Något om vad familjepolitiken kostar och förstör

Några tankar kring ett område jag länge tänkt utforska. Kostnaderna och övriga effekter av svensk familjepolitik är väl gömda, och troligen eftersom vi människor är djupt fästa vid traditioner är det idag få, verkar det, som är medvetna om dem. Få är nog också medvetna om att vår familjepolitik i det stora hela inte har instiftats för att hjälpa till med barnpassning, utan för att likt små omskolningsläger se till att det är staten, och inte föräldrarna, som fostrar barn. Syftet är också att försöka se till att män och kvinnor blir ”jämställda” och i det stora hela beter sig identiskt.

Vår familjepolitik är i egentlig mening en ”antifamiljepolitik”, där en av huvudfienderna är kärnfamiljen. Men bortsett från dessa syften, vad kostar den egentligen?

Nedan kommer ett försök att summera direkta och indirekta kostnader, inklusive hur familjepolitiken förstör karriärer och saboterar företagande. Jag lägger också till lite grand om skolan. Då det inte är helt lätt att hitta uppgifter kring detta, då dessa ibland verkar medvetet icke googlebara, så har jag gjort så gott jag kunnat. Finner någon fel i beräkningarna så mottages alla rättelser tacksamt. Andra har säkert mycket bättre koll på en hel del av detta, men då få idag verkar vilja ta ett steg tillbaka och betrakta helheten, och dessutom sällan från ett riktigt (klassiskt) liberalt perspektiv, tror jag att jag bidrar med något litet.

Föräldrapenning, barnbidrag, annat

Statistik om offentliga utgifter på dessa områden verkar vara gjorda för att mörka och förvirra. Men enligt denna länk uppgick Försäkringskassans utgifter för Föräldraförsökringen, inklusive VAB, till 36,72 miljarder kronor år 2014. Barnbidraget kostade 24,72 miljarder, Underhållsstöd 3,28 miljarder, och ”Övrigt barnfamiljer” 7,80 miljarder kronor. Totalt 72,42 miljarder kronor. Sveriges BNP var 3937 miljarder kronor 2014. Totalt uppgick dessa utgifter alltså till 1,84 procent av BNP, och, med ungefär 10 miljoner medborgare, årligen till 7 242 kronor per man, kvinna och barn.

Daghem och skola

Hos SCB hittar man kommunernas utgifter för vad som kallas för pedagogisk verksamhet.

Kommuners kostnader inom pedagogisk verksamhet år 2014-2015.

Kostnaden för daghem måste sedan först slås ut på antalet barn, som var ca 490 000 år 2015.

Barngruppers storlek och personaltäthet.

68,131 miljarder kronor för 490 000 barn ger en medelkostnad om 139 000 kronor per barn, per år. Dessutom betalar föräldrarna en daghemsavgift där maxtaxan är 1362 kronor per månad för första barnet, 908 kr för det andra, 454 för det tredje, och sedan gratis. Om vi för enkelhets skull sätter avgiften i medel till barnbidragets storlek om 1050 kr per månad, får vi en ytterligare kostnad om 12 600 kronor om året per barn, och totalt 151 600 kronor per barn, per år. Denna sajt ger siffran 160 000 kronor per år, men vi tar i det följande den här nyss uträknade.

Som Tanzi och Schuknecht visade i sin bok Public Spending in the 20th Century, så skedde det, trots vad som uttrumpetas, i princip ingen omfördelning mellan fattiga och rika i Sverige kring 1990. Jag skrev lite mer om det här. Detta har till viss del ändrats nu när vi tagit emot så många asylsökande där sedan många lever på bidrag. Men låt oss hålla oss till vad som gällt tills helt nyss.

Om vi antar 2 barn i snitt per familj blir totalkostnaden för daghem under fem års tid totalt 2 x 5 x 151 600 kr = 1 516 000 kronor. Om vi vidare antar att medelskattebetalaren är yrkesverksam i 40 år, och sedan är pensionär i 15 år, så blir kostnaden i höjd skatt, eller sänkt pension 23 300 kronor om året per föräldrapar. Ungefär 1000 kronor i månaden per person, 2000 kronor i månaden per par, under hela det vuxna livet.

Som vi ser ovan i tabellen var den totala kostnaden för ”pedagogisk verksamhet” 246 miljarder kronor. Sveriges BNP var 4181 miljarder kronor år 2015. Utgifterna för pedagogisk verksamhet var alltså 5,9 procent av BNP. Om vi räknar med 10 miljoner invånare, så uppgick de till 24 600 kronor per person, per år. Uttryckt på annat sätt, ifall kommunal och statlig näringsverksamhet vore förbjuden på detta område skulle skattesystemet kunna vara utformat så att en familj med två barn hade kring 100 000 kronor mer i handen varje år.

Hur det skulle se ut utan familjepolitik och lite bakgrund

För att förstå en del av de övriga kostnader som familjepolitiken ger måste man ta i beaktande ett antal saker.

För det första skulle, enligt Christina Hoff Summers, europeiska kvinnor, ifall de finge välja, till 20 procent arbeta heltid, till 60 procent deltid, och till 20 procent vara hemma heltid när barnen är små. Detta var ungefär vad som gällde i Sverige fram till 1970. Syftet med att då införa daghem och särbeskattning var i huvudsak att tvinga kvinnor att arbeta heltid. Att låta de, som i andra sammanhang kallas för starka kvinnor, göra vad de vill, kallas i Sverige för en ”kvinnofälla”.

För det andra så krävs det mycket hårt arbete för att man ska bli en verklig expert inom ett område, och därmed bland annat verkligt kreativ. Ska man nå den absoluta toppen krävs det ungefär 60 timmars arbete i veckan under tio års tid. Inom forskning gäller generellt 80 timmar i veckan i ett antal år för att bli världsledande. Även om man har lägre ambitioner än så så krävs det en betydande mängd hårt arbete. Ju mindre ”lagomt” och ”normalt” man beter sig, desto större sannolikhet har man att förverkliga höga ambitioner.

Tack vare daghem har vi för småbarnsföräldrar en evig cykel av lämna-hämta-lämna-hämta-lämna-hämta-vab-vab-lämna-hämta-städdag-bulldag-vab-lämna-hämta.

Alternativet vore enligt ovan en kombination av att kring 20 procent av kvinnor tar hand om sina egna barn under heltid, kring 60 procent arbetar deltid, kombinerat med andra lösningar som dagmamma (ofta hos dem som också tar hand om sina egna barn) eller barnflicka, och kring 2o procent arbetar heltid och har t ex dagmamma eller barnflicka. Särskilt för högavlönade (t ex förr lärare, ingenjörer) var barnflicka ett vanligt alternativ, i Sverige fram till ca 1980. Barnflickor var något Skatteverket var ointresserat av. Så de var också en liten påminnelse om ett äldre, friare Sverige där begreppet svartjobb inte fanns, eftersom det inte existerade varken inkomstskatt, sociala avgifter eller moms

I ingetdera fallen behövdes det något vabbande. En kvinna som satsade på karriären kunde göra det precis så många timmar i veckan som hon ville, utan att det heller påverkade makens arbete, och utan att de utschasade lämnade-hämtade-lämnade-hämtade.

Direkta kostnader för vab

Det tas ut ca 5 miljoner vabdagar om året. Ersättningarna för detta diskuterades ovan. Men utöver detta så är vab för en arbetsgivare en slumpmässigt inträffande händelse som förstör planering, inställer interna möten, externa kundmöten, gör att personer som andra behöver hjälp eller information av plötsligt inte är där. Någon har säkert räknat på detta, men låt oss för enkelhets skull gissa att merkostnaden är 2000 kronor per dag för arbetsgivaren. Den totala kostnaden för vab blir då ytterligare 10 miljarder kronor per år.

Familjepolitiken dödar karriärer, äktenskap och förstör för oss alla

Att vara småbarnsförälder är ofta ingen dans på rosor, men den ständiga lämna-hämta-stressen torde dessutom ha dödat månget ytterligare äktenskap.

Detta med hämta-lämna-vab skulle inte i någon större omfattning påverka de kvinnor som i ett fritt Sverige skulle vara hemma på heltid eller deltid med sina barn. Sverige har bland världens högsta förvärvsfrekvenser för kvinnor. Men Sverige har också bland världens mest könssegregerade arbetsmarknader. I stort sett allt som hänt på ”jämställdhetens” område sedan 1960 är att kvinnor har lämnat hemmet för att utföra i stort sett samma sysslor som löneslavar.

Men för de kvinnor som söker göra karriär är daghem och vab förödande. Den lilla minoritet som skulle arbeta 60 timmar i veckan kan svårligen göra det ifall de har barn. Men de som skulle arbeta 40-50 timmar i veckan får svårt att göra också det. Männens arbetstid torde gå ner med 5-10 timmar i veckan medan barnen är små, under de 7-8 år när man annars i ett fritt samhälle arbetar som hårdast eftersom man har en ung familj att försörja.

Resultatet av detta är att medborgarna i Sverige som helhet är mindre kompetenta, i synnerhet de särskilt kreativa (eller de som i ett fritt Sverige skulle ha varit särskilt kreativa). Det bör också finnas en mycket mindre andel kvinnor med verklig spetskompetens, och färre kvinnliga höga chefer.

Hårt arbete är nämligen vad som gör människor kreativa (förutsatt att de har vissa förutsättningar för det, vilket länken inte behandlar), och vad som driver tillväxten i ett land. Familjepolitiken av dagens utformning har existerat och gett effekt kanske sedan 1980, under 37 år. Om vi antar att den kostat oss endast 0,5 procent i lägre BNP-tillväxt per år, så skulle Sveriges BNP 2016 inte ha varit 4379 miljarder, utan 19,6 procent högre, 5240 miljarder, 861 miljarder högre. Om effekten istället har varit 1 procent, vilket inte låter orimligt, skulle BNP år 2016 varit 43,1 procent högre än det var, 6265 miljarder kronor totalt, eller 1886 miljarder kronor högre än det var. Det skulle med andra ord ha blivit 188 600 kronor per år extra, per man, kvinna och barn.

Vi har här endast diskuterat hur familjepolitiken förstör kreativitet. Dessutom förstör ett högt skattetryck och regleringar på många andra sätt. Enligt Sofia Leufstedt och Fredrik Voltaire ger 10 procent mindre offentlig sektor ungefär 1,5 procent högre årlig BNP-tillväxt. Dawson och Seater uppskattar att USA skulle ha haft en årlig tillväxt som varit 2 procent högre ifall antalet regleringar legat kvar på 1949 års nivå. Båda dessa uppskattningar är synnerligen osäkra, men de visar på hur oerhört stora de negativa effekterna är av regleringar och skatter.

Försök till summering

Vi har kommit fram till en kostnad om ungefär 72 miljarder för diverse föräldrapenningar, 246 miljarder för pedagogisk verksamhet, och 10 miljarder kronor för direkta kostnader orsakade av vab. Totalt blir det 328 miljarder kronor. Momsen gav 409,4 miljarder kronor 2016, ungefär 10 procent av BNP. Den skulle alltså kunna sänkas med 80 procent ifall familjepolitiken avskaffades. Lägger vi till 2-3 år med en procent extra BNP-tillväxt så finner vi att momsen helt kan avskaffas.

Att just välja momsen som skatt att avskaffa beror på att den dels är en lömsk, dold skatt som man inte märker att man betalar. Dels är den också en skatt som drabbar hög som låg. Slutligen är den en skatt som läggs på när privatpersoner köper tjänster, som (riktigt) privata skolor eller barnomsorg. Momsen på tjänster utgör tillsammans med inkomstskatten den värsta formen av skattekil, värre än de sociala avgifterna, som till viss mån utgör avgifter som man skulle betala frivilligt.

Utan familjepolitik skulle Sveriges välstånd alltså enligt ovan samtidigt öka dramatiskt, och fortsätta öka, år efter år.

Familjer skulle givetvis då också få ökade kostnader. De skulle själva få klara sig de första åren när barnen är små, de skulle själva få ordna barnpassning, och ifall som jag föreslår ovan, skolan upphör att vara en offentlig angelägenhet, så måste de betala för den också.

Men kostnaderna för var och en av dessa poster skulle troligen bli kring en tredjedel av vad de är idag, och högst hälften, något jag visar i min bok om skolan. En plats i skolan kostar idag kring 8000 kronor i månaden. I ett fritt system, där det offentliga inte känner till något om utbildning, skulle en skolplats på låg- och mellanstadium troligen kosta kring 3000 kronor per månad, på högstadium och gymnasium kanske något mer. Samtidigt skulle kvalitén vara minst 2-3 gånger högre än idag. Ofta skulle den faktiskt vara oändligt mycket högre än idag, eftersom en betydande andel av barnen numera inte lär sig någonting, i skolan, under 12 års närvaro. Jag diskuterar detta i en artikel hos Kvartal.se.

Att en daghemsplats kostar 151 600 eller till och med 160 000 kronor om året är en fullständigt absurd siffra. Och det är inte jultomten som betalar dessa fantasisummor, utan i stort sett samma föräldrar som på grund av dagens politik i princip tvingas sätta sina barn i daghem.

Rating 4.50 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

I Sverige existerar inte fri vilja och personligt ansvar

Endast något generaliserat saknar människor i Sverige fri vilja och personligt ansvar. Alltså, i Sverige förnekar vi implicit själva existensen av fri vilja och eget ansvar. Inte vår egen vilja förstås, eller viljan hos dem vi känner, men de flesta andras; viljan hos ”dom”, ”många”, ”vissa”, ”flyktingar”, ”pensionärer”, ”föräldrar”, ”muslimer”, ”kvinnor”.

Andra analyser är givetvis möjliga av vad som gått snett, men för mig verkar detta vara kärnan i vad som är fel med Sverige idag, som i mycket varit fel med Sverige under 50 år, och som under denna tid bara blivit värre.

Kunskapens frukt. Det personliga ansvaret är en fundamental del av den kristna traditionen.

Man ska givetvis inte förneka att samhällsklimatet, ens kultur, ens religion (eller ens förnekelse av religion), ens uppväxt påverkar oss. Men i Sverige finns knappt några andra förklaringar när en stor del av gemene man, politiker, journalister och andra personer i offentligheten försöker analysera vårt samhälle. Sverige är givetvis inte unikt i detta avseende, tendenserna finns över hela världen, men vi är nog det mest extrema västlandet.

Hur skulle vi se på saker och ting ifall vi hade fri vilja och personligt ansvar i Sverige?

Kriminella skulle inte ses som sjuka människor som ska vårdas. De skulle istället bestraffas. Ondskan skulle inte ses som en sjukdom utan som något vi alla är kapabla till, som vi alla mer eller mindre har inom oss, men som bara vissa agerar efter.

Asylsökanden skulle behandlas med respekt, istället för som små barn. Som konsekvens skulle de få det mycket svårare att få asyl i Sverige, eftersom vi skulle se dem som mer eller mindre rationella människor som, ifall de får asyl, får en 5-10 gånger högre levnadsstandard än förut.

Män och kvinnor skulle ses som ansvariga för sina livsval, och föräldrar skulle anses ansvariga för sina barn. Daghemmen skulle bli problematiska och ge upphov till etiska ifrågasättanden. Är det rätt att erbjuda barnomsorg för 120-130 000 kronor om året, under 5-6 år per barn, men bara i offentligt organiserad eller inspekterad barnomsorg, med syfte att förhindra att kvinnor stannar hemma och tar hand om sina egna barn? Dessutom då i stort sett samma människor betalar för denna barnomsorg.

Offentligt organiserade skolor, och skolplikten skulle också förvandlas till etiska dilemman. Sverige är mig veterligt, tillsammans med Tyskland, de enda två demokratiska länder som har skolplikt, i Tyskland dessutom införd 1938 genom ett dekret undertecknat av you-know-who för att förhindra att barn undgår indoktrinering.

I Sverige motiveras skolplikten ofta med rädslan att det finns ”dåliga föräldrar”, att ”många”, eller ”vissa”, inte kan ta hand om sina egna barn, etc.

Idag oroar sig många för religiösa friskolor, detta samtidigt som de kommunala skolorna i mångt och mycket tömts på utbildningsinnehåll (något jag diskuterat i en artikel i Kvartal med gensvar här). Inom parentes visar jag i min bok om skolan, Education Unchained, att vi i Sverige har att välja mellan två alternativ:

  • Katastrofalt dåliga skolor för alla, inklusive i dagens friskolor, eller
  • verkligt privata skolor som föräldrarna betalar för, väljer lärare för, väljer läroplaner för, anställer och avskedar efter eget huvud.

I Sverige känns det viktigare att ”alla” går i ”samma” skola, fast den ofta helt saknar värde för eleverna, fast värdet ofta är negativt eftersom skolgången ibland leder till livslånga trauman på grund av t ex mobbning, än att barn, av sina föräldrar, sätts i privata ickekonfessionella, muslimska, judiska, protestantiska eller katolska skolor. Richard Dawkins driver den i naiva, och i Sverige populära tesen att ett barn inte ska utsättas för religion under sin uppväxt. Men religion är, precis som modersmålet, och precis som den kunskap man en gång fick i våra skolor, en del av den kultur ett barn växer upp med.

Så låt oss acceptera att andra människor än vi själva också har fri vilja, att de inte nödvändigtvis är sjuka eller onda när de inte håller med oss, och att föräldrar älskar sina barn som ingen annan älskar dem, och endast i få undantagsfall gör något som i det stora hela skadar dem.

Rating 4.60 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 13 kommentarer

Segregering är sällan kommuners fel eller förtjänst

Det står idag i Corren om Linköping som en extremt segregerad kommun, men det bör påpekas att kommunledningen nästan är oskyldig i frågan. Vad kommunen kunde ha gjort (om det ens hade varit möjligt) för att påskynda integration, skulle ha varit att göra det så svårt det går inom lagens råmärken, och helst genom att vara på gränsen till att bryta mot socialtjänstlagen etc, och tolka lagarna så extremt snålt att det i princip skulle vara omöjligt att bo i Linköpings kommun utan att förvärvsarbeta.

Jag har försökt utreda här varför välfärdsstatens själva existens är grundorsaken till större delen av Sveriges sociala problem, och varför den i princip måste avskaffas ifall vi vill få till integration. Ekvationen för en kommun som vill få till integration ser ut ungefär såhär:

(Noll eller så nära noll det med motsträvighet och krångel det går att få det i bidrag) + (krav på svenska för att överhuvud taget kunna kommunicera med någon ansvarig i kommunen) = Maximal integration

Om kommunen bara beter sig som en medelkommun så sker segregering automatiskt. Graden av segregering beror på vilka kulturella grupper som anländer. Iranier verkar integrera sig väl, kurder går det rätt bra för, kristna från Mellanöstern tämligen bra, övriga från utom västvärlden, ofta inte så bra. Tipping-point är enligt forskningen 3-4 procent utomeuropéer i ett bostadsområde, sedan flyttar svenskarna. Segregering sker nämligen automatiskt enligt Schellings modell när människor, av någon anledning hellre vill ha grannar som liknar dem än sådana som skiljer sig från dem.

En simulering av Schellings modell med de ingångsvärden jag valde.

Tyvärr är simuleringen för förenklad för att man ska kunna stoppa in 96 procent lika, den svenska tipping-point som forskningen funnit. Med 96 procent så konvergerar inte lösningen. Sätter man dock in de värden som visas ovan, får man att alla blir nöjda efter 58 iterationer. Då är ett samhälle fullständigt segregerat.

Simulering av Schellings modell efter 58 iterationer.

 Jag hävdar i de inslag jag länkade till ovan att den som kommer till Sverige måste tvingas interagera med andra människor, bland annat på marknaden, genom frivilliga utbyten av varor och tjänster. Gradvis vänjer sig då människor vid varandra, anpassar sig till varandra, och segregationen kommer att gradvis upphöra. Linköpings kommuns enda utväg för att bromsa segreteringen skulle ha varit att, ifall de kunnat påverka detta, dela ut så lite bidrag som möjligt, skapa ett så gott företagsklimat som möjligt, ställa så stora krav på kunskaper i svenska som möjligt.

För övrigt beror segregeringen av Linköping endast på vilka sorters grupper av främst utomeuropéer som först anlände. Om dessa hade haft det lätt att integrera sig så skulle problemen inte ha varit så stora. Men de integrerades tydligen tvärtom inte särskilt väl. Linköping lockade sedan till sig andra invandrare, som trivdes tillsammans med de icke-integrerade invånare kommunen redan lockat till sig. Så större och större, och mer och mer etniskt enhetliga icke-integrerade enklaver bildas. Så länge stat och kommun ”hjälper” dem som inte är integrerade kommer dessa etniskt segregerade områden fortsätta existera, och bli, eller fortsätta vara veritabla ghetton.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Sometimes it takes a particular kind of stupid to be a Swedish politician

Sweden has recently been the focus of attention as a result of Donald Trump’s remarks on our problems with immigration. I therefore provide some details and some historical notes on the matter. I claim to make it self-evident that in these matters it takes a particular kind of stupid, or moronic, to be a Swedish parliamentarian, member of the government, or high-ranking bureaucrat. Thank heavens, this does not apply to all of them, but again with regard to immigration, it does so to the vast majority. It also applies to virtually all journalists within the mainstream media.

I have not dug into the precise details, but ”they are good enough for government work”; they are a good enough approximations of the truth to understand what has been going on.

”Refugee” absurdities of the third degree.

I will get to the quote in the screenshot in a minute. But first, we’ll go back in time. The Swedish tax pressure was about 20 percent of GDP in 1950, 36 percent in 1964, and it reached about 50 percent in the early 1970s. This finally strangled the economy, and the tax pressure has not moved by much since; rather it has followed a see-saw pattern.

As a result of the earlier, less taxed and less regulated economy, after the war, Swedish industry was screaming for labour. Anyone could come to Sweden, provided they either had a job, or someone who vouched for them financially. No government support was provided. A large number of Italians and Yugoslavs arrived, among others.

But as the tax pressure and the increasing regulations began to strangle the economy, and as the labour unions acted as labour unions tend to do, the Social Democratic government stopped the free immigration of labour at the end of the 1960s. Henceforth, to claim refugee status became the easiest way to gain access to Sweden. A great number of genuine refugees arrived, fleeing from the dictatorships in Greece and in Chile, and many among them have made outstanding contributions to Swedish society.

Sweden prided itself in being a humanitarian superpower. Officially, anyone who applied for asylum would be favourably treated. But in reality, Sweden relied on its neighbours to see to that very few made it here.

In the 1980s, a new phenomenon appeared. People began to arrive ”without any passport”, a document that they ”had lost”. With the blue-eyed naïvety particular to my native country, politicians and bureaucrats pretended, or actually believed that someone from Lebanon, Iraq or Iran could be without the means of identification. This initial act, of what I would characterise as mind boggling  stupidity, formed a cornerstone of what was about to come. Likely, not all among the immigration officials and journalists actually believed these tales of lost passports, but to any such government agency, and to any such area of journalism, activists tend to flock. Thus, at least outwardly, ”they refused to be so cynical” as to refuse to believe the new arrivals at their words. Swedes also tend to be rather socially conformist, and when you are liable to be branded a racist if you question the official account, most people keep their mouths shut.

Immigration continued to gradually increase; over the past 25-30 years, Sweden has received maybe 1.5 million non-Western immigrants, out of which about 1 million now live on welfare. It takes on average 9 years before half of the new arrivals work at least one hour per week. Those who arrive have different cultures, and many have no or very little education (maybe 2 years of schooling for Afghans, 4-5 years for Syrians or Iraqis, to a substantial degree illiterate for the Somalis).

The total cost is very difficult to ascertain, as the Swedish bureaucracy has stopped either gathering the statistics or evaluating it. An estimate from 2014 by Jan Tullberg was 250 billion kronor per year, or $28 billion, out of which half were direct costs, and the rest was due to increases in the cost of housing, in over-consumption of health care by immigrants, in higher crime rates among immigrants, etc. Half a year after the publication of Tullberg’s book ”Låsningen”, our European neighours suddenly stopped guarding the borders, and a huge additional influx took place. And yet further costs will be incurred in the near future, as many of the new arrivals will bring their spouses, children and other relatives. My guesstimate is that the total cost will be somewhere between 400 and 700 billion kronor per year in a few years time, or 10-18 percent of GDP annually.

It is far easier to gain asylum in Sweden if you are a minor. In Norway and Denmark, some 70 percent of those who claim to be minors turn out to be above 18. In Sweden, the pediatricians refuse to attempt to verify the age of the arrivals. In any case, as they ”have no papers”, our politicians and bureaucrats claim not to know who they are.

Sweden eagerly keeps accepting asylum applications, in case the refugees, real or pretended, make it to our borders, whilst desperately attempting to prevent them from doing so. Using liberal amounts of self-deception to maintain the self-image of being the world’s humanitarian superpower, the free travel without a passport to Denmark, that was a rule since the 1950s, has been suspended and the bridge to Copenhagen is heavily guarded.

A minor cannot be left unattended, so those who claim to be under 18 are put into special homes at the tune of 1 – 1.4 million kronor per year ($111-$156,000). It has been widely reported that anyone who looks younger than 40, and who claims to be a minor, should be taken at his word by the immigration authorities.

The quote in the screenshot above refers to this situation. Asylum seekers, classified as minors, who now have obtained permanent residence permits, request financial aid to bring their spouses and children over from their home countries. You can’t invent this shit…

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vänsterns antisemitism och dillet på Israel

Jag är övertygad om att Raymond Aron hade rätt när han 1955 i boken L’Opium des intellectuels karaktäriserade marxismen som just ett opium för de intellektuella, och som en teologi baserad på kristendomen. Proletärerna är då det utvalda folket. Boken hittar man här på engelska och här på franska.

Raymond Aron

Men sedan gick ju kommunismen och dog, i alla fall officiellt. Så lätt tar man dock inte livet av en religion, eller åtminstone inte på behovet av en religiositet som genast söker sig nya vägar.

Idag har vi, om det skulle gå, än mer totalitära rörelser än marxismen, som till dess vapen också bland annat lägger feminism med ”dolda maktstrukturer”, och ”rasism” och ”rasifiering”. De är dock i praktiken inte dödligare än marxismen (och de har gud ske lov inte någonstans kommit till makten), ty marxismen maxade ut på förtryckets område med hjälp av i huvudsak endast ett verktyg, klasskampen. Men den bredare verktygslådan hos dagens kulturmarxister, feminister, antirasister gör deras ideologier i alla fall i mina ögon mycket mer förvirrade, svårare att överblicka, och svårare att intellektuellt komma till tals med.

Att jag började skriva detta berodde på en diskussion om Israel och antisemitism, och om hur de svenska socialdemokraterna gått från att vara ett med Israel djupt lierat parti till att nu ha en utrikesminister som förefaller vara nära nog antisemitisk.

Palestiniern, invånaren i tredje världen, och nu på senare tid, ”flyktingen”, har i vänsterns ögon tagit över proletärens roll som det utvalda folket, människor utan fel och brister. De är abstrakta människor, typmänniskor, inte människor av kött och blod.

En konsekvens av detta inbillade förkroppsligande av det goda är att den flykting, kvinna, eller svart man som har andra åsikter än de förväntade, inte endast är en meningsmotståndare, utan en klassförrädare, en överlöpare, en desertör, och t ex ”inte en verklig kvinna” som man sagt om många kvinnor på högerkanten, eller en Onkel Tom, som man från vänsterhåll kallar svarta republikaner i USA. Margaret Thatcher, Theresa May, Condoleezza Rice existerar någonstans utanför vänsterns medvetna. Det är nästan som om de aldrig existerat.

Israel är en demokrati, och därför per definition ett kapitalistiskt land. Juden är den kapitalistiska arketypen. Båda är alltså medlemmar av den marxistiska moderreligionens idealiserade fiende. Ty även klassfienden är en abstraktion, en inkarnation av ondskan själv, inte grupper av människor av kött och blod.

När palestiniern blev en medlem av det utvalda folket, blev Israel och judar en fiende utan några försonande karaktärsdrag. Inte undra på att Margot Wallström har dille på Israel.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Hur man börjar läka det svenska samhället

Det talas nära nog dagligen i media om raketbeskjutningar, mord, stenkastning mot räddningsfordon, våldtäkter, gänguppgörelser, kvinnor som inte vågar gå ut, mm. Allt detta, det svenska samhällets sönderfall, kostar dessutom stora pengar. Det stod i maj 2016 i Sydsvenska Dagbladet att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden.

Detta inlägg är ett försök att visa på några obekväma sanningar om vissa centrala delar av eländets ursprung, och som en direkt konsekvens av detta belysande av orsaker, visa på vad vi kan och måste göra för att komma till rätta med en stor del av grundproblemen. Den kanske mest obekväma bland sanningarna är att problemen är rotade i välfärdsstatens själva existens. Detta är något jag utreder här i ett inlägg som jag skulle rekommendera att man läser först, för att rätt förstå vad som nedan följer.

Detta inlägg är en radikal omskrivning av något jag skrev för drygt ett halvår sedan, men som blev alltför ofokuserat.

malmo_stadshusSkatten i Malmö kommer med säkerhet att höjas, men inte med 6,41 kronor, utan i det korta loppet med 3-4 kronor då staten, ”vi”, kommer att falla till föga och ”hjälpa till”. Många av dem som idag fortfarande bor i Malmö kommer dock att flytta ut. Detta trots att kommunalskatten i snitt i Sverige också snart kommer att höjas med det enorma, men  lägre beloppet 2-3 kronor. Drivande kommer vara att hela Malmö i stort kommer att mer och mer likna Rosengård och i slutändan ett utbombat ghetto. Malmö befinner sig idag i en dödsspiral. När de som kan och reagerar först flyttar ut blir situationen än värre för dem som bor kvar, skattebasen sjunker, osv, i varv efter varv tills få skattebetalare bor kvar.

Höga kommunalskatter är dock bara en obetydlig anledning till den tilltagande segregeringen i Sverige. Forskning och Framsteg berättar att när andelen ickeeuropéer når 3-4 procent flyttar svenskar och andra européer bort från bostadsområdena. Sådan segregering beror i grunden inte på rasism, något som Thomas Sowell diskuterar (se t ex hans Intellectuals and Society och Race and Culture), utan på att människor med olika kulturer beter sig olika. Detta borde vara en tautologi, för olika kultur betyder olika beteenden, värderingar, förhållningssätt. Det betyder inte att en kultur nödvändigtvis är ”bättre” än en annan i någon absolut mening, bara att den är ”bättre” i den egna gruppens ögon. För att segregering ska ske räcker det med något så banalt att vissa beteenden som är naturliga för en kultur går medlemmarna i en annan kultur på nerverna.

Vidare, när skolorna får en stor andel elever av annan kultur och med ofta dålig svenska, flyttar infödda svenskar bort också av den anledningen. Det slutgiltiga resultatet av välmenande politik, politik där man sökt ”hjälpa” dem som har det ”svårt” står att beskåda i Detroit, en stad som demokraterna i USA i princip hjälpt ihjäl:

Under ytan i Detroit är det dessutom långt värre än vad viss statistik kan ge vid handen. 47 procent av befolkningen, 200 000 personer, är funktionella analfabeter. Hälften av dem har en ”high school degree”. Också detta liknar situationen i Sverige där man desperat försöker få alla ”att gå gymnasiet”, samtidigt som gymnasiet töms på utbildningsinnehåll. Om detta, se min bok om skolan, och den artikel om den gamla skolan jag skrev för Kvartal.se.

Skattebasen i Malmö kommer alltså att urholkas ytterligare, vilket troligen kommer att få till följd att ”vi” kommer att ge än mer pengar till Malmö. Det bor ju trots allt ”fattiga” där, och dessutom fattiga som (till viss del, se nedan) är, eller tros vara trogna väljargrupper för vissa partier. Samma sak som händer i Malmö händer redan i de flesta av våra övriga utanförskapsområden. Antalet sådana områden uppgick till 186 år 2012. De definieras på följande vis:

Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var att 60 procent eller färre av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller att färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet.

År 1990 var utanförskapsområdena bara tre, år 2002 128, år 2006 156. År 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden. Jag har plottat utvecklingen i grafen nedan.

UtanforskapsomradenFrån grafen ser vi att ökningen av antalet områden verkar plana ut och kanske stanna vid ungefär 225. Alltså kring 225 områden som i mycket lever på de skatter som människor utanför dessa områden betalar. Ju fler utomeuropeiska invandrare vi tar emot, desto större kommer utanförskapsområdenda sedan bli. Baserat på vad vi vet från andra kulturer och länder, och på vad vi redan ser i Sverige är min, kanske inte så originella tolkning, att vi just passerat större delen av ”kärnbildningsfasen” för våra utanförskapsområden. Vi är nu inne i en fas av accellererande ghettoifiering.

Dagens utveckling kommer med nuvarande politik fortsätta tills Sverige blir så pass fattigt, ghettoifierat, drabbat av krimininalitet, sakna mycket av poliskår, räddningstjänst, brandmän, sjukvård, och vara i så nära nog total avsaknad av goda skolor att våra politiker, kanske, behagar göra något. Men vi skulle faktiskt redan nu kunna börja åtgärda mycket av situationen, och snabbt förbättra läget.

Som jag nämnde ovan så beskriver jag i ett annat inlägg en av de viktigaste grundorsakerna: Välfärdsstaten är en sax som klipper banden mellan människor. Detta ifall sådana band existerar. Finns inte några band, som när kulturellt annorlunda grupper flyttar in i Sverige, så förhindrar välfärdsstaten effektivt att de skapas.

Ifall vi verkligen vill få till integration i Sverige måste vi därför sänka eller avskaffa bidrag. De som är svenska medborgare har inrättat sina liv på ett visst sätt, så där bör vi gå varligt  men ändå så snabbt fram som möjligt. Likaledes med dem som är kvotflyktingar, kanske en på femtio av dem som kommer som flyktingar till Sverige.

I övrigt bör vi, måste vi, ifall vi vill undvika ghetton, och integrera de ghetton som redan finns, snabbt minska bidragsnivåerna för dem som processas och för dem med PUT, för alla som inte är svenska medborgare.

Dessutom bör man snabbt sätta nivån för bidrag till dem som sedan anländer och söker asyl på den franska nivån, dvs noll kronor. Inga bidrag, ingen svenska för invandrare, ingen mobiltelefon, till nöds travas i baracker, men då främst av frivilliga. Precis som i Frankrike. Andra saker som Frankrike gör, t ex deras arbetsrätt bör vi dock inte efterlikna. Det är bland annat genom en barockt komplex arbetsrätt som Frankrike har den massarbetslöshet de dragits med sedan mitten av 1970-talet. Och det är kombinationen av denna arbetsrätt med deras välfärdsstat som gör att de har sina egna ghetton, ”les quartiers sensibles”.

Men svenska för invandrare måste man väl ge folk, åtminstone barn? Nej. De som kommer till Sverige har faktiskt också egen vilja och egna förmågor. De kan t ex frivilligt organisera sig i föreningar för hjälp till självhjälp. I grupp eller enskilt kan de lyssna på radion, se på TV, låna böcker och ljudböcker, köpa och följa språkkurser och göra allt de kan för att lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. För att integreras måste de människa till människa bli beroende av andra, på frivillig grund. All hjälp via offentliga eller av offentligheten understödda byråkratier förhindrar detta.

De utländska medborgare som redan är här bör därför snabbt få sina bidrag nedtrappade, förslagsvis med 20-25 procentenheter i halvåret, ner till noll inom ett par år. Vissa kommer då att arbeta. Andra flytta hem eller någon annanstans. Andra bero av sina medmänniskor via personliga band av solidaritet. Detta måste, ifall vi verkligen vill åstadkomma integration, även gälla barn och barnfamiljer.

Alternativet är att fortsätta med bidrag, ungdomsgårdar, arbetsrätt, etc och se misären och segregationen breda ut sig. Det är skrämmande hur fort det går. Och så länge välfärdsstaten finns kvar kommer dessa ghetton aldrig att lösas upp. De kommer i så fall istället fortsätta existera om 100 år, 200 år, 500 år. Detta är inga överdrifter. Det tar ofta många sekel för att minoritetskulturer ska assimileras, även utan välfärdsstat, och via välfärdsstaten betalar vi bidrag så länge människor inte är assimilerade.

Många av dem som idag beror av bidrag kommer, ifall de avskaffas, med största sannolikhet överraska oss, ta arbeten, starta företag, och visa att de delar en central gammal svensk kulturell värdering, den att göra rätt för sig.

Men vare sig de har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare av utländsk härkomst, kommer många att få det otroligt svårt i ett bidragslöst Sverige, där svenska kostnader för mat och bostad gäller och där det svenska språket i regel krävs. Om man likt syrier i snitt har mellanstadium som utbildning, eller som afghaner lågstadium, eller som somalier till stor del är analfabeter på sitt eget språk, har man antagligen en produktivitet som gör att man bara kan begära mellan noll och hundra kronor i timmen på en fri arbetsmarknad. Det finns dessutom faktiskt många presumptiva arbetsstagare som har ett negativt värde på en arbetsmarknad som den svenska. Ibland måste någon med högre lön sättas att överse deras arbete eller utbilda dem, något som kan vara alldeles för kostsamt i förhållande till vad de kan bidra med.

Då det är vi i Sverige som lockat till oss människor från tredje världen med vår mani, vårt offentliga veritabla tvångsbeteende att ge bort våra skattebetalares och pensionärers pengar, är det inte mer än rätt att vi betalar en stor summa till dem som reser hem, eller som provar lyckan någon annanstans, utom Europa. Skulle vi betala 250 000 kronor per person och en halv miljon människor lämnar landet så är det ändå ”bara” en engångssumma om 125 miljarder kronor.

Detta kan låta mycket, men de senaste 25-30 årens invandring kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar (märk väl uppskattningar, för det officiella Sverige slutade räkna kring 2005) år 2014 kring 250 miljarder kronor per år. Idag torde med samma beräkningar siffran vara uppe i 3-400 miljarder kronor per år, kring 8-10 procent av BNP, ungefär lika mycket som sjukvården kostar, kring 7-9 gånger vad försvaret kostar. Ifall den verkliga siffran bara är hälften så stor så är den ändå 150-200 miljarder kronor, årligen.

De nyanlända som redan erhållit svenskt medborgarskap men som önskar lämna landet måste då tvingas uppge sina svenska medborgarskap. Sverige har här varit synnerligen slappt i kraven på integration, språkfärdighet och arbete. Hade vi betraktat det svenska medborgarskapet med den vördnad det förtjänar skulle det inte finnas någon i gruppen utrikes födda som inte arbetar nio år av tio, dvs som inte skulle klara sig väl även i ett Sverige utan bidrag.

En del skulle då säga att detta verkar vara en god födkrok, att ta sig till Sverige, söka asyl och sedan få pengar för att åka hem. Men sådana problem försvinner ifall vi som ovan föreslaget inte ger något skattefinansierat stöd alls till den som kommer till Sverige.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

Förvärvsfrekvens, integration och pengar över till de gamla och försvaret

Egentligen är det inte så svårt. Vill man få till integration måste de nyanlända faktiskt både behöva integrera sig och tjäna på att integrera sig. Välfärdsstaten motverkar tyvärr detta genom att, hur man än vrider och vänder på saken, betala ut mer pengar ju sämre man integrerar sig och ju mindre man anstränger sig.

DES PLAINES, IL - OCTOBER 06: A worker cuts concrete along a road construction site October 6, 2006 in Des Plaines, Illinois. The U.S. Department of Labor's monthly employment report released today shows a dip in both job growth and the unemployment rate in September. (Photo by Tim Boyle/Getty Images)

DES PLAINES, IL – OCTOBER 06: A worker cuts concrete along a road construction site October 6, 2006 in Des Plaines, Illinois. The U.S. Department of Labor’s monthly employment report released today shows a dip in both job growth and the unemployment rate in September. (Photo by Tim Boyle/Getty Images)

Denna effekt gäller dock inte för alla. De som kan tjäna höga löner, eller som verkligen vill integrera sig och/eller verkligen vill arbeta, och som är förmögna att arbeta kommer att göra det. Men de som kommer hit från utanför Europa och den övriga industrialiserade världen ingår till mycket liten del i denna kategori. Efter 8 år i Sverige arbetar endast 25 procent av invandrare (både inom- och utomeuropeiska dito) visar Riksdagens utredningstjänst, RUT. Men det är värre än så för utomeuropéer; RUT kan inte avgöra hur många av de 25 procenten som dessutom uppbär lönebidrag, och vissa är som sagt inte utomeuropéer. Efter 15 år är 34 procent i arbete, och här kan man inte heller avgöra hur många som får lönebidrag.

Endast 59 procent av flyktingar är i heltidsarbete efter 16 år, eller längre. Detta är lägre än de ca 80 procent av infödda svenskar, men mycket högre än siffrorna än de som efter 15 år, precis, i Sverige är i arbete. Bosnier ingår i gruppen av dem som kom över 16 år sedan (1993-94). Tydligen förbryllar det forskarna att dessas förvärvsfrekvens är så hög, 70-80 procent.

Det övergår tydligen Jan Ekbergs och hans kollegors förstånd att människor från olika kulturer har just olika kulturer, med olika attityder till det mesta i livet, inklusive arbete. Bosnierna är européer, med europeisk kultur, så muslimer många av dem må vara. Istället tror man i det officiella Sverige tydligen på kultur som någon sorts falaffelfernissa som kanske utgör en procent av en människas värderingar. När väl ”samhället” blästrat bort denna fernissa, framträder de 99 procent svenskhet som hela mänskligheten enligt denna teori delar. Detta förutom att de nu nya svenskarna fortsätter förse oss med något annorlunda maträtter. Konsekvensen av mycket stora kulturella skillnader är bland anat att av de kring 1,5 miljoner människor vi tagit emot de senaste 25-30 åren har vi fått nära en miljon socialfall.

Vad skulle ha hänt ifall vi inte hade en välfärdsstat? Det tar ca ett år för en människa (ifall de undviker SFI som erbjuds av samma människor som ger oss den svenska PISA-skolan) att lära sig svenska. Ifall man har låg utbildning (2 år för afghaner, 6 år för syrier, till kanske hälften analfabeter för somalier), får man arbeta synnerligen hårt om man ska klara sig i ett land med så höga kostnader som Sverige. Utan välfärdsstat skulle vi som i USA få immigranter som arbetar 80, 90 eller 100 timmar i veckan. Om förvärvsfrekvensen för svenskar är 80 procent borde den vara 85-95 procent för utomeuropéer med låg utbildning. Jag har tämligen ingående diskuterat mekanismerna som gör att välfärdsstatens existens förstör samhället här.

Invandringen kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar kring 250 miljarder kronor per år i början av 2014. Anledningen till att Tullbergs siffror är uppskattningar är att det officiella Sverige slutade räkna kring 2005. Vi medborgare anses av våra makthavare helt enkelt vara för potentiellt rasistiska och främlingsfientliga för att vi ska få ta del av den statistik som samlas in. En del av dessa 250 miljarder var ”undanträngningseffekter”, t ex det faktum att när man häller in 1,5 miljoner människor i Sverige utan att knappt bygga bostäder så rusar priserna i höjden. Kostnaden i år, efter det tillflöde som skett de senaste drygt två åren är kanske 200 till 400 miljarder kronor per år, 5-10 procent av BNP. Den lägre siffran är en skattning av effekten utan undanträngningseffekter.

Som jag diskuterar här mer i detalj borde vi dels ta efter andra länder, som t ex de mänskliga rättigheternas fosterland, Frankrike, och fortsätta låta alla som kommer hit söka asyl. Men samtidigt bör vi avskaffa alla bidrag till mat, uppehälle, fickpengar SFI, sjukvård annan än livräddande och tandvård. Bara genom denna åtgärd skulle flyktingströmmen minska med en faktor om ungefär 50 baserat på situationen i Frankrike och Estland. Sedan, ifall Sverige ska hålla ihop, måste vi avskaffa välfärdsstatens ghettoifierande effekter. Vi bör trappa ner bidragen med 20-25 procentenheter i halvåret för dem som inte är medborgare. Samtidigt är det vår naiva politik som lockat hit människor som till kanske endast en tjugondel är flyktingar i verklig bemärkelse. Så vi bör betala för att de flyttar hem eller annorstädes. Ifall vi ger 250 000 kronor per person och en miljon lämnar Sverige blir det 250 miljarder. Blir det bara en halv miljon blir det 125 miljarder. Utgiften är med andra ord i båda fallen lägre än ett års kostnader idag.

För 200 miljarder, utan undanträngningseffekter, skulle vi kunna höja försvarsutgifterna med 80 miljarder kr, en tredubbling som skulle ta upp dem till tre procent av BNP. Vi skulle också kunna avsätta 20 miljarder kronor till de fattigaste pensionärerna. Och så skulle vi helt kunna avskaffa statsskatten på arbete, inklusive värnskatten, samt också skatten på hushållens sparande. Båda dessa effekter skulle dels kortsiktigt ge en enorm välståndsökning, men också ge ett otroligt incitament till arbete och sparande.

Rating 3.50 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Kriminaliserade och icke-kriminaliserade brott

Jag kanske ska börja med att säga att jag inte ursäktar mordbrand. Att bränna ner en byggnad är ett brott som ger mig mardrömmar; det är sådant man tänker på när man kollar spishällen, öppna spisen, ljusstakar, etc innan man går och lägger sig. Att ens barn skulle kunna tänkas leka med tändstickor oroar också. Men samtidigt anser jag att alla bör förstå att även om handlingen är kriminell så finns det ibland rationella skäl att bränna ner andras hus.

Allmänt är att begå ett brohus_som_brinner_imagelargett inte, trots vad det officiella Sverige påstått sedan circa 1970, ett tecken på sjukdom. Svaret bör därför nästan aldrig vara vård utan straff. Detta även om just mordbrand torde vara brott som ofta förvirrade själar begår.

 

Natten mot idag brann en planerad flyktingförläggning ner i Mariestad. Detta är prelimärt att klassificera som mordbrand. För att förstå, men inte ursäkta, varför kanske tämligen ordinära medborgare tänder eld på sådana boenden måste man diskutera andra, icke kriminaliserade brott. Det hela är inte ett lätt område, för det finns en mängd komplicerade avvägningar. Jag är heller inte jurist, utan gör bara så gott jag kan.

Fram till inte så länge sedan hade vi i Sverige privat äganderätt och lokal demokrati. Har vi inte äganderätt idag också? Njae. Inte så mycket. På bostadsmarknaden kunde man fram till ungefär 1931 köpa mark eller hus och inom tättbebyggt område nästan bygga vad man ville och hur man ville bara man respekterade brandskyddet. Kring 1931 fick ”kommuntekniska experter” makten att bestämma hur man skulle bygga. Resultatet är de fula, dåliga, dyra, och felplacerade hus vi fått sedan dess. Tillsammans med bostadspolitiken så är detta orsaken till en stor del av bostadsbristen.

Fram till 1947 kunde man köpa mark utanför tättbebyggt område och där bygga vad man ville. Detta ytterigare avskaffande av äganderätten förklarar resten av bostadsbristen. Strandskyddslagen har tillkommit men är bara en ytterligare, mindre inskränkning.

Vi hade också lokal demokrati förr. Byarådet samlades och diskuterade hur allmänna spörsmål skulle hanteras. Numera har vi kommuner, oformliga kolosser. Och beträffande det mesta måste kommunen ta order från staten, en ytterligare oformlig koloss.

Äganderätt och demokrati står ibland i konflikt vilket flyktingboenden väl illustrerar. Generellt lider vi alla av syndromet NIMBY, Not in my back yard. Otrevliga eller störande företeelser är vi ofta för, bara de hamnar någon annanstans. Samtidigt så är äganderätten en av grundvalarna för vårt välstånd. Att den inte var inskränkt förr är orsaken till att Sverige blev rikt. Att spår av den fortfarande finns kvar är en orsak till att Sverige ännu inte kollapsat.

Så ifall vi fortfarande hade äganderätt skulle man kunna tänka sig att en företagare köper skogsdungen bredvid ett villaområde och bygger en fabrik eller ett flyktingboende. Här är det upp till lagen, i ett någotsånär väl funtat land, till vilket Sverige inte hör, att avgöra ifall villaägarna har någon rätt att stoppa bygget, ifall de kan anses ha rätt till kompensation, etc. Staten, landstinget och kommunen är absolut inte inblandade i ett system som följer rättsstatens principer, endast domstolar. Vad domslutet blir beror av lagen, sedvana, tidigare domar i liknande fall, etc. Richard Epstein har skrivit två böcker som är läsvärda och behandlar sådana avvägningar, Simple Rules for a Complex World och Principles for a Free Society.

Vad vi har beträffande planerade flyktingboenden är dock något helt annat än en konflikt mellan olika privata intressen. Det är inte fråga om mycket till demokrati heller, då det finns mycket lite kvar av demokratin i Sverige. Se denna längre utredning kring detta. Kortfattat, möjligheten för kommuninnevånarna att avskeda politikerna som styr dem är nästan obefintlig i Sverige; i vårt land kan vi nästan bara, ibland, ersätta dem med de politiker som reda sitter i opposition.

Vi har i detta fall kommunen som tar skattepengar från kommuninnevånarna och bestämmer att med dessa ett flyktingboende skall öppnas i en byggnad någonstans. Man skulle kunna säga att politikerna kastar pil på kommunens karta och att slumpen avgör var boendena inrättas. Jag skulle dock tro att få av kommunalråden bor i den direkta närheten.

Problemet som uppstår handlar inte på något vis om rasism, utan om det faktum att olika kulturer just är olika. Det visar sig i Sverige att när andelen icke-européer i ett område överstiger 3-4 procent så flyttar infödda svenskar ut. Vad som i praktiken sker är att vi tyvärr idag riskerar t ex få början på ett nytt utanförskapsområde. Den som får ett planerat flyktingboende som granne kan på goda grunder anta att bostadspriserna kommer att kollapsa. Varje familj i grannskapet riskerar förlora flera hundratusen kronor. Att på detta sätt lotta ut mångmiljonförluster till de boende i vissa områden, utan att kompensera dem för detta, kan kommunledningar idag ostraffat göra.

Hela detta inlägg är kanske för många ett omständigt sätt att säga vad som borde vara uppenbart, nämligen att, även om de är kriminella, det finns rationella skäl att vilja bränna ner ett planerat flyktingboende.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

25 år sedan marxismen föll och återuppstod som zombier

25 år redan. 1991 skulle man ha kunnat tro att världshistoriens mest mordiska ideologi, marxismen, den mest ökända av de olika kommunismernas grundvalar, äntligen gått hädan. Men den lever vidare och har dessutom ynglat av sig i form av zombie-ideologier.

Expressen den 25 augusti 1991. Bild lånad av Andreas Henriksson som i sin tur fått den av Carl Johan Casserberg.

Expressen den 25 augusti 1991. Bild lånad av Andreas Henriksson som i sin tur fått den av Carl Johan Casserberg.

Skillnaderna mellan marxismen och nazismen är i grund inte så många. Båda är totalitära socialistiska ideologier som i första rummet ser kapitalismen och den klassiska liberalismen som fiender.

Men marxismen påstår sig vara universell medan nazismen var till endast för det tyska folket. Fascism, vad Mussolini uppfann, var likt nazismen socialism i ett land, och hade som nazismen nationalism som en huvudingrediens.

Stalin lyckades med många ideologiska reptrick. Ett var att också han gick över till socialism i ett land, men att han samtidigt behöll den missionerande marxismens credo. Ett annat var att han buntade ihop alla motståndare och kallade dem fascister. Socialdemokraterna blev t ex ”socialfascister”. Men är inte kommunismen och fascismen varandras främsta motståndare? Det kan verka så, men det gör det inte till en sanning.

Kampen är alltid hårdast mellan arter som försöker konkurrera i samma ekologiska nisch. Nazister, marxister, fascister riktar sig till samma kategorier människor ungefär, arbetare, lågavlönade tjänstemän, studenter, misslyckade småintellektuella, och framgångsrika intellektuella som hittat ”Sanningen” och som söker frälsa världen. Bland dessa grupper lockar vidare dessa totalitära ideologier främst sådana som är våldsbenägna eller som ”förstår” behovet av våld ibland/ofta/då och då, som en del av ”folkets” kamp. Vi ska inte heller dölja att en mörk sida av människans natur är att det ofta känns meningsfullt att fysiskt eller verbalt angripa dem som inte håller med. Vi ser det idag i Sverige främst med det ”fina” våldet på vänsterkanten, och vänsterns förföljande och censur av avvikande åsikter. Ett illustrativt exempel i sin gränslösa absurditet är Bokmässan 2016, vars tema är yttrandefriheten, och som censurerar en tidskrift.

Jämfört med sina ideologiska trätobröder har marxismen en mycket mer komplex, rent ut sagt ogenomtränglig intellektuell överbyggnad. Det gör att synnerligen intelligenta människor kan ägna sina liv och akademiska karriärer åt att försöka tolka de heliga skrifterna, samtidigt som de känner sig rättfärdiga i deras vrede då de ”kämpar för folket”.

Marxismen påstår dessutom att den verkliga sanningen är dold för dem som inte är proletärer (men även proletärer kan missta sig om de korrumperats av kapitalisterna eller av socialdemokraterna), eller som inte är synnerligen insiktsfulla intellektuella. Direkt ur marxismen får vi därför t ex dolda maktstrukturer, med mera, som de som påstås vara priviligerade inte kan se, och som inte kan förklaras för dem, eftersom de enligt marxismen är oförmögna att ens lägga märke till dem.

Den öppna marxismen är nästan död idag, men trots att den orsakat över 100 miljoner människors död behandlas inte medlemmar som Jan Myrdal, Sven Wollter, barnläkaren Björn Ascher som pestsmittade. Och Bokmässan i Göteborg har sedan många år en Lenin-hörna.

Främst manifisterar sig dock idag marxismen i zombie-rörelser som Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Black Lives Matter, Ship to Gaza, etc, där man till ”klassanalysen” lägger kompletterande begrepp i den totalitära verktygslådan som ”könsmaktsordning”, ”rasifiering”, ”mikroaggressioner”, etc.

Det är viktigt att inse här att vi som påstår att de dolda fenomenen antingen inte finns, eller att de måste synliggöras så att man empiriskt och analytiskt kan studera dem, per definition, i marxismens efterföljd, tillhör den priviligierade fienden, eller har förblindats av denna fiende. Marxismen och dess zombie-avkommor är religiösa system med mycket starka inbyggda försvarsmekanismer för att avfärda kritik och med läran icke överensstämmande observationer.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Folkets vanmakt och några av de enkla, svåra, snabba, enda lösningar som krävs

Chris Forsne har på ledarsidorna.se skrivit en skarp analys över en av sakernas bedrövliga tillstånd: Det ligger en vanmakt över Sverige. Folk i gemen känner att de i princip på intet vis kan påverka politiken. Istället lever politiken idag i mycket sitt eget liv, frikopplad från väljarnas inflytande.

IMG_0491

Utsikt från under tallen där jag just funderat ut detta inlägg.

Jag vill här hävda ett antal saker. För det första att vi enkelt kan åtgärda detta. Vad som krävs är några dussintal eller hundratal riksdagsbeslut på ett år eller så, utom i vissa fall där lika enkla grundlagsändringar krävs. Ja men, säger kanske vän av ordning, vi kanske behöver tänka efter längre än så? Nej, det kan vi göra senare. Som ett första steg gäller det att vi tar oss från en situation som är till nära 100 procent felaktig till en som är åtminstone kring 50 procent rätt. Och hur mycket vi än analyserar så måste vi gaffla oss fram här i livet genom trial and error, något som gäller på alla områden.

För det andra är besluten svåra. Inte svåra i sig, men det elände vi befinner oss i är resultatet av ett brett konsensus, både hos politiker och hos väljare. Så de beslut vi bör ta är svåra, mycket svåra att skapa opinion för. Om jag kan sprida lite insikt här så är jag glad. Det kanske låter lite stöddigt att säga ”sprida insikt”, men i grund är det mesta av detta ett kunskapsproblem där jag säger att man inte kan veta, om man inte är en gud. Och det är människor inte. Det mesta av min eventuella stöddighet kommer från min övertygelse om vår okunskap. Den kommer också från övertygelsen att människor har en natur som inte alltid är vad den borde vara. Här finns det förstås på motståndarsidan sedan århundraden de som faktiskt tror att människan kan bli perfekt, men det lämnar jag åt Thomas Sowell att reda ut i A Conflict of Visions.

Lösningarna är snabba, i regel därför att när 10 miljoner svenskar får agera själva och tänka själva går det mycket snabbare, tiotusentals gånger snabbare, än när 349 politiker, regering, remissinstanser, etc, etc, kompromissar sig fram.

Lösningarna är också åtminstone i det stora hela de enda, även om en mycket liten del av offentlig inblandning (se nedan) inte gör så stor skada. Men ändock skada.

Politiker måste kunna avskedas på grått papper

Jag har skrivit ett längre inlägg om detta, Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde. Vi styrs idag nästan helt av politiker som gick med i ungdomsförbunden i nedre tonåren, som arbetat politiskt sedan dess, men som aldrig arbetat. Om vi ska få ordning på detta måste vi väljare kunna avskeda våra politiker synnerligen brutalt och synnerligen direkt.

Min slutkläm är att något i stil med följande är vad jag tror krävs:

  • Avskaffa alla offentliga bidrag till politiker. Ärligast vore att avskaffa alla löner för de folkvalda också, men så långt vågar man nog inte drömma.
  • Släpp de privata bidragen till partier helt fria. Som exemplen visar så kan pengar endast ge en kandidat en chans, men synnerligen sällan få en dålig kandidat vald.
  • Inför personval i enmansvalkretsar, antingen enligt fransk modell i två omgångar, eller enligt brittisk/amerikansk modell i en omgång.
  • Och, lite utanför detta, minska ner antalet riksdagsmän till högst 149 sammantaget för en eller två kamrar. Jag tror också denna minskning är viktig. Som människor kan vi just inte hålla koll på mer än 150 personer (Dunbars nummer). Riksdagsledamöterna i gemen måste upphöra vara en grå, anonym massa.

Avskaffa politikens inflytande fullständigt på en mängd områden

Bortsett från själva det politiska styrelseskicket finns det en mängd områden i samhället där vi känner oss frustrerade eftersom politiker bestämmer på ett vis som vi inte tycker om. Och vi skulle känna oss oerhört mycket mer frustrerade ifall vi visste vilket elände politikerna faktiskt ställer till med. Om vi vill minska vår frustration måste vi undandra en mängd områden från politikernas inflytande. Mycket lite ska kan få vara politik ifall Sverige och svenskarna ska må bra.

Gången är ungefär denna när staten blandar sig i en del av samhället:

  1. Ömmande behov uppstår och löses på marknaden.
  2. Staten ser att den kan hjälpa till. Partierna kampanjar i stort sett alla för att ”vi”, ”tillsammans” ska ordna ”vår skola”, ”vår sjukvård”, ”våra pensioner”, ”våra daghem”, ”lika för alla”.
  3. Staten tar över och det hela fortsätter ungefär som förut, baserat på den erfarenhet som uppkommit på marknaden genom trial and error, men lite eller mycket dyrare, och mycket mindre anpassat till individuella behov, eftersom ”alla har rätt till samma sjukvård/skola/daghem/pension”.
  4. Av nödvändighet uppstår en byråkrati. Den gäller under oligarkins järnlag och lever sitt eget liv.
  5. Ett antal år förflyter under vilka allt fortsätter som förut, men under vilka man glömmer bort hur saker och ting gick till på den fria marknaden. Och vad det var känns inte så viktigt. Man visste ju inte alltid på marknaden varför man gjorde vissa saker på ett visst sätt. Vanorna hade nämligen uppstått genom trial and error, utan att någon behövt analysera hur eller varför något fungerade.
  6. Under oligarkins byråkratiska ledning bestämmer sig politikerna för att reformera/modernisera skolan, sjukvården, äldrevården, pensionerna. Eftersom man nu, under ledning av ”experter” i en byråkrati reformerar måste man av naturnödvändighet göra något annat än vad som genom trial and error visade sig fungera på marknaden. Reformerna leder därför obönhörligt till försämringar.
  7. Väljarna blir upprörda över den dåliga vården, skolan, äldrevården, de låga pensionerna. Experter sätts därför att åter reformera. Det blir ännu sämre.

David Friedman, Milton Friedmans son, formulerade Friedmans första lag, att allt som utförs av det offentliga blir som första approximation ungefär dubbelt så dyrt som när det utförs konkurrensutsatt på marknaden. Från ovanstående påstår jag att det finns en tidsaspekt också. När det offentliga tar över blir saker och ting lite dyrare. Men sedan, under tidens gång, förfaller denna sektor av samhället än mer.

Skolan idag, som jag diskuterar i min bok, kostar kring tre gånger så mycket som den borde böra och meddelar nu mindre än hälften av den undervisning per år den gav 1864 eller 1968.

Sjukvården i Sverige kostar kring tre gånger så mycket som den skulle göra ifall staten och landstingen inte visste vad sjukvård var för någonting och lämnade den ifred. Den är också klart sämre.

Pensionerna är hälften eller en tredjedel så höga som de skulle vara om staten inte ägnade pensioner en tanke.

Bland det mest absurda i en naturvetares ögon är att vi har något som heter ”familjepolitik”. Efter 200 miljoner år som däggdjur, och efter 1,8-1,9 miljoner år som jägar och samlare anses plötsligt inte föräldrar kunna ta hand om sina egna barn.

Så ifall vi ska minska frustrationen och förbättra Sverige måste vi (inte bör, måste) lägga ner skola, sjukvård, pensioner, barnomsorg, äldrevård som offentliga angelägenheter. Vi har också andra områden som bostäder där vi har bostadspolitik, något som leder inte bara till brist på bostäder, utan också till fula, små och dåliga bostäder. Vi har arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt och därför får vi arbetslöshet. Milton Friedman sammanfattade detta med att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand efter fem år.

Saharas sand, bostäder, sjukvård och allt staten gör är koordinationsproblem som ofta är alldeles för svåra för staten att sköta. Jag finner det fascinerande att erfarenheten visar att ifall det inte fanns bostadspolitik skulle man kunna spränga halva Stockholm. Mindre än två månader senare skulle det ändå inte finnas bostadsbrist. Sådan är den inneboende kraften i ett komplext adaptivt system som ett oreglerat mänskligt samhälle.

Åter till ett folkrörelse-Sverige

Det som gör mig något lite optimistisk i allt detta är att jag inte gett upp hoppet om socialdemokratin. Vad socialdemokraterna i mycket står för är den gemenskap folkrörelserna gav. Tyvärr finns det idag inga folkrörelser kvar längre i Sverige om man menar rörelser där medlemmarna frivilligt går samman. Alla föreningar i Sverige får nämligen statsstöd. Partierna i synnerhet är inte folkrörelser; de beror endast till två procent av medlemsavgifter.

Socialdemokraterna trodde att man kunde låta staten ta över folkrörelsernas roll och överföra gemenskapshetskänslan till den. Det fungerade inte och man kan inte få det att fungera heller. Ifall socialdemokraterna verkligen insåg detta borde de istället propagera för ett laissez-faire-Sverige med 5-8 procent skattetryck. Som ett brev på posten skulle det åter finnas tiotusentals stora och små frivilliga föreningar i Sverige som ordnar sjukvård, skolor, äldreomsorg, pensioner, sjukförsäkringar.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar