Folkets vanmakt och några av de enkla, svåra, snabba, enda lösningar som krävs

Chris Forsne har på ledarsidorna.se skrivit en skarp analys över en av sakernas bedrövliga tillstånd: Det ligger en vanmakt över Sverige. Folk i gemen känner att de i princip på intet vis kan påverka politiken. Istället lever politiken idag i mycket sitt eget liv, frikopplad från väljarnas inflytande.

IMG_0491

Utsikt från under tallen där jag just funderat ut detta inlägg.

Jag vill här hävda ett antal saker. För det första att vi enkelt kan åtgärda detta. Vad som krävs är några dussintal eller hundratal riksdagsbeslut på ett år eller så, utom i vissa fall där lika enkla grundlagsändringar krävs. Ja men, säger kanske vän av ordning, vi kanske behöver tänka efter längre än så? Nej, det kan vi göra senare. Som ett första steg gäller det att vi tar oss från en situation som är till nära 100 procent felaktig till en som är åtminstone kring 50 procent rätt. Och hur mycket vi än analyserar så måste vi gaffla oss fram här i livet genom trial and error, något som gäller på alla områden.

För det andra är besluten svåra. Inte svåra i sig, men det elände vi befinner oss i är resultatet av ett brett konsensus, både hos politiker och hos väljare. Så de beslut vi bör ta är svåra, mycket svåra att skapa opinion för. Om jag kan sprida lite insikt här så är jag glad. Det kanske låter lite stöddigt att säga ”sprida insikt”, men i grund är det mesta av detta ett kunskapsproblem där jag säger att man inte kan veta, om man inte är en gud. Och det är människor inte. Det mesta av min eventuella stöddighet kommer från min övertygelse om vår okunskap. Den kommer också från övertygelsen att människor har en natur som inte alltid är vad den borde vara. Här finns det förstås på motståndarsidan sedan århundraden de som faktiskt tror att människan kan bli perfekt, men det lämnar jag åt Thomas Sowell att reda ut i A Conflict of Visions.

Lösningarna är snabba, i regel därför att när 10 miljoner svenskar får agera själva och tänka själva går det mycket snabbare, tiotusentals gånger snabbare, än när 349 politiker, regering, remissinstanser, etc, etc, kompromissar sig fram.

Lösningarna är också åtminstone i det stora hela de enda, även om en mycket liten del av offentlig inblandning (se nedan) inte gör så stor skada. Men ändock skada.

Politiker måste kunna avskedas på grått papper

Jag har skrivit ett längre inlägg om detta, Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde. Vi styrs idag nästan helt av politiker som gick med i ungdomsförbunden i nedre tonåren, som arbetat politiskt sedan dess, men som aldrig arbetat. Om vi ska få ordning på detta måste vi väljare kunna avskeda våra politiker synnerligen brutalt och synnerligen direkt.

Min slutkläm är att något i stil med följande är vad jag tror krävs:

  • Avskaffa alla offentliga bidrag till politiker. Ärligast vore att avskaffa alla löner för de folkvalda också, men så långt vågar man nog inte drömma.
  • Släpp de privata bidragen till partier helt fria. Som exemplen visar så kan pengar endast ge en kandidat en chans, men synnerligen sällan få en dålig kandidat vald.
  • Inför personval i enmansvalkretsar, antingen enligt fransk modell i två omgångar, eller enligt brittisk/amerikansk modell i en omgång.
  • Och, lite utanför detta, minska ner antalet riksdagsmän till högst 149 sammantaget för en eller två kamrar. Jag tror också denna minskning är viktig. Som människor kan vi just inte hålla koll på mer än 150 personer (Dunbars nummer). Riksdagsledamöterna i gemen måste upphöra vara en grå, anonym massa.

Avskaffa politikens inflytande fullständigt på en mängd områden

Bortsett från själva det politiska styrelseskicket finns det en mängd områden i samhället där vi känner oss frustrerade eftersom politiker bestämmer på ett vis som vi inte tycker om. Och vi skulle känna oss oerhört mycket mer frustrerade ifall vi visste vilket elände politikerna faktiskt ställer till med. Om vi vill minska vår frustration måste vi undandra en mängd områden från politikernas inflytande. Mycket lite ska kan få vara politik ifall Sverige och svenskarna ska må bra.

Gången är ungefär denna när staten blandar sig i en del av samhället:

  1. Ömmande behov uppstår och löses på marknaden.
  2. Staten ser att den kan hjälpa till. Partierna kampanjar i stort sett alla för att ”vi”, ”tillsammans” ska ordna ”vår skola”, ”vår sjukvård”, ”våra pensioner”, ”våra daghem”, ”lika för alla”.
  3. Staten tar över och det hela fortsätter ungefär som förut, baserat på den erfarenhet som uppkommit på marknaden genom trial and error, men lite eller mycket dyrare, och mycket mindre anpassat till individuella behov, eftersom ”alla har rätt till samma sjukvård/skola/daghem/pension”.
  4. Av nödvändighet uppstår en byråkrati. Den gäller under oligarkins järnlag och lever sitt eget liv.
  5. Ett antal år förflyter under vilka allt fortsätter som förut, men under vilka man glömmer bort hur saker och ting gick till på den fria marknaden. Och vad det var känns inte så viktigt. Man visste ju inte alltid på marknaden varför man gjorde vissa saker på ett visst sätt. Vanorna hade nämligen uppstått genom trial and error, utan att någon behövt analysera hur eller varför något fungerade.
  6. Under oligarkins byråkratiska ledning bestämmer sig politikerna för att reformera/modernisera skolan, sjukvården, äldrevården, pensionerna. Eftersom man nu, under ledning av ”experter” i en byråkrati reformerar måste man av naturnödvändighet göra något annat än vad som genom trial and error visade sig fungera på marknaden. Reformerna leder därför obönhörligt till försämringar.
  7. Väljarna blir upprörda över den dåliga vården, skolan, äldrevården, de låga pensionerna. Experter sätts därför att åter reformera. Det blir ännu sämre.

David Friedman, Milton Friedmans son, formulerade Friedmans första lag, att allt som utförs av det offentliga blir som första approximation ungefär dubbelt så dyrt som när det utförs konkurrensutsatt på marknaden. Från ovanstående påstår jag att det finns en tidsaspekt också. När det offentliga tar över blir saker och ting lite dyrare. Men sedan, under tidens gång, förfaller denna sektor av samhället än mer.

Skolan idag, som jag diskuterar i min bok, kostar kring tre gånger så mycket som den borde böra och meddelar nu mindre än hälften av den undervisning per år den gav 1864 eller 1968.

Sjukvården i Sverige kostar kring tre gånger så mycket som den skulle göra ifall staten och landstingen inte visste vad sjukvård var för någonting och lämnade den ifred. Den är också klart sämre.

Pensionerna är hälften eller en tredjedel så höga som de skulle vara om staten inte ägnade pensioner en tanke.

Bland det mest absurda i en naturvetares ögon är att vi har något som heter ”familjepolitik”. Efter 200 miljoner år som däggdjur, och efter 1,8-1,9 miljoner år som jägar och samlare anses plötsligt inte föräldrar kunna ta hand om sina egna barn.

Så ifall vi ska minska frustrationen och förbättra Sverige måste vi (inte bör, måste) lägga ner skola, sjukvård, pensioner, barnomsorg, äldrevård som offentliga angelägenheter. Vi har också andra områden som bostäder där vi har bostadspolitik, något som leder inte bara till brist på bostäder, utan också till fula, små och dåliga bostäder. Vi har arbetsmarknadspolitik och arbetsrätt och därför får vi arbetslöshet. Milton Friedman sammanfattade detta med att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand efter fem år.

Saharas sand, bostäder, sjukvård och allt staten gör är koordinationsproblem som ofta är alldeles för svåra för staten att sköta. Jag finner det fascinerande att erfarenheten visar att ifall det inte fanns bostadspolitik skulle man kunna spränga halva Stockholm. Mindre än två månader senare skulle det ändå inte finnas bostadsbrist. Sådan är den inneboende kraften i ett komplext adaptivt system som ett oreglerat mänskligt samhälle.

Åter till ett folkrörelse-Sverige

Det som gör mig något lite optimistisk i allt detta är att jag inte gett upp hoppet om socialdemokratin. Vad socialdemokraterna i mycket står för är den gemenskap folkrörelserna gav. Tyvärr finns det idag inga folkrörelser kvar längre i Sverige om man menar rörelser där medlemmarna frivilligt går samman. Alla föreningar i Sverige får nämligen statsstöd. Partierna i synnerhet är inte folkrörelser; de beror endast till två procent av medlemsavgifter.

Socialdemokraterna trodde att man kunde låta staten ta över folkrörelsernas roll och överföra gemenskapshetskänslan till den. Det fungerade inte och man kan inte få det att fungera heller. Ifall socialdemokraterna verkligen insåg detta borde de istället propagera för ett laissez-faire-Sverige med 5-8 procent skattetryck. Som ett brev på posten skulle det åter finnas tiotusentals stora och små frivilliga föreningar i Sverige som ordnar sjukvård, skolor, äldreomsorg, pensioner, sjukförsäkringar.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vårt ohederliga valförfarande, vår ofärdsstat och den pågående samhällskollapsen

I gårdagens Sydsvenska Dagbladet läser man att Malmö snart kommer att tvingas höja kommunalskatten med 6,41 kronor för att få budgeten att gå ihop ifall man vill fortsätta med nuvarande åtaganden. Artikeln illustrerar väl, om än indirekt, mycket som är snett i Sverige, bland annat oetiska, men medvetet införda rösträttsregler vars effekter man idag på allvar märker (eller borde märka) i hur de förstör Sverige. Men dessa regler har tyvärr undergrävt samhället under lång tid, och dagens tafatta och förvirrade reaktioner på problemen i Malmö är ett resultat av detta och mycket annat.

malmö_stadshusI det gamla Aten och i det gamla Sverige var man väl medvetna om att ett av de största hoten mot frihet, och i slutändan också mot demokratin (man får dock inte blanda ihop de två begreppen frihet och demokrati), är att människor röstar i egen sak och att majoriteter genom just majoritetsbeslut förtrycker minoriteter. Välorganiserade minoriteter riskerar också lyckas förtrycka mindre väl organiserade majoriteter.

I Malmös fall handlar det idag bland annat om dessa saker. Dels att en, till stor del icke skattebetalande minoritet är så väl organiserad att dess medlemmar kan tvinga till sig pengar av dem som arbetar. Dels att, på grund av tre fjärdedelars sekel av medveten förvirring, en majoritet av väljarna inte ser några problem med vad om pågår.

Om Sverige hade ett valförfarande som var baserat på ärlighet, som undvek jäv, skulle vi idag bl a ha:

  • Ett skattestreck (som vi hade fram till 1921).

Man måste då ha betalt sina skatter till stat och kommun de senaste t ex tre åren för att få rösta. Med källskatt, sociala avgifter, punktsskatter, och moms är dock att uppfylla ett skattestreck idag något ingen kan undkomma i absolut bemärkelse, även om den som inte arbetar varken betalar kommunal- eller statsskatt..

  • Ett bidragsstreck (som vi hade i annan form fram till 1945).

För att få rösta får man med ett bidragsstreck under de senaste t ex tre åren inte ha tagit emot några bidrag, vare sig barnbidrag, bostadsbidrag eller socialbidrag.

Att kalla ett bidragsstreck för ett fattigvårdsstreck vore idag semantiskt felaktigt då det i absolut bemärkelse inte finns några fattiga i Sverige. Idag definieras den som är fattig inom EU som någon som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten. Det är med andra ord ett relativt begrepp som skulle innebära att det inte finns några fattiga i ett land där alla svälter.

Då historieundervisningen i Sverige i princip avskaffats är det få som verkar inse vilket hån denna definition är mot våra förfäder. Min farmor föddes 1888 i Mjödvattnet utanför Burträsk. Åtta-nio barn och två vuxna delade på omkring 40 m2. När min mamma växte upp på 30- och 40-talen i Östra Ormsjö utanför Dorotea sov man i köket på vintern. Det första man gjorde på morgonen var att knacka hål i isen i vattenhinken och tända i spisen för att koka kaffe. Men varken min farmors eller min mammas familjer fick någon fattigvård och skulle ha stött ifrån sig tanken med fasa. 

De flesta av strecken i rösträtten försvann på 20- och 30-talen i Sverige, men kravet att inte vara omhändertagen av fattigvården fanns kvar ända till 1945. Dess borttagande måste ha varit en förutsättning för att man skulle kunna införa bidrag till alla. Ingen i Sverige undgår idag att under sina liv få bidrag i någon form. Ett resultat av att alla får bidrag, ”subventionerade” daghem, ”fri” skola, ”fritt” gymnasium, ”gratis” universitetsutildning, ”gratis” sjukvård, kommunal äldrevård är att en stor andel av svenska folket tror att de skulle få det sämre ifall bidragen avskaffades eller ifall de skulle tvingas betala själva för vad som idag är offentliga tjänster. Jag har skrivit en del om varför detta är gravt felaktigt här, här och här.

Knappt någon omfördelning skedde i Sverige fram till åtminstone 1995 mellan ”rika” och ”fattiga”. Det bör dock numera tyvärr vara ganska annorlunda; vi har de senaste omkring tre decennierna importerat kanske upp till en miljon socialbidragstagare (om man räknar in alla familjemedlemmar) från tredje världen. Många av dessa bor just i Malmö och gör att det just är Malmö, Husby, Rinkeby, etc som kollapsar först i Sverige. Malmö kommun får idag kring en tredjedel av sin budget via ”Robin Hood”, ett system som i praktiken betyder att ta från dem som arbetar och ge till dem som inte gör det.

Skatten i Malmö kommer med säkerhet att höjas, men inte med 6,41 kronor, utan med 3-4 kronor då staten, ”vi”, kommer att falla till föga och ”hjälpa till”. Många av dem som idag fortfarande bor i Malmö kommer dock att flytta ut. Dels då kommunalskatten i snitt i Sverige snart kommer att höjas med det enorma, men dock lägre beloppet 2-3 kronor, dels då Malmö i stort kommer att mer och mer likna Rosengård och i slutändan ett utbombat ghetto. Malmö befinner sig idag i en dödsspiral. När skatten höjs flyttar en del av de som kan ut till en grannkommun eller till en annan del av Sverige. Eller så flyttar de utomlands. När andelen icke-européer når en ”tipping point” om låga 3-4 procent flyttar infödda svenskar bort. När skolorna får en stor andel elever av annan kultur och med ofta dålig svenska flyttar infödda svenskar bort. Resultatet av välmenande politik, politik där man sökt ”hjälpa” dem som har det ”svårt” står att beskåda i Detroit, en stad som demokraterna i USA i princip hjälpt ihjäl:

I Detroit är 47 procent av befolkningen, 200 000 personer, funktionella analfabeter. Hälften av dem har en ”high school degree”. I Sverige som helhet börjar vi dock närma oss samma situation. En begynnande historiestuderade på universitet kan idag knappt svenska. Kunskaperna i svenska hos den som gått 12 år på en teoretisk linje på gymnasiet är idag klart sämre än de var hos arbetarklassen år 1885, en arbetarklass som hade mellan noll och sex års formell skolgång. Detta är något jag diskuterar i detalj i min bok om skolan.

Skattebasen i Malmö kommer alltså att urholkas ytterligare, vilket som nämnts troligen kommer att få till följd att ”vi” kommer att ge ännu mer pengar till Malmö. Det bor ju trots allt ”fattiga” där, och dessutom fattiga som är trogna väljargrupper för vissa partier. Samma sak som i Malmö kommer att hända i de flesta av våra utanförskapsområden. Antalet utanförskapsområden uppgick till 186 år 2012:

Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var att 60 procent eller färre av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt att färre än 70 procent går ut grundskolan med fullständiga betyg eller att färre än 70 procent röstande i senaste kommunalvalet.

År 1990 var utanförskapsområdena bara tre, år 2002 128, år 2006 156. År 2012 bodde 566 000 personer i dessa områden. Jag har plottat utvecklingen i grafen nedan.

Utanförskapsområden

Från grafen ser vi att ökningen av antalet områden verkar plana ut och kanske stanna vid ungefär 225. Alltså kring 225 områden som i mycket lever på de skatter som människor utanför dessa områden betalar. Ju fler utomeuropeiska invandrare vi tar emot, desto större kommer utanförskapsområdenda sedan bli. Baserat på vad vi vet från andra kulturer och länder är min tolkning att vi just passerat större delen av ”kärnbildningsfasen” för våra utanförskapsområden. Vi är nu inne i en fas av accellererande ghettoifiering.

Dagens utveckling kommer med nuvarande politik fortsätta tills hela Sverige blir så pass fattigt, ghettoifierat, drabbat av krimininalitet, sakna mycket av poliskår, räddningstjänst, brandmän, sjukvård, och vara i nära total avsaknad av goda skolor att våra politiker, kanske, behagar göra något.

Men i ett sådant havererat Sverige kommer det att finnas en hård, starkt motiverad kärna, kanske en fjärdedel eller en tredjedel av väljarna (för inte bara utomeuropéer lever ju på bidrag, och, tvärtom, är inte alla utomeuropéer netto bidragstagare), som är beroende av bidrag och som kommer att göra allt de kan för att se till att utvecklingen fortsätter ner till Venezuelas och Zimbabwes nivå.

Som jag skrivit här så är välfärdsstaten en sax som klipper banden mellan människor, om sådana band existerar. Finns inte sådana band, som när kulturellt annorlunda grupper flyttar in i Sverige, så förhindrar välfärdsstaten att några band skapas. Invandringen kostade enligt Jan Tullbergs uppskattningar (märk väl uppskattningar, för det officiella Sverige slutade räkna kring 2005) år 2014 kring 250 miljarder kronor per år. Idag torde med samma beräkningar siffran vara uppe i 3-400 miljarder kronor per år, kring 8-10 procent av BNP, kring 7-9 gånger vad försvaret kostar. Ifall den verkliga siffran bara är hälften så stor så är den ändå 150-200 miljarder kronor, årligen.

Vill vi lösa våra problem, ifall vi vill att Sverige ska hänga ihop, så finns det bara en lösning, den att sluta betala. Till att börja med bör man trappa ner bidragen radikalt, förslagsvis med 20-25 procentenheter i halvåret för dem som inte är svenska medborgare. Många av dem som idag beror av bidrag kommer då med största sannolikhet överraska oss, ta arbeten, starta företag, och visa att de delar en gammal svensk kulturell värdering, den att göra rätt för sig.

(Tillägg) Vi måste också trappa ner alla bidragsnormer för dem som är svenska medborgare. Här måste man gå varligare fram av naturliga skäl, men även för dessa grupper är bidrag en syra som fräter på samhällskroppen.

Men vare sig de har uppehållstillstånd eller är svenska medborgare av utländsk härkomst, kommer många att få det otroligt svårt i ett bidragslöst Sverige, där svenska kostnader för mat och bostad gäller och där det svenska språket i regel krävs. Om man likt syrier i snitt har mellanstadium som utbildning, eller som afghaner lågstadium, eller som somalier till stor del är analfabeter på sitt eget språk har man antagligen en produktivitet som gör att man bara kan begära mellan noll och hundra kronor i timmen på en fri arbetsmarknad. Det finns dessutom faktiskt många presumptiva arbetsstagare som har ett negativt värde på en arbetsmarknad som den svenska. Ibland måste någon med högre lön sättas att överse deras arbete eller utbilda dem, något som kan vara alldeles för kostsamt.

Då det är vi i Sverige som lockat till oss människor från tredje världen med vår mani, vårt offentliga veritabla tvångsbeteende att ge bort våra skattebetalares och pensionärers pengar är det inte mer än rätt att vi betalar en stor summa till dem som reser hem, eller som provar lyckan någon annanstans, utom Europa. Skulle vi betala 250 000 kronor per person och en halv miljon lämnar landet så är det ändå ”bara” en engångssumma om 125 miljarder kronor.

(Tillägg) De nyanlända som redan erhållit svenskt medborgarskap men som önskar lämna landet måste då tvingas uppge sina svenska medborgarskap. Sverige har här varit synnerligen slappt i kraven på integration, språkfärdighet och arbete. Hade vi betraktat det svenska medborgarskapet med den vördnad det förtjänar skulle det inte finnas någon i gruppen utrikes födda som inte arbetar nio år av tio.

En del skulle då säga att detta verkar vara en god födkrok, att ta sig till Sverige, söka asyl och sedan få pengar för att åka hem. Givetvis måste hem- bortresebidrag kombineras med att vi slutar betala så mycket eller alls för de asylsökande som kommer till Sverige. Det är lika lätt att söka asyl i Frankrike och Estland som i Sverige, men genom att man där ger långt lägre bidrag får de mellan en hundradel och en femtiondedel så många asylsökande per kapita.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Liberal pensionering av pensionering

Hur skulle ett liberalt pensionssystem se ut? Om man använder ”liberal” i oförvanskad form och menar den empiriska syn, de modeller av verkligheten, och de etiska övertygelser som t ex David Hume, Adam Smith, Edmund Burke, Gripenstedt, Hayek, Bastiat och Tocqueville hade, så saknar frågan i stort sett mening. Det kan inte finnas ett liberalt pensions-system, även om pensionering också skulle förekomma i ett liberalt system.

Så vad skulle hända ifall staten inte hade något att göra med pensioner, om den inte ens visste något om sådant? Om ”pensionering” och ”pensionsålder” endast eventuellt fanns med i en del anställningskontrakt? Frågorna måste benas ut i flera steg.

Ifall pensionering vore en privatsak och folk betedde sig som idag

Jag har inte svenska siffror, men om man utgår från dagens situation i USA för ”Social Security”, den amerikanska folkpensionen, och gissar att svenska staten är ungefär lika dålig på att förvalta pengar, får man följande. Social Security infördes 1935 och gjordes då till ett obligatorium eftersom man med rätta antog att avkastningen skulle bli så låg att de flesta inte skulle ansluta sig frivilligt (se Powell, FDR’s Folly, kapitel 13). Om man tittar på den avkastning Social Security ger, och den avkastning en portfölj med 40 procent obligationer och 60 procent aktier långsiktigt visat sig ge, får man att avkastningen skulle ha varit 2-3 gånger högre ifall människor fått spara själva (se här Browning, Stealing from Each Other, sid 110-114).

Utan statlig inblandning skulle alltså amerikanernas, och troligen också svenskarnas folkpension vara 2-3 gånger högre än idag. Eller så skulle pensionssparandet kunna vara hälften eller en tredjedel av vad det är idag för att man ska få samma pension.

Innan staten blandade sig i pensioner i Sverige ordnade nästan alla människor detta på egen hand eller genom släkten. Som jag diskuterat på annan plats skulle det också i ett lågskatte-Sverige idag troligen skvalpa omkring 80-200 miljarder kronor per år av privata donationer som bland annat skulle gå till att bereda den lilla minoritet som inte lyckas ordna sin pensionering på egen hand en värdig ålderdom.

Ifall folk tänker efter i ett liberalt samhälle

Denna beräkning i Brownings utmärkta bok är dock alldeles för snäll och statisk. Den bygger på att människor beter sig ungefär som idag, fast frivilligt. Men i själva verket skulle man i ett liberalt system bete sig radikalt annorlunda. Till att börja med är inlåningsräntan, räntan på sparande, alltid lägre än utlåningsräntan, räntan man betalar när man lånar. Denna skillnad beror på två saker. Dels måste banken också leva och det gör den på skillnaden mellan räntan för inlåning och utlåning. Dels måste banken också ta hänsyn till risker. Ju större risk någon representerar desto högre ränta måste de betala.

Denna riskbedömning beror på hur man uppfattas som person och på vad man ska låna till. Lånar man till ett hus, som är en säkerhet i sig, blir risken låg. Lånar man till en bil blir den högre. Och lånar man till ren konsumtion blir den allra högst. Riskpremien beror också på vilken kredithistoria man har. Ifall man först har sparat under ett antal år så får man låna till mycket lägre ränta än ifall man aldrig lagt undan pengar.

När man tänker på framtiden och i synnerhet på sin ålderdom så kan man spara på många sätt och man bör givetvis sprida riskerna. Men vad man aldrig någonsin gör, ifall man inte är otroligt riskbenägen, är att låna för att kunna spara. Man bör t ex inte låna pengar för att köpa aktier. På samma sätt vore det vansinningt att frivilligt pensionsspara, samtidigt som man lånar pengar till en bil, ett hus eller en lägenhet. Så i ett samhälle där staten inte beskattar eller reglerar lån och sparande så skulle man först köpa ett hus och en bil, sedan helt betala av dessa och sedan börja pensionsspara.

Allra först skulle man börja med att spara, för att inte behöva låna så mycket, för att visa att man är en skötsam person som banken kan lita på, och för att inte behöva låna till en så stor del av totalsumman, något som i sig sänker riskpremien. Sedan köper man sin lägenhet, betalar av den, och börjar sedan spara på annat sätt, t ex i obligationer och aktier. Man betalar också ibland för en försäkring medan man är ung som täcker bostadslånet ifall man blir sjuk eller förolyckas.

När man pensionerar sig kan man också belåna huset, eller sälja det som en del gamla gör i Frankrike, i en vente en viager, ”livränteförsäljning”, mot att man får bo kvar, och också får en summa pengar varje månad så länge man lever. Eller så säljer man det stora hus eller den stora lägenhet man köpte när man hade barn boende hos sig och flyttar till något som är mindre. Mellanskillnaden kan man använda för sin eventuella pensionering.

Staten förstör idag information och förvrider våra beteenden på en mängd olika sätt som dels hindrar oss från att ta beslut baserade på information som är korrekt, och dels förhindrar att vi själva bestämmer efter bästa förmåga över hur vi vill trygga vår ålderdom. I ett liberalt samhälle lägger sig däremot staten inte i pensionsfrågan. Därför beskattas inte sparande via skatt på räntor, förmögenhetsskatt, skatt på avkastningen från aktier, eller genom sk ”Tobinskatt” på transaktioner. Skatt tas inte heller ut på vissa sparformer, som t ex att spara i en fastighet där en fastighetsskatt urgröper medborgarnas kapital. Och staten ska givetvis inte bedra oss åt andra håll heller och låta oss dra av för ränteutgifter.

På grund av dagens lagar och förordningar pensionssparar vi hela våra yrkesverksamma liv, samtidigt som vi är låntagare under kanske ännu fler år. Om man gissar att skillnaden mellan inlåningsränta och utlåningsränta är två procent i snitt så får vi att pensionen skulle vara 3-4 gånger högre idag i USA, eller att det man måste spara skulle vara högst en tredjedel för att man ska få en lika hög pension som idag. Samma förhållanden torde ungefärligt gälla i Sverige.

Hur folk skulle pensionera sig i ett liberalt samhälle

I ett liberalt samhälle där staten inte skriver medborgarna på näsan kan man förstås inte riktigt veta hur folk skulle bete sig. Det är också över 75 år sedan skattetrycket var nere i 12-13 procent (under Per Albin Hansson), och 116 år sedan år 1900 då det låg på kring 7 procent av BNP. Skattetryckets utveckling kan betraktas hos Ekonomifakta.se.

Historien ger oss bara vaga fingervisningar om vad som skulle hända. Våra arbeten och vanor är väldigt annorlunda idag, och vi är 8-10 gånger rikare. Vi arbetar hälften så många timmar per år jämfört med år 1900. Vi behöver nämligen inte arbeta lika mycket för att undvika leva i misär eller rent av svälta ihjäl. Vi behöver inte heller arbeta lika nära livets slut som man gjorde då. Å andra sidan tycker många av oss faktiskt om att arbeta, och då arbete är fysiskt ojämförbart mycket lättare idag, så är det också möjligt att arbeta längre, ibland kanske med andra saker än i yngre år. Mot en möjlig tendens att arbeta längre ifall staten inte blandar sig i står det faktum att pensionering har blivit en ritual för många och att sådana ritualer är seglivade.

En del människor skulle säkert pensionera sig ungefär som idag, för att de vill det, för att de är trötta på att arbeta, för att de inte orkar arbeta. I Sverige, där millimeterrättvisan ska gälla, blir säkert en del upprörda över att ”vissa” arbetar längre när ”andra” inte orkar med det. På grund av tur eller otur, på grund av olika livsval och på grund av våra olika genetiska arv blir det så. Livet i sig är inte rättvist på en mängd olika vis. Men vill vi leva i ett välmående land, och vill vi i synnerhet att de som inte orkar arbeta, kanske för att de drabbas av en sjukdom, ska få ett så drägligt liv som möjligt, så måste vi tillåta att andra arbetar som de vill. Många skulle säkert arbeta hela livet. Andra skulle gå ner på halvtid på äldre dar. Återigen skulle ritualen ”att pensionera sig” säkert finnas kvar som en viktigt milstolpe för många. Men den skulle inte gälla för alla, och en specifik ”pensionsålder” skulle heller inte finnas.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Något om varför välfärdssystemen inte behövs

Ifall man föreslår att det offentliga ska hålla sig borta från ett område som pensioner eller sjukvård, och helst ska vara helt ovetande om det, sakna data, sakna mekanismer för att samla in data på området*, så möts man i regel av ett vattenfall av invändningar: Fattiga… rika… de med cancer… de som har det svårt… kvinnor…

Det kan här vara bra att backa bandet och titta på hur vi i Sverige hamnade där vi är idag. Gör vi det kan vi lättare se att ifall staten skulle lämna oss ”vind för våg” så skulle detta inte alls leda till att de fattiga kastades ut på soptippen, eller att ”de rika” skulle förtrycka resten.

Till att börja med är själva anledningen till att politiker träder in på områden som sjukvård, pensioner och åldringsvård att det är områden som både de och vi medborgare tycker är viktiga. Politikerna känner dels att de bör göra någonting, och mer cyniskt så får de röster ifall vi medborgare ser, eller tror att vi ser att de gör något. De politiker som ”lämnar människor vind för våg” blir ofta inte valda.

Euergetism – jag gör goda saker

Men det är just på de områden där politiker armbågar sig in, och därmed tränger bort frivilliga insatser, som sådana frivilliga insatser i annat fall skulle koncentreras. När man tittar bakåt i tiden ser man att människor brukade ge bort enorma summor till välgörande ändamål. Som den eminente franske historikern Paul Veyne skriver i ”Bread and Circuses” donerades nästan vartenda monument man idag ser som kom till under antiken av en eller flera privatpersoner till deras stad; vägar, broar, avloppssystem, badhus, skolor, amfiteatrar. Sophiahemmet i Stockholm är ett modernare svenskt exempel. Två fransmän döpte detta fenomen till évergétisme, ungefär ”jag gör goda saker” på grekiska, vilket på engelska och kanske svenska blir euergetism.

Idag donerar amerikaner mest av alla till välgörande ändamål, 212 miljarder dollar 2011, eller drygt 1 procent av BNP. Och då har ändå USA ett massivt skattetryck historiskt sett, 26 procent idag, mot 42,7 procent i Sverige, och statsutgifterna är ännu större på grund av budgetunderskottet. De låg på kring 38 procent av BNP 2012.

För inte så länge sedan såg man annorlunda på offentliga utgifter. Ekonomerna Tanzi och Schuknecht skriver (sid 5):

A leading French economist of the time, Paul Leroy-Beaulieu (1888), addressing the question of the proper share of taxes in the economy, suggested that a share of 5-6 percent was moderate while a share beyond 12 percent had to be considered ‘exorbitant’ and would damage the growth prospects of an economy.

Så ifall Sverige avskaffade välfärdsstaten (vars synnerligen negativa effekter jag resonerar kring här) och hade ett skattetryck på kring 6 procent av BNP, inklusive kommunalskatten, så bör man räkna med att gissningsvis 2-5 procent av BNP årligen skulle doneras till välgörande ändamål. Det skulle alltså skvalpa omkring 80-200 miljarder kronor varje år som söker utlopp. De riktigt rika skulle då och då donera saker som ett nytt Karolinska sjukhuset eller en ringled runt Göteborg eller Stockholm. Andra, något mindre välbeställda skulle donera eller testamentera sjukhem, bibliotek, ålderdomshem, badhus, idrottsanläggningar och mycket annat. De med lägre inkomster skulle donera till stiftelser och andra organisationer som driver sådana inrättningar.

Någon skulle kanske invända att det idag skvalpar omkring tio gånger så mycket pengar. Ja och nej. Idag tar man kring 2000 miljarder från människor, så att de inte längre fritt kan disponera dessa pengar. Sedan ger man tillbaka (nästan) samma 2000 miljarder till ungefär samma människor, till en del i form av tjänster som är ”gratis”. Det skedde netto nästan ingen omfördelning i Sverige kring 1990 och det förhållandet torde gälla även idag (Tanzi och Schuknecht, sid 31 och 97).

Från självorganisation till statligt övertagande

Ifall man idag föreslår att välfärdsstaten ska avskaffas kommer motargument av typen att då skulle bara de rika få sjukvård och de gamla och svaga slängas ut på soptippen. Men sådana argument framfördes inte som anledningar till de ingående systemens införande. Våra förfäder har, precis som vi, tagit hand om de våra efter bästa förmåga. Givetvis var inte den förmågan så stor fordomdags, men man gjorde vad man kunde. Idag är vi kring 16 gånger rikare än innan industrialismen gradvis skänkte oss dagens välstånd. Om vi också räknar in hur mycket bättre de saker vi har idag är, är vi som Deirdre McCloskey påpekar (kapitel 6), kring 100 gånger rikare.

Självklart ville politiker och ”experter” då som nu att ”alla” skulle få samma sorts ”rationellt” framtagna system. Och de ondgjorde sig över att folk, på en konkurrensutsatt marknad, när de betalade med sina egna pengar, ofta gjorde valet att inte välja en så dyr sjukförsäkring som experterna ville att de skulle välja (se nedan, Rafael Lindqvist, sid 83).

När industrialismen uppstod i Sverige, efter att laissez-faire kring 1870 ersatte den ”gamla regimens” ordning, så uppstod industrier som inte var av traditionell typ som gruvor och bruk, där paternalism rådde och där arbetarna togs om hand när de blev sjuka och gamla. Svenskarna blev på gott och ont ofta lönearbetare där endast anställningskontraktet band arbetstagare och arbetsgivare. Detta ger stor frihet men också stor osäkerhet.

Som svar på detta uppstod privata sjukförsäkringar. Dels, i mycket liten grad, rörde det sig om försäkringar via försäkringsbolag. Men för det mesta organiserades detta i sjuk- och begravningskassor där arbetare gick samman i föreningar. År 1899 uppgick dessa till 4203 stycken. Man kan läsa mer i Carlsson och Roséns ”Den svenska historien” i tio band från 1966 till 1968, och i den av marxismen tyvärr påverkade, men annars utmärkta avhandlingen ”Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati” av Rafael Lindqvist.

Politikerna kunde givetvis inte hålla fingrarna borta från kakburken, ett potentiellt röstvinnande område som de kunde ge sig in på. Redan 1891 började de ”hjälpa till” genom att ta skattepengar och ge till kassorna. De började också ”organisera” och reglera. Dock skedde detta i mycket liten skala. 1910 utökades både ”hjälpen” och regleringarna.

När man inför ”hjälp” och regleringar skapar man därmed också en byråkrati. En av Parkinsons lagar säger att en administration växer exponentiellt i tiden, oavsett de arbetsuppgifter den är satt att sköta. Hos byråkraterna kliade det dessutom i fingrarna av lust att organisera sjukförsäkringarna ”rationellt”, eller som det numera heter, ”styra upp”. Dock dröjde det till 1931 innan de tusentals sjukkassorna tvingades ansluta sig till 28 regionala kassor. Och inte förrän 1955 blev det tvång på sjukförsäkring i Sverige. Då hade omkring 57 procent av svenskar över 15 år sjukförsäkring på frivillig basis.

Något om sjukvård utan statlig inblandning

Men måste man inte ha en sjukförsäkring? Njae, man kan faktiskt spara själv innan man blir sjuk, eller betala själv när man väl blir det, kanske genom lån. Riskerna man löper när man är frisk är också i absoluta tal mycket små i dagens samhälle. Tidigare, fram till kring 1800, innan det fanns någon sjukvård att tala om, var risken att dö i Sverige kring 4 procent per år om barnadödligheten räknas med. Den minskning av dödligheten som sedan skedde hade, som bland annat 2015 års Nobelpristagare i ekonomi Angus Deaton påpekar i The Great Escape, nästan ingenting alls att göra med vad vi kallar sjukvård.

Till att börja med har vi idag nog med mat, mat som är näringsriktig, mat som inte förgiftar oss, rent vatten, avlopp, värme i husen, hygien, ombyte av kläder. Vi trampas inte ihjäl av hästar, vi skär oss inte på knivar, yxor, liar, sågar, vi förolyckas inte i skogen. Till det ska läggas vad som idag är basal sjukvård som vaccinationer, antibiotika, desinficering, normal förlossningsvård, enkla operationer (under narkos!) som benbrott och blindtarmar, grundläggande tandvård. Denna sort sjukvård kostar säkerligen mindre än en procent av BNP och tillsammans med övriga förbättringar står den för nästan hela fallet i dödlighet sedan industrialismens genombrott. Därefter, i andra ändan så att säga, gjordes de främsta framstegen inom sjukvården fram till omkring 1970. Sedan dess är de förbättringar som gjorts totalt sett ganska marginella, även om t ex vissa cancerformer numera kan behandlas.

Hälsovården kostade i Sverige 9,7 procent av BNP 2013 enligt WHO. Medellivslängderna vid födseln för män och kvinnor var 80 och 84 år respektive. Singapore är det land som troligen har det sjukvårdssystem som ligger närmast ett privat system; 70 procent av utgifterna där var privata (Mark Pennington, 2011, Robust Political Economy, sid 160). 2013 uppgick kostnaderna för hälsovård till 4,6 procent av BNP. Medellivslängderna vid födseln för män och kvinnor var 81 och 85 år respektive, dvs ett år vardera längre än för Sverige.

Singapores hälsovård är bara till 70 procent privat. Den empiriskt belagda David Friedmans första lag, som David Henderson diskuterar i The Joy of Freedom (sid 310), säger att som första approximation blir det som görs i offentlig regi dubbelt så dyrt som när det utförs av en privat, konkurrensutsatt aktör. Vore staten inte inblandad alls kan vi på goda grunder anta att hälsovorden i Sverige endast skulle kosta 3-4 procent av BNP eller drygt en tredjedel av vad vi lägger ut idag.

Jag tar inte upp USA här som ett exempel på privat sjukvård. USA har ett av staten genomreglerat sjukvårdssystem som inte har någonting med verkligt privat sjukvård att göra. T ex kan en påse för intravenöst dropp kosta 128 dollar via en av staten godkänd försäkring, istället för 1,50 dollar om man som patient frångår en försäkring och betalar kontant.

En del kanske säger att argumenten som jag framför är ”libertarianska”. Det rätta namnet är liberala, klassiskt liberala. Men de är också empiriska, nära nog matematiska. Sjukvård i Sverige är ett koordinationsproblem av kunskap, behov, önskemål, förmågor och incitament där nära 10 miljoner medborgare, 30 000 läkare och hundratusentals andra vårdgivare är inblandade. Som Hayek diskuterar i ”The Use of Knowledge in Society” och i ett antal andra uppsatser i ”Individualism and Economic Order” (även om han inte drar alla konsekvenser av sina analyser) så kan inte en eller flera byråkratier sköta detta alls. Att sjukvården ändå hankar sig fram beror på att allt inte sköts av våra politiker och byråkrater. Tog de över resten skulle sjukvården stanna. För att kort repetera: sjukvårdens koordinationsproblem är oändligt stort ifall experter och byråkrater försöker lösa det utan hjälp av marknaden.

En anledning till att det offentliga i början av 1900-talet blandade sig i sjukvården i Storbritannien var att folk organiserade sig frivilligt och drev ner kostnaderna till den grad att läkarna drev krav på statligt ingripande för att värna sina inkomster:

cooperative arrangements were indeed developed by mutual associations and friendly societies in order to overcome the bargaining disadvantages facing those seeking medical care – arrangements that proved so successful in containing costs that it was the medical profession that lobbied for government regulation in these markets on the grounds of ‘excessive’ competition and low salaries for doctors and other health workers (Mark Pennington, 2011, Robust Political Economy, sid 168-169).

Slutligen måste man komma ihåg att läkare är människor som både bryr sig om sina patienter och om sina rykten som goda läkare och som goda människor. Läkare som praktiserar privat har behandlat mindre bemedlade patienter till lägre kostnad eller gratis sedan läkekonsten uppfanns för 2500 år sedan (se Lloyd, sid 53). Ingen fattig skulle någonsin nekas sjukvård i ett Sverige där det offentliga inte var inblandat i hälsovården.

I ett lågskatte-Sverige skulle det för det första, som noterat ovan, årligen skvalpa omkring 80 till 200 miljarder kronor som söker någon att hjälpa. För det andra skulle en lågavlönad inte vara så lågavlönad. Den som ”tjänade” 20 000 kronor i månaden (i själva verket 26 920 kronor, se nedan), och som 2003 betalade kring 17 000 kronor i skatt, skulle under laissez-faire, med skatt på 5-6 procent, ha haft över 15 000 kronor mer i handen varje månad. Givetvis skulle utgifterna också bli högre, men inte alls i samma grad. Dessutom skulle denna person i snitt få ytterligare 17000 kronor om året i handen på grund av att sjukvårdskostnaderna sjunkit med 6 procent av BNP.

Vilseledande politiker och experter

Offentliga sjuk- och pensionsreformer, liksom nästan allt annat staten infört, introducerades under mer eller mindre falska premisser. Staten har ofta, av för skattebetalarna oförklarad anledning, ”haft” pengar som den kunnat ”hjälpa” människor med. Eller så har pengarna påståtts tas från ”de rika” när i själva verket alla får bidra. Tino Sanandaji och Björn Wallace fann i en studie från 2011 beträffande situationen 2003 att svensken i gemen tror att en normal arbetare betalar 40 procent i skatt istället för den verkliga siffran om 63 procent (skatten hade 2013 gått ner till drygt 54 procent). Den fördelade sig på 32,4 procent kommunalskatt, den enda synliga delen, 1,8 procent till pensioner, 32,8 procent arbetsgivaravgifter, och i snitt 22 procent moms. 56 procent av svenskar trodde också att arbetsgivaravgifterna betalas av arbetsgivaren. Endast 24 procent visste att det är löntagaren som står för dem.

Politiker och experter har sällan varit ärliga och sagt något i stil med ”skulle du vilja se ett system där du betalar 1 000 kronor per månad till staten, och ifall du blir sjuk och då fyller i en mängd blanketter, och ifall du också uppfyller en mängd krav, får tillbaka 900-950 kronor”? Ju mer politiker gömmer kostnaderna, desto mer kan de ”hjälpa” oss med våra egna pengar, och desto fler röster får de. Vi är tyvärr alla så funtade att vi tenderar se vad som är mitt framför oss, men har svårt att ta till oss mer komplexa samband eller mindre iögonfallande fakta.

Staten fuskar också på andra sätt för att få oss bönder att göra som överheten vill. När man folkomröstade om Allmän tjänstepension, ATP, 1957, såg våra folkvalda till att man endast hade tre stycken ja-alternativ att välja mellan. De antog nämligen att ifall frågan hade varit ”ska staten ta över tjänstepensionen” skulle svaret ha blivit ”nej”.

*Sir John Cowperthwaite var en av huvudarkitekterna bakom Hong Kongs välstånd. Genom att vägra samla in statistik förblindade han regeringen i London och gjorde det därmed omöjligt för den att ingripa i Hong Kongs ekonomi.

Rating 4.33 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Ett korrupt, kooptokratiskt fjortisvälde

Det är uppenbart att jag inte är den ende som idag är förfärad över kvalitén på de politiker som idag mer eller mindre bestämmer över oss. Hur tog vi oss hit? Och vad kan vi göra, om något, för att ta oss ur denna situation? Här kommer några observationer från en stressad amatör som, även om han inte är statsvetare till facket, har lagt ner en viss möda på att försöka begripa vad som skett. Som väljare är vi också alla satta att just lägga oss i dessa frågor. Notera: Jag har den 24 april 2016 uppdaterat några små detaljer.

Demokrati och valförfarandets historia

Ifall Sverige är en demokrati är en fråga som är värd att diskutera. Mitt svar här kommer att bli ”lite grand”. Demokrati betyder folkstyre. I det antika Aten deltog alla fria män mer eller mindre direkt i styret av sin stad i vad som idag kallas för ”direkt demokrati”. Atenarna själva skulle ha kallat representativ demokrati för ”elektiv aristokrati” eftersom folket där inte längre styr direkt, utan indirekt via valda representanter.

I ett germanskt rike som det svenska rådde en liknande situation som i Aten. Alla fria män deltog i beslut, omkring 20 procent av befolkningen enligt vad jag lär mig av Michel Rouche. Kvinnor fick då inte rösta, men de var i regel gifta med männen som fick. Huruvida de då till viss del kan räknas som representerade är inte en lätt fråga att svara på. På grund av den oerhört höga barnadödligheten som rådde i hela världen fram till ungefär 1850 kan det ha funnits ungefär lika många barn under 14-15 års ålder som vuxna. Så någonstans mellan 60 och 80 procent av befolkningen var representerad i en halvt om halvt direkt demokrati som den fornnordiska.

Torgny Lagman

Torgny Lagman vid Uppsalatinget år 1018 (Christian Krogh). På Tinget ska lagmannen enligt Snorre Sturlasson ska ha läxat upp Olof Skötkonung. Ett synnerligen illustrativt men historiskt icke korrekt exempel på direkt demokrati.

Sverige fick sedan ett styre med (av vissa) valda representanter som utvecklades till de fyra stånden. Vi hade fram till 1544 också ett valkungadöme, även om urvalet av pretendenter var synnerligen begränsat och militär makt var ett vanligt sätt att avgöra utgången. Genom representationsreformen från 1865 fick vi sedan 1866 en tvåkammarriksdag. Rösträtten var då begränsad genom inkomst- och förmögenhetsstreck, och gällde bara män.

Bortsett från i en direkt demokrati så styr folket i princip aldrig självt, och om det ens kan göra det i en direkt demokrati bortom ett trivialt litet medborgarantal är tveksamt. Popper föreslår därför att en bättre definition på en demokrati är en ordning där folket kan göra sig av med de styrande med fredliga medel. Man får då inte alltid de representanter man vill ha, men man kan åtminstone byta uppsättning. I sådan bemärkelse har Sverige till viss grad varit en demokrati under mycket lång tid, kanske under årtusenden. Man får inte heller glömma att hotet om väpnat uppror tidigare starkt begränsade vad de styrande kunde göra.

Man bör skilja på att vara representativ och att representera. Hos de gamla grekerna, när det var omöjligt för en stor folkförsamling att vara inblandad, och när det samtidigt inte rörde sig om en så kritisk roll som att vara general i krig, så lottade man fram människor för att de skulle vara representativa. När man väljer en ledare eller kandidat så representerar de istället väljarna. Då vill man ofta inte alls att de ska vara representativa, utan att de ska vara den eller en av de absolut bäst lämpade för en viss roll.

Sammantaget hade vad som nu är Sverige, innan 1911 års val, haft personvalet som princip i minst tusen år, antagligen mycket, mycket längre.

Vid det som kallas för demokratins slutgiltiga genombrott ändrades dock detta. När vad som senare kallades för Högern under Arvid Lindman införde allmän rösträtt (för män) under några år fram till 1909, önskade Liberalerna under Karl Staaff, och Socialdemokraterna under Hjalmar Branting att valen skulle ske enligt den franska modellen med personval. I Frankrike sker parlamentsval i två omgångar i enmansvalkretsar. Den som får över 50 procent av rösterna i första omgången väljs direkt. Om ingen får det, har (idag, jag vet inte vad som gällde i början av 1900-talet) alla kandidater som fått minst 12 procent av de inskrivna väljarna i första omgången rätt att ställa upp i den andra valomgången som sker en vecka senare. Om valdeltagandet är 50 procent krävs det alltså 24 procent i första valomgången för att få stå kvar som kandidat. Två kandidater blir det dock alltid kvar i en eventuell andra valomgång.

Att liberalerna och socialdemokraterna förespråkade detta system var inte bara därför att de hade traditionen på sin sida. Det fanns också egoistiska skäl; de räknade med att få större delen av platserna i Riksdagens båda kamrar. Högern ville av samma skäl att valen skulle vara proportionella så att de skulle behålla en stor del av sina ledamöter.

Vad som är fullständigt klart är att valet av valsystem inte hade någonting som helst att göra med att vi i Sverige ”röstar på idéer istället för på personer” som man brukar säga. Detta är en efterkonstruktion som dessutom aldrig varit riktigt sann.

Tidens tand, kunglig svensk avundsjuka och proportionella val

Vi svenskar är ju kända för vår kungliga svenska avundsjuka och för våra förtvivlade försök att söka konsensus. Innan proportionella valen kom till var våra politiker dock tvungna att överkomma detta. De var tvungna att vara folktalare och de var tvungna att visa upp att de, personligen, hade åstadkommit något i livet så att väljarna skulle kunna tänka sig dem som betrodda representanter. Man skulle kunna säga att de var tvugna att visa att de inte var representativa utan att de stod ut från mängden.

I Sverige har vi också, trots vår sociala konformism, en tendens att tycka om våra ”hövdingar”. Den ”som är som oss” och som försöker sig på att bli en ledare trycks ofta ner. Men ifall personer verkligen står ut från mängden så har inte heller svenskar några problem med att acceptera dem som tänkbara ledare.

När vi fick proportionella val fick vi plötsligt i Sverige som väljare endast ett antal olika uppsättningar av färdigpaketerade idéer att välja mellan, länge i formen av fem riksdagspartier.

Den logik detta leder till är att man inom varje parti under lång, ofta mycket lång och trogen tjänst utåt måste visa upp en enad front. Konflikter tas internt. De svenska partierna var dock massrörelser som berodde av sina medlemmar. Detta gällde förvisso i mycket mindre grad för Socialdemokraterna där en okänd andel var tvångsanslutna via kollektivanslutningen. Utan medlemskap i ett LO-fack och därmed medlemskap i Socialdemokraterna hade man nära nog arbetsförbud på stora delar av arbetsmarknaden. Men för de övriga partierna var rekryteringen av medlemmar avgörande för deras själva existens och detta krävde stora mått av intern debatt och internt partiliv för tiotusentals medlemmar.

Under nära 60 års tid verkade denna de proportionella valens logik där partierna kommer att mer eller mindre representeras av en enda person, partiledaren, som åtföljs av ett parti som utåt söker visa en enad front. Gradvis tog också den svenska nationalkaraktären över i att få öppet ställer sig upp och kritiserar sitt parti eller öppet konkurrerar om befattningar. Detta är nära den exakta motsatsen till de beteenden som krävs i ett system med personval i enmansvalkretsar.

Sverige får legal politisk korruption

I det antika Grekland och i Rom ansågs det vara en sådan ära att få representera staden eller fosterlandet att det var något man gjorde utan ekonomisk ersättning. I Sverige var första kammarens ledamöter av liknande skäl länge inte avlönade.

Att endast ”de rika” skulle kunna representera folket ansågs av många vara fel. Men då ledamöterna var medlemmar i partier med tiotusentals medlemmar kunde detta knappast ha varit ett olösligt problem. Partierna skulle mycket väl ha kunnat avlöna sina folkvalda med egna medel.

En annan lösning, som denne författare ibland drömmer om, var den som gällde innan tvåkammarriksdagen infördes 1865. Då möttes riksdagen endast några månader vart femte år, på slutet vart tredje. Varje riksdagsledamot kunde då också sköta ett arbete och själv finansiera sin riksdagsmannagärning.

I Sverige fick dock till slut alla folkvalda lön istället för att få nöja sig med äran att få representera nationen. De folkvalda bestämmer också över oss. Och så sitter de med stora slevar i hand, samlade kring köttgrytorna.

Gradvis lades en mängd dagstidningar ned efter kriget. Partierna oroade sig därför på 60-talet för ”allsidigheten” i informationsutbytet, dvs över att deras egna partier inte skulle vara representerade med en dagstidning på de flesta orter. Störst var oron hos socialdemokraterna. Samtidigt hade Folkpartiet och Centern problem med finansieringen av den egna partiverksamheten. Så 1965 röstade Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern i Riksdagen igenom både partistöd och presstöd. En gräns sattes så att endast partier med mer än 2 procent i andrakammarvalet kunde få stöd. På så sätt fick inte partierna MBS och KDS några pengar. I och med enkammariksdagen så ändrades denna undre gräns för att få partistöd till 2,5 procent. 1969 fick även kommuner och landsting rätt att dela ut partistöd.

Jag påstår rakt inte att politiker i Sverige personligen är korrupta, endast att de deltar i ett djupt korrumperat system. Makthavarna tar explicit pengar av medborgarna för att ge till sig själva och därmed kunna göra reklam för sig själva och förklara för medborgarna varför de ska fortsätta rösta på dem. Även om de flesta politiker säkert lyckas intala sig själva att systemet ”värnar demokratin” så är det ändå fråga om legaliserad stöld.

Tidningarna får samtidigt presstöd så att även deras journalister i viss grad är köpta av makten. Och som lök på laxen har vi sedan 1920-talet av staten finansierad ”oberoende”, av staten helt beroende, radio och senare TV. Vi har idag internet. Men vi har ändå inte rikstäckande icke-statliga radiokanaler.

Sverige blir en fjortisdominerad kooptokrati

Partistödet till riksdagspartierna från statens sida uppgår till ungefär 450 miljoner kronor om året. Som Anne-Marie Pålsson berättade i Knapptryckarkompaniet så går pengarna till partierna centralt och disponeras i praktiken av partiledarna.

Landstingen gav 2007 336 miljoner i partistöd och kommunerna 450-500 miljoner. Endast 16 procent av de kommunala partiernas utgifter täcks inte av partistödet. För landstingspartierna är det endast 13 procent. Ungdomsförbunden får dessutom 16 miljoner kronor om året från Ungdomsstyrelsen. Sammanlagt stjäl partierna ungefär 1250-1300 miljoner kronor per år från oss, de underlydande.

Alternativet vore t ex att 500 000 engagerade partimedlemmar vardera betalade en årsavgift om ca 2500 kronor. Men enligt ovan så beror endast kring 15 procent av partiernas finanser på medlemmarnas bidrag, eller av andra källor de kan ha. Journalisten Bengt Ericson, som skrivit boken Den härskande klassen, säger i ett inslag i Axess TV att medlemsavgifterna endast utgör två procent av partiernas inkomster.

Resultatet av kombinationen av den kultur som de proportionella valen och den svenska kulturen skapat å den ena sidan, med att varje parti numera är seg selv nok å den andra, är den fjortisdominerade kooptokrati vi ser idag. Ur denna följer i sin tur den erbarmeligt låga intellektuella och övriga personliga nivån hos politikerna, och den urspårade kultur vi ser hos partierna. Med kooptokrati menar jag ett styre där nya medlemmar i ett organ väljs in genom kooption av de redan sittande ledamöterna.

2014 hade ungdomsförbunden kring 29 000 medlemmar (om man bortser från ”Ung Pirat”), fördelade på de åtta riksdagspartierna. Om vi gissar man i snitt är medlem i fem år och att det föds kring 550 000 personer under fem år så får vi att ungdomsförbundens medlemmar utgör 5 procent av en årskull. Men de som verkligen lyckas göra karriär är nog inte mer än en på tio av dessa, eller 0,5 procent av befolkningen, och även 2900 personer låter för högt i mina öron.

Och än färre torde det bli, för graden av korruption ökar; snart behöver ungdomsförbunden troligen knappt ha några medlemmar alls, förutom en liten kärna av broilers. Idag i Örebro får ungdomsförbunden ”Grund- och mandatbidragsom beror av hur många mandat moderpartiet har i fullmäktige. Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har (Matt 13:12). Jag har inte haft kraft och lust att undersöka om denna barocka, korrupta situation råder mer allmänt i Sverige.

Det är ur denna synnerligen begränsade och mycket speciellt urvalda skara som framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande representanter sedan koopteras av partierna. Man går med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, som fjortis, är aktiv några år eller något decennium i ett ungdomsförbund, några år eller något decennium inom partiet och kan sedan, ifall man skött sig, ifall man utåt följt partipiskan, och inom partiet inte stått som förlorare i någon maktkamp, komma på tal som inflytelserik rikspolitiker.

Inga andra göre sig i princip besvär. Till Riksdagen väljs givetvis in en del kända personer, som just Anne-Marie Pålsson för Moderaterna. Riksdagslistorna besätts också med personer som är representativa, men mycket sällan med människor som man skulle vilja se som representanter. Få av dessa utomstående utövar någon större makt.

Som medborgare har vi att välja mellan vad som idag är åtta färdigpaketerade alternativ med personer som i regel aldrig arbetat i hela sina liv, bara ”arbetat politiskt” sedan de i unga år gick med i ett ungdomsförbund. Kooptokratin liknar den ”demokratiska centralism” som rådde under kommunismen i öst. Där fanns det bara ett parti att rösta på, i Sverige finns det i princip åtta. Men dessa åtta partier bildar också en sorts ”över-kartell”. De har ett gemensamt intresse av att se till att det nuvarande finansieringssystemet fortsätter och förstärks, och att inga andra partier lyckas ta sig fram till maktens köttgrytor.

Tidigare var det fem partier i Riksdagen, men att antalet ändras är verkliga undantag. Genom otrolig uthållighet, ett frikyrkligt engagemang och Alf Svenssons karisma lyckades KDS ta sig in i Rikdsdagen. Miljöpartiet hade och har halva Sveriges journalistkår i ryggen. SD kom in när inte ens den svenska politiska kulturen kunde stå emot när skillnaden mellan karta och verklighet blev för stor. Så till viss del, enligt Poppers sätt att definiera begreppet, är Sverige fortfarande en demokrati, men urvalet av partier och politiker är mycket begränsat. Vi kan inte välja in ett parti, eller knappt ens representanter i ett parti som inte gått med i ett ungdomsförbund som fjortisar. 99,5 procent av Sveriges befolkning finner när de fyllt 25 att de i princip är uteslutna som politiker med verkligt inflytande.

På sätt och vis kan nog SDs framgångar ses som ett av många symptom på att vi kommit till vägs ände. Kvalitén på våra riksdagsmän och andra politiker har blivit så skriande låg att Socialdemokraterna, med 111 övriga ledamöter, när de kuppade bort Juholt, var tvungna att gå utanför Riksdagen för att hitta en partiledare. Övriga partier ligger knappast mycket bättre till.

Hvad göra?

Frågan är vad som kan göras. De som har makten skulle nämligen behöva avskaffa mycket av grunden för denna. Något i stil med följande är vad jag tror krävs:

  • Avskaffa alla offentliga bidrag till politiker. Ärligast vore att avskaffa alla löner för de folkvalda också, men så långt vågar man nog inte drömma.
  • Släpp de privata bidragen till partier helt fria. Som exemplen visar så kan pengar endast ge en kandidat en chans, men synnerligen sällan få en dålig kandidat vald.
  • Inför personval i enmansvalkretsar, antingen enligt fransk modell i två omgångar, eller enligt brittisk/amerikansk modell i en omgång.
  • Och, lite utanför detta, minska ner antalet riksdagsmän till högst 149 sammantaget för en eller två kamrar. Jag tror också denna minskning är viktig. Som människor kan vi just inte hålla koll på mer än 150 personer (Dunbars nummer). Riksdagsledamöterna i gemen måste upphöra vara en grå, anonym massa.
Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Min bok om skola och utbildning om de enda sätten att lösa våra problem

Som en del kanske vet har jag nyligen gett ut en bok om skola och utbildning, Education Unchained – How to Restore Schools and Learning, i USA hos Rowman & Littlefield. Recensioner ska komma både i USA, Storbritannien och i Sverige, men jag tänkte här själv berätta lite grand om den. Boken finns att köpa hos t ex Adlibris och Bokus, men versionen med hårda pärmar har dröjt. Pocketversionen finns dock och visas nedan (klicka för större bild). Där ser ni också några förhandsrecensioner som gör mig smått rörd, bland annat av Johan Norberg.

Education_Unchained_cover_proofJag skrev denna bok eftersom jag snubblat över något som ingen annan verkar ha sett, åtminstone på mycket länge, kanske sedan Adam Smith 1776. Och Adam Smith diskuterade skola och utbildning utifrån en mycket annorlunda verklighet. Hayek borde ha skrivit om det och kanske också Milton Friedman, men ingen av dem kom in på detta spår. Jag påstår mig inte vara i närheten av deras insikter, men av anledningar som jag diskuterar i boken, måste man nära nog just snubbla in på detta område. Både för mig och för ett antal av mina läsare blir därefter mina slutsatser nära nog självklara. Det är i stort fråga om en slags strömbrytare man måste slå om i skallen.

Jag påstår mig visa i denna bok att det i princip endast finns ett sätt att förbättra skola och utbildning. Det finns dessutom endast ett sätt att se till att skola och utbildning sedan fortsätter förbättras. Detta är att se till att skolan upphör, eller nästan upphör att vara en offentlig angelägenhet.

Det offentliga ska inte, eller nästan inte vara inblandat i finaniseringen av skolan. Det offentliga ska definitivt inte vara inblandat i läroplaner eller bestämma examenskriterier. Och det offentliga ska inte bedriva översyn över skolor och utbildning, bortom brandskydd och liv och hälsa.

Detta låter antagligen extremt, och jag finner det ganska svårt att sammanfatta argumentet utan att det antingen låter simplistiskt eller kryptiskt. Jag har skrivit ett blogginlägg hos The Federalist i USA som är populärt hållet, och ett annat hos The Insitute of Economic Affairs i London, som är mer tekniskt. I ingetdera fallet har jag för övrigt satt rubrikerna.

Jag upprepar att jag påstår att man måste genomföra dessa åtgärder. Mitt argument är inte ”libertarianskt”; jag påstår inte att det är oetiskt för staten att vara inblandad i skola och utbildning. Jag påstår endast att det är omöjligt ifall vi inte vill ha ett skolsystem som blir sämre och sämre (förutom att ibland hålla sig på en konstant nivå). Friskolor är i stort sett lika lite en lösning eftersom de följer statliga regleringar och finansieras av det offentliga.

I boken använder jag mig av Sverige som exempel. Dels därför att jag är svensk och har lätt tillgång till källmaterial, men också därför att inget annat land exemplifierar så väl problemet i fråga.

De flesta verkar tro att skolans nedgång i Sverige började någon gång kring 1990. I själva verket började det hela med grundskolans införande 1968. Denna reform var så stor, och av sådan karaktär, att den förstörde skolsystemets själva kultur. Vad vi ser idag är i princip endast logiska efterverkningar.

Det kan vara värt att diskutera hur skolan såg ut fram till 1968. Alla gick mellan 4 och 6 år i folkskolan (något som i sig var ett tvång infört på 20-talet). Sedan växlade vad som skulle ha blivit kring 40 procent av en årskurs över till lärdomsskolan. Jag skriver ”skulle ha blivit” därför att socialdemokraterna och vissa borgerliga partier aktivt försökte förhindra att så många bedrev teoretiska studier. Efter årskurs 9 eller 10 (beroende på kommun) tog man realexamen. Därefter studerade man 3 eller 4 år på gymnasiet och tog studentexamen. Kring 27 procent av en årskull klarade detta. Totalt var studierna 12 eller 13 år långa och då oftast 12 för dem som växlade över till lärdomsskolan redan efter fyra år. Att gå om var också mycket vanligt för tempot i skolundervisningen var mycket högt och kraven hårda.

Men systemet var samtidigt mycket flexibelt. Själva studentexamen var som ett gigantiskt högskoleprov som vem som helst kunde försöka sig på ända fram till 1968. Klarade man det kunde man t ex gå på universitet. Universiteten struntade med andra ord högaktningsfullt ifall man gått i skolan överhuvudtaget, de brydde sig bara om vad man kunde. Kring en femtedel av dem som tog studenten var sk privatister.

En realexamen krävdes för att studera till t ex sjuksköterska eller polis. En studentexamen var inträdeskravet till universitetet. Det var också en mycket värdefull examen i sig. Det fanns 1968 grenarna real (naturvetenskap), latin, allmän, handelsgymnasium där man blev gymnasieekonom, och tekniskt gymnasium där man blev gymnasieingenjör.

De som inte gick vidare till den teoretiska realskolan gick minst sex år i skolan. Mellan 1936 och 1948 byggdes detta på med ett sjunde år. Antingen började man sedan som min pappa arbeta och fortsatte då lära sig på jobbet och ofta via korrespondenskurser på kvällarna, eller så började man på ett större företag som hade interna skolor. Eller så började man på en praktisk realskola, en mycket krävande fyraårig yrkesutbildning.

Jag uppskattar i min bok att för dem som gick teoretiska utbildningar tappade man kring 25 procent av kunskapen nästan direkt efter 1968. Sedan låg skolans kvalitet stilla fram till omkring 1993. Därefter har den sjunkit med minst ytterligare 25 procentenheter. Så idag får den som går ut skolan sig till livs högst motsvarande sex års utbildning i lärdomsskolan efter tolv års närvaro.

Det största fallet har skett för dem som tidigare antingen började arbeta vid 13 års ålder, eller som gick i en yrkesutbildning. Idag kanske de får sig till livs fyra års skolgång under de första sex åren. Sedan lär de sig ofta ingenting under de resterande sex. De tappar med andra ord åtta års utbildning och dessutom flera årslöner. När de väl kommer ut i arbetslivet dröjer det många år innan de blir lika yrkesskickliga som deras förfäder var vid 16 års ålder.

Så ett sätt att återskapa god utbildning vore att gå tillbaka till situationen som rådde vid den senaste tidpunkt då vi hade ett stabilt, högkvalitativt skolsystem, dvs till 1968. Det skolsystemet som då fanns var i princip identiskt med det som existerade 1878 eller 1935. Problemen med en sådan återgång är till att börja med att vi måste återgå till de gamla läroplanerna och till de gamla, beprövade undervisningsmetoderna.

Men än svårare är att vi måste gå tillbaka till de gamla lärarna. Jag uppskattar att vi skulle behöva göra oss av med runt tre fjärdedelar av de nuvarande lärarna, eftersom de inte fyller kraven för lärare i det gamla systemet. I detta system var det endast de absoluta toppbegåvningarna som kunde bli lärare. Idag är däremot lärare de absolut sämsta studenterna på högskolan. Man kan helt enkelt inte via vidareutbildning kompensera för något sådant.

Till sist skulle vi behöva vidareutbilda de akademiker som ersätter under 2-5 år för att de ska nå den nivå lärarna hade 1968. Dagens akademiker har ju inte heller gått i den gamla lärdomsskolan.

Sammantaget vore detta ett synnerligen brutalt ingrepp. Det är också mycket defensivt och förhindrar vidare förbättringar av skäl som jag går igenom i boken.

Alternativet, som jag förespråkar, är att gå tillbaka till de mekanismer som gjorde det gamla systemet möjligt. Det visar sig när man gräver i historien att den gamla skolan var en förstatligad, homogeniserad och generaliserad version av de privata skolor som fanns på 1800-talet, och långt innan dess. Få vet nog om att Stockholm år 1800, med 72000 invånare, endast hade 1200 elever i den statliga skolan, men flera tusen elever i över 100 privata skolor. Dessutom hemundervisades många i de rikare familjerna. Eller så lärde sig barnen själva att läsa och skriva, till att börja med under ledning av sina föräldrar.

Resultatet av detta var att arbetarklassen 1885, med mellan noll och sex års formell skolgång, behärskade det svenska språket långt bättre än den som börjar läsa historia på universitetet idag. Det kan vara värt att påpeka att en majoritet av det svenska folket kunde läsa under förra hälften av 1600-talet. Kyrkolagen från 1686 gjorde det dessutom till ett tvång att kunna läsa. 1850 kunde kring 90 procent av svenskarna både läsa och skriva. Folkskolan var irrelevant i allt detta. Den infördes 1842 men skolplikten infördes (mer eller mindre) 1882. Och 1914 gick endast 85 procent av barnen i skolan.

Den folkskola och lärdomsskola vi hade 1968 var i stort sett identisk med vad vi hade på 1800-talet. Så länge ingen ”reformerade” dem kunde de hålla samma höga kvalitet. Men reformerna 1968 var så genomgripande att de bröts sönder. Hade inte staten tagit över på 1800-talet, skulle vi istället ha haft privata skolor och annan privat utbildning som idag, efter ytterligare 150 års utveckling, skulle ha varit vida överlägsna den skola vi avskaffade 1968.

När jag skriver detta är jag medveten om det ”vattenfall” av invändningar som kommer som ett brev på posten. Jag tror mig bemöta dem alla i min bok, men detta inlägg är nu redan långt nog.

Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Saxen som klipper sönder samhället

Välfärdsstaten låter ju som en så bra idé. Istället för att man ska bero av ”de rika” så får man ”rätt” till hjälp när man har det svårt. Att stå med mössan i hand är inte roligt. Problemet med detta resonemang är att det just är våra ömsesidiga beroenden som skapar verkliga band mellan människor. Det finns djupa, medfödda skäl till detta. Biologer kallar det för ”reciprok altruism”, något som t ex Matt Ridley diskuterar i The Origins of Virtue. Du gör mig en tjänst och jag blir då skyldig att göra dig en gentjänst.

Det är just detta, vår moraliska plikt att göra gentjänster, som är grunden till motviljan att ”stå med mössan i hand”. Om vi inte kan göra en gentjänst så står vi evigt i moralisk skuld till den person som hjälpt oss. För denna moraliska skyldighet, ståendes på en biologiskt medfödd grund, är en mekanism som grundas på personliga band mellan människor.

I västvärlden har vi (numera mer eller mindre) marknadsekonomi. Detta innebär att vi hela tiden utbyter tjänster och gentjänster med människor som vi i regel inte känner särskilt väl, eller alls. Vi ger dem pengar, och som gentjänst ger de oss varor, eller utför något arbete. Eller så ger vi dem varor, eller utför arbeten åt dem, och de ger oss pengar.

Så länge allt detta är frivilligt så vävs starkare och starkare band mellan människor som inte känner varandra. För att det hela ska ske frivilligt behövs nattväktarstatens apparatur med polis, rättsväsende, militär och kanske brandkår. Vissa libertarianer anser att också denna stat kan vara frivillig. Kanske det, men det borde nog inte vara så viktigt.

Samhället utvecklar i en fri ekonomi ”duty based morals”, en pliktbaserad etik, något David C Rose diskuterar i den briljanta lilla boken The Moral Foundation of Economic Behavior. Detta är en etik som spontant kan kännas kallhamrad, men som i det långa loppet är själva grunden för vårt välstånd. Vad den säger är att du har en plikt att följa regler, lagar, avtal etc, oavsett hur motbjudande det kan vara i vissa lägen. T ex så får du inte ge bort delar av din arbetsgivares pengar för att hjälpa människor, även om det skulle rädda livet på dem. Du bör givetsvis hjälpa andra, om du kan, med dina egna tillgångar, men du har en plikt att inte göra det med andras egendom.

Sammantaget gör detta att man i en kultur med hög tillit (high trust) kan lita på i stort sett vem som helst. Du kan t ex anställa någon som inte är din kusin, bror eller svägerska utan att vara rädd för att de ska stjäla från dig. Du kan anställa en medlem i frälsningsarmén, utan att vara rädd för att han ska sälja ditt företag och gett pengarna till välgörande ändamål.

Detta kan verka självklart för oss, men i den övervägande delen av världens kulturer kan man endast lita på dem man har blodsband till. Att det kanske inte verkar så beror på att genom det samarbete som hög tillit möjliggör så dominerar sådana kulturer världen ekonomiskt.

Så marknadsekonomin föder hög tillit genom dagligt utbyte av varor och tjänster mellan människor som i regel inte känner varandra. Denna tillit gör i sin tur att marknadsekonomin kan fungera bättre och bättre. Allt detta dock under förutsättning att det finns en nattväktarstat som förhindrar att någon med vapenmakt stjäl och förstör.

Vi har också t ex medfödda moraliska förpliktelser att ta hand om stammedlemmar som har det svårt. Av anledningar som jag inte går in på här gör detta att vi på många områden (vård, omsorg, skola, pensioner,…) finner det omoraliskt att ”pengar ska styra”. Detta gör att vi glömmer bort att pengautbyte är ett frivilligt utbyte. Vi tänker inte på att köpa och sälja i grunden faktiskt är ett utbyte av tjänster och gentjänster.

Dessutom glömmer vi vår historia. Att ta hand om varandra, även om dem vi inte är släkt med, har vi alltid gjort i Västvärlden tack vare kyrkan, i Sverige åtminstone sedan ett par sekler efter att landet kristnades, sedan träldomen avskaffades. Det är detta liknelsen om den barmhärtige samariten handlar om.

Men att ta hand om varandra gjordes frivilligt, i stort sett ända fram till 40-talet i Sverige. Att det sedan länge var så fattigt för de fattiga som det var berodde på att Sverige, innan det blev kapitalistiskt kring 1870 (och då mycket snabbt började växa ekonomiskt) i grund var så fattigt.

Vi hade en gång i tiden i Sverige folkrörelser, frivilliga organisationer, där hjälp, och hjälp till självhjälp var stora inslag. Att stå i moralisk skuld till någon, utan att kunna utföra en gentjänst är som sagt något vi normalt söker undvika. Så hjälp till självhjälp var viktigt både för att man då materiellt får det bättre, men också för att man då inte heller står i moralisk skuld till någon.

Sedan införde vi ”välfärdsstaten”, eller ofärdsstaten som den hellre borde kallas. Välfärdsstaten ersätter de personliga banden med anonyma dito. Det låter ju för oss som en så behjärtansvärd och självklar åtgärd att ”vi”, ”tillsammans” skapar ett skyddsnät för dem som har det svårt. Det verkar ju också mycket mer rationellt att göra så, och mycket säkrare. För hur kan man vara säker på att alla, oavsett var de bor eller vem de känner, får hjälp i det kaos som marknadsekonomin förefaller vara? För marknadsekonomin verkar just precis kaotisk för oss, även om den i grunden är ett exempel på självorganisation, på ett komplext adaptivt system, precis som en myrstack.

I välfärdsstaten betalar man skatt till stat, landsting och kommun. Sedan delar det offentliga ut pengar till dem som kan visa att de bäst behöver dem. Man får ”rätt” till pengar och annan hjälp, istället för att få dem av ”de rika” på nåder.

Fördelen med välfärdsstatens anonyma, abstrakta band är att man aldrig riskerar stå i moralisk skuld till någon. Man har ju som sagt ”rätt” till hjälp. Problemet är att det just är de ömsesidiga beroendena som skapar sammanhållningen i samhället.

Välfärdsstaten är som en stor sax som klipper banden i samhället. Och förfallet börjar nerifrån, med dem som redan har det svårt. Ju oförmögnare man kan visa att man är, desto mer hjälp får man. Genom att hjälpa dem som har det sämst, skadar välfärdsstaten dem mest.

Tidigare kunde man ge dem som hade det svårt något att göra, måla ett staket, klippa en gräsmatta, städa en källare, och i utbyte kunde man ge dem pengar, mat och/eller husrum. Steg för steg kunde de som besatt den minsta arbetsförmåga ta sig uppför en trappa av gradvis ökande ömsesidigt förtroende. Och de som absolut inte kan arbeta skulle vi frivilligt hjälpa. Idag förhindrar bidrag, arbetsrätt, lagar och förordningar allt detta.

Jag var själv tidigare förespråkare för någon sorts samhällelig ekonomisk miniminivå, precis som Hayek var. Ju mer jag läst, och ju mer jag arbetat på ett privat bokprojekt, desto lägre har denna nivå blivit. Idag kan jag inte se att det offentliga kan bidra med någonting. I det korta loppet skulle vi alla frivilligt ordna det hela mycket bättre ifall det offentliga steg åt sidan. I det långa loppet skulle vi då undvika att undergräva vårt samhälle.

I ett homogent, fritt, lågskattesamhälle (skattetrycket var 7 procent 1900, kring 12 procent på 1930-talet) som det svenska fanns det många band att klippa. Men gradvis kunde man inte längre lämna cykeln eller hemmet olåst, gradvis fick vi klotter på våra väggar, gradvis fick vi massarbetslöshet. Arbetslösheten kommer som ett brev på posten eftersom vi har arbetsmarknadspolitik. Hade vi korvpolitik skulle vi på samma sätt få korvköer och korvbrist.

Idag tar vi också emot människor som har en annan kultur, ett annat språk och annan religion än de svenskar har (eller inte har, som fallet oftast idag är med religion). Det finns här inga band att klippa. Och vi ser till att få band skapas, genom att som regel betala för att de inte arbetar.

Ifall vi verkligen vill få till integration i Sverige måste vi sänka eller avskaffa bidrag. De som är svenska medborgare har inrättat sina liv på ett visst sätt, så där bör vi gå varligt  men ändå så snabbt som möjligt fram. Likaledes med dem som är kvotflyktingar, kanske en på femtio av dem som kommer som flyktingar till Sverige.

I övrigt bör vi, måste vi, ifall vi vill undvika ghetton, och integrera de ghetton som redan finns, snabbt minska bidragsnivåerna för dem som processas och för dem med PUT, för alla som inte är svenska medborgare.

T ex kunde man från och med idag sätta nivån för bidrag till de som anländer på den franska nivån, dvs noll kronor. Inga bidrag, ingen svenska för invandrare, ingen mobiltelefon, till nöds travas i baracker, men då främst av frivilliga. Precis som i Frankrike. Andra saker som Frankrike gör, t ex deras arbetsrätt bör vi dock inte efterlikna.

Men svenska för invandrare måste man väl ge folk, åtminstone barn? Nej. De som kommer till Sverige har faktiskt också egen vilja och egna förmågor. De kan t ex frivilligt organisera sig i föreningar för hjälp till självhjälp. I grupp eller enskilt kan de lyssna på radion, se på TV, låna böcker och ljudböcker, köpa och följa språkkurser och göra allt de kan för att lära sig språket och bli en del av det svenska samhället. Återigen, för att integreras, måste de person till person vara beroende av andra människor, på frivillig grund.

De utländska medborgare som redan är här bör därför snabbt få sina bidrag nedtrappade, förslagsvis med 20-25 procentenheter i halvåret, ner till noll inom ett par år. Vissa kommer då att arbeta. Andra flytta hem eller någon annanstans. Andra bero av sina medmänniskor via personliga band av solidaritet. Detta måste, ifall vi verkligen vill åstadkomma integration, även gälla barn och barnfamiljer.

Alternativet är att fortsätta med bidrag, ungdomsgårdar, arbetsrätt, etc och se misären och segregationen breda ut sig. Det är skrämmande hur fort det går. Forskning och Framsteg berättar att när andelen ickeeuropéer når 3-4 procent flyttar svenskar och andra européer bort från bostadsområdena. Sådan segregering beror i grunden inte på rasism, något som Thomas Sowell diskuterar (se t ex hans Intellectuals and Society och Race and Culture), utan på att människor med olika kulturer beter sig olika. Detta borde vara en tautologi, för olika kultur betyder olika beteenden, värderingar, förhållningssätt. Men de som driver det multikulturella projektet vill på ett sätt som jag för mitt liv inte begriper både ha kakan och äta upp den.

Den historiska erfarenheten är att vi kommer att få leva med segregation i flera sekler framåt. I Sverige riskerar vi dock få mycket värre problem än man i stort sett någonsin haft, någonstans. Välfärdsstatens princip är att ge pengar till dem som har det svårt ekonomiskt. Dessa samlas nu i stort sett i rena ghetton. De som betalar för dem bor någon annanstans och sådana förhållanden kan inte fortgå i evig tid utan att skapa problem. Invandrarnas förvärvsfrekvenser, utbildningsnivåer och medelinkomster ligger långt lägre än svenskar och europeiska invandrares dito. Se gärna Tino Sanandajis utredningar kring detta.

Skulle Sverige istället avskaffa välfärdsstaten, och återinföra laissez-faire, med ett skattetryck på 5-10 procent av BNP så kanske vi istället faktiskt kan klara av integrationen snabbare än vad historiska exempel ger vid handen, kanske på 50 år, på två generationer, fast jag kanske här är väl optimistisk.

Vill man läsa mer om välfärdsstatens elände kan man börja med Charles Murray’s Losing Ground, och sedan kanske hans Coming Apart. Förutom de böcker jag länkat till ovan så rekommenderas som vanligt varmt Tocquevilles Demokratin i Amerika som diskuterar hur ett samhälle byggt på frivillighet fungerar.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 20 kommentarer

Ekostrologi är ett ord vi behöver

Som liten var jag oerhört naturintresserad och ville värna miljön. Dessa intressen ledde mig senare till att läsa naturvetenskaplig linje på gymnasiet. På denna linje studerade man ju just de ämnen man måste ta till sig om man någotsånär ska begripa sig på naturen i akademisk mening: biologi, kemi, fysik och matematik. Man kan lära sig en hel del om naturen på annat sätt också, men problemet med naturen är att den är svår att förstå. De verkliga orsakssambanden skiljer sig ofta radikalt från våra intuitiva uppfattningar och det var inte förrän på 1800-talet som vi verkligen började begripa oss på dem.

Denna bakgrund har de senaste tjugo åren lett till att mitt sinne slår knut på sig självt när jag går in i en livsmedelsbutik och ser ”ekologiskt” odlad mat och liknande påfund. Att läsa dagstidningar, se på TV eller lyssna på nyheterna på radio kan också vara smärtsamt. Vad betyder ekologisk odling? För en naturvetare är begreppet absurt, det saknar mening. Vad EU och svenska staten kan ha lagstiftat kring detta ändrar inte saken i vetenskaplig mening. I juridisk mening kan annat råda, något jag återkommer till nedan.

Vetenskapen ekologi kan beskrivas som ”ekonomi i naturen” och då laissez-faire-ekonomi à la David Hume, Adam Smith och Friedrich Hayek. Skulle man däremot resonera i banor av Keynesiansk eller neoklassisk ekonomi går man däremot helt vilse. Till exempel finns i naturen ingen stat eller myndighet som försöker leda det hela. Allt är självorganisation.

Naturen är ”red in tooth and claw”. Darwin tog det djur han kunde finna som förökade sig långsammast, elefanten, för att se vad som skulle hända ifall all avkomma i varje generation skulle överleva. Fortsätter man hans beräkningar ett stycket till finner man att jorden snart kommer att bestå av en sfär av elefanter som expanderar utåt med ljusets hastighet. Många, för många arter nästan alla, i varje generation misslyckas med att fortplanta sig. Ett resultat är att alla djur och växter i varje generation ”springer” så fort de kan bara för att kunna stå stilla (metaforen kommer från The Red Queen i Alice i underlandet).

”Balans” och ”harmoni” i naturen är den illusion av jämvikt vi tror oss se därför att vi inte direkt kan observera vad som händer, eller intuitivt begripa vad som sker på annat sätt. Att vi tänker på något ”naturligt” som något positivt beror också på att vi har korta och bristfälliga minnen. Att vidare historieämnet i praktiken avskaffats i västvärldens skolor gör saken etter värre. Det är knappt 150 år sedan ”ekologiskt” odlande människor i Sverige svalt ihjäl i hungersnöd. Pest, kolera, lunginflammation, kallbrand och att hälften av barnen dog före fem års ålder var alla ”naturliga” fenomen som vi sedan 1800-talet på ”konstgjort” sätt lyckats undvika.

En god metafor för den balans vi tror oss se kan vara en uppblåst balong. Den är i jämvikt med omvärden, men sticker vi den med en nål exploderar den, likt det som kan hända när man introducerar en främmande organism i ett ekosystem eller tar bort en redan existerande dito. Sådana introduktioner behöver rakt inte bero på mänsklig inblandning. När Yersinia pestis (pestbakterien) via loppan och den svarta råttan lyckades (återigen) tränga in i en viss ekologisk nisch 1348 dog mellan en tredjedel och hälften av Europas befolkning. Alla organismer, även de ”främmande” beter sig i både nya och gamla situationer ”naturligt”, dvs de gör vad som närmast faller dem in.

Det var tydligen de gamla grekerna som ställde ”naturligt” i motsats till ”konstgjort”. Men detta är bland de mest meningslösa motsatsförhållanden man kan tänka sig. En mycket bättre definition är att ”naturligt” är ”det som oftast händer”, den normala eller vanligaste gången. Det är t ex naturligt för människor att tillverka verktyg som olika gödningsmedel och bekämpningsmedel. Hela människans existens beror på vår förmåga att tillverka verktyg, och likt många varelser, fast i mycket större omfattning, ändra miljön omkring oss. Tillverkar vi inte verktyg och omformar vår miljö svälter vi ihjäl, törstar vi ihjäl, fryster vi ihjäl eller dör av sjukdomar eller av ”naturliga” gifter.

Det finns minst tre sorters ”ekologi”

Ekologi i vetenskaplig mening

Vi har åtminstone tre, helt väsenfrämmande begrepp som idag kallas för ”ekologiska”. För det första vetenskapen ekologi som är en del av naturvetenskaperna.

Detaljstyrt jordbruk enligt EU-norm

För det andra har vi saker som är ”ekologiskt”, ”naturligt” eller ”biodynamiskt” odlade, och som för att få dessa etiketter följer en mängd lagar och bestämmelser, främst av typen inskränkningar. Här vore det bättre att man i stället beskrev det hela som t ex ”vin framtaget enligt EU-norm EU-A763 §3”. Detta skulle då exempelvis kunna betyda att man inte använt sig av vissa bekämpningsmedel och vissa gödningsmedel.

Man kanske kunde kalla detta för ”detaljstyrt jordbruk” därför att det dels är just detaljstyrt i enlighet med vad en byråkrati tagit fram. En fördel med en sådan terminologi är också att dessa jordbruksformer a priori varken är bra eller dåliga för miljön. De är dock dåliga i de flesta andra avseenden eftersom byråkratiska regler förhindrar trial and error, dvs att man provar sig fram och förbättrar saker och ting. Så ”detaljstyrt jordbruk” fryser jordbruket till vad vi kan och vet här och nu. Framtida förbättringar blir i stort sett omöjliga att införa.

Om detaljstyrt jordbruk enligt EU-norm är bra för miljön (beroende på vad man menar med det) just idag, beror på vad detaljregleringarna säger. Då de förbjuder många eller alla kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel så är de faktiskt mycket dåliga för miljön i vidare bemärkelse. Till exempel måste en oerhört mycket större andel av världens yta tas i anspråk för jordbruk. I Bretagne i Frankrike provade de sluta spruta mot en viss larv. Majsskörden halverades genast. Skulle hela världen bedriva detaljstyrt jordbruk enligt EU-norm skulle majoriteten av världens befolkning svälta ihjäl.

Ekostrologi

Den tredje formen av ”ekologi” är den som man tyvärr oftast tänker på idag. Den drivs av mycket entusiasm och ofta (eller oftast?) en religiös övertygelse om att det som är ”naturligt” är bra och det som är ”onaturligt” är dåligt. Tyvärr bygger den knappast på någon förståelse alls av biologi, kemi och fysik. Ej heller av ekonomi och historia.

I denna religiositet ingår många ceremonier, såsom att köpa mat med etiketten ”ekologiskt” odlat, dvs mat framtagen i detaljstyrt jordbruk enligt viss EU-norm. Man lägger också ner många timmar i veckan på att källsortera och tar sedan bilen för att ”offra” matavfall och krossat glas vid återvinningsstationer.

Denna tredje sorts ekologi står i ungefär samma relation till vetenskapen ekologi som astrologi och alkemi till de akademiska vetenskaperna astronomi och kemi. För att markera detta föreslår jag oblygt att vi istället använder termen ”ekostrologi”.

Tyvärr kommer antagligen denna form av religiositet eller vidskeplighet alltid bestå. Steven Pinker påpekar att vi som jägare och samlare är födda med en intuitiv ”folkbiologi”, en medfödd teori om naturen där det ingår att levande varelser besitter någon sorts ”essens”. För att vi skulle kunna göra de genombrott inom naturvetenskapen som vi gjort från 1600-talet och framåt var vi tvungna att ”avlära” oss denna vår folkbiologi och folkfysik och istället lära oss bättre akademiska varianter.

”Ekostrologi” kan nog betecknas som en sorts ”folkekologi”, fast en folkekologi som är långt felaktigare än de teorier om naturen som jägare och samlare eller bönder har. Dessa är ju i daglig kontakt med denna natur och besitter rent utsagt otroliga kunskaper på området. Ekostrologin har däremot växt fram hos intellektuella och hos stadsbor som i stort sett är isolerade från biologiska fundamenta.

Obs: Detta är en i grund omskriven version av inlägget.

Rating 3.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Självbedrägeri, okunnighet, schizofreni, cynism och den våta drömmen om att åter bli humanitär stormakt

Den som följt invandringsdebatten i Sverige sedan början av 80-talet vet, eller borde veta att den, hos politiker, till stor del bygger på självbedrägeri, noga underhållen okunnighet om vad som händer i världen utanför Sverige, lika noga underhållen schizofreni, och stora doser cynism som till okänd grad komplementerar eller ersätter delar av de tre föregående ingredienserna.

Hos den del av allmänheten som är så naiv, likt en dam jag hörde tala på tåget i Boden, att de i en grupp fotbollstokiga 25-åriga syrier ser små värnlösa barn gäller andra orsaker. Jag kan dock inte tro att den som kämpat sig upp i hierarking inom MUF eller SSU kan vara så pass blåögd. Å andra sidan ska man kanske aldrig underskatta hur korkade vi människor ibland kan vara.

Den svenska politiska, änglaräddande ideallösningen av den nuvarande krisen verkar vara att allt återgår till att vara som det var förr. Detta skulle ske ifall EU och andra länder skärper sina gränskontroller till sådan grad att det massiva inflödet reduceras till en rännil.

Sverige kan då åter plocka upp manteln som en i egna ögon humanitär stormakt. Vi hjälper till med allt vi kan för att, som sedan slutet på 1960-talet (när facket såg till att arbetskraftsinvandringen upphörde), hindra att människor illegalt tar sig in i EU och sedan in i Sverige.

Men, så fort någon sätter sin fot på svensk mark, omvandlas de från illegala invandrare till små bruna människor, oskyldiga offer utan egen vilja och utan ansvar för sina egna liv som vi gör allt för att få upp till en (för oss) acceptabel ekonomisk och social standard. Med de tidigare volymerna märktes det inte så mycket att delar av pensioner, skola, sjukvård, och bostäder för svenska medborgare gick upp i rök. Eller rättare sagt, det märktes inte så mycket under lång tid, för våra folkvalda skapade ghetton i miljonprogrammen, medan de och journalister bor någon helt annanstans. Nu talas det om ”integration”, utan att våra politiker är medvetna om att inget land, någonsin, lyckats integrera reellt främmande kulturer snabbare än på några hundra år.

Ifall vi skulle återgå till detta, enligt våra politiker etiska idealtillstånd, och då på TV ser ett drunknat barn, eller svältande befolkninar utomlands så drar vi igång både privata insamlingar och skickar statlig u-hjälp. Svälter folk ihjäl, eller dödas i lågteknologiska inbördeskrig, som i Rwanda,  gör vi ingenting alls ifall det inte syns på TV. Just Rwanda gör extra ont för mig personligen. Jag har en rwandisk god vän och jag följde vad som hände, i realtid i april 1994 via det svenska Ekot. Medan kring 600 000 personer hackades ihjäl med machete gjorde ingen någonting. Carl Bildt hade kunna skicka ner 10 000 man ur hemvärnet, via charterflyg och räddat merparten av dem. Istället pladdrades det på om ”det internationella samfundet” och ”FN” som borde göra något. Att Sverige skulle göra något åt Rwanda kanske var ”orealistiskt”, men det hade åtminstone varit i linje med våra högstämda predikningar.

I övriga Europa, där inget land, förutom Tyskland, har en så generös (som det heter) ”flykting”-politik som Sverigedemokraterna, är man tämligen oförstående inför allt detta. I stort sett inga ”flyktingar” skulle komma till Europa ifall inte Tyskland och Sverige översköljde dem med pengar. Att jag skriver ”flyktingar” inom citationstecken kanske upprör någon, men översättningen till engelska är ”economic migrants” och till franska ”clandestins”, dvs ”hemliga”, här ”illegala invandrare”. Så ordet ”flyktingar” är ett typexempel på noga underhållen okunnighet. En synnerligen liten andel av de som kommer nu är flyktingar i egentlig bemärkelse. I princip ingen av dem räddas till livet av att få komma till Sverige. Netto dör nog tiofalt fler pga Sveriges bidragssystem när de t ex drunknar i Medelhavet.

Jag gissar att man inom många andra europeiska regeringar inte tycker att Sverige och Tyskland, som orsakat eländet i södra Europa, förtjänar så mycket hjälp. Ifall de är medvetna om vilka humanitära besserwissrar vi åter kommer att bli ifall de hjälper oss torde de vara än mindre benägna att bistå.

Ifall en korridor upp till Sverige kunde ordnas så att alla de i Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia, diverse kurdiska områden som vill åka till Sverige också kan göra det, men utan att besvära andra EU-länder så gissar jag att man skulle göra det. Ett Sverige med 20 miljoner invånare 2020 kan sedan uteslutas både ur Schengen och den nordiska passunionen.

Rating 3.50 out of 5
Thank you for voting!
[?]
Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Att plocka upp skräp, slänga och låna ut pengar

Så här i Greklandstider kommer jag att tänka på en insiktsfull artikel från Victor Davis Hanson om kulturer. Man kan säga mycket om ett lands förmåga att skapa välstånd och hålla löften genom att titta på ifall folk plockar upp skräp de ser, eller själva slänger.
För den som funderar vidare är det i slutändan ingen munter betraktelse över vart vi är på väg i Sverige heller. Nima Sanandaji har skrivit en läsvärd men tragisk rapport om hur välfärdsstaten, vår ofärdsstat, har förstört det svenska samhället, Scandinavian Unexceptionalism.
Det har tagit ett par generationer att undergräva den svenska kultur som gjorde att folk ännu idag fortfarande upprört säger ”att ingen fuskar”. Hade samma välfärdsstat applicerats på fransmän hade det barkat åt h-e efter bara en generation. Invandringen är en annan men relaterad fråga där olika invandrargrupper reagerar olika beroende på sina respektive kulturer. Men inga ungdomar av somalisk härstamning hade misskött sig på bibliotek ifall Sverige inte gjort vad det kunnat för att hindra folk från att arbeta. En marockansk vän betraktar förundrat hur det går till i Frankrike (där kontrollapparaten för bidrag ändå är hårdare). Hemma i Marocko kommer pappa eller farbröder nära nog med påk i hand om det krävs för att se till att de unga sköter sig.
Låser du dörren eller cykeln? Tacka i så fall välfärdsstaten och drogförbuden. Många barnatroende socialdemokrater tror ju att det är välfärdsstaten som gör att vi tar hand om varandra. Men som det påpekas i ett historieverk från början av 50-talet, Sveriges historia genom tiderna, tillkommen under ledning av bl a ABF:aren och farfarn till Yvonne Hirdman, Gunnar Hirdman, att ta hand om varandra har vi alltid gjort på kristelig eller humanistisk grund.
Just då hade skattetrycket precis nått upp till 20%, från att ha legat på 12% under Per-Albin. Att i det läget påstå att man behöver välfärdsstaten för att ta hand om gamla, sjuka, fattiga och andra behövande hade ju framstått som löjligt. Folk kom liksom ihåg hur det gick till fem år tidigare.
Det var bara det att det var mycket ”effektivare” ifall staten tog över. Så idag får gamlingarna i demokratisk ordning sylt, eller inte, till pannkakan. Och mormor får vackert vänta på sin höftled. En elitidrottande senior på 62 år fick veta att han var för gammal för att få en sena i axeln ihopsydd. Som kontrast berättade en person på tåget förvånat hur det tog en dryg timme i Singapore från att ramla, kanske ha brutit något, sett en allmänläkare, sett en specialist, röntgats och färdigbehandlats. Men där är vården i stort sett ”fri”, till 70% utan statlig inblandning. Hade vi korvpolitik i Sverige skulle vi ha korvköer. De som är något äldre kommer säkert ihåg orden ”Taxi, var god dröj”.
Rating 4.00 out of 5
[?]
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar