbete. Hade vi betraktat det svenska medborgarskapet med den vördnad det förtjänar skulle det inte finnas någon i gruppen utrikes födda som inte arbetar nio år av tio, dvs som inte skulle klara sig väl även i ett Sverige utan bidrag.

En del skulle då säga att detta verkar vara en god födkrok, att ta sig till Sverige, söka asyl och sedan få pengar för att åka hem. Men sådana problem försvinner ifall vi som ovan föreslaget inte ger något skattefinansierat stöd alls till den som kommer till Sverige.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 9 kommentarer

Förvärvsfrekvens, integration och pengar över till de gamla och försvaret

Egentligen är det inte så svårt. Vill man få till integration måste de nyanlända faktiskt både behöva integrera sig och tjäna på att integrera sig. Välfärdsstaten motverkar tyvärr detta genom att, hur man än vrider och vänder på saken, betala ut mer pengar ju sämre man integrerar sig och ju mindre man anstränger sig.

DES PLAINES, IL - OCTOBER 06: A worker cuts concrete along a road construction site October 6, 2006 in Des Plaines, Illinois. The U.S. Department of Labor's monthly employment report released today shows a dip in both job growth and the unemployment rate in September. (Photo by Tim Boyle/Getty Images)

DES PLAINES, IL – OCTOBER 06: A worker cuts concrete along a road construction site October 6, 2006 in Des Plaines, Illinois. The U.S. Department of Labor’s monthly employment report released today shows a dip in both job growth and the unemployment rate in September. (Photo by Tim Boyle/Getty Images)

Denna effekt gäller dock inte för alla. De som kan tjäna höga löner, eller som verkligen vill integrera sig och/eller verkligen vill arbeta, och som är förmögna att arbeta kommer att göra det. Men de som kommer hit från utanför Europa och den övriga industrialiserade världen ingår till mycket liten del i denna kategori. Efter 8 år i Sverige arbetar endast 25 procent av invandrare (både inom- och utomeuropeiska dito) visar Riksdagens utredningstjänst, RUT. Men det är värre än så för utomeuropéer; RUT kan inte avgöra hur många av de 25 procenten som dessutom uppbär lönebidrag, och vissa är som sagt inte utomeuropéer. Efter 15 år är 34 procent i arbete, och här kan man inte heller avgöra hur många som får lönebidrag.

Endast 59 procent av flyktingar är i heltidsarbete efter 16 år, eller längre. Detta är lägre än de ca 80 procent av infödda svenskar, men mycket högre än siffrorna än de som efter 15 år, precis, i Sverige är i arbete. Bosnier ingår i gruppen av dem som kom över 16 år sedan (1993-94). Tydligen förbryllar det forskarna att dessas förvärvsfrekvens är så hög, 70-80 procent.

Det övergår tydligen Jan Ekbergs och hans kollegors förstånd att människor från olika kulturer har just olika kulturer, med olika attityder till det mesta i livet, inklusive arbete. Bosnierna är européer, med europeisk kultur, så muslimer många av dem må vara. Istället tror man i det officiella Sverige tydligen på kultur som någon sorts falaffelfernissa som kanske utgör en procent av en människas värderingar. När väl ”samhället” blästrat bort denna fernissa, framträder de 99 procent svenskhet som hela mänskligheten enligt denna teori delar. Detta förutom att de nu nya svenskarna fortsätter förse oss med något annorlunda maträtter. Konsekvensen av mycket stora kulturella skillnader är bland anat att av de kring 1,5 miljoner människor vi tagit emot de senaste 25-30 åren har vi fått nära en miljon socialfall.

Vad skulle ha hänt ifall vi inte hade en välfärdsstat? Det tar ca ett år för en människa (ifall de undviker SFI som erbjuds av samma människor som ger oss den svenska PISA-skolan) att lära sig svenska. Ifall man har låg utbildning (2 år för afghaner, 6 år för syrier, till kanske hälften analfabeter för somalier), får man arbeta synnerligen hårt om man ska klara sig i ett land med så höga kostnader som Sverige. Utan välfärdsstat skulle vi som i USA få immigranter som arbetar 80, 90 eller 100 timmar i veckan. Om förvärvsfrekvensen för svenskar är 80 procent borde den vara 85-95 procent för utomeuropéer med låg utbildning. Jag har tämligen ingående diskuterat mekanismerna som gör att välfärdsstatens existens förstör samhället här.

Invandringen kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar kring 250 miljarder kronor per år i början av 2014. Anledningen till att Tullbergs siffror är uppskattningar är att det officiella Sverige slutade räkna kring 2005. Vi medborgare anses av våra makthavare helt enkelt vara för potentiellt rasistiska och främlingsfientliga för att vi ska få ta del av den statistik som samlas in. En del av dessa 250 miljarder var ”undanträngningseffekter”, t ex det faktum att när man häller in 1,5 miljoner människor i Sverige utan att knappt bygga bostäder så rusar priserna i höjden. Kostnaden i år, efter det tillflöde som skett de senaste drygt två åren är kanske 200 till 400 miljarder kronor per år, 5-10 procent av BNP. Den lägre siffran är en skattning av effekten utan undanträngningseffekter.

Som jag diskuterar här mer i detalj borde vi dels ta efter andra länder, som t ex de mänskliga rättigheternas fosterland, Frankrike, och fortsätta låta alla som kommer hit söka asyl. Men samtidigt bör vi avskaffa alla bidrag till mat, uppehälle, fickpengar SFI, sjukvård annan än livräddande och tandvård. Bara genom denna åtgärd skulle flyktingströmmen minska med en faktor om ungefär 50 baserat på situationen i Frankrike och Estland. Sedan, ifall Sverige ska hålla ihop, måste vi avskaffa välfärdsstatens ghettoifierande effekter. Vi bör trappa ner bidragen med 20-25 procentenheter i halvåret för dem som inte är medborgare. Samtidigt är det vår naiva politik som lockat hit människor som till kanske endast en tjugondel är flyktingar i verklig bemärkelse. Så vi bör betala för att de flyttar hem eller annorstädes. Ifall vi ger 250 000 kronor per person och en miljon lämnar Sverige blir det 250 miljarder. Blir det bara en halv miljon blir det 125 miljarder. Utgiften är med andra ord i båda fallen lägre än ett års kostnader idag.

För 200 miljarder, utan undanträngningseffekter, skulle vi kunna höja försvarsutgifterna med 80 miljarder kr, en tredubbling som skulle ta upp dem till tre procent av BNP. Vi skulle också kunna avsätta 20 miljarder kronor till de fattigaste pensionärerna. Och så skulle vi helt kunna avskaffa statsskatten på arbete, inklusive värnskatten, samt också skatten på hushållens sparande. Båda dessa effekter skulle dels kortsiktigt ge en enorm välståndsökning, men också ge ett otroligt incitament till arbete och sparande.

Rating 3.50 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Kriminaliserade och icke-kriminaliserade brott

Jag kanske ska börja med att säga att jag inte ursäktar mordbrand. Att bränna ner en byggnad är ett brott som ger mig mardrömmar; det är sådant man tänker på när man kollar spishällen, öppna spisen, ljusstakar, etc innan man går och lägger sig. Att ens barn skulle kunna tänkas leka med tändstickor oroar också. Men samtidigt anser jag att alla bör förstå att även om handlingen är kriminell så finns det ibland rationella skäl att bränna ner andras hus.

Allmänt är att begå ett brohus_som_brinner_imagelargett inte, trots vad det officiella Sverige påstått sedan circa 1970, ett tecken på sjukdom. Svaret bör därför nästan aldrig vara vård utan straff. Detta även om just mordbrand torde vara brott som ofta förvirrade själar begår.

 

Natten mot idag brann en planerad flyktingförläggning ner i Mariestad. Detta är prelimärt att klassificera som mordbrand. För att förstå, men inte ursäkta, varför kanske tämligen ordinära medborgare tänder eld på sådana boenden måste man diskutera andra, icke kriminaliserade brott. Det hela är inte ett lätt område, för det finns en mängd komplicerade avvägningar. Jag är heller inte jurist, utan gör bara så gott jag kan.

Fram till inte så länge sedan hade vi i Sverige privat äganderätt och lokal demokrati. Har vi inte äganderätt idag också? Njae. Inte så mycket. På bostadsmarknaden kunde man fram till ungefär 1931 köpa mark eller hus och inom tättbebyggt område nästan bygga vad man ville och hur man ville bara man respekterade brandskyddet. Kring 1931 fick ”kommuntekniska experter” makten att bestämma hur man skulle bygga. Resultatet är de fula, dåliga, dyra, och felplacerade hus vi fått sedan dess. Tillsammans med bostadspolitiken så är detta orsaken till en stor del av bostadsbristen.

Fram till 1947 kunde man köpa mark utanför tättbebyggt område och där bygga vad man ville. Detta ytterigare avskaffande av äganderätten förklarar resten av bostadsbristen. Strandskyddslagen har tillkommit men är bara en ytterligare, mindre inskränkning.

Vi hade också lokal demokrati förr. Byarådet samlades och diskuterade hur allmänna spörsmål skulle hanteras. Numera har vi kommuner, oformliga kolosser. Och beträffande det mesta måste kommunen ta order från staten, en ytterligare oformlig koloss.

Äganderätt och demokrati står ibland i konflikt vilket flyktingboenden väl illustrerar. Generellt lider vi alla av syndromet NIMBY, Not in my back yard. Otrevliga eller störande företeelser är vi ofta för, bara de hamnar någon annanstans. Samtidigt så är äganderätten en av grundvalarna för vårt välstånd. Att den inte var inskränkt förr är orsaken till att Sverige blev rikt. Att spår av den fortfarande finns kvar är en orsak till att Sverige ännu inte kollapsat.

Så ifall vi fortfarande hade äganderätt skulle man kunna tänka sig att en företagare köper skogsdungen bredvid ett villaområde och bygger en fabrik eller ett flyktingboende. Här är det upp till lagen, i ett någotsånär väl funtat land, till vilket Sverige inte hör, att avgöra ifall villaägarna har någon rätt att stoppa bygget, ifall de kan anses ha rätt till kompensation, etc. Staten, landstinget och kommunen är absolut inte inblandade i ett system som följer rättsstatens principer, endast domstolar. Vad domslutet blir beror av lagen, sedvana, tidigare domar i liknande fall, etc. Richard Epstein har skrivit två böcker som är läsvärda och behandlar sådana avvägningar, Simple Rules for a Complex World och Principles for a Free Society.

Vad vi har beträffande planerade flyktingboenden är dock något helt annat än en konflikt mellan olika privata intressen. Det är inte fråga om mycket till demokrati heller, då det finns mycket lite kvar av demokratin i Sverige. Se denna längre utredning kring detta. Kortfattat, möjligheten för kommuninnevånarna att avskeda politikerna som styr dem är nästan obefintlig i Sverige; i vårt land kan vi nästan bara, ibland, ersätta dem med de politiker som reda sitter i opposition.

Vi har i detta fall kommunen som tar skattepengar från kommuninnevånarna och bestämmer att med dessa ett flyktingboende skall öppnas i en byggnad någonstans. Man skulle kunna säga att politikerna kastar pil på kommunens karta och att slumpen avgör var boendena inrättas. Jag skulle dock tro att få av kommunalråden bor i den direkta närheten.

Problemet som uppstår handlar inte på något vis om rasism, utan om det faktum att olika kulturer just är olika. Det visar sig i Sverige att när andelen icke-européer i ett område överstiger 3-4 procent så flyttar infödda svenskar ut. Vad som i praktiken sker är att vi tyvärr idag riskerar t ex få början på ett nytt utanförskapsområde. Den som får ett planerat flyktingboende som granne kan på goda grunder anta att bostadspriserna kommer att kollapsa. Varje familj i grannskapet riskerar förlora flera hundratusen kronor. Att på detta sätt lotta ut mångmiljonförluster till de boende i vissa områden, utan att kompensera dem för detta, kan kommunledningar idag ostraffat göra.

Hela detta inlägg är kanske för många ett omständigt sätt att säga vad som borde vara uppenbart, nämligen att, även om de är kriminella, det finns rationella skäl att vilja bränna ner ett planerat flyktingboende.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

25 år sedan marxismen föll och återuppstod som zombier

25 år redan. 1991 skulle man ha kunnat tro att världshistoriens mest mordiska ideologi, marxismen, den mest ökända av de olika kommunismernas grundvalar, äntligen gått hädan. Men den lever vidare och har dessutom ynglat av sig i form av zombie-ideologier.

Expressen den 25 augusti 1991. Bild lånad av Andreas Henriksson som i sin tur fått den av Carl Johan Casserberg.

Expressen den 25 augusti 1991. Bild lånad av Andreas Henriksson som i sin tur fått den av Carl Johan Casserberg.

Skillnaderna mellan marxismen och nazismen är i grund inte så många. Båda är totalitära socialistiska ideologier som i första rummet ser kapitalismen och den klassiska liberalismen som fiender.

Men marxismen påstår sig vara universell medan nazismen var till endast för det tyska folket. Fascism, vad Mussolini uppfann, var likt nazismen socialism i ett land, och hade som nazismen nationalism som en huvudingrediens.

Stalin lyckades med många ideologiska reptrick. Ett var att också han gick över till socialism i ett land, men att han samtidigt behöll den missionerande marxismens credo. Ett annat var att han buntade ihop alla motståndare och kallade dem fascister. Socialdemokraterna blev t ex ”socialfascister”. Men är inte kommunismen och fascismen varandras främsta motståndare? Det kan verka så, men det gör det inte till en sanning.

Kampen är alltid hårdast mellan arter som försöker konkurrera i samma ekologiska nisch. Nazister, marxister, fascister riktar sig till samma kategorier människor ungefär, arbetare, lågavlönade tjänstemän, studenter, misslyckade småintellektuella, och framgångsrika intellektuella som hittat ”Sanningen” och som söker frälsa världen. Bland dessa grupper lockar vidare dessa totalitära ideologier främst sådana som är våldsbenägna eller som ”förstår” behovet av våld ibland/ofta/då och då, som en del av ”folkets” kamp. Vi ska inte heller dölja att en mörk sida av människans natur är att det ofta känns meningsfullt att fysiskt eller verbalt angripa dem som inte håller med. Vi ser det idag i Sverige främst med det ”fina” våldet på vänsterkanten, och vänsterns förföljande och censur av avvikande åsikter. Ett illustrativt exempel i sin gränslösa absurditet är Bokmässan 2016, vars tema är yttrandefriheten, och som censurerar en tidskrift.

Jämfört med sina ideologiska trätobröder har marxismen en mycket mer komplex, rent ut sagt ogenomtränglig intellektuell överbyggnad. Det gör att synnerligen intelligenta människor kan ägna sina liv och akademiska karriärer åt att försöka tolka de heliga skrifterna, samtidigt som de känner sig rättfärdiga i deras vrede då de ”kämpar för folket”.

Marxismen påstår dessutom att den verkliga sanningen är dold för dem som inte är proletärer (men även proletärer kan missta sig om de korrumperats av kapitalisterna eller av socialdemokraterna), eller som inte är synnerligen insiktsfulla intellektuella. Direkt ur marxismen får vi därför t ex dolda maktstrukturer, med mera, som de som påstås vara priviligerade inte kan se, och som inte kan förklaras för dem, eftersom de enligt marxismen är oförmögna att ens lägga märke till dem.

Den öppna marxismen är nästan död idag, men trots att den orsakat över 100 miljoner människors död behandlas inte medlemmar som Jan Myrdal, Sven Wollter, barnläkaren Björn Ascher som pestsmittade. Och Bokmässan i Göteborg har sedan många år en Lenin-hörna.

Främst manifisterar sig dock idag marxismen i zombie-rörelser som Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Black Lives Matter, Ship to Gaza, etc, där man till ”klassanalysen” lägger kompletterande begrepp i den totalitära verktygslådan som ”könsmaktsordning”, ”rasifiering”, ”mikroaggressioner”, etc.

Det är viktigt att inse här att vi som påstår att de dolda fenomenen antingen inte finns, eller att de måste synliggöras så att man empiriskt och analytiskt kan studera dem, per definition, i marxismens efterföljd, tillhör den priviligierade fienden, eller har förblindats av denna fiende. Marxismen och dess zombie-avkommor är religiösa system med mycket starka inbyggda försvarsmekanismer för att avfärda kritik och med läran icke överensstämmande observationer.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Folkets vanmakt och några av de enkla, svåra, snabba, enda lösningar som krävs

Chris Forsne har på ledarsidorna.se skrivit en skarp analys över en av sakernas bedrövliga tillstånd: Det ligger en vanmakt över Sverige. Folk i gemen känner att de i princip på intet vis kan påverka politiken. Istället lever politiken idag i mycket sitt eget liv, frikopplad från väljarnas inflytande.

IMG_0491

Utsikt från under tallen där jag just funderat ut detta inlägg.

Jag vill här hävda ett antal saker. För det första att vi enkelt kan åtgärda detta. Vad som krävs är några dussintal eller hundratal riksdagsbeslut på ett år eller så, utom i vissa fall där lika enkla grundlagsändringar krävs. Ja men, säger kanske vän av ordning, vi kanske behöver tänka efter längre än så? Nej, det kan vi göra senare. Som ett första steg gäller det att vi tar oss från en situation som är till nära 100 procent felaktig till en som är åtminstone kring 50 procent rätt. Och hur mycket vi än analyserar så måste vi gaffla oss fram här i livet genom trial and error, något som gäller på alla områden.

För det andra är besluten svåra. Inte svåra i sig, men det elände vi befinner oss i är resultatet av ett brett konsensus, både hos politiker och hos väljare. Så de beslut vi bör ta är svåra, mycket svåra att skapa opinion för. Om jag kan sprida lite insikt här så är jag glad. Det kanske låter lite stöddigt att säga ”sprida insikt”, men i grund är det mesta av detta ett kunskapsproblem där jag säger att man inte kan veta, om man inte är en gud. Och det är människor inte. Det mesta av min eventuella stöddighet kommer från min övertygelse om vår okunskap. Den kommer också från övertygelsen att människor har en natur som inte alltid är vad den borde vara. Här finns det förstås på motståndarsidan sedan århundraden de som faktiskt tror att människan kan bli perfekt, men det lämnar jag åt Thomas Sowell att reda ut i A Conflict of Visions.

Lösningarna är snabba, i regel därför att när 10 miljoner svenskar får agera själva och tänka själva går det mycket snabbare, tiotusentals gånger snabbare, än när 349 politiker, regering, remissinstanser, etc, etc, kompromissar sig fram.

Lösningarna är också åtminstone i det stora hela de enda, även om en mycket liten del av offentlig inblandning (se nedan) inte gör så stor skada. Men ändock skada.

Politiker måste kunna avskedas på grått papper

Jag har skrivit ett längre inlägg om detta, Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde. Vi styrs idag nästan helt av politiker som gick med i ungdomsförbunden i nedre tonåren, som arbetat politiskt sedan dess, men som aldrig arbetat. Om vi ska få ordning på detta måste vi väljare kunna avskeda våra politiker synnerligen brutalt och synnerligen direkt.

Min slutkläm är att något i stil med följande är vad jag tror krävs:

  • Avskaffa alla offentliga bidrag till politiker. Ärligast vore att avskaffa alla löner för de folkvalda också, men så långt vågar man nog inte drömma.
  • Släpp de privata bidragen till partier helt fria. Som exemplen visar så kan pengar endast ge en kandidat en chans, men synnerligen sällan få en dålig kandidat vald.
  • Inför personval i enmansvalkretsar, antingen enligt fransk modell i två omgångar, eller enligt brittisk/amerikansk modell i en omgång.
  • Och, lite utanför detta, minska ner antalet riksdagsmän till högst 149 sammantaget för en eller två kamrar. Jag tror också denna minskning är viktig. Som människor kan vi just inte hålla koll på mer än 150 personer (Dunbars nummer). Riksdagsledamöterna i gemen måste upphöra vara en grå, anonym massa.

Avskaffa politikens inflytande fullständigt på en mängd områden

Bortsett från själva det politiska styrelseskicket finns det en mängd områden i samhället där vi känner oss frustrerade eftersom politiker bestämmer på ett vis som vi inte tycker om. Och vi skulle känna oss oerhört mycket mer frustrerade ifall vi visste vilket elände politikerna faktiskt ställer till med. Om vi vill minska vår frustration måste vi undandra en mängd områden från politikernas inflytande. Mycket lite ska kan få vara politik ifall Sverige och svenskarna ska må bra.

Gången är ungefär denna när staten blandar sig i en del av samhället:

  1. Ömmande behov uppstår och löses på marknaden.
  2. Staten ser att den kan hjälpa till. Partierna kampanjar i stort sett alla för att ”vi”, ”tillsammans” ska ordna ”vår skola”, ”vår sjukvård”, ”våra pensioner”, ”våra daghem”, ”lika för alla”.
  3. Staten tar över och det hela fortsätter ungefär som förut, baserat på den erfarenhet som uppkommit på marknaden genom trial and error, men lite eller mycket dyrare, och mycket mindre anpassat till individuella behov, eftersom ”alla har rätt till samma sjukvård/skola/daghem/pension”.
  4. Av nödvändighet uppstår en byråkrati. Den gäller under oligarkins järnlag och lever sitt eget liv.
  5. Ett antal år förflyter under vilka allt fortsätter som förut, men under vilka man glömmer bort hur saker och ting gick till på den fria marknaden. Och vad det var känns inte så viktigt. Man visste ju inte alltid på marknaden varför man gjorde vissa saker på ett visst sätt. Vanorna hade nämligen uppstått genom trial and error, utan att någon behövt analysera hur eller varför något fungerade.
  6. Under oligarkins byråkratiska ledning bestämmer sig politikerna för att reformera/modernisera skolan, sjukvården, äldrevården, pensionerna. Eftersom man nu, under ledning av ”experter” i en byråkrati reformerar måste man av naturnödvändighet göra något annat än vad som genom trial and error visade sig fungera på marknaden. Reformerna leder därför obönhörligt till försämringar.
  7. Väljarna blir upprörda över den dåliga vården, skolan, äldrevården, de låga pensionerna. Experter sätts därför att åter reformera. Det blir ännu sämre.

David Friedman, Milton Friedmans son, formulerade Friedmans första lag, att allt som utförs av det offentliga blir som första approximation ungefär dubbelt så dyrt som när det utförs konkurrensutsatt på marknaden. Från ovanstående påstår jag att det finns en tidsaspekt också. När det offentliga tar över blir saker och ting lite dyrare. Men sedan, under tidens gång, förfaller denna sektor av samhället än mer.

Skolan idag, som jag diskuterar i min bok, kostar kring tre gånger så mycket som den borde böra och meddelar nu mindre än hälften av den undervisning per år den gav 1864 eller 1968.

Sjukvården i Sverige kostar kring tre gånger så mycket som den skulle göra ifall staten och landstingen inte visste vad sjukvård var för någonting och lämnade den ifred. Den är också klart sämre.

Pensionerna är hälften eller en tredjedel så höga som de skulle vara om staten inte ägnade pensioner en tanke.

Bland det mest absurda i en naturvetares ögon är att vi har något som heter ”familjepolitik”. Efter 200 miljoner år som däggdjur, och efter 1,8-1,9 miljoner år som jägar och samlare anses plötsligt inte föräldrar kunna ta hand om sina egna barn.

Så ifall vi ska minska frustrationen och förbättra Sverige måste vi (inte bör, måste) lägga ner skola, sjukvård, pensioner, barnomsorg, äldrevård som offentliga angelägenheter. Vi har också andra områden som bostäder där vi har bostadspolitik, något som leder inte bara till brist på bostäder, utan också till fula, små och dåliga bostäder. Vi har arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt och därför får vi arbetslöshet. Milton Friedman sammanfattade detta med att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand efter fem år.

Saharas sand, bostäder, sjukvård och allt staten gör är koordinationsproblem som ofta är alldeles för svåra för staten att sköta. Jag finner det fascinerande att erfarenheten visar att ifall det inte fanns bostadspolitik skulle man kunna spränga halva Stockholm. Mindre än två månader senare skulle det ändå inte finnas bostadsbrist. Sådan är den inneboende kraften i ett komplext adaptivt system som ett oreglerat mänskligt samhälle.

Åter till ett folkrörelse-Sverige

Det som gör mig något lite optimistisk i allt detta är att jag inte gett upp hoppet om socialdemokratin. Vad socialdemokraterna i mycket står för är den gemenskap folkrörelserna gav. Tyvärr finns det idag inga folkrörelser kvar längre i Sverige om man menar rörelser där medlemmarna frivilligt går samman. Alla föreningar i Sverige får nämligen statsstöd. Partierna i synnerhet är inte folkrörelser; de beror endast till två procent av medlemsavgifter.

Socialdemokraterna trodde att man kunde låta staten ta över folkrörelsernas roll och överföra gemenskapshetskänslan till den. Det fungerade inte och man kan inte få det att fungera heller. Ifall socialdemokraterna verkligen insåg detta borde de istället propagera för ett laissez-faire-Sverige med 5-8 procent skattetryck. Som ett brev på posten skulle det åter finnas tiotusentals stora och små frivilliga föreningar i Sverige som ordnar sjukvård, skolor, äldreomsorg, pensioner, sjukförsäkringar.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vårt ohederliga valförfarande, vår ofärdsstat och den pågående samhällskollapsen

I gårdagens Sydsvenska Dagbladet läser man att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden. Artikeln illustrerar väl, om än indirekt, mycket som är snett i Sverige, bland annat oetiska, men medvetet införda rösträttsregler vars effekter man idag på allvar märker (eller borde märka) i hur de förstör Sverige. Men dessa regler har tyvärr undergrävt samhället under lång tid, och dagens tafatta och förvirrade reaktioner på problemen i Malmö är ett resultat av detta och mycket annat.

malmo_stadshusI det gamla Aten och i det gamla Sverige var man väl medvetna om att ett av de största hoten mot frihet, och i slutändan också mot demokratin (man får dock inte blanda ihop de två begreppen frihet och demokrati), är att människor röstar i egen sak och att majoriteter genom just majoritetsbeslut förtrycker minoriteter. Välorganiserade minoriteter riskerar också lyckas förtrycka mindre väl organiserade majoriteter.

I Malmös fall handlar det idag bland annat om dessa saker. Dels att en, till stor del icke skattebetalande minoritet är så väl organiserad att dess medlemmar kan tvinga till sig pengar av dem som arbetar. Dels att, på grund av tre fjärdedelars sekel av medveten förvirring, en majoritet av väljarna inte ser några problem med vad om pågår.

Om Sverige hade ett valförfarande som var baserat på ärlighet, som undvek jäv, skulle vi idag bl a ha:

  • Ett skattestreck (som vi hade fram till 1921).

Man måste då ha betalt sina skatter till stat och kommun de senaste t ex tre åren för att få rösta. Med källskatt, sociala avgifter, punktsskatter, och moms är dock att uppfylla ett skattestreck idag något ingen kan undkomma i absolut bemärkelse, även om den som inte arbetar varken betalar kommunal- eller statsskatt..

  • Ett bidragsstreck (som vi hade i annan form fram till 1945).

För att få rösta får man med ett bidragsstreck under de senaste t ex tre åren inte ha tagit emot några bidrag, vare sig barnbidrag, bostadsbidrag eller socialbidrag.

Att kalla ett bidragsstreck för ett fattigvårdsstreck vore idag semantiskt felaktigt då det i absolut bemärkelse inte finns några fattiga i Sverige. Idag definieras den som är fattig inom EU som någon som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det är med andra ord ett relativt begrepp som skulle innebära att det inte finns några fattiga i ett land där alla svälter.

Då historieundervisningen i Sverige i princip avskaffats är det få som verkar inse vilket hån denna definition är mot våra förfäder. Min farmor föddes 1888 i Mjödvattnet utanför Burträsk. Åtta-nio barn och två vuxna delade på omkring 40 m2. När min mamma växte upp på 30- och 40-talen i Östra Ormsjö utanför Dorotea sov man i köket på vintern. Det första man gjorde på morgonen var att knacka hål i isen i vattenhinken och tända i spisen för att koka kaffe. Men varken min farmors eller min mammas familjer fick någon fattigvård och skulle ha stött ifrån sig tanken med fasa. 

De flesta av strecken i rösträtten försvann på 20- och 30-talen i Sverige, men kravet att inte vara omhändertagen av fattigvården fanns kvar ända till 1945. Dess borttagande måste ha varit en förutsättning för att man skulle kunna införa bidrag till alla. Ingen i Sverige undgår idag att under sina liv få bidrag i någon form. Ett resultat av att alla får bidrag, ”subventionerade” daghem, ”fri” skola, ”fritt” gymnasium, ”gratis” universitetsutildning, ”gratis” sjukvård, kommunal äldrevård är att en stor andel av svenska folket tror att de skulle få det sämre ifall bidragen avskaffades eller ifall de skulle tvingas betala själva för vad som idag är offentliga tjänster. Jag har skrivit en del om varför detta är gravt felaktigt här, här och här.

Knappt någon omfördelning skedde i Sverige fram till åtminstone 1995 mellan ”rika” och ”fattiga”. Det bör dock numera tyvärr vara ganska annorlunda; vi har de senaste omkring tre decennierna importerat kanske upp till en miljon socialbidragstagare (om man räknar in alla familjemedlemmar) från tredje världen. Många av dessa bor just i Malmö och gör att det just är Malmö, Husby, Rinkeby, etc som kollapsar först i Sverige. Malmö kommun får idag kring en tredjedel av sin budget via ”Robin Hood”, ett system som i praktiken betyder att ta från dem som arbetar och ge till dem som inte gör det.

Skatten i Malmö kommer med säkerhet att höjas, men inte med 6,41 kronor, utan med 3-4 kronor då staten, ”vi”, kommer att falla till föga och ”hjälpa till”. Många av dem som idag fortfarande bor i Malmö kommer dock att flytta ut. Dels då kommunalskatten i snitt i Sverige snart kommer att höjas med det enorma, men dock lägre beloppet 2-3 kronor, dels då Malmö i stort kommer att mer och mer likna Rosengård och i slutändan ett utbombat ghetto. Malmö befinner sig idag i en dödsspiral. När skatten höjs flyttar en del av de som kan ut till en grannkommun eller till en annan del av Sverige. Eller så flyttar de utomlands. När andelen icke-européer når en ”tipping point” om låga 3-4 procent flyttar infödda svenskar bort. När skolorna får en stor andel elever av annan kultur och med ofta dålig svenska flyttar infödda svenskar bort. Resultatet av välmenande politik, politik där man sökt ”hjälpa” dem som har det ”svårt” står att beskåda i Detroit, en stad som demokraterna i USA i princip hjälpt ihjäl:

I Detroit är 47 procent av befolkningen, 200 000 personer, funktionella analfabeter. Hälften av dem har en ”high school degree”. I Sverige som helhet börjar vi dock närma oss samma situation. En begynnande historiestuderade på universitet kan idag knappt svenska. Kunskaperna i svenska hos den som gått 12 år på en teoretisk linje på gymnasiet är idag klart sämre än de var hos arbetarklassen år 1885, en arbetarklass som hade mellan noll och sex års formell skolgång. Detta är något jag diskuterar i detalj i min bok om skolan.

Skattebasen i Malmö kommer alltså att urholkas ytterligare, vilket som nämnts troligen kommer att få till följd att ”vi” kommer att ge ännu mer pengar till Malmö. Det bor ju trots allt ”fattiga” där, och dessutom fattiga som är trogna väljargrupper för vissa partier. Samma sak som i Malmö kommer att hända i de flesta av våra utanförskapsområden. Antalet utanförskapsområden uppgick till 186 år 2012:

Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var att 60 procent eller färre av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller att färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet.

År 1990 var utanförskapsområdena bara tre, år 2002 128, år 2006 156. År 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden. Jag har plottat utvecklingen i grafen nedan.

UtanforskapsomradenFrån grafen ser vi att ökningen av antalet områden verkar plana ut och kanske stanna vid ungefär 225. Alltså kring 225 områden som i mycket lever på de skatter som människor utanför dessa områden betalar. Ju fler utomeuropeiska invandrare vi tar emot, desto större kommer utanförskapsområdenda sedan bli. Baserat på vad vi vet från andra kulturer och länder är min tolkning att vi just passerat större delen av ”kärnbildningsfasen” för våra utanförskapsområden. Vi är nu inne i en fas av accellererande ghettoifiering.

Dagens utveckling kommer med nuvarande politik fortsätta tills hela Sverige blir så pass fattigt, ghettoifierat, drabbat av krimininalitet, sakna mycket av poliskår, räddningstjänst, brandmän, sjukvård, och vara i nära total avsaknad av goda skolor att våra politiker, kanske, behagar göra något.

Men i ett sådant havererat Sverige kommer det att finnas en hård, starkt motiverad kärna, kanske en fjärdedel eller en tredjedel av väljarna (för inte bara utomeuropéer lever ju på bidrag, och, tvärtom, är inte alla utomeuropéer netto bidragstagare), som är beroende av bidrag och som kommer att göra allt de kan för att se till att utvecklingen fortsätter ner till Venezuelas och Zimbabwes nivå.

Som jag skrivit här så är välfärdsstaten en sax som klipper banden mellan människor, om sådana band existerar. Finns inte sådana band, som när kulturellt annorlunda grupper flyttar in i Sverige, så förhindrar välfärdsstaten att några band skapas. Invandringen kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar (märk väl uppskattningar, för det officiella Sverige slutade räkna kring 2005) år 2014 kring 250 miljarder kronor per år. Idag torde med samma beräkningar siffran vara uppe i 3-400 miljarder kronor per år, kring 8-10 procent av BNP, kring 7-9 gånger vad försvaret kostar. Ifall den verkliga siffran bara är hälften så stor så är den ändå 150-200 miljarder kronor, årligen.

Vill vi lösa våra problem, ifall vi vill att Sverige ska hänga ihop, så finns det bara en lösning, den att sluta betala. Till att börja med bör man trappa ner bidragen radikalt, förslagsvis med 20-25 procentenheter i halvåret för dem som inte är svenska medborgare. Många av dem som idag beror av bidrag kommer då med största sannolikhet överraska oss, ta arbeten, starta företag, och visa att de delar en gammal svensk kulturell värdering, den att göra rätt för sig.

(Tillägg) Vi måste också trappa ner alla bidragsnormer för dem som är svenska medborgare. Här måste man gå varligare fram av naturliga skäl, men även för dessa grupper är bidrag en syra som fräter på samhällskroppen.

Men vare sig de har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare av utländsk härkomst, kommer många att få det otroligt svårt i ett bidragslöst Sverige, där svenska kostnader för mat och bostad gäller och där det svenska språket i regel krävs. Om man likt syrier i snitt har mellanstadium som utbildning, eller som afghaner lågstadium, eller som somalier till stor del är analfabeter på sitt eget språk har man antagligen en produktivitet som gör att man bara kan begära mellan noll och hundra kronor i timmen på en fri arbetsmarknad. Det finns dessutom faktiskt många presumptiva arbetsstagare som har ett negativt värde på en arbetsmarknad som den svenska. Ibland måste någon med högre lön sättas att överse deras arbete eller utbilda dem, något som kan vara alldeles för kostsamt.

Då det är vi i Sverige som lockat till oss människor från tredje världen med vår mani, vårt offentliga veritabla tvångsbeteende att ge bort våra skattebetalares och pensionärers pengar är det inte mer än rätt att vi betalar en stor summa till dem som reser hem, eller som provar lyckan någon annanstans, utom Europa. Skulle vi betala 250 000 kronor per person och en halv miljon lämnar landet så är det ändå ”bara” en engångssumma om 125 miljarder kronor.

(Tillägg) De nyanlända som redan erhållit svenskt medborgarskap men som önskar lämna landet måste då tvingas uppge sina svenska medborgarskap. Sverige har här varit synnerligen slappt i kraven på integration, språkfärdighet och arbete. Hade vi betraktat det svenska medborgarskapet med den vördnad det förtjänar skulle det inte finnas någon i gruppen utrikes födda som inte arbetar nio år av tio.

En del skulle då säga att detta verkar vara en god födkrok, att ta sig till Sverige, söka asyl och sedan få pengar för att åka hem. Givetvis måste hem- bortresebidrag kombineras med att vi slutar betala så mycket eller alls för de asylsökande som kommer till Sverige. Det är lika lätt att söka asyl i Frankrike och Estland som i Sverige, men genom att man där ger långt lägre bidrag får de mellan en hundradel och en femtiondedel så många asylsökande per kapita.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Liberal pensionering av pensionering

Hur skulle ett liberalt pensionssystem se ut? Om man använder ”liberal” i oförvanskad form och menar den empiriska syn, de modeller av verkligheten, och de etiska övertygelser som t ex David Hume, Adam Smith, Edmund Burke, Gripenstedt, Hayek, Bastiat och Tocqueville hade, så saknar frågan i stort sett mening. Det kan inte finnas ett liberalt pensions-system, även om pensionering också skulle förekomma i ett liberalt system.

Så vad skulle hända ifall staten inte hade något att göra med pensioner, om den inte ens visste något om sådant? Om ”pensionering” och ”pensionsålder” endast eventuellt fanns med i en del anställningskontrakt? Frågorna måste benas ut i flera steg.

Ifall pensionering vore en privatsak och folk betedde sig som idag

Jag har inte svenska siffror, men om man utgår från dagens situation i USA för ”Social Security”, den amerikanska folkpensionen, och gissar att svenska staten är ungefär lika dålig på att förvalta pengar, får man följande. Social Security infördes 1935 och gjordes då till ett obligatorium eftersom man med rätta antog att avkastningen skulle bli så låg att de flesta inte skulle ansluta sig frivilligt (se Powell, FDR’s Folly, kapitel 13). Om man tittar på den avkastning Social Security ger, och den avkastning en portfölj med 40 procent obligationer och 60 procent aktier långsiktigt visat sig ge, får man att avkastningen skulle ha varit 2-3 gånger högre ifall människor fått spara själva (se här Browning, Stealing from Each Other, sid 110-114).

Utan statlig inblandning skulle alltså amerikanernas, och troligen också svenskarnas folkpension vara 2-3 gånger högre än idag. Eller så skulle pensionssparandet kunna vara hälften eller en tredjedel av vad det är idag för att man ska få samma pension.

Innan staten blandade sig i pensioner i Sverige ordnade nästan alla människor detta på egen hand eller genom släkten. Som jag diskuterat på annan plats skulle det också i ett lågskatte-Sverige idag troligen skvalpa omkring 80-200 miljarder kronor per år av privata donationer som bland annat skulle gå till att bereda den lilla minoritet som inte lyckas ordna sin pensionering på egen hand en värdig ålderdom.

Ifall folk tänker efter i ett liberalt samhälle

Denna beräkning i Brownings utmärkta bok är dock alldeles för snäll och statisk. Den bygger på att människor beter sig ungefär som idag, fast frivilligt. Men i själva verket skulle man i ett liberalt system bete sig radikalt annorlunda. Till att börja med är inlåningsräntan, räntan på sparande, alltid lägre än utlåningsräntan, räntan man betalar när man lånar. Denna skillnad beror på två saker. Dels måste banken också leva och det gör den på skillnaden mellan räntan för inlåning och utlåning. Dels måste banken också ta hänsyn till risker. Ju större risk någon representerar desto högre ränta måste de betala.

Denna riskbedömning beror på hur man uppfattas som person och på vad man ska låna till. Lånar man till ett hus, som är en säkerhet i sig, blir risken låg. Lånar man till en bil blir den högre. Och lånar man till ren konsumtion blir den allra högst. Riskpremien beror också på vilken kredithistoria man har. Ifall man först har sparat under ett antal år så får man låna till mycket lägre ränta än ifall man aldrig lagt undan pengar.

När man tänker på framtiden och i synnerhet på sin ålderdom så kan man spara på många sätt och man bör givetvis sprida riskerna. Men vad man aldrig någonsin gör, ifall man inte är otroligt riskbenägen, är att låna för att kunna spara. Man bör t ex inte låna pengar för att köpa aktier. På samma sätt vore det vansinningt att frivilligt pensionsspara, samtidigt som man lånar pengar till en bil, ett hus eller en lägenhet. Så i ett samhälle där staten inte beskattar eller reglerar lån och sparande så skulle man först köpa ett hus och en bil, sedan helt betala av dessa och sedan börja pensionsspara.

Allra först skulle man börja med att spara, för att inte behöva låna så mycket, för att visa att man är en skötsam person som banken kan lita på, och för att inte behöva låna till en så stor del av totalsumman, något som i sig sänker riskpremien. Sedan köper man sin lägenhet, betalar av den, och börjar sedan spara på annat sätt, t ex i obligationer och aktier. Man betalar också ibland för en försäkring medan man är ung som täcker bostadslånet ifall man blir sjuk eller förolyckas.

När man pensionerar sig kan man också belåna huset, eller sälja det som en del gamla gör i Frankrike, i en vente en viager, ”livränteförsäljning”, mot att man får bo kvar, och också får en summa pengar varje månad så länge man lever. Eller så säljer man det stora hus eller den stora lägenhet man köpte när man hade barn boende hos sig och flyttar till något som är mindre. Mellanskillnaden kan man använda för sin eventuella pensionering.

Staten förstör idag information och förvrider våra beteenden på en mängd olika sätt som dels hindrar oss från att ta beslut baserade på information som är korrekt, och dels förhindrar att vi själva bestämmer efter bästa förmåga över hur vi vill trygga vår ålderdom. I ett liberalt samhälle lägger sig däremot staten inte i pensionsfrågan. Därför beskattas inte sparande via skatt på räntor, förmögenhetsskatt, skatt på avkastningen från aktier, eller genom sk ”Tobinskatt” på transaktioner. Skatt tas inte heller ut på vissa sparformer, som t ex att spara i en fastighet där en fastighetsskatt urgröper medborgarnas kapital. Och staten ska givetvis inte bedra oss åt andra håll heller och låta oss dra av för ränteutgifter.

På grund av dagens lagar och förordningar pensionssparar vi hela våra yrkesverksamma liv, samtidigt som vi är låntagare under kanske ännu fler år. Om man gissar att skillnaden mellan inlåningsränta och utlåningsränta är två procent i snitt så får vi att pensionen skulle vara 3-4 gånger högre idag i USA, eller att det man måste spara skulle vara högst en tredjedel för att man ska få en lika hög pension som idag. Samma förhållanden torde ungefärligt gälla i Sverige.

Hur folk skulle pensionera sig i ett liberalt samhälle

I ett liberalt samhälle där staten inte skriver medborgarna på näsan kan man förstås inte riktigt veta hur folk skulle bete sig. Det är också över 75 år sedan skattetrycket var nere i 12-13 procent (under Per Albin Hansson), och 116 år sedan år 1900 då det låg på kring 7 procent av BNP. Skattetryckets utveckling kan betraktas hos Ekonomifakta.se.

Historien ger oss bara vaga fingervisningar om vad som skulle hända. Våra arbeten och vanor är väldigt annorlunda idag, och vi är 8-10 gånger rikare. Vi arbetar hälften så många timmar per år jämfört med år 1900. Vi behöver nämligen inte arbeta lika mycket för att undvika leva i misär eller rent av svälta ihjäl. Vi behöver inte heller arbeta lika nära livets slut som man gjorde då. Å andra sidan tycker många av oss faktiskt om att arbeta, och då arbete är fysiskt ojämförbart mycket lättare idag, så är det också möjligt att arbeta längre, ibland kanske med andra saker än i yngre år. Mot en möjlig tendens att arbeta längre ifall staten inte blandar sig i står det faktum att pensionering har blivit en ritual för många och att sådana ritualer är seglivade.

En del människor skulle säkert pensionera sig ungefär som idag, för att de vill det, för att de är trötta på att arbeta, för att de inte orkar arbeta. I Sverige, där millimeterrättvisan ska gälla, blir säkert en del upprörda över att ”vissa” arbetar längre när ”andra” inte orkar med det. På grund av tur eller otur, på grund av olika livsval och på grund av våra olika genetiska arv blir det så. Livet i sig är inte rättvist på en mängd olika vis. Men vill vi leva i ett välmående land, och vill vi i synnerhet att de som inte orkar arbeta, kanske för att de drabbas av en sjukdom, ska få ett så drägligt liv som möjligt, så måste vi tillåta att andra arbetar som de vill. Många skulle säkert arbeta hela livet. Andra skulle gå ner på halvtid på äldre dar. Återigen skulle ritualen ”att pensionera sig” säkert finnas kvar som en viktigt milstolpe för många. Men den skulle inte gälla för alla, och en specifik ”pensionsålder” skulle heller inte finnas.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar