Is Sweden Becoming a Corrupt, Juvenile Cooptocracy?

Notes: This is the English version of my previous post. For the definition of Cooptocracy, see [1].

Even the casual observer might have noticed that not all is well in the self-proclaimed humanitarian super-power of Sweden. For starters, our politicians appear to have been taken by surprise by the recent enormous influx of non-European immigrants, and by the ensuing consequences for society. At the time of writing, they are also at a loss as to what to do about the situation. However, a closer look will reveal that the situation with regard to the political class is even worse than it seems and that a substantial reason for this is inherent to the political system itself[2].

How bad is it? The Swedish Riksdag has 349 members. When early in 2012, Håkan Juholt was removed as the leader of the then opposition Social Democrats, the party had 111 additional members of parliament. Not one of them was deemed fit to become the new party leader. Instead, Stefan Löfven was chosen, a union boss who did not have a seat. The situation of an extreme dearth of political talent is similar for all of the other seven parties in the Riksdag.

Together with many other countries, Sweden has proportional representation where seats in parliament are allocated according to the percentage of the vote each party receives in the general election. This is in contrast to (for example) the US, France and British systems, where majority voting is practised and where only one individual is elected from each electoral district.

Democracy and some electoral history

Is Sweden still a democracy? Democracy means rule by the people. In ancient Athens, all free men took part in the rule of the city in what today is called direct democracy. The Athenians themselves would likely have called a representative democracy an “elective aristocracy”, since the people does not rule directly, but indirectly, through elected representatives. It wasn’t actually until the founding of the United States that some forms of representative government came to be considered to be democratic[3].

In a Germanic state, such as ancient Sweden, there used to exist a similar situation as in Greece. All free men, likely about 20 percent of the population, took part in decisions[4]. Women were then not allowed to vote, but they were mostly married to the men who did. To what degree they were therefore represented is a matter of debate. Given the high child mortality, and the ensuing broad-based population pyramid, there may have been about the same number of children below the age of 14-15 as there were adults. The age of maturity was 14 amongst the Franks and it was 15 in Sweden. Therefore, somewhere between 60 and 80 percent of the population had some political influence in halfway, direct democracies such as the ancient Nordic ones. In these Germanic societies, there was also the king, theoretically an elected official.

Torgny Lagman

Torgny the Lawspeaker at the thing of Uppsala, Sweden, in 1018. (Christian Krogh)[5]. According to Snorri Sturluson, at the thing he is supposed to have upbraided the king Olof Skötkonung. A largely fictitious but illustrative example of direct democracy.

A united Sweden eventually emerged and became ruled by a king and for the most part, taxed by elected representatives, the four Estates. This is an area where Sweden was unique in that the Estates included the farmers, in addition to the nobility, the clerics and the burghers. Until 1544, the king was officially elected, although the possible list of pretenders was limited, and military power was a common means to decide the outcome. Through the parliamentary reform of 1865, from 1866 Sweden had a Riksdag with two chambers. The right to vote was at the time restricted by a census, and was only given to men.

Apart from within a direct democracy, the populace never rules itself; it is debatable whether direct rule is even possible, beyond a trivial small number of citizens. For these reasons, Popper[6] suggested that a better definition of democracy is a state of affairs where the people can get rid of those in power through peaceful means. One then does not always get the representatives one wants, but one can at least change to a different lot. With such a definition, Sweden has, to a degree, been a democracy for a considerable time, possibly for millennia. Finally, one must not forget that in times gone by, the threat of armed rebellion strongly restricted what rulers could and could not do.

One should carefully distinguish between being representative and to represent others. Amongst the Ancient Greeks, when it was impossible for a large gathering of citizens to be involved, and when it was not a question of such a critical role as a general in a war; people, who were to be representative, were designated by drawing lots[7]. In contrast, when one elects a leader or a member of parliament, he or she instead represents the electors. In such situations, one commonly does not want the person to be representative, but to be among the best suited available to fulfil a particular role. Sweden, for at least a thousand years and perhaps much longer, had up until the election of 1911 as a principle the election of more or less outstanding individuals, chosen to represent the others.

What is commonly called the final breakthrough of democracy changed all this. The party in power, what would later be called The Right (“Högern”), under the leadership of Arvid Lindman, introduced general suffrage for men during the years leading up to 1909. The Liberals, under Karl Staaff, and the Social Democrats, under Hjalmar Branting, wanted the French system with single-person seats, and majority elections in two stages, where a second round is called for if no one reached more than 50 percent of the vote in the first round (Britain instead has first-passed-the-post voting, where whoever has the most votes is elected in a single round of voting).

That the Liberals and the Social Democrats advocated this system was not only because they had tradition on their side. There were also self-serving reasons, since as a result they anticipated obtaining more seats in parliament. For the same reason, the Right wanted proportional representation to keep as many of their members of parliament as possible. Unfortunately, as we shall see, proportional representation won the day. What is abundantly clear is that the modern trope that “in Sweden, we vote for ideas, not for people” was invented after the fact. And it has never really been correct either.

Sweden moved to a single-chamber Riksdag in 1971, and until 1976 there were 350 seats in parliament; in 1976, they were reduced to 349. 29 geographical areas allocate 310 of these seats directly, from lists provided by the political parties, but only amongst those parties that receive at least 4 percent of the national vote, or at least 12 percent of the local vote (a special case that has never elected anyone to parliament). A further 39 mandates are allocated nationally from these same lists to ensure strict proportionality in the national vote, again excluding parties that receive less than 4 percent nationally.

Each party prints ballots with a list of 20-30 names in each area, and a voter picks one of these lists and puts it in an envelope. Since 1998 it is possible to put a tick in front of a name to attempt to change the ranking order determined by each party. In 2014, this only elected 12 people to the Riksdag other than those the parties would have preferred were given higher priority[8].

The passing of time, Swedish culture and proportional representation

Cultures are long-lived and also invisible affairs. For at least a millennium (likely for much longer), and until about 1850, the vast majority of Swedes lived clustered in small farming villages where everyone knew everyone else, and where everyone also knew what everyone else was doing. At the same time, the farmers were to a large degree self-owning and the villages were largely independent political entities. In such an environment, on the one hand, the farmers took decisions collectively; but on the other hand, and partly as a consequence, social conformity was ruthlessly imposed on anyone standing out from the crowd.

As a result, Swedes are known for their unusually strong “royal Swedish envy[9]”, as well as for their often-desperate attempts to reach a consensus. Before the introduction of proportional representation, any aspiring politician had to overcome such mental hiccups. They had to be public speakers and they also had to demonstrate that they, personally, had achieved something in life, so that the electorate might consider them trusted representatives. One might say that they had to demonstrate that they were not representative, but that they stood out from the crowd. In Sweden, we have also had a tendency to appreciate our “chieftains”. He or she who “is just like us”, and who tries to stand out from the crowd, is often ruthlessly put down. But if someone appears to be exceptional, Swedes have no problem accepting them as potential leaders.

When proportional representation was introduced, instead of voting for individuals, Swedes were faced with only five sets of pre-packaged ideas to vote for, one for each of the then five parties in the Riksdag. The logic of this process leads to that within each party, for years on end, all members had to show a united front to the outside world. Conflicts of ideas and interests were handled as internal matters. But the Swedish political parties were nevertheless popular mass movements that depended on their members. Recruiting new members was essential for their existence, as was vigorous internal debate, and political and social activities for the tens or hundreds of thousands of members of each party.

For over 50 years, the consequences of proportional representation gradually changed the political culture of Sweden. To outsiders, each party was more or less represented by a single person, the party leader, heading a party that for the most part showed unfailing unity. Gradually, the Swedish national character also took its due, so that few openly criticised their party, or even openly competed for elected positions within the party. This is close to the opposite of the behaviour necessary within a system with majority elections for individual seats.

Sweden gets legalised political corruption

In Ancient Greece and Rome, it was considered such an honour to represent the city or the fatherland that it was done without financial compensation. For the same reason, the members of the upper chamber of the Swedish Riksdag were for a long time not remunerated.

However, many considered it wrong that only “the rich” would be able to represent the people. But as the parties, except for the communists, had over a hundred thousand paying members each, and large resources, in particular due to voluntary donations, this could hardly have been an insurmountable problem.

An alternative solution, which this author sometimes fantasises about, is the one that applied up until the dual-chamber Riksdag was voted through in 1865. Before then, parliament only convened every three or five years, giving the members of parliament ample opportunity to pursue a profession and pay themselves for much of their political activities. However, in Sweden all parliamentarians eventually obtained a substantial salary to complement the honour of representing the nation.

Our representatives rule over us. And they sit with ladles in their hands around troughs filled with the taxpayers’ money. Beginning after the war, one by one a number of newspapers closed down. The political parties therefore began worrying about the “diversity” of the access to information, that is, that their own party might not be represented by a newspaper in all, or almost all localities. This worry was the most acute amongst the Social Democrats. At the same time, the “Folkpartiet” (social liberal), and the Center party (formerly the Farmers’ party) had problems with the financing of their party activities.

Therefore, in 1965, these three parties together voted through a proposal that provided both public financial aid to the political parties, and financial support to newspapers. As a condition for receiving money, a limit of at least two percent in the national elections to the second chamber was included. Below that, no financial support was paid out. This way, parties outside of the Riksdag, such as MBS and the Christian Democrats, would be unlikely to receive any funds. When Sweden moved to a single-chamber parliament in 1971, the limit necessary was raised to 2.5 percent of the national vote. From 1969, the municipalities were also allowed to distribute financial aid to political parties.

I do not at all claim that politicians in Sweden personally are corrupt; only that they take part in a deeply corrupt system. An aspiring politician has no choice but to become part of this system. Those in power explicitly take money from the taxpayer to give to themselves so that they thereby can promote themselves and explain how important it is that the voters continue to elect them. Even though most politicians are probably able to convince themselves that this system, as they say, “safeguards democracy”, it is nevertheless a case of legalised theft.

At the same time, the newspapers receive financial support, and thus, journalists are – to a degree – bought by those in power. To make matters worse, since the 1920s, Sweden has supposedly “independent” state radio and later also state television. These are, for obvious reasons, completely dependent on government, both with regard to funding and to oversight. Luckily, today there is the internet. But it is still illegal to start a nationwide private radio station.

Sweden becomes a juvenile cooptocracy

Today, Sweden has about ten million inhabitants. The public financial aid handed out to the political parties by the central government amounts to about 466 million kronor[10] ($54 million). This money is given to the political parties centrally, and is in practice at the disposal of the respective party leaders. The money from the counties amounted to 336 million kronor in 2007 ($39 million), and that of the municipalities to 450-500 million kronor ($52 to $58 million)[11]. The youth organisations of the parties receive a further close to $2 million[12]. 84 percent of the expenses of the municipal party organisations are covered by this support. At the county level, they finance 87 percent of the expenses. Thus, all in all, each year our rulers effectively steal 1,250-1,300 million kronor ($145 – $151 million), from us, their subjects.

An honest alternative could be that one million loyal party members each pay a yearly 1,250 kronor membership fee. But as it is, membership fees constitute only between 0 and 3.3 percent of the income of the various political parties[13], and the number of party members has fallen dramatically. Between 1962 and 2014/2015 the total membership of the parties shrunk by 80 percent[14], from 1.346 million to 274,000, all while the population increased from about 7.5 million to 10 million[15]. Another option for financing party activities are voluntary contributions. In 1949, between half and 90 percent of the funding of the various parties consisted of donations[16]. Today, that figure is only between 0 and 4.3 percent.

The result of the culture that proportional representation brought, combined with the Swedish national character on the one hand, and the fact that each political party today is largely financially independent of public opinion and of their members on the other, is the juvenile cooptocracy we see today. The end result of over 50 years of such a system is the appallingly low intellectual and personal qualities amongst the politicians that we are faced with today.

Only juveniles need apply

In 2014, the political youth organisations had 29,000 members (if “Young Pirate” are excluded), spread over what are today the eight parties that are represented in the Riksdag[17]. These members probably constitute about five percent of the relevant age cohorts, depending on for how many years on average people stay members. But if we assume that only one in ten reaches a position of influence, this means that they constitute only about half a percent of the relevant age cohorts, or about 2,900 people. Even this low number appears to be too large for the discussion that follows.

Regardless, the numbers are likely to shrink. Soon the youth organisation will hardly need to have any members at all, apart from a more or less designated set of political broilers. In some municipalities today, grants are paid out to the youth organisation based on how many mandates the mother parties have on the municipal council[18]. As is the case for the national elections, the parties receive the same proportion of representatives on the council as the proportion of votes obtained in the municipal elections. In theory, therefore, such a youth organisation hardly needs any members at all.

It is from this highly restricted and peculiarly chosen collection of individuals that future party leaders, ministers, junior ministers, and other leading representatives of the parties are then co-opted by the parties. You join the youth organisation of a party in your early teens, you are active for some years, maybe for a bit more than a decade. If you have behaved well, if you have toed the party line, if you have been loyal to the party in all your dealings with the outside world, and if you have not been the looser in an internal power struggle, you might one day become an influential politician on the national scene.

Others need not bother, apart from instances such as the one related above, when, due to a lack of suitable candidates in the Riksdag, a new party leader is chosen from outside of parliament, and for the same reasons, sometimes also originate from outside of the clique of former teenage politicians. Sometimes instead, the party leader is chosen from such former teenage politicians, who, for reasons to be discussed shortly, have decided not to sit in parliament.

It does happen that some well-known individuals are elected to the Riksdag as part of an effort to attract goodwill. Included on the lists of candidates are also some who are representative, but who commonly are people who few voters would select as their representatives. Only very rarely do members of either category of these outsiders gain any real power or influence.

The party leader or leadership controls virtually all of the resources of their party, including such things as committee assignments in parliament. Those who go against the party line lose their assignments. They commonly also lose the possibility of re-election to the Riksdag. If some plan not to vote as instructed by the party leadership, first pressure is brought on them in private. If this does not suffice, the whole parliamentary group may be assembled for an hours long bullying session to bring the lost sheep into line. As a result, backbench revolts within parties are commonly limited to at most a few people, every one or two years.

The title of a book on the matter may be translated as “The Button Pusher Brigade” (“Knapptryckarkompaniet[19]”), since most of what is required of the vast majority of parliamentarians is to simply push the button they have been instructed to push at each vote. For this reason, many of the most ambitious young politicians instead choose to work directly for the party leadership, without being elected to parliament.

As citizens of Sweden today, we may choose from eight pre-packaged political alternatives, consisting of people who often have never worked a day in their lives, only ever “worked” politically, on the dime of the taxpayer, possibly from the first moment they joined the youth organisation of a party in their early teens. These politicians have virtually no outside work experience, no outside life-achievements, no outside leadership experiences, and in general very little and very peculiar knowledge of the workings of the world outside of politics.

At the same time, as they have an almost complete lock on the political system, they are the only ones to possess political experience; they know how to present political façades around what is today some very anaemic content. Politics, like all professions, is a craft that requires experience, and as few others can gain it, starting a new party with some prospect of electoral success is all the more difficult.

The Swedish cooptocracy resembles the “democratic centralism” of the former Leninist Eastern bloc. In that bloc, there was only one party to vote for; in Sweden, there are eight. But these parties form a cartel[20]. They share a common interest in seeing to that the current system of financing continues and that no other parties manage to reach the Riksdag.

The system is not completely static. For many decades, there were only five parties in the Riksdag. Through incredible tenacity, support from independent Churches and the charisma of the party leader, Alf Svensson, KDS (now KD, the Christian Democrats) managed to enter the Riksdag. The Green party has the support of about 40 percent of newspaper journalists and just over half of the journalists of state radio and television[21]. The Sweden Democrats managed to enter the Riksdag when the gap between the official rhetoric regarding immigration, and the reality of it became too large for many to ignore.

Thus, by Popper’s definition, Sweden is still to a degree a democracy, but the selection of political parties and of politicians is severely restricted. We can rarely vote for someone who has the prospect of becoming influential unless this person joined a party in his or her early teens. And if a Swede at age 25, 40 or 60 decides to embrace the ambition of becoming a politician, it is as a rule already far too late.

What should be done?

The question is whether anything can be done. The quality of the political class has become so abysmally low that many despair at the thought of voting for any party. Such despair will spread, in part because it is unlikely that the process outlined above has completely run its course; therefore, the quality will likely continue to fall even further. It is said that if something cannot go on forever, it won’t, so maybe there is a way out. The present essay is my own modest attempt at a contribution to finding some kind of solution.

Not all aspects of the Swedish situation are unique. Both theoreticians and practitioners have struggled for a couple of centuries with the question of how to avoid that representative government becomes a form of party government where the incumbent political parties have a lock on the system[22]. But the Swedish system, that combines proportional representation with government funding of the parties, has created a situation far worse than what is commonly seen. It is a situation where not only the existing parties more or less remain the same, but where they also, to a higher degree than is commonly the case, have an almost complete control over who is accepted as a member with any real prospect of gaining power.

To address these problems, those who today hold power would need to remove much of the foundation they base it on. Very few of the politicians currently elected to the Riksdag could expect to be re-elected if they had to fight for individual seats. They commonly lack charisma, they are not decent public speakers, and they lack compelling life stories and accomplishments to attract voters. Some would survive of course, due to their talent and passion for politics. But they would have to express these traits somewhat differently, and most would probably have to wait until they become quite a bit older before they can aspire to elected office.

Although reform might be impossible, something along the following lines is roughly what ought to be done.

  • Abolish all public contributions to political parties. Abolishing the salaries for elected politicians is likely a dream too far.
  • Put no limits on private contributions. Money will allow a politician to gain exposure, but, no matter how counterintuitive it may sound, research from the US demonstrates that the amounts spent then hardly matter at all in deciding who gets elected[23].
  • Introduce majority voting for individual seats. Either first-passed-the-post as in Britain, or in two rounds as in France. This should be the sole way to gain a seat in parliament. Thus, there should exist no additional seats attributed through some form of proportional representation.
  • And, a bit outside of this, limit the number of parliamentarians to at most 149 in total, between one or two chambers. Dunbar’s number[24], 150, is the largest number of people an individual can keep tabs on. And as voters, we should be able to keep tabs on our politicians. A country with only 10 million inhabitants certainly does not need 349 parliamentarians.

To make Sweden more democratic, one could also imagine adding the possibility of referendums by popular initiative, as in Switzerland and in many areas of the US. But I would argue that the most important step is to implement Popper’s definition of democracy, the possibility to remove those who rule us by peaceful means. Referendums might later become an added bonus.

None of these measures will suddenly turn Swedish politicians into unselfish men and women, imbued with knowledge, wisdom and leadership skills. None of them will guarantee that the best possible decisions are taken, something that is anyhow impossible to determine. But with their warts and all, the politicians we would have would at least be far better than today’s selection, and if we still do not like them, they would be far easier to swap out.

[1] In a cooptocracy, existing members of a political body select, i.e., co-opt those new members who replace departing members.

[2] For the general political history of Sweden, please see “Sverige efter 1900. En modern politisk historia” (1981 and several later editions) by Bengt Owe Birgersson, Stig Hadenius, Björn Molin and Hans Wieslander.

[3] See Bernard Manin’s The Principles of Representative Government.

[4] See for example Michel Rouche’ Clovis (in French).


[6] In “The Open Society and its Enemies”. Others may well have come up with the same idea long before Popper.

[7] David Van Reybrouk argues for a return to such a system in his book “Against Elections: The Case for Democracy”.


[9] Schoeck, Envy – A Theory of Social Behaviour. As Schoeck discusses, envy exists in all cultures, but to a highly varying degree.




[13] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.



[16] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.




[20] Political cartels are also common in the rest of Europe. For a discussion, please see Klaus Detterbeck, “Cartel Parties in Western Europe?”, Party Politics, vol. 11, no. 2, 2005 (173-191),


[22] See Bernard Manin’s The Principles of Representative Government.

[23] Levitt and Dubner, Freakonomics (2006). A recent, rather spectacular example is the 2016 Republican primary of Iowa where Jeb Bush spent $5,200 per vote received, compared to $300 for Donald Trump, and $600 for Marco Rubio. In total, Trump received 45,400 votes, Rubio 43,100 votes, and Jeb Bush 5,200 votes,


Rating 4.00 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Ett Sverige i förändring – Håller Sverige på att förvandlas till ett korrupt, kooptokratiskt välde?

Denna essä har också publicerats hos i december 2017. Ordförklaring: I en kooptokrati är det de existerande medlemmarna i en styrande församling som väljer ut, dvs koopterar nya medlemmar som ersätter dem som lämnar församlingen.

Också en ytlig betraktare kan ha lagt märke till att allt inte står rätt till i den självutnämnda moraliska supermakten Sverige. Till att börja med verkar våra politiker nyligen ha överraskats av det enorma inflödet av utomeuropeiska migranter och av de konsekvenser detta fått för samhället. I skrivandets stund famlar de också efter svar på vad de bör göra åt situationen. Ett närmare studium visar dock att vad den politiska klassen anbelangar är situationen än mycket värre än den verkar och att en stor del av orsakerna till detta står att finna i hur det politiska systemet är konstruerat[1].

Hur illa är det? Den svenska riksdagen har 349 ledamöter. I början av 2012, när Håkan Juholt avlägsnades som ledare för socialdemokraterna, hade partiet ytterligare 111 riksdagsledamöter. Inte en enda av dessa bedömdes kapabel att bli den nye partiledaren. Istället valdes fackföreningsledaren Stefan Löfven. Denna extrema avsaknad av politiska talanger är ungefär densamma för de övriga sju partierna i riksdagen.

Likt många andra länder har Sverige ett proportionellt valförfarande där mandat i parlamentet fördelas i enlighet med hur många procent av rösterna vart och ett av partierna får i de allmänna valen. Detta är till skillnad från systemen i till exempel USA, Frankrike och Storbritannien där majoritetsval sker och där endast en individ väljs från varje valkrets.

Demokrati och lite politisk historia

Är Sverige fortfarande en demokrati? Demokrati betyder folkstyre. I det antika Aten deltog alla fria män i stadens styrelse i vad som idag kallas för en direkt demokrati. Atenarna själva skulle antagligen ha kallat en representativ demokrati för en ”elektiv aristokrati”, eftersom folket inte styr direkt, utan indirekt, via valda representanter. Det var faktiskt inte förrän USA grundades som vissa former av representativt styre började betraktas som varianter av demokrati[2].

I germanska stater, likt det forna Sverige, eller föregångarna till Sverige om man så vill, brukade situationen likna den i det antika Grekland. Alla fria män, troligen kring 20 procent av befolkningen, deltog i de beslut som togs[3]. Kvinnor hade inte rösträtt, men de var för det mesta gifta med män som hade det. Till vilken grad de därför var representerade kan diskuteras. Givet den höga barnadödligheten och den därför breda befolkningspyramiden, kan det ha funnits ungefär lika många barn under 14–15 års ålder som vuxna (myndighetsåldern hos frankerna var 14 år, i Sverige var den 15 år). Det betyder att någonstans mellan 60 och 80 procent av befolkningen mer eller mindre hade politiskt inflytande i ett halvt om halvt demokratiskt styre som de forna nordiska. I dessa germanska samhällen var också kungen formellt en vald representant.

Torgny Lagman

Torgny Lagman vid Uppsala tinget 1018 av Christian Krogh[4]. Enligt Snorre Sturlasson ska han strängt ha tillrättavisat Olof Skötkonung. Ett i mycket fiktivt men illustrativt exempel på direkt demokrati.

Så småningom uppstod ett enat Sverige, styrt av en kung och till största delen beskattades av de fyra stånden. Detta är ett område där Sverige var unikt. Ståndsriksdagen inbegrep förutom adeln, prästerna och borgarna också bönderna. Fram till 1544 var Sverige ett valkungadöme, även om listan på möjliga pretendenter var begränsad, och militärmakt var ett vanligt sätt att avgöra tronföljden. Genom de reformer som röstades igenom 1865 fick Sverige från 1866 en riksdag med två kamrar. Rösträtten var begränsad genom krav på viss inkomst eller förmögenhet och tillkom endast män.

Bortsett från i en direkt demokrati regerar folket aldrig sig självt; det är tveksamt om direkt demokrati ens är möjligt i ett samhälle med mer än ett mycket litet antal medborgare. Av detta skäl föreslog Popper[5] att en bättre definition på en demokrati är ett system där folket genom fredliga medel kan göra sig av med dem som styr. Man får då inte alltid de representanter som man önskar sig, men man kan åtminstone byta till en annan uppsättning. Enligt en sådan definition har Sverige i viss utsträckning varit en demokrati under mycket långt tid, kanske under årtusenden. Slutligen får man inte glömma att i äldre tider begränsade hotet om väpnat uppror kraftigt vad de styrande kunde och inte kunde göra.

Man bör nogsamt särskilja att vara representativ och att representera andra. Bland de gamla grekerna, i de fall då det var omöjligt för en stor folkmassa att hantera frågan, och om frågan inte gällde en så kritisk roll som en general i krig, blev representativa människor utvalda genom att dra lott[6]. Men när vi väljer en ledare eller en riksdagsledamot representerar han eller hon istället väljarna. Sverige hade sedan åtminstone tusen år och kanske sedan mycket längre tillbaka än så, fram till valet 1911, som princip att mer eller mindre framstående individer valdes att representera de övriga.

Vad som vanligen kallas för demokratins slutgiltiga genombrott ändrade detta. Partiet vid makten, vad som senare skulle kallas för Högern, under ledning av Arvid Lindman, införde allmänna val för män under åren strax innan 1909. Liberalerna, under Karl Staaff, och Socialdemokraterna, under Hjalmar Branting ville införa det franska systemet med majoritetsval i två omgångar i enmansvalkretsar. I detta system så sker en andra valomgång ifall ingen får mer än 50 procent av rösterna i den första. Storbritannien har istället “first-passed-the-post”, ”först över mållinjen”, där den individ som får flest röster i en enda valomgång vinner parlamentsplatsen.

Att Liberalerna och Socialdemokraterna förespråkade detta system var inte bara därför att de hade traditionen på sin sida. Det fanns också egoistiska skäl eftersom de som en konsekvens även förväntade sig vinna fler mandat i riksdagen. Av samma skäl ville Högern införa proportionella val för att behålla så många mandat som möjligt. Tyvärr, som vi ska se så segrade förslaget om proportionella val. Vad som är helt klart är att den moderna drapan om att ”i Sverige röstar vi på idéer, inte på människor” är en efterkonstruktion. Den har heller aldrig varit riktigt sann.

Sverige bytte till en enkammarriksdag 1971 och fram till 1976 hade denna 350 ledamöter. Efter 1976 minskades antalet till 349. 29 geografiska områden, valkretsar, besätter 310 av mandaten direkt från valsedlar med listor med namn som partierna tagit fram, men endast från de partier som fått minst 4 procent av rösterna i landet som helhet, eller minst 12 procent av rösterna i en valkrets (det senare är ett specialfall som aldrig gett någon en riksdagsplats). Från dessa namnlistor tilldelas partierna sedan ytterligare 39 mandat för att söka åstadkomma en strikt proportionalitet. Återigen utesluts de partier som erhållit mindre än 4 procent av rösterna i landet som helhet.

Varje parti trycker upp valsedlar med en lista om 20–30 namn i varje valkrets. Väljaren tar en av dessa listor och lägger den i ett kuvert. Sedan 1998 är det möjligt att sätta ett kryss framför ett namn på valsedeln för att försöka ändra i den rangordning av kandidaterna som partierna har bestämt. 2014 ledde detta endast till att 12 andra personer kom in i riksdagen än de som partierna helst skulle ha sett valda[7].

Tidens gång, svensk kultur och proportionella val

Kulturer är långlivade och också osynliga fenomen. Under minst ett årtusende och troligen sedan mycket längre än så, fram till omkring 1850, bodde den förkrossande majoriteten av svenskar koncentrerade i små byar. I dessa kände alla, alla och visste också vad alla andra gjorde. Bönderna var också i hög grad självägande och byarna var i det stora hela politiskt självstyrande. I dessa samhällen tog bönderna å ena sidan beslut gemensamt, men å andra sidan och delvis som en konsekvens av detta, rådde en social konformism som ledde till att man skoningslöst slog ner på den som stod ut från mängden.

Ett resultat av detta är att vi svenskar är kända för vår ovanligt starka ”kungliga svenska avundsjuka[8]”, liksom för våra ofta desperata försök att nå konsensus. Innan de proportionella valen infördes var varje presumtiv politiker tvungen att överkomma sådan psykologiska hinder. De var tvungna att vara goda talare, och de var också tvungna att visa att de, personligen, hade åstadkommit något i livet så att väljarna skulle kunna tänkas se dem som representanter värda deras förtroende. Man skulle kunna säga att de var tvungna att visa att de inte var representativa utan att de stod ut från mängden. I Sverige har vi också en tendens att uppskatta våra ”hövdingar”. Han eller hon som är ”precis som vi” och som försöker höja sig över massan blir ofta brutalt nedtryckt. Men om några förefaller besitta enastående egenskaper har svenskar inga problem att acceptera dem som sina ledare.

När proportionella val infördes hade svenska folket inte längre att välja mellan individer, utan mellan fem förpaketerade samlingar av idéer. En för vart och ett av de då fem riksdagspartierna. En konsekvens av ett sådant system är att inom varje parti, år efter år, alla medlemmar måste visa upp en enad front gentemot omvärlden. Idé- och intressekonflikter hanteras internt. Men de svenska politiska partierna var ändå folkrörelser som berodde av sina medlemmar. Att rekrytera nya medlemmar var nödvändigt för deras existens och det var också livlig intern debatt och politiska och sociala aktiviteter för de tiotusentals medlemmarna.

Under loppet av över 50 år förändrade gradvis det proportionella valförfarandet den svenska politiska kulturen. Gentemot utomstående representerades varje parti mer eller mindre av en enda person, partiledaren, som ledde ett parti som utåt uppvisade en aldrig sviktande enhet. Gradvis gjorde också den svenska nationalkaraktären sitt. Få kritiserade öppet sitt parti, eller ens tävlade öppet om positioner inom partiet. Detta är nära nog motsatsen till det sorts beteende som krävs i ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar.

Sverige får legaliserad politisk korruption

I det gamla Grekland och Rom betraktades det som en sådan ära att representera staden eller fosterlandet att det gjordes utan ekonomisk ersättning. Av samma skäl var länge ledamöterna i den svenska första kammaren oavlönade.

Många betraktade det dock som fel att bara ”de rika” ska kunna representera folket. Men då alla partier, förutom kommunisterna, hade mer än hundratusen betalande medlemmar vardera, och stora resurser, i synnerhet tack vare privata gåvor, bör inte detta ha varit ett oöverstigligt hinder.

En alternativ lösning, som denne författare ibland fantiserar om, är den som gällde fram till att tvåkammarriksdagen röstades igenom 1865. Innan dess samlades riksdagen endast vart tredje eller vart femte år. Detta gav ledamöterna både möjligheten och nödvändigheten att bedriva ett yrke, och gjorde att de i mycket själva kunde betala för sina politiska aktiviteter. I Sverige fick emellertid till slut alla riksdagsmän en ansenlig lön som komplement till äran att representera nationen.

Våra representanter styr över oss och de sitter med stora slevar i handen, samlade kring köttgrytor fyllda med skattebetalarnas pengar. Med början efter kriget började en efter en ett antal tidningar läggas ner. De politiska partierna började därför oroa sig för ”allsidigheten” i informationsutbytet, dvs över att deras egna partier inte skulle vara representerade med en dagstidning på de flesta orter. Störst var oron hos Socialdemokraterna. Samtidigt hade Folkpartiet och Centern problem med finansieringen av den egna partiverksamheten.

Som resultat av detta röstade 1965 Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centern igenom ett förslag som innebar både finansiellt partistöd och finansiellt presstöd. Ett villkor ingick så att endast partier med mer än 2 procent i andrakammarvalet kunde få stöd. Under denna gräns betalades inga pengar alls ut. På så sätt skulle partier utanför riksdagen, som MBS och KDS, troligen inte få några pengar. När Sverige 1971 övergick till en enkammarriksdag höjdes gränsen för att få partistöd till 2,5 procent av rösterna i riket. 1969 fick även kommunerna och landstingen rätt att dela ut partistöd.

Jag påstår absolut inte att politikerna i Sverige personligen är korrupta, endast att de deltar i ett djupt korrupt system. En politiker i vardande har inget val annat än att bli en del av detta system. De som sitter vid makten tar explicit pengar från skattebetalarna och ger dessa till sig själva så att de kan propagera för sig själva och förklara hur viktigt det är att väljarna fortsätter välja dem. Även om de flesta politiker troligen lyckas intala sig att detta system, som de uttrycker det, ”värnar demokratin”, så är det ändå fråga om legaliserad stöld.

Tidningarna får samtidigt presstöd, och därmed är journalisterna, till en viss grad, också köpta av makten. För att göra saken än värre fick Sverige på 1920-talet påstått ”oberoende” statlig radio och senare också statlig television. Dessa är, av uppenbara skäl, fullständigt beroende av staten, både vad det beträffar finansiering och översyn. Idag finns som tur är internet. Men det är fortfarande olagligt att starta en rikstäckande radiokanal.

Sverige blir en fjortisdominerad kooptokrati

Idag har Sverige kring tio miljoner invånare. Den statliga finansieringen av de politiska partierna uppgår till ungefär 466 miljoner kronor[9]. Dessa pengar betalas ut till de politiska partierna centralt och disponeras i praktiken av de olika partiledarna. Pengarna från landstingen uppgick till 336 miljoner kronor 2007 och pengarna från kommunerna till 450-500 miljoner[10]. Ungdomsförbunden erhåller ytterligare 16 miljoner kronor i bidrag[11]. 84 procent av de kommunala partiernas utgifter täcks av detta stöd. På landstingsnivå täcker det 87 procent av utgifterna. Totalt stjäl alltså våra styrande 1 250-1 300 miljoner kronor per år från oss, deras undersåtar.

Ett ärligt alternativ vore att en miljon lojala partimedlemmar vardera betalar 1 250 kronor i medlemsavgift. Men som det är idag utgör medlemsavgifterna bara mellan 0 och 3,3 procent av de olika partiernas inkomster[12], och antalet partimedlemmar har sjunkit drastiskt. Mellan 1962 och 2014/2015 gick det totala medlemsantalet i partierna ner med 80 procent[13], från 1,346 miljoner till 274 000, samtidigt som befolkningen växte från 7,5 till 10 miljoner[14]. Ett annat finansieringsalternativ för partiaktiviteter är frivilliga bidrag. 1949 bestod mellan hälften och 90 procent av partiernas finansiering av diverse gåvor[15]. Idag ligger denna siffra på mellan 0 och 4,3 procent.

Resultatet av den kultur som proportionella val har medfört, kombinerat med den svenska nationalkaraktären å ena sida, och det faktum att vart och ett av de politiska partierna idag i mycket är finansiellt oberoende av den allmänna opinionen och av sina medlemmar å den andra, är den fjortisdominerade kooptokrati vi idag ser. Slutresultatet av över 50 år med ett sådant system är de fruktansvärt låga intellektuella och personliga kvalitéerna hos de politiker som vi idag har att göra med.

Endast fjortisar göre sig besvär

2014 hade de politiska ungdomsförbunden 29 000 medlemmar (om vi bortser från Ung Pirat), fördelade över de idag åtta riksdagspartierna[16]. Dessa medlemmar utför antagligen ungefär fem procent av årgångarna i fråga, beroende på hur många år i genomsnitt folk är medlemmar. Men om vi antar att endast en av tio når en position där de har inflytande innebär detta att de endast utgör omkring en halv procent av årskullarna, eller omkring 2 900 personer. Också denna låga siffra förefaller väl hög för diskussionen som följer.

Oavsett den exakta siffran är det troligt att den kommer att krympa. Snart kommer ungdomsförbunden inte att behöva ha några medlemmar alls, förutom en uppsättning mer eller mindre utsedda politiska broilers. I vissa kommuner utgår idag bidragen till ungdomsförbunden baserat på hur många mandat moderpartierna har i kommunfullmäktige[17]. I teorin behöver därför ett sådant ungdomsförbund knappt några medlemmar alls.

Det är från denna synnerligen begränsade och mycket speciellt utvalda skara som framtida partiledare, ministrar, statssekreterare och andra ledande politiska representanter sedan koopteras av partierna. Man går med i ett ungdomsförbund i nedre tonåren, som fjortis, är aktiv några år eller kanske drygt ett decennium. Ifall man skött sig, ifall man följt partilinjen. Om man i alla sina förehavanden med omvärlden varit lojal mot partiet och om man inom partiet inte stått som förlorare i någon maktkamp. Då kan man en dag komma på tal som inflytelserik rikspolitiker.

Inga andra göre sig i princip besvär, förutom i sådana fall som diskuterats ovan då bristen på lämpliga kandidater i riksdagen gör att någon som inte sitter i den väljs till partiledare och av samma anledning, kandidater ibland också härrör från utanför klicken av forna tonårspolitiker. Ibland väljs istället till partiledaren någon av dessa forna tonårspolitiker men som, av skäl som strax ska diskuteras, valt att inte sitta i riksdagen.

Det händer också att en del välkända personer väljs till riksdagen som del av försök att få goodwill. Med på listan av riksdagskandidater är också sådana som är representativa, men som få väljare skulle välja som sina representanter. Sällan får medlemmarna i dessa två kategorier av utomstående verklig makt eller verkligt inflytande.

Partiledaren eller partiledningen kontrollerar nära nog alla partiets resurser, inklusive sådant som utskottsuppdrag i riksdagen. De som går mot partilinjen förlorar sina utskottsuppdrag. De förlorar normalt också möjligheten till omval till riksdagen. Om någon planerar att inte rösta såsom partiledningen bestämt utsätts de först för påtryckningar på tu man hand. Om detta inte hjälper kan det hända att hela riksdagsgruppen samlas till en flera timmar lång mobbningssession för att återföra de förlorade fåren till fållan. Att någon i riksdagen går mot partilinjen inskränker sig därför som regel till några få fall, vart eller vartannat år.

Titeln på en bok som behandlar detta är “Knapptryckarkompaniet[18]”, eftersom nästan allt som krävs av den absoluta majoriteten av riksdagsledamöterna är att trycka på den knapp de blivit tillsagda att trycka på vid varje votering. Av denna anledning väljer många av de mest ambitiösa unga politikerna att arbeta direkt för partiledningen, utan att väljas till riksdagen.

Som medborgare i Sverige idag har vi att välja mellan åtta förpaketerade politiska alternativ bestående av människor där merparten aldrig arbetat en dag i sina liv utanför politiken, utan endast ”arbetat politiskt” på skattebetalarnas bekostnad. Yrkeskarriär där de kanske verkat från att de gick med i ett politiskt ungdomsförbund i nedre tonåren. Dessa politiker har nästan ingen arbetslivserfarenhet från världen utanför politiken, har inte åstadkommit någonting utanför politiken och har ingen erfarenhet av ledarskap från utanför politiken. Där de i regel har liten och sned kunskap om hur världen fungerar utanför politiken.

Samtidigt har de nästan fullständig kontroll över det politiska systemet och de är de enda som har politisk erfarenhet. De vet hur man målar upp en politisk fasad kring vad som idag är ett mycket magert innehåll. Politik, liksom alla yrken, är ett hantverk som kräver erfarenhet och eftersom få andra kan skaffa sig sådan erfarenhet är det desto svårare att starta ett nytt parti med utsikter till framgång.

Den svenska kooptokratin liknar den ”demokratiska centralismen” i det forna östblocket. I detta block fanns det bara ett parti att rösta på, i Sverige finns det idag åtta. Men dessa åtta bildare en kartell[19]. De har ett gemensamt intresse i att se till att det nuvarande systemet för finansiering fortlever och att inga andra partier lyckas ta sig in i riksdagen.

Systemet är inte helt statiskt. Under många decennier fanns det bara fem partier i riksdagen. Genom otrolig uthållighet, stöd från frikyrkor och karisman hos partiledaren Alf Svensson, lyckades KDS, idag KD ta sig in i riksdagen. Miljöpartiet de gröna har stöd av omkring 40 procent av tidningsjournalisterna och av strax över 50 procent av journalisterna på den statliga radion och televisionen[20]. Sverigedemokraterna lyckades ta sig in i riksdagen när glappet mellan den officiella retoriken om immigrationen och dess verklighet blev för stor för att den skulle kunna döljas för alla.

Så enligt Poppers definition är Sverige fortfarande i viss grad en demokrati, men urvalet av politiska partier och av politiker är strikt begränsat. Vi kan sällan rösta på någon som har möjlighet att få inflytande om denna person inte gått med i ett politiskt parti i nedre tonåren. Och om en svensk vid 25, 40 eller 60 års ålder bestämmer sig för att söka bli politiker är det i regel redan alldeles för sent.

Vad bör göras?

Frågan är vad som kan göras. Kvalitén på den politiska klassen har blivit så eländigt låg att många förtvivlar vid tanken på att rösta på något parti. Sådan förtvivlan kommer att sprida sig, delvis därför att det inte är troligt att processen som ovan beskrivits har verkat fullt ut. Kvalitén kommer därför troligtvis fortsätta falla. Det sägs att om något inte kan fortsätta för evigt så kommer det inte heller att göra det, så det kanske finns hopp. Denna essä är mitt eget blygsamma försök att bidra till att finna någon sorts lösning.

Det är inte alla aspekter av den svenska situationen som är unika. Både teoretiker och praktiker har kämpat under ett par sekler med frågan om hur man undviker att ett representativt styre blir ett styre där de existerande partierna kontrollerar det politiska systemet[21]. Men det svenska systemet, som kombinerar proportionella val med nära nog fullständig skattefinansiering av de politiska partierna, har skapat en situation som är långt värre än vanligt. Det är en situation där de existerande partierna inte bara mer eller mindre förblir desamma, men där de också till en högre grad än vad som är vanligt har nästan fullständig kontroll över vem som accepteras som en medlem som kan få någon reell makt.

För att åtgärda dessa problem skulle de som idag har makten behöva utplåna mycket av grunden den vilar på. Mycket få av de politiker som idag sitter i riksdagen skulle kunna förvänta sig vinna återval ifall de vore tvungna att ställa upp i enmansvalkretsar. De saknar vanligen karisma, de är inte goda talare, de saknar tilltalande livshistorier och de har inte åstadkommit saker i sina liv som skulle locka väljare. Några skulle förstås klara sig, tack vare talang och passion för politiken. Men de skulle behöva uttrycka dessa drag lite annorlunda, och de flesta skulle antagligen behöva vänta tills de blivit betydligt äldre innan de kan hoppas bli folkvalda.

Även om det alltså kanske är omöjligt att reformera dagens system är ungefär följande vad som borde göras:

  • Avskaffa all offentlig finansiering av de politiska partierna. Att dessutom avskaffa lönerna för de folkvalda är antagligen att drömma väl mycket.
  • Släpp de privata bidragen helt fria. Pengar kommer att tillåta en kandidat att visa upp sig för väljarna, men, hur icke-intuitivt det än kan låta, så visar forskning från USA att pengar därutöver knappt har någon betydelse alls för vem som blir vald[22].
  • Inför majoritetsval i enmansvalkretsar. Antingen ”först över mållinjen” som i Storbritannien, eller i två omgångar som i Frankrike. Detta ska vara det enda sättet att få säte i riksdagen. De ska alltså inte finnas några ytterligare mandat som utdelas enligt en form av proportionalitet.
  • Och, lite utanför detta, begränsa antalet riksdagsledamöter till högst 149 totalt, i en eller två kamrar i riksdagen. Dunbars nummer[23], 150, är det största antal vi som människor kan hålla reda på. Och som väljare bör vi kunna hålla reda på våra politiker. Ett land med endast 10 miljoner invånare behöver inte 349 riksdagsledamöter.

För att göra Sverige mer demokratiskt skulle man också kunna tänka sig lägga till möjligheten för befolkningen att framtvinga folkomröstningar som i Schweiz och i många delar av USA. Men jag skulle säga att det viktigaste steget är att införa Poppers definition på demokrati, möjligheten att göra sig av med dem som styr oss med fredliga medel. Folkomröstningar kan komma senare som en extra bonus.

Inga av dessa åtgärder kommer att plötsligt förvandla svenska politiker till osjälviska män och kvinnor, fyllda till bredden av kunskap, visdom och ledarskapsförmågor. Inga av dem kommer att garantera att bästa möjliga beslut tas, något man för övrigt aldrig kan avgöra. Men, med alla deras fel och brister, skulle de politiker vi får åtminstone vara långt bättre än de vi har idag, och om vi ändå inte tycker om dem, vara mycket lättare att byta ut.

[1] För Sveriges politiska historia, se t ex “Sverige efter 1900. En modern politisk historia” (1981 och flera senare upplagor) av Bengt Owe Birgersson, Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander.

[2] Se t ex Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.

[3] Se t ex Michel Rouche’ Clovis (på franska).


[5] I boken “The Open Society and its Enemies”. Andra kan mycket väl ha kommit på samma idé långt innan Popper.

[6] David Van Reybrouk argumenterar för en återgång till ett sådant system i boken “Against Elections: The Case for Democracy”.


[8] Schoeck, “Envy – A Theory of Social Behaviour”. Som Schoeck diskuterar finns det avund i alla kulturer, men till en mycket varierande grad.




[12] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.



[15] Oscar Hjertqvist, Det politiska bidragsberoendet – Finansieringen av Sveriges politiska partier, Timbro (2013), p. 4.




[19] Politiska karteller är också vanliga i resten av Europa. För en diskussion, se Klaus Detterbeck, “Cartel Parties in Western Europe?”, Party Politics, vol. 11, no. 2, 2005 (173-191),


[21] Se Bernard Manins “The Principles of Representative Government”.

[22] Levitt and Dubner, “Freakonomics” (2006). Ett nyligt och tämligen spektakulärt exempel är det republikanska primärvalet i Iowa 2016 där Jeb Bush lade ut 5200 dollar per röst han fick, jämfört med 300 dollar for Donald Trump, och 600 dollar for Marco Rubio. Totalt fick Trump 45 400 röster, Rubio 43 100 röster, och Jeb Bush 5200 röster,


Rating 4.50 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Ett hederligt skattesystem

Olaus Magnus. Fogden driver in skatter.

I regeringsformen står det:

Kapitel 1, §1: “All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Kapitel 9, §1: “Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens budget.”

Språket var mindre blodfattigt i 1809 års regeringsform:

“Svenska folkets urgamla rätt att sig själv beskatta utövas av Riksens ständer allena vid allmän riksdag.”

Så svenska folket beskattar sig själv, genom sina valda representanter i riksdagen. Tyvärr finns det en annan urgammal princip, tillämpad i alla länder, i alla tider, “den fiskala illusionen”. I Hayeks ord:

[t]he theory and practice of public finance has been shaped almost entirely by the endeavour to disguise as far as possible the burden imposed, and to make those who will ultimately have to bear it as little aware of it as possible (Law, Legislation and Liberty, vol. 3, p. 127).

På svenska (min översättning):

“de offentliga finansernas teori och praktik har formats nästan uteslutande av strävan att dölja så långt det är möjligt den påtvingade bördan, och att göra dem som i slutändan bär den så lite medvetna om den som möjligt.”

John Stuart Mill ska ha varit den som först gjorde denna observation, och den reddes ut mer i detalj av den italienske ekonomen Amilcare Puviani 1903. Detta enligt uppsatsen Fiscal Illusion and Fiscal Obfuscation – Tax Perception in Sweden, av Tino Sanandaji och Björn Wallace (2011).

Men så beter sig väl inte folkvalda? Inte våra i alla fall? Makten utgår ju ifrån folket, och folket måste väl då vara välinformerat? Vill inte riksdagsmännen det? Innan demokratin infördes så var inte maktens män och kvinnor änglar. Tyvärr blev de inte det heller när demokratin fick den form den har idag

Att man i och med industrialismen övergick till löner och skatter som betalades helt i pengar, istället för i natura, gjorde dessutom att skatteuppbörden kunde anonymiseras. Till för drygt 100 år sedan bör människor i Sverige ha varit långt mer medvetna än idag om hur mycket de betalade i skatt. Summa var då ca 7 procent av BNP, ca en sjundedel av vad den är idag. Och för att vända på det, att skatten var så låg beror otvivelaktigt i mycket på att människor då var mer medvetna om vad de betalade.

Politikerna vet nog inte heller vad de gör

Motivationen hos politikerna torde till viss del ha ändrats. Idag säger sig nog många politiker, på det överlägsna sätt som är så brukligt i Sverige, att “vissa”, eller “många” inte vet sitt bästa, och att det därför är bättre att politikerna, eftersom de vet bättre, tar “de komplicerade” besluten om skatter.

Men den fiskala illusionen är så pass stark att det är svårt att tro att många riksdagsmän faktiskt tänker på hur mycket skatt som tas ut. Ett starkt tecken på detta är talet om omfördelning. Alla politiker talar om omfördelning. Men sker det någon omfördelning i Sverige? Kanske idag när vi fått en stor del nyanlända som verkar komma leva på bidrag livet ut. Men kring 1990 gick ca 36 procent av BNP till bidrag och transfereringar. Detta gjorde att de 40 procent fattigastes andel av BNP gick från 19,9 till 22,4 procent, en skillnad om endast 2,5 procentenheter (Tanzi & Schuknecht). 33 procent ca av BNP var alltså rundgång. Ta från de rika, ge till de rika. Ta från de fattiga, ge till de fattiga.

Och till råga på allt är de fattiga och de rika i stort sett samma personer, fast i olika faser av sina liv. Så större delen av de 2,5 procent av omfördelning som trots allt sker betalas av och till samma personer med några års eller några decenniers fördröjning. Det sker i princip ingen omfördelning i Sverige. Ändå talar politiker om det som om något verkligt.

Sedan vill helt klart folkvalda politiker också framstå som goda i väljarkårens ögon. Den främmande, ondsinta folkstammen “de rika” påstås stå för fiolerna, medan de välmenande politikerna träder in och “hjälper svaga grupper”. Målet för en politiker är faktiskt i mycket att bli omvald, en cynisk men med verkligheten överensstämmande bild som vi i Sverige oftast inte låtsas om.

Omfattningen av den fiskala illusionen i Sverige

Sanandaji och Wallace’ arbete om den fiskala illusionen är synnerligen läsvärt. Det första man måste inse för att begripa illusionens omfattning är att arbetsgivaravgifter i princip helt betalas av löntagarna. Man kan sätta vilka etiketter som helst på sådana löneskatter, men det är lagen om tillgång och efterfrågan som avgör vem det är som betalar dem.

Man skulle kunna tänka sig, som många gör, och som är ursprunget till namnet “arbetsgivaravgift”, att om de togs bort så skulle löntagaren själv få betala ut extra pengar för pension och försäkringar. Men forskningen visar att ifall arbetsgivaravgifterna försvann så skulle lönerna i Sverige nästan precis öka med samma summa. Det är därför arbetstagaren som betalar. Och eftersom man inte har något val så är detta en skatt, oavsett till vad pengarna går, eller påstås gå till. Tabellen nedan visar hur mycket skatt medianskattebetalaren betalade 2003.

Skatt Procent av inkomst
Kommunalskatt 32,4
Pensionsavgift 1,8
Arbetsgivaravgifter 32,8
Effektivt medel för moms och andra konsumtionsskatter 22,0
Effektiv skattesats för medianskattebetalaren 63,0

Vidare visar också denna studie på att det inte sker någon omfördelning att tala om i Sverige. Personer i den tionde percentilen betalade 62 procent av inkomsten i skatt. De i den nittionde, 66 procent.

Men när man 2003 i TEMO frågade folk hur mycket skatt en vanlig arbetare betalade så fick man som svar 40 procent i medel. Mediansvaret var ännu lägre, 35 procent. Endast 8 procent gav en korrekt uppskattning, och endast 6 procent en som var för hög.

När man istället frågar människor om hur mycket de själva betalar i skatt får man 41 procent som medel, och 36 procent som median. Samma fiskala illusion med andra ord.

Endast 24 procent visste att arbetsgivaravgifterna är en skatt på arbetstagaren. 56 procent trodde att arbetsgivaren betalar arbetsgivaravgifterna. 14 procent visste inte.

Idéer om ett hederligt skattesystem

I ett hederligt skattesystem skall skattebetalaren hela tiden vara medveten om hur mycket skatt han eller hon betalar, så att när valdagen kommer, ett informerat beslut kan tas med detta i beaktande.

För det första måste givetvis arbetsgivaravgiften läggas som en skatt på lönen. Men än viktigare är att källskatten avskaffas. För att man verkligen, konkret ska bli medveten om hur mycket skatt man betalar, kan man göra som man ännu till liten del gör i Frankrike, men här fullt ut. Hela lönen betalas ut. En gång i kvartalet betalar man sedan in sin skatt, uppdelat på alla de poster som stat och kommun påstår att du betalar för (statsskatt, kommunalskatt, pensionssparande, arbetslöshetsförsäkring, mm). För ytterligare hederlighet bör den kommunala omfördelningen, “Robin Hood”-skatten, också stå tydligt utskriven. Alla i Sverige ska veta hur mycket de bidrar med till Malmö kommuns budget.

Detta innebär att man t ex kan välja att istället för att ta en konsumentkredit för att köpa något, kan köpa saker och ting kontant, och sedan ta ett banklån för att betala sin skatt.

Momsen är den lömskaste av skatter, eller åtminstone lika lömsk som arbetsgivaravgiften. Detta understryks av att det är förbjudet att ange pris före moms när man säljer till privatpersoner.

Låt oss göra detta hederligt. När man köper något för 1000 kronor i affären så betalar man först 1000 kronor. Sedan gör man en andra inbetalning om 250 kronor, separat från den första, för momsen.

När man tankar bensin skulle den 2016-17 ha kostat 4,52 kronor vid pumpen. Så för 50 liter bensin betalar man först 226 kronor. Sedan betalar man separat 302 kronor i skatt. Och till sist betalar man 132 kronor i moms. Alltså 226 kronor för bensinen och 434 kronor till staten.

På bolaget kostar en flaska 70 cl Teacher’s whisky inte 229 utan 38,55 kronor. När man kommer fram till kassan betalar man denna summa, och informeras om att man måste betala ytterligare 144,65 kronor i alkoholskatt, och 45,80 kronor i moms för att få ta med sig flaskan hem.

Krångligt? Ja, men detta är ett ärlighetens pris som skulle vara väl värt att betala. Det finns givetvis en teoretisk möjlighet att det faktiskt är så här hög skatt medborgarna vill ha. Men långt troligare är att skatterna i rasande takt skulle sänkas och förenklas om vi hade hederliga och verkligt demokratiskt sinnade politiker.

Hederlighet på utgiftssidan

Samma hederlighet bör givetvis gälla på utgiftssidan. När man lämnar barnen på dagis så står det därför en skylt vid entrén:

Dessa daghemsplatser finansieras med 12 453 kronor i månaden per barn via kommunalskatten, plus en ytterligare avgift om 1050 kronor per barn som betalas direkt av föräldrarna. Totalkostnad per barn och månad, 13 503 kronor.

Allt offentliga tjänster kostar når tyvärr inte själva verksamheten. I USA, som har offentliga skolsystem som liknar vårt, kan det hända att mindre än hälften av vad skolsystemet kostar når skolan. I New York och Milwaukee når mindre än en tredjedel själva klassrummet.

Låt oss vara något mindre pessimistiska beträffande Sverige. Så utanför en skola kunde man tänka sig en skylt som säger:

Denna skola finansieras via kommunalskatten. Den kostar 8000 kronor i månaden per barn, 12 månader per år. 3040 kronor är skolstyrelsens kostnader. 4960 kronor spenderas i denna skola. Av detta går 3100 kronor till lärarlöner.


Rating 4.29 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Hur man kan sänka eller avskaffa inkomstskatten

Jag har tidigare argumenterat för familjepolitikens avskaffande och att denna skulle kvittas mot momsens avskaffande, eftersom momsen, som en medvetet dold skatt, är bland de oärligaste skatter vi har. Men kanske är det enklare att försöka se hur skatterna kan sänkas om man istället börjar med att ge sig på inkomstskatterna och arbetsgivaravgifterna. Här kommer därför lite idéer som kanske förefaller extrema idag, men som ur ett historiskt perspektiv är tämligen normala. Jag finner det fascinerande hur mycket man snabbt bör kunna sänka skattetrycket, bara man begränsade det offentligas utgifter till saker som det faktiskt kan utföra.

Det första man måste hålla i åtanke är att det i ett lågskattesamhälle skulle doneras mängder av pengar till välgörande ändamål som t ex sjukhus, bibliotek, och ålderdomshem. Vi vet att det var så det gick till i Sverige fram till efter kriget, fram till dess skattetrycket och välfärdsstaten dels tog av människor deras pengar, och dels trängde undan dem som frivilliga aktörer på dessa områden. Vi vet också att detta sker idag i länder som har lägre skattetryck än vårt. Vidare vet vi, eller borde vi veta, att ju rikare människor är, ju större andel av sina inkomster tenderar de att donera. Tyvärr har många människor en tendens att behandla “de rika” som om de vore en främmande, fientlig folkstam. Den kategori människor som på så vis behandlar en del svenskar som om de vore onda, är tyvärr ofta oemottagliga för argument om motsatsen. Men exemplen från historien är otaliga. Sophiahemmet, Sveriges första privata sjukhus, invigt 1869, är ett äldre sådant, resultatet av en donation på 160 000 kronor av drottning Sophia och Oscar II.

Sammantaget betyder detta att det i ett lågskatte-Sverige årligen skulle skvalpa omkring minst 2 procent, kanske 5 procent, eller mer av BNP, dvs 80, 200 eller fler miljarder kronor, som söker utlopp för att hjälpa dem som har det svårt, som drabbats av en kostsam sjukdom, förolyckats, eller som t ex behöver dyr vård i livets slutskede.

Den totala kommunalskatten var 2017 totalt 32,12 procent av lönen, varav 20,75 procent var kommunalskatt och 11,36 procent var landstingsskatt (avrundningsfel i SCBs beräkning).

Lägg ner landstingen

Offentlig sjukvård kan helt enkelt inte fungera annat än uselt. Sjukvård är ett koordinationsproblem som är många gånger för stort för en byråkrati att hantera. Detta har jag skrivit om lite mer här. Både offentlig drift som i Sverige, och system genomsyrade av statliga regleringar som i Sverige och USA ger dåliga resultat till absurt höga kostnader.

Så vi lägger ner landstingen, säljer sjukhusen, vårdhemmen och annat till högstbjudande. Kvar blir det privat sjukvård, som är bättre, och som troligen kostar ca 4 procent av BNP, baserat på det mest privata alternativ som finns kvar i världen, systemet i Singapore.

När landstingen är borta är alltså kommunalskatten i snitt nere på 20,75 procent av lönen. Dessutom har de totala kostnaderna för vård gått ner med drygt 7 procent av BNP.

Kapa i kommunernas budgetar

Kommunernas budgetar är fördelade som visas nedan enligt Sveriges kommuner och landsting.

Ge alla barn en god utbildning

För att alla barn, faktiskt kanske ens något barn i Sverige, ska få god utbildning måste den offentliga inblandningen i skola och anna utbildning i princip upphöra. Detta är föremålet för min bok Education Unchained.

Kommunerna spenderar 14,2 + 16,9 + 6,4 + 3,7 procent = 41,2 procent av budgeten på utbildning av olika slag. För en löntagare blir det 0,412 x 20,75 procent = 8,55 procent till som försvinner. Kommunalskatten är alltså nu nere i 12,2 procent.

Föräldrar som nu måste betala själva kommer att kunna hitta långt bättre, men privata skolplatser till sina barn, till mindre än hälften av de ca 8000 kronor i månaden, 12 månader om året, som kommunala skolplatser i snitt kostar.

Se till att gamla och funktionshindrade får god omsorg

Lika lite som en byråkratisk organisation kan bereda sjuka god vård, än mindre utan köer, lika lite kan det offentliga sköta äldreomsorg och omsorg om funktionshindrade med någon störrre framgång. Med andra ord försvinner 18,4 + 11,0 procent = 29,4 procent ytterligare av den kommunala budgeten. De kommunala utgifterna kapas med ytterligare 6,1 procentenheter och är nere i 6,1 procent.

Övrigt att skära i kommunernas budgetar

Kommunerna ger ekonomiskt bistånd och har utgifter för individ- och familjeomsorg. Då jag anser det otillbörligt att någon som lever på bidrag har mer än en tredjedel av vad en fattigpensionär får, diskuterat här, så kommer för det första budgeten för ekonomiskt bistånd kapas drastiskt som en första effekt, och för det andra en stor del av dem som får bistånd istället börja arbeta. Låt oss anta att posten sjunker från 2,1 till 0,5 procent.

Kommuner bör helt enkelt inte pyssla med familjepolitik, inklusive med daghem. Då försvinner ytterligare 4,6 procentenheter. Och affärsverksamhet är inte heller något för kommuner. Totalt försvinner då 1,6 + 4,6 + 3,8 procent = 10 procent.

Låt oss vidare anta att vi kan skära bort 25 procent i “Övrigt”. 0,75 x 19,0 procent = 14,25 procent. Lägg till 0,5 procent och avrunda uppåt och vi får en kommunalskatt som endast är 15 procent av den nuvarande i snitt, eller 3,1 procent, ner från den totala summan om 32,12 procent. Med andra ord en minskning med 29 procentenheter. Den som tjänar 25 000 i månaden får därför 7 250 kronor mer i månaden att röra sig med (bortsett från saker som komplicerar kalkylen som jobbskatteavdrag, RUT, etc). Denna summa ska givetvis delvis betala för de tjänster som fallit bort, men dessa kommer återigen att vara mindre än hälften så dyra och långt bättre än dagens.

Avskaffa de sociala avgifterna

Då staten inte heller kan sköta pensioner på ett tillfredsställande sätt, eller arbetslöshetsförsäkring, så försvinner alla sociala avgifter. Om de är 31,42 procent på lönesumman så ökar den reella lönen för den som tjänar 25 000 kronor i månaden till 32 855 kronor, eller med 7 855 kronor.

Den som tjänar 25 000 kronor i månaden får alltså 15 105 kronor extra i handen. Högst en tredjedel av de 7 855 kronor som gick till sociala avgifter för bland annat pensioner kommer att spenderas på privata pensioner och privata socialförsäkringar.

Utan sociala avgifter blir den genomsnittliga kommunalskatten 3,1/1,3142 procent = 2,4 procent av den verkliga inkomsten.

Avskaffa statsskatten och lite annat

Statsskatten inbringade 55,6 miljarder 2017 (inklusive värnskatten förefaller det). Om denna avskaffas måste jobbskatteavdraget givetvis också avskaffas, vilket låg på 104 miljarder. Så plus 48,4 miljarder för statskassan.

Sedan har vi utgifter som borde avskaffas, att ersättas av frivilliga insatser om sådana finns, som internationellt bistånd (vilket, förutom för (ibland) rent katastrofbistånd alltid skadar mottagarlandet, netto), 32 miljarder, migration 41 miljarder, jämställdhet och nyanlända invandrares etablering, 19 miljarder. Dessa avskaffas mycket för att få Sverige att hålla ihop, för att faktiskt få till integration och assimilering av nyanlända. Till sist har vi utgifter för ekonomisk trygghet för familjer och barn om 86 miljarder. Ta bort ca 80 av dessa miljarder eftersom familjepolitiken avskaffas.

Mycket mer går att skära i statsbudgeten, men det får bli en diskussion för en annan gång. Totalt får vi t ex 48,4 + 32 + 41 + 19 + 80 miljarder = 220 miljarder. Skatten på kapitalinkomster är 87,2 miljarder, så låt oss avskaffa dessa. I symmetrins namn försvinner då också ränteavdragen om ca 32 miljarder kronor. Här (eller redan säger nog den som kan skattesystemets intrikata detaljer) börjar det bli krångligare att hålla reda på debit och kredit än jag har kraft med. Men klart är att vi med dessa kapningar i utgifterna  kraftigt kran skära även i ett urval av andra skatter som momsen, företagsskatter, mm.

Skatter på arbete är skatt på självorganisation

En marknadsekonomi är i det mesta ett självorganiserat system. Välstånd och uppfinningar kommer till via en evolutionär process. Konkurrens är, för att citera Hayek,  ett sätt att upptäcka nya saker.

Detta innebär att

  1. ju bättre lagarna är för att främja självorganisation (skyddad äganderätt, rätt att fritt köpa och sälja varor och tjänster, skyldighet att ersätta andra för den skada man orsakar dem),
  2. ju lägre skattetrycket är, och
  3. ju färre regleringarna av ekonomin är,

desto fortare kan ekonomi och annat välstånd öka. Ett lågskatte-Sverige skulle få en explosionsartad ekonomisk årlig tillväxt, flera procentenheter högre än idag.

En otroligt destruktiv, men osynlig effekt av att lägga skatter och sociala avgifter på lönen är att dessa är skatter på frivilligt samarbete. Sådana skatter förklarar bland annat en (liten) del av de saker som idag utförs i företagsform. Inuti ett företag försvinner skatten på samarbete i stor utsträckning eftersom skatten endast betalas efter att kostnaderna dragits av.

Utan skatter, eller med en otroligt låg skatt, försvinner dessutom allt svartarbete. Mycket hobbyarbete försvinner också. Det finns t ex ingen anledning längre till att själv, mödosamt, och ofta utan mycket till kunskap, arbeta på sitt hus, istället för att anlita ett proffs.

Om vi också avskaffar momsen på tjänster återstår mindre än 3 procent i kommunalskatt som den totala skatten på arbete, på frivilligt samarbete. Den kan synas liten, och man kan kanske låta den vara, men det finns dessutom andra sätt. Ett togs upp av den svenske ekonomen Knut Wicksell i slutet av 1800-talet, att göra delar av skatten frivillig.

2,4 procent på en månadslön som förr var 25 000 kronor, men som nu skulle vara 32 855 kronor, blir 788 kronor i månaden. Låt oss istället pröva med en fast skatt om 500 kronor i månaden, densamma för alla vuxna. Dessutom kan man betala ett valfritt belopp.

Detta vore ett system där det faktiskt är häftigt att betala skatt. Som Wickell påpekade bör troligen frivilliga belopp gå till specifika ändamål. På modernt vis skulle man kunna säga att kommunerna bedriver “crowd funding” för att bygga ett nytt badhus, en brandstation, eller finansiera biblioteken.

Inför en pensionsskatt och bygg upp pensionsfonder

I Sverige har vi ett pensionssystem som till viss del är “pay as you go”, dvs staten fonderar inga medel, utan de som betalar in pengar finansierar direkt de pensioner som betalas ut. Skulle vi därför avskaffa alla inbetalningar av sociala avgifter, utan att kompensera, så skulle vi inte kunna göra några utbetalningar för folkpensionen heller.

Detta är något som måste hanteras, förslagsvis genom en skatt dedicerad för pensioner. Totalt kanske det rör sig om motsvarande 25-30 års inbetalningar. Dels för dem som idag är pensionärer, dels i stigande grad, ju närmare de kommer pensioneringen, för dem som har mindre än säg 15 år kvar av arbete. Sådana fonder skulle kunna finansieras via en statlig löneskatt, eller genom att t ex att momsen inte sänks i samma grad som vi skulle vilja se. Enligt ovan borde en löneskatt vara något man undviker så länge det bara är möjligt.

Samtidigt vill vi nog bli av med detta problem å det snaraste. Därför borde vi under förslagsvis en tioårsperiod, kanske under något längre tid, bygga upp fonder av pensionsmedel så att systemet därefter blir självgående. Det bör vidare växlas över så att de fonderade beloppen gradvis förvandlas till individuella pensioner.

Rating 4.33 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

För en trippelregel i socialförsäkringarna

Många, de flesta, anser att “samhället”, dvs den offentliga makten ska träda in och hjälpa de svagaste i samhället. Jag tillhör inte längre denna skara, och tror mig kunna visa att alla former av välfärdsstat är likt en sax som klipper banden mellan människor och i slutändan förstör samhället. Hjälp till de som har det svårt borde ske på frivillig basis, på “kristelig eller humanistisk grund”, som det tills helt nyligen hette.

Men låt oss säga att staten ska se till att ingen far riktigt illa i Sverige. Var ska då nivån ligga? Hur ska detta skötas? I hela västvärlden brottas man med problemet att den som är lågavlönad ofta inte har det bättre, och många fall har det klart sämre, ifall han eller hon arbetar istället för att leva på bidrag.

Som jag ser det beror det mesta av problemen på att:

  1. Vi har tappat det historiska perspektivet.
  2. Vi har glömt bort vem det är som betalar.
  3. Vi ser inte helheten när staten går in och hjälper.

Nedan kommer först ett försök att diskutera de två första punkterna, följt av en diskussion av det aktuella problemet och av vad vi skulle kunna tänkas göra.

Varifrån vi kom

Min farmor föddes 1888 i Mjödvattnet utanför Burträsk som dotter till en skomakare. Hennes föräldrar, Johan och Emma Berggren, gifte sig 1881 och fick 8 barn mellan 1882 och 1898 i en liten stuga om ca 40m2. En del vid samma tid hade det bättre, andra det än hårdare. Farmor började som piga vid sju års ålder, i en gård “där de inte var snälla” som hon sade första kvällen till sin mamma.

Kring 1900 i Sverige arbetade människor i snitt ungefär 3000 timmar om året, det dubbla mot idag, ca tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. När en pensionsålder om 67 år infördes 1913, tillsammans med en mycket låg statlig pension, var medellivslängden vid födseln 55,6 and 58,4 år för män respektive kvinnor. Att medellivslängden var så låg berodde främst på den höga barnadödligheten, följd av dödsfall som var mer jämnt utspridda över åldrarna. Detta på grund av olyckor och sjukdomar, men också matförgiftning, dåligt vatten, mm. Vid 67 års ålder hade folk faktiskt i snitt omkring 11 år kvar att leva.

Sverige år 1900 var ändå rikt, relativt sett. Sedan Homo erectus uppträdde för ca 1,8-1,9 miljoner år sedan, fram till ca 1800, levde man överallt i världen på motsvarande 3 dollar om dagen, och medellivslängden var ca 25 år. Återigen var det alltid en del som levde längre, till 70-80, eller längre, men medellivslängden drogs ner bland annat av en barnadödlighet som var ca 30 gånger högre vid födseln än idag och upp till nära 200 gånger högre under de två första levnadsåren.

Möjligen levde folk något eller ganska mycket bättre under vissa perioder, som i det gamla Grekland, i den hellenistiska världen, och i romarriket från Augustus fram till ca 180 eKr. Men detta var i så fall undantag.

Sedan 1800 har vi enligt Deirdre McCloskey (kapitel 6) blivit ca 16 gånger rikare i väst per capita. Om vi ser till vad vi får för pengarna har vi det idag ca 100 gånger bättre.

Att Sverige blev rikt berodde på en hårt arbetande befolkning, som bland annat själv sett till att den var läs- och skrivkunning. Folkskolans införande 1842 är ett resultat av att nästan alla redan kunde läsa- och skriva, och att nästan alla ansåg att alla andra skulle kunna göra det också. Det var på intet vis en orsak till denna bildning.

Fram till perioden 1846-1863 hade Sverige den “gamla regimens”, dvs medeltidens regleringar med skrån, förbud mot än det ena, än det andra, som t ex “landköp”. Ingen handel fick bedrivas inom 3 mil från en stad.

1857 infördes frihandel och 1863 full näringsfrihet. Sverige övergick till laissez-faire med ett skattetryck om 5-6 procent av BNP, skyddad privat äganderätt, avtalsfrihet, mm. Kombinationen av en hårt arbetande befolkning, med den svenska värderingen “att göra rätt för sig”, och med laissez-faire var att Svensk ekonomi tog fart som en raket.

Själv föddes jag i Kiruna och kan aldrig sluta betrakta bilden på Kiruna Söderberg, stadens förstfödda. Det var tack vara sådana här människors slit som vi lever i välstånd idag.

Kiruna Söderberg, född 21 augusti 1899, död 9 april 1926.

Sverige och Japan var de två länder som växte snabbast mellan 1870 och 1970. Tyvärr ökade det svenska skattetrycket exponentiellt mellan 1900 och 1978, från 7 till ca 50 procent av BNP, och i samma takt ökade regleringarna och inskränkningar i de svenska friheterna. När skattetrycket i början av 1970-talet nått ca 50 procent av BNP gick den svensk ekonomin in i väggen.

Sedan snart 50 år går nu skattetrycket upp och ner i sågtandsform. Det finns miljoner människor som politikerna vill ge bidrag till: pensionärer, flyktingar, lågavlönade, studenter, barnfamiljer, ensamstående, handikappade, de som bor i hyreslägenhet, de som bor i bostadsrätt, de som bor i villa, de som bor på landet, småföretagare, kvinnor, cyklister, de som nyttjar kollektivtrafik, etc, etc. Sammantaget rör det sig om grupper som innesluter den svenska befolkningen många gånger om. Men så fort politikerna idag höjer skatten går det utför för ekonomin, och de måste backa. Men snart är det val och då provar de igen.

Attityden till fattigvård förr

Fordomdags resonerade man i Sverige om fattigvård på ett kristet sätt, som Paulus i andra Thessalonikerbrevet:
Ty vi förhöllo oss icke oordentligt bland eder, 8ej heller åto vi någons bröd för intet; tvärtom åto vi vårt bröd under arbete och möda, och vi strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga. 9Icke som om vi ej hade haft rätt därtill, men vi ville låta eder i oss få ett föredöme, för att I skullen efterfölja oss. 10Redan när vi voro hos eder, gåvo vi ju eder det budet: om någon icke vill arbeta, så skall han icke heller äta.

Detta var en naturlig attityd där alla arbetade sina tio timmar per dag för att få livet att gå ihop, och där man svalt när det blev missväxt, olycka, eller då någon inte varit så flitig som han eller hon borde ha varit.

Man visste också förr varifrån pengarna till att hjälpa andra kom. Ur egen ficka.

Vad som förändrades

Så länge vi hade nära nog naturahushåll i Sverige var kopplingen mellan vem som betalade och vem som fick hjälp klar och tydlig. Men allteftersom Sverige industrialiserades blev skatter något man betalade i pengar, och den direkta, påtagliga kopplingen försvann.

Sedan har vi “den fiskala illusionen“. Makthavare, i synnerhet folkvalda politiker, har alltid strävat efter att få dem som betalar skatt att tro att de får ut mer av systemet än de betalar in. Någon annan, t ex “de rika” påstås betala. Fram till 1995 åtminstone skedde dock i princip ingen omfördelning i Sverige via skattesystemet. Allt, utom 2-3 procent av BNP är rundgång, och även detta är en illusion, då de “fattiga” och de “rika” i regel är samma personer i olika faser av sina liv.

Detta torde dock ha ändrats då vi via de senaste 25 årens invandring fått kring 1 miljon nyanlända som verkar komma att leva på bidrag livet ut, utan att arbeta på ett osubventionerat vis.

Bristen på perspektiv

Istället för att människor på kristelig eller humanistisk grund själva hjälper andra, har detta blivit en “rättighet”. Socialsekreteraren, och i bakgrunden lagstiftaren, tittar på en kategori människor och säger sig att “dessa måste få en dräglig tillvaro”. Det blir desto lättare när man hjälper dem med andras pengar, när man inte tar pengarna ur egen ficka, men när man inte är medveten om att man tar pengar från hårt arbetande människor som har gjort och fortsätter göra rätt för sig.

På ena sidan av ekvationen har vi människor som lever på sin lön, ofta en låg lön, eller som efter 45 års arbetsliv blir fattigpensionärer. En del pensionärer får inte mer än 6000 kronor i månaden.

På den andra sidan har vi människor som “vi ska hjälpa till ett drägligt liv”.

I USA ger t ex välfärdsstaten följande resultat (Edgar K. Browning, Stealing from Each Other, via min egen sammanfattning av dessa data):

Skattesatsen för hela lönen för en ensamstående mamma med två barn som bodde i Philadelphia 1996 baserat på ett exempel från den officiella “US Green Book”.

Skulle denna ensamstående mamma sedan gifta sig med fadern till sina barn skulle de förlora ytterligare 10-20 procent av deras sammantagna inkomst. Allt är gjort för att denna kvinna inte ska lyfta ett finger. Gör hon det är hon i etiskt bemärkelse beundrandsvärd. Men i monetära termer vore hon en fullblodsidiot.

I Sverige berättar i dagarna en socialtjänsteman följande:


– En nyanländ familj med mamma, pappa och åtta barn kan få 78 000 kr i statliga och kommunala bidrag per månad. Med en av kommunen hyrd privatvilla med en hyra om 35 000 kr?

– En nyanländ kvinna som är 66 år och fått PUT fyra månader senare har ett äldreförsörjningsstöd om 12 700 kr i månaden netto?

– Dyra kostnadsförslag på tandvård för nyanlända beviljas av kommunernas socialtjänst? Och att detta är mera regel än undantag? De flesta på över 30 000 kr.

– Många som kommer till Sverige har noll arbetsförmåga och grava sjukdomar och därför går direkt till att få sjukersättning på livstid?

– Att etableringsstödet de första två åren uppgår till ca 6 400 kr per person och månad. Plus otaliga tillägg om det finns barn?

– Kommunernas nybyggda och dyra hyresrätter går till nyanlända och soc betalar hyran om det fattas pengar från etableringsstödet?

– Vi inom socialtjänsten nu tar emot andra generationens invandrare som inte är självförsörjande? I vissa fall även tredje generationen?

– Det finns en gigantisk byråkratisk apparat som bara hanterar hur pengar ska föras över från skattebetalare till nyanlända?

Alla exempel ovan är hämtade från mitt yrkesliv som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Allt stämmer.”

Vad tror du att dina far- och morföräldrar, som klev upp klockan fem på morgonen för att mjölka, 365 dagar om året, oavsett om de hade influensa eller ej, skulle tycka om ovanstående?


Om inte den gamla svenska värderingen “att göra rätt för sig” premieras också här i jordelivet så kommer den så småningom att försvinna och ta Sveriges välstånd med sig i fallet. Idag är som i USA ofta den som anstränger sig istället i monetära termer en fullblodsidiot.

Vi behöver därför göra om, i själva verket återställa, vårt skatte- och bidragssystem så att det i varje läge, från den lägsta inkomst, till den högsta, alltid lönar sig att arbeta, att arbeta längre, att studera mer och hårdare, att förkovra sig på alla de vis.

Jag anser därför vi behöver en trippelregel (eller minst en trippelregel) där man alltid har det tre gånger bättre om man arbetar än om man inte gör det, och där man också får behålla minst två tredjedelar av varje löneökning.

Varför inte bara två gånger? Därför att det ska göra skillnad, ordentlig skillnad och för alla. Därför att det vårdbiträde som utbildar sig till sjuksköterska, eller till och med till läkare, i alla lägen ska få återbäring på sin insats, bland annat ordentlig återbäring på den tid hon tillbringade med att studera istället för att tjäna pengar.

Den som arbetat ett helt liv bör få en pension, och levnadsstandard i övrigt, som är åtminstone tre gånger högre än den som inte arbetat. Detta innebär att den som aldrig arbetat, skall, när allt räknats in, ha en pension, inklusive alla möjliga bidrag för bostäder, som är högst en tredjedel av den pension den får som arbetat i 45 år, till den lägsta lön man kan få i Sverige.

Det låter här lämpligt att den som är “ensamkommande” får klara sig på en tredjedel, eller högst en fjärdedel av vad en fattigpensionär får. Dvs, 1500-2000 kronor i månaden som ska täcka mat, bostad, SFI, gymkort, tandvård, fickpengar, och all sjukvård utom direkt livräddande.

När jag började fundera på detta tänkte jag att den som arbetar på ICA ska ha tre gånger så mycket som den som inte arbetar alls. Detta inklusive alla bidrag, bostäder, etc. Och oavsett hur många barn som personen har. Detta innebär att Sverige måste återgå till det som gällt i alla länder och i alla tider, förutom när ideologer à la Platon fått inflytande: Barn är föräldrarnas ansvar, inte “samhällets”. Med tanke på att lönen för ett kassabiträde på kooperativa stormarknader är 20 470 kronor så skulle man i så fall kunna tänka sig att den som inte arbetar ska få klara sig på en tredjedel av detta.

Men att ta löntagaren som måttstock är rent utsagt otillständigt med tanke på våra fattigpensionärer. Dessa har ofta arbetat och släpat ett helt liv. Fattigpensionärerna bör vara riktmärket. Så vad som istället bör gälla för löntagare är att skatten på lön, inklusive arbetsgivarargifter, är högst en tredjedel av inkomsten.

Med fattigpensionären som riktmärke får familjen i exemplet från socialsekreteraren klara sig på 2 x 2000 kr = 4000 kr i månaden, oavsett antalet barn. Om inte frivilliga träder in innebär detta att de logeras i baracker eller sovsalar med mycket basal standard. Samtidigt är detta en oerhört mycket högre standard än den min farmor, och 95 procent av våra förfäder hade innan år 1900.

Dessa nyanlända är personer med två armar, två ben, ett huvud att tänka med, och en rumpa att sitta på. I samma situation som de skulle befinna sig i har nyligen asiater befunnit sig i USA. Denna äldre generation har arbetat dag och natt för att föda upp sin familj. Denna arbetsdisciplin, samma arbetsdisciplin som svenskar tills nyligen hade, förs vidare till den uppväxande generationen. Asiater dominerar idag t ex på många områden inom den akademiska världen i USA, i synnerhet inom STEM (Science, Technology, Engineering and Mathematics).

Hårda  förslag? Om man jämför med dagens generositet med andras pengar, ja. Men inte ifall vi vill värna om dem som redan gjort, eller fortsätter arbeta hårt. Och inte om vi vill att Sverige ska fortsätta vara ett välmående land.

För att ovanstående ska kunna genomföras måste bidragen sänkas med flera hundra miljarder kronor. Skatterna sänks i motsvarande grad, där en avskaffad statlig inkomstskatt och värnskatt bör vara ett steg. Eftersom kommunernas utgifter för socialbidrag, etc sänks med säkert 90 procent kan kommunalskatten också radikalt sänkas.

Ifall de sociala avgifterna ska fortsätta som ett tvång bör de uppgå till högst 10-15 procent till. I transparensens namn borde man i så fall döpa om arbetsgivaravgifterna till en ny sorts statlig inkomsskatt, klart angiven på lönebeskedet. För en skatt på löntagaren är vad arbetsgivaravgifterna alltid varit.

Rating 4.40 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 15 kommentarer

Varför vi har bostadsbrist och höga priser


En stad utan bostadsbrist. San Francisco efter jordbävningen och branden 1906.


580 000 personer står i bostadskö i Stockholm i augusti 2017, ett fullständigt absurt antal. Vad borde antalet vara? Ifall våra politiker inte brydde sig om oss och våra bostäder skulle det vara noll, 0, zéro, nul, nada. Hur många personer står i kö för att få köpa falukorv i Stockholm? Hur många står i kö för att få köpa en bil?

Men när det offentliga organiserar något så blir det köer. Milton Friedman sade att ifall staten tog över Sahara skulle det bli brist på sand inom fem år. Det låter rimligt.

Eftersom de flesta känner sig osäkra inför tanken att avskaffa bostadspolitiken så ska jag oblygt göra mitt bästa för att förklara lite grand av vad som händer. Men först lite konkret, illustrativ historia.

Milton Friedman och George Stigler studerade i en mycket läsvärd uppsats publicerad 1946 bostadsmarknaden i San Francisco 1906 och efter kriget. Den 18 april 1906 förstörde en jordbävning och brand hälften av alla bostäder. Några flyttade därifrån, men, jämfört med hur många som var kvar, försvann 40 procent av bostäderna. I det första numret av San Francisco Chronicle som kom ut efter katastrofen, den 24 maj, fanns det trots detta inte ett enda omnämnande av bostadsbrist. Däremot fanns det 64 bostäder att hyra och 19 till salu. Fem annonser var införda av personer som sökte bostad. Bostadsmarknaden var oreglerad. Detta i en stad som hade 400 000 innevånare innan jordbävningen, dvs som var nästan lika stor som Göteborg är idag.

Efter kriget, 1946, var marknaden reglerad. En mycket mindre relativ ökning av antalet bostadssökande relativt beståndet ledde då till en våldsam bostadsbrist.

Stockholms storstadsområde har 2017 ungefär 2,3 miljon invånare. Överfört på detta område betyder erfarenheten från San Francisco 1906 att man skulle kunna förstöra, helt rasera, spränga till grus, bostäderna för över 1,1 miljon människor. Kring 400 000 skulle då flytta någon annanstans, tältläger skulle sättas upp, liksom husvagnar och andra temporära bostäder. Men efter mindre än två månader skulle det inte finnas en enda människa som köar efter en bostad. Kring 7-800 000 människor skulle “mirakulöst” ha hittat någonstans att bo just i det nyss ödelagda Stockholm. Det skulle finnas 25-30 annonser från människor som önskar hyra en bostad (vilket inte är detsamma som att köa).

För att förstå vad som händer måste man förstå lite grand av hur ett fritt samhälle fungerar. Ett fritt samhälle är nästan helt självorganiserat; det är i mycket ett komplext adaptivt system. New York, Stockholm och Säffle och de flesta andra städer är fenomen som spontant uppkommit under sekel av utveckling. Adam Smith kallade ett sådant samhälle The Great Society (vol 1, vol 2). Detta goda samhälle bildar vad Hayek kallar en “extended order“, en utsträckt ordning som inbegriper nästan hela världen.

Denna utsträckta ordning låter säkert kryptisk för många, och som marknadsekonomisk extremism för inte så få. Så låt oss ta ett annat, liknande exempel på självorganisation, en myrstack. Hur är en myrstack organiserad? Inte via drottningen, inte via “a hive mind”, utan via myror som gör “myrsaker”. Det finns inga myrchefer, inga myrprojektledare, inga myrarkitekter, inga myrpersonalavdelningar. Bara myror som går runt och gör precis vad de vill. Resultatet är en myrstack. Två mycket läsvärda böcker av Debora Gordon diskuterar detta, Ants at Work och Ant Encounters.

I ett mänskligt samhälle måste tre grundläggande regler gälla för att vi ska få välstånd. Hume härledde dem 1739-1740 i sin Treatise (Book 3, Part 2, Section 6) till att vara:

  1. The of stability of possession, att äganderätten är skyddad, att vi kan vara säkra på att ingen kommer och beslagtar vad vi äger.
  2. Its transference by consent, att vi fritt kan köpa och sälja varor och tjänster.
  3. The performance of promises, att vi fritt kan ingå avtal och att vi kan vara säkra på att dessa kommer att gälla.

När dessa tre regler, via kultur, lagar och traditioner gäller i ett samhälle så kan vi köpa och sälja, arbeta för, och anställa personer som är fullständigt främmande för oss.

Bostadsmarknaden, liksom alla andra marknader, är ett koordinationsproblem. I ett fritt samhälle, vilket det svenska endast är till en mindre utsträckning, gäller att miljoner människor reagerar var och en på sin egen lokala kunskap. De köper, säljer, höjer priser, ger rabatter, lånar ut, hyr ut, lånar, lejer, arbetar för, och anpassar sig till det de vet. Hayek diskuterade detta med lokal kunskap i en banbrytande uppsats, The Use of Knowledge in Society. Den är värd att läsa ett stort antal gånger för det går upp nya saker för en nästan varje gång.

En statlig byråkrati klarar helt enkelt inte av att lösa sådana koordinationsproblem, vare sig inom skolan, för sjukvården eller på bostadsmarknaden. En byråkrati tvingas först kasta bort nästan all kunskap om vad som egentligen händer. Den viktigaste delen av denna kunskap sitter på ställen som byråkrater aldrig kan komma åt, inuti människors huvuden. Kunskapen är också starkt tidsberoende. Vänta en timme, en dag, eller en vecka för länge, och den slutar vara relevant.

En byråkrati måste standardisera och homogenisera, annars skulle det vara omöjligt för den att “rättvist” och “objektivt” hantera alla ärenden lika. En byråkrati måste också skapa köer, gruppera uppgifter i tiden, och kan endast reagera efter en kortare eller längre fördröjning. Du skulle få din höftled opererad på en eller ett par veckor på en privat marknad, men med byråkratiskt organiserad sjukvård kan det ta ett eller två år. Trots att alla inblandade gör så gott de kan.

När sedan byråkratin samlat in och analyserat all information den tror sig behöva om bostadsmarknaden kan den försöka bygga hus, eller som idag, vilket är i princip samma sak, ge bygglov till vissa privata aktörer, men inte till andra. Det blir då bostäder förutsatt att byggherrarna vill bygga hus av den typ, mängd, kvalitet och på den plats som byråkratin ger tillstånd till.

Men hur många bostäder och var? Och till vilket pris? På en reglerad bostadsmarknad är alla priser förvridna och missvisande, men låt oss anta att byråkratin har luskat ut hur många hus som ska byggas och av vilken sort. Även om den då bygger “rätt” antal hus, i medel, så är det verkliga problemet hur en miljon bostäder ungefär i Stockholmsregionen, var och en, ska prissättas, vilken storlek var och en ska ha, vilken kvalitet var och en ska ha, och på vilken plats var och en ska byggas. Dessa hundratusentals detaljer måste en byråkrati i det mesta bortse ifrån då den för sin funktion är tvingad gör statistiska analyser som smetar ut och medelvärdesbildar bort all lokal information.

Så även om det blir “rätt” i medel, så blir det i princip alltid fel i praktiken. Med nödvändighet blir det med “rätt priser”, tomma lägenheter i område A och kö i område B. Dessutom vissa tomma lägenheter i område A och vissa lägenheter som man köar för i område A, osv.

Än värre blir det när man inte bygger tillräckligt med lägenheter. Gör man inte det så söker sig de välbeställda till enklare lägenheter än de egentligen skulle vilja ha. Detta driver upp priserna för lägenheter som var avsedda för de något mindre välbeställda, och så vidare, i en kedja hela vägen ner till de mest rudimentära av bostäder. Idag är det tio års kö för en lägenhet i Rinkeby. Go figure.

Denna artikel av Sanford Ikeda diskuterar några av mekanismerna via vilka regleringar orsakar höga priser och bostadsbrist. Två artiklar om Tokyo, där marknaden är relativt fri, och där priserna därför inte går upp finns här och här.

Resultatet av ungefär hundra år av bostadspolitik är att vi i Sverige har små, fula, dyra hus av dålig kvalitet, till vilka 580 000 personer köar till i Stockholm. Dessa andra aspekter blir föremål för nästa lilla essä, ett försök som är lite mer hard core än vad som är vanligt och som tar oss tillbaka till eländets ursprung.

Rating 4.33 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer

Varför Sverige har fula, dyra, små hus av dålig kvalitet

Jag som skriver detta är inte arkitekt, är inte utbildad som snickare eller målare. Jag har sett otaliga hantverkare i arbete på mitt eget hus, men även om jag lyckas reparera och skapa vissa saker själv hävdar jag absolut ingen expertis på området att bygga hus. Vad jag beskriver är dock baserat på fundamentala principer som är lika tillämpliga på husbyggandets område som på t ex skolans område. Därmed inte sagt att en och annan sak inte kan ha blivit fel i denna uppsats. Påpekanden mottages tacksamt.

Jag växte upp i Sollefteå i en villa byggd 1923 som liknar denna:

Villa från 1920-talet.

Det var strax över 3 meter i tak, fönster som var original, fönster- och dörrfoder som var 10-12 cm breda och profilfrästa. Inredningsdetaljerna var gjorda av trä, det var lackat furugolv i halva nedervåningen, det var genomgående spegeldörrar, av trä. Huset var timrat och rappat på utsidan och ordentligt sågspånsisolerat. Mina föräldrar lade till innanfönster som skruvades i på vintern. Till åtminstone -42 °C utomhus var det varmt och skönt inomhus.

Idag är takhöjden på nya hus lägre, dörrfodret består av smala lister, ofta inte sammanfogade med 45 graders vinkel, utan i 90 grader och fastspikade med spikskallar som syns. Dörrarna är gjorda i plywood. Mycket av resten av inredningen är gjord i fanerad spånskiva, isoleringen är gjord i stenull med en fuktspärr och huset har en elektrisk fläkt. Stängs denna fläkt av möglar och ruttnar hela härligheten. Allt som allt är husen fula, dyra, små och jämfört med äldre, normalt underhållna hus, av dålig kvalitet. Kvalitén på hur ett modernt bostadshus eller kontor är sammanfogat är sådan att man så sent som på 1970-talet skulle ha få underkänt i träslöjden på mellanstadiet om man producerade något liknande.

Byggnader av idag är inte bara av dålig kvalitet, de är dessutom fula som stryk. Under 1960-talet skövlades i princip alla svenska städers stadskärnor och de äldre, ofta bättre, alltid vackrare husen fick lämna plats för själlösa betongöknar, eller för vad våra arkitekter anser vara mästerverk, helt absurda konstruktioner likt det Gyllene bilbatteri som ytterligare ska förstöra centrala Stockholm:

Det föreslagna Nobelcentret i Stockholm. Notera den äldre byggnaden i bakgrunden, från en tid då vi kunde bygga hus.

Jag påstår alltså att jämfört med äldre hus är det som byggts de senast 50-60 åren mest skräp. Men situationen är mycket, mycket värre än så. Nedan en bil från 1920-talet.

En Dodge Brothers touring car från 1920. Bilen har en 3,3 liters motor med 29 hkr. Källa

Denna bör jämföras med till exempel en Volvo från 2016.

Så om vi jämför med bilar så skulle skolan normalt idag 2017 vara bättre än den var 1994, mycket bättre än den var 1968, och oerhört mycket bättre än den var 1920. Detta är vad jag diskuterar i min bok om skolan, Education Unchained. Beträffande hus så borde de idag, jämfört med 1920, vara mycket större, samtidigt som priset skulle vara lägre i förhållande till det allmänna löneläget. Kvalitén skulle vara mycket högre än 1920. Och husen idag skulle vara underbart vackra. Inte så fula att man blir fysiskt illamående över att tänka på dem.

För att understryka poängen: Vi borde idag inte bara tala om underbara 1910-talsvillor, utan också om fantastiska 1970-talshus, så vackra att man får tårar i ögonen, och moderna villor från 2010 som är omtalade världen över. Klassiskt svensk modern design som inspirerar och kopieras, likt en Volvo XC90, världen över.

Så vad hände? Paul Gauguin beskrev grunden till det onda i Écrits d’un sauvage (En vildes skrifter, översatt av mig från engelska):

Couriers ord är fortfarande sanna: “Vad staten uppmuntrar tynar bort, vad den skyddar dör.”

Nedan utvecklar vi detta. Först två delförklaringar till byggeländet som i det stora hela dock är mindre detaljer.

Bidragande orsak 1: Skolan

Som jag visar i min bok om skolan, och som jag diskuterar i en artikel i, så har den kategori elever som blir hantverkare tappat oerhört mycket i kunskap jämfört med vad de fick fram till 1968. Under låg- och mellanstadiet får de i bästa fall motsvarande fyra års utbildning på sex år. Jag gissar att det ligger närmare tre års utbildning på folkskolenivå under sju års närvaro (nu när man börjar vid sex års ålder).

Därefter lär de sig ofta ingenting alls, i skolan, under de resterande 6 åren, förutom dåliga vanor. De är dessutom under dessa sex år ofta fullständigt uttråkade och understimulerade, åtta timmar per dag, fem dagar i veckan.

Tidigare, fram till för många 1968, gick de antingen en fyraårig yrkesutbildning i en praktiskt realskola, eller i en företagsskola, eller så började de arbeta och lärde sig dels på jobbet, dels ofta på kvällar och helger via distanskurser eller kvällskurser. Sedan hann de arbeta i två år under kompetenta chefer och tillsammans med kompetenta kollegor innan de fyllde 19.

Dagens hantverkare kan alltså inte läsa, skriva, räkna alls så bra som de kunde som gått sex år i folkskolan. Och de har vid 18-19 års ålder tappat ytterligare sex års intensiv yrkesutbildning och yrkeserfarenhet, ersatt av sex år av negativa erfarenheter.

Samtidigt så lyckas Volvo, i den privata industrin, mer eller mindre arbeta sig runt detta kunskapsras. Man kan inte veta hur Volvos bilar skulle ha sett ut ifall socialdemokratin inte förstört skolan 1968, men de står sig till synes rätt väl i den internationella konkurrensen. Vem vet, de kanske skulle ha varit tio gånger större, och SAAB funnits kvar som en mycket betydande biltillverkare, ifall svensken i gemen även idag finge ordinär skolgång.

Obetydligt bidragande orsak 2: Hyresregleringar och bostadsrätter

Av orsaker som jag lämnar till ett annat tillfälle är vi människor i grund kreationister. När vi ser något som höga priser på bostäder begriper vi inte intuitivt att en marknad är ett självorganiserat system som man inte kan påverka i någon större omfattning. På grund av denna kognitiva bias infördes en lag om hyresregleringar 1907 och under dyrtiden under första världskriget skärptes den. Därefter infördes “bruksvärdesreglering” 1968. Enligt denna ska den absurt benämnda “allmännyttan” hålla nere hyrorna. Tror man.

Och så har vi i Sverige inte ens privat äganderätt av lägenheter, utan ett bisarrt system som kallas för “bostadsrätt“. Här, med äganderätten, börjar vi komma in på pudelns kärna som vi nedan ska behandla mer ingående, men, för att bena ut problemen någotsånär i ordning, så kallar vi dessa bostadsrätter för en del av regleringarna av redan uppförda bostäder, eller av bostäder som nyuppförs.

Det barocka byråkratiska krånglet som hyresregleringar innebär bidrar till en dysfunktionell bostadsmarknad och de håller definitivt inte ner priserna.

Jag kommer här att tänka på Frankrike där staten för kring tio år sedan bestämde att alla telekomoperatörer skulle tillhandahålla ett billigt abonnemang för mindre bemedlade. Men när lagen väl trätt i kraft hade operatörerna under mördande konkurrens redan sänkt priserna och förbättrat utbudet till den grad att det politiska lågpriset var något knappt någon kund skulle vilja ha. På liknande sätt skulle ingen, i ett fritt samhälle, bry sig om “allmännyttans” priser då dessa skulle vara (för socialism fungerar inte) skyhöga jämfört med priserna på den fria marknaden.

Vad som verkligen skedde

Det som verkligen orsakade det ovan beskrivna eländet var att vi i steg gick från oreglerad laissez-faire (tänk på ett ungefär Sverige 1887, Hong Kong på 1960-talet, USA på 1920-talet) till planekonomi av nordkoreanskt och sovjetiskt stuk inom byggnadsindustrin.

Vi ersatte oreglerad trial and error med vad “experter” och politiker vet och beslutar. Och sådant, som Paul Gauguin påpekade,  går i princip alltid åt fanders.

Från det att hus överhuvudtaget började byggas i vad som idag är Sverige, för flera tusen år sedan, så var det i stort sett fritt fram att bygga vad och hur man ville. Inskränkningar gällde brandskydd, där längre fram försäkringsbolagen hade en hand i att se till att kräva vissa principer i utbyte mot lägre premier. Inskränkningar gällde också saker som dålig lukt (garverier till exempel), buller och rök. Men begränsningarna i våra städer var få och de på landsbygden än färre.

“I 1907 års stadsplanelag bröts för första gången mot den slentrianmässiga bebyggelseform, som dittills varit förhärskande, …” skriver på sidan 426 Lektor Fil doktor Wilhelm Tham i Sveriges historia genom tiderna, 1948 års upplaga, från Saxon & Lindströms förlag. Texten dryper av Myrdalsk översittarmentalitet. Denna lagstiftning, denna makt som överflyttas till byråkrater, medför enligt Tham att “friare principer deklareras”. Frihet är slaveri…

Men 1907 års lag var tämligen tandlös. Först genom 1931 års revision av stadsplanelagen öppnades det för “kommunaltekniska experter” “äntligen möjligheter att realisera stadsplanebestämmelser, som kunde utformas efter varje samhälles naturliga förutsättningar med hänsyn till terrängens beskaffenhet och bebyggelsens ändamål”.

Konkret innebar det att man inte längre fick bygga vad man ville, hur man ville, var man ville, utan att man skulle följa experters anvisningar, om man överhuvudtaget fick rätt att bygga. Tidigare byggde man vackra hus, inbyggda gårdar eller inbyggda kvarter. Detta förbjöds. Det blev istället punkthus och lamellhus (sid 429), hus med öde gräsmattor eller betongplattor omkring sig, hus som ser vackra ut från en helikopter men som är antingen sämre eller rent människovidriga för den som ska bo där.

Som lök på laxen skedde införandet av denna lag under den period i västvärlden då arkitekter byggde de fulaste hus människor någonsin byggt av vilka det finns arkeologiska lämningar, modernismen. Sverige, och mycket av världen standardiserade, under “experters” ledning, på modernismen och dess lika expertkonstruerade derivat.

Sammanträffandet mellan modernismens uppkomst och införandet av plan- och bygglagar är, gissar jag, långt ifrån en slump. Samma förnäma översittaranda ligger troligtvis bakom båda fenomenen. “Folk vet inte vad som är bäst för dem, så det bestämmer vi åt dem”. Albert Svensson är också inne på detta:

Modernismen är en ideologi som skär igenom och går över de gränserna. Det är en oerhört stark idé som driver modernismen: idén om att vi är historiens medhjälpare, en del av historiens framåtskridande. Att det är vi som driver historien framåt.

Fler legala katastrofer skulle komma. I 1947 års plan- och bygglag läser vi:

Behovet att reglera den enskildes rätt att använda mark för bebyggelse gör sig huvudsakligen gällande i fråga om tätbebyggelse. Mot förut gällande lag har särskilt anmärkts att den icke förmådde att i tillräcklig grad hindra uppkomsten av olämplig tätbebyggelse. Möjlighet fanns väl att reglera tätbebyggelse som förväntades uppkomma inom visst område. Däremot saknade man medel att bestämma var och när sådan bebyggelse fick uppkomma. Detta sammanhängde med att lagstiftningen förut utgick från att envar markägare ägde i princip fritt utnyttja sin mark för byggnadsändamål. Vem som helst kunde sålunda exploa­tera sin mark för samhällsbildning. Denna fria exploateringsrätt har i flera fall medfört allvarliga missförhållan­den. Samhällsbildningar ha ofta påbör­jats utan att myndigheterna haft till­fälle att dessförinnan planlägga de­samma.

Alltså: Sedan tusentals år och fram till 1931 i tätort, och fram till 1947 på landsbygden hade vi i Sverige privat äganderätt. Denna avskaffades beträffande mark i mycket 1947 för hela landet. Fram till 1947 köpte man mark och byggde man, om man ville, upp ett hus, hur man ville, eller en by, eller en hel ny stad, utan att “vi”, “tillsammans”, dvs “experter” och politiker i sina mötesrum, kunde lägga hinder i vägen. Författaren av 1947 års lag ondgör sig över detta sakernas tillstånd som man då satte stopp för.

En sista spik i kistan var strandskyddet. Det är inte så viktigt i jämförelse med vad redan diskuterats, men samtidigt oerhört irriterande och själsdödande. En strandskyddslag infördes på 1950-talet så att vissa stränder, specifikt, kunde “skyddas” från bebyggelse. Översatt till svenska, på viss mark kunde markägaren, utan kompensation, bli bestulen på sin äganderätt och förlora möjligheten att bygga.

1975 blev det mycket värre. I ett land med över 100 000 sjöar bestämdes det att man inte fick bygga inom 100 meter från stranden. Länstyrelsen kunde, om den ville, utvidga detta till 200 meter eller upp till 300 meter. Ifall strandskyddet hade gällt tidigare hade Sverige i mycket bestått i mycket av hus byggda långt in i granskogen.

Hur en byggmarknad fungerar i ett fritt samhälle

I ett fritt samhälle, med privat äganderätt som en outbrytbar ingrediens, så bygger man, bygger man om, och river hus som man vill och hur man vill. Nästan. För även i ett fritt samhälle måste man ta hänsyn till andra. Hur man ska förhålla sig till grannar bestäms antingen av en ganska detaljerad lag, eller via lagen om avtalsfrihet. Detaljerna i detta kan bli komplexa, och som Ronald Cause visade i The Problem of Social Cost, så är det inte säkert vad som alltid fungerar bäst.

Men både avtalsfrihet och mer detaljerade lagar är fria från godtycke. Godtycke uppstår när en myndighet bestämmer från fall till fall. Som en byggnadsnämd.

Hur Sverige skulle ha sett ut utan 1931, 1947 och 1975 års lagar kan man inte veta. Ett kanske ickeintuitiv förhållande är viktigt att förstå. Albert Svensson skriver i en intervju för Timbro:

– Den klassiska arkitekturen bygger på det regelverk som växt fram genom historien, den praxis som växt fram kring hur man bygger vackra hus. Det handlar alltså om kunskap upphöjd till estetik.

Detta är sant. Men så bakvänt som det kan låta så har detta regelverk uppkommit på den fria marknaden, där konkurrerande byggherrar och konkurrerande arkitekter har tävlat med varandra om att bygga vackra och funktionella hus som andra uppskattar. Det är precis därför att “experter” har tagit över som regelverket slagits sönder. Den komplexa och oformliga marknaden utvecklar gemensamma uppfattningar, eller en uppsättning konkurrerande, alternativa uppfattningar om vad som är vackert och funktionellt. När “experter” får ta över ersätts detta med rent godtycke, tankefoster som tänks ut enskilt i “expertents” hjärna, eller i en kommitté.

Modernismen skulle säkert ha kommit till uttryck under några år, även i ett fritt samhälle. Sedan skulle andra stilar, som människor faktiskt uppskattar, åter kommit att dominera. Eftersom modernismen av nästan alla upplevs som motbjudande skulle troligen de flesta av dessa hus snabbt ha rivits och ersatts av annan arkitektur: “undersökningar som gjorts på flera håll i världen … visar att människor i allmänhet föredrar traditionell arkitektur”. Albert Svensson är också övertygad om att mycket av byggandet i ett fritt Sverige också skulle bli vackert och klassiskt:

– Jag är övertygad om att det skulle finnas en sådan marknad, men vi har ju ingen marknad i Sverige när det gäller byggande. Vi har ett oligopol där vi har markanvisningar. Om det fanns en fri marknad skulle det garanterat byggas klassiska flerfamiljshus, det tror jag.

Allt nybyggande i ett fritt Sverige skulle inte ha sett ut som på 1800-talet. Vi skulle sedan 1931 troligtvis ha gått igenom ett par, tre olika byggstilar. En hel del hus som inte blev så lyckade skulle ha byggts om eller rivits. Men generellt skulle det ha blivit vackert, bedårande vackert. När vi bygger för oss själva, och när det finns konkurrens på en byggnadsmarknad så vill man dels tillfredsställa sig själv, dels vill man uppskattas av andra. En del har excentrisk smak, men ingen, fattig, rik, privatperson, företagsledare vill bli känd som den som, av fri vilja, byggde något som är långt fulare än andras byggnader, eller sämre. En byggherre måste också konkurrera om kunder. Han eller hon kan mycket väl bygga betonglådor. Men i ett fritt Sverige kan någon annan köpa mark i närheten och bygga i en annan stil som bättre uppskattas på marknaden. De flesta arkitekter må älska modernism, om man kan använda ordet “älska” om denna styggelse, men de skulle inte kunna sälja många byggnader i den stilen på en fri marknad.

Det är här viktigt att komma ihåg att det inte skulle vara särskilt dyrt att bygga på en fri marknad. Det skulle ha funnits obegränsat med mark dessutom. Så ett och annat stolpskott skulle ha skjutit i höjden och sedan försvunnit. Vi skulle också ha haft hundratals konkurrerande byggbolag, och inte som idag nära nog ett oligopol och bristande konkurrens i flera led.

I ett fritt Sverige skulle vi givetvis aldrig någonsin ha haft bostadsbrist. Vi skulle aldrig heller ha byggt något miljonprogram.

Vad gör vi då nu?

Innan vi diskuterar vad vi borde göra annorlunda så bör man kort nämna miljöskydd. Kortfattat kan det i ett fritt land också behöva finnas lagar som skyddar miljön. Samtidigt det är det faktum att människor, när de blivit tillräckligt rika, som i Sverige, som gör att de börjar bry sig om miljön istället för om sin omedelbara överlevnad. Och den privata äganderätten, som, tvärtom mot vad det ofta påstås, på en fri marknad har en mycket, mycket lång tidshorisont, gör att naturvärden blir väl skyddade. Återigen vill nästan alla människor känna att de har gjort rätt i sina egna ögon, och vi vill alla känna, eller åtminstone för vår sociala status bevarande, behöver känna att vi gjort rätt i andras ögon. Inte ens den värste sociopat kan i ett fritt samhälle tillåta sig vara känd som den som skövlar.

Ändra strandskyddslagen

Enligt wikipedia:

Syftet med strandskyddet är att trygga förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet, som inte ska missgynnas av exempelvis stängsel, murar, bryggor, golfbanor eller byggnader.

Givet detta, är ett förbud mot att bygga närmare än 100 meter från en strand den enda lösningen? En rimlig lösning i ett land med över 100 000 sjöar? Svaret bör i båda fallen vara ett rungande nej.

Det finns troligen en annan orsak i bakgrunden också, den svenska avunden mot att “vissa”, “rika” ska ha råd till strandbebyggelse och inte andra. Men då är strandskyddet som lösning en absurd åtgärd. Det gör att existerande strandbebyggelse blir två till tio gånger så dyr som den borde vara, begränsar utbudet av sådan bebyggelse och gör den därför bara tillgänglig för precis “de rika” man känner avund mot.

Ett bättre strandskydd kunde ta lärdomar både från lagens uttalade syfte, från vår allemansrätt, och från idéer från England.

Det är möjligheten att vandra längs strandkanten som ska primärt skyddas, samt möjligheten att vid en strand bedriva aktiviteter som bad, fiske och förtöja en båt eller kanske dra upp den under vintern.

Så låt oss ändra lagstiftningen så att det på endast begränsade områden, som fram till 1975, gäller byggnadsförbud, för vilket dessutom markägaren kompenseras, t ex genom att stat eller kommun till rejält över marknadspris köper upp just den marken.

På andra områden gäller för det första att man bara får bebygga motsvarande tre tomter av fyra, eller två av tre. En av fyra eller en av tre blir en allmänning, som det redan finns så gott om i Sverige.

Längs stranden gäller sedan det engelska “right of way”, rätten att vandra. Om det är möjligt att vandra längs stranden så får markägaren vid en byggnation inte lägga några hinder i vägen för att man ska kunna fortsätta göra det. Man kommer alltså att kunna i evig tid vandra längs strandkanten. Samtidigt har man inte, utan markägarerns tillåtelse, rätt att dröja på stigen, bada, fiska eller lägga till en båt. Det gör man vid en allmänning, och en sådan ligger alltid nära.

Avskaffa det mesta av plan- och bygglagen

Sedan bör i resten av landet det mesta av plan- och bygglagen avskaffas. Låt oss ta den tillbaka till säg en variant av den första, från 1874, som utan att gå in på dess detaljer, i sin ordalydelse och i sin tillämpning uppenbarligen tillät de vackra byggnader vi förr hade.

Med dessa förändringar skulle en enorm byggboom i princip omedelbart starta. Efter några år skulle man också börja riva många av dagens betonglådor, även relativt nya sådana, och ersätta dem med vackrare och bättre byggnader, byggnader som “kommunaltekniska experter” inte fått påverka. Nya bostadsområden, fabriksområden, kontorsområden, byar, hela städer skulle  växa upp som svampar ur jorden.

En nackdel för nuvarande ägare är att bostadspriserna skulle kollapsa till hälften, till en tredjedel, eller ännu mer. Å andra sidan, när de säljer, skulle de förluster de gör till stor del kompenseras av att de hus de köper återigen skulle vara i motsvarande grad mycket billigare.

Något som antagligen skulle behöva regleras är någon form av krav på svenskt medborgarskap för att få bygga och sätta bo. Annars kan man mycket väl tänka sig att driftiga människor från andra länder som Tyskland, Frankrike, Polen, Storbritannien, Kina, Japan, Indien, som också har stora inskränkningar i äganderätten, skulle flockas till Sverige. Det är svårt att veta, och våra absurt höga skatter avskräcker givetvis många, men utan sådana restriktioner skulle Sverige kunna få 10-30 nya miljoner invånare på några årtionden. Det skulle vara ett synnerligt välmående Sverige, men inte ett svenskt Sverige.



Rating 3.50 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 16 kommentarer


Hur vi hamnade vi i ett Sverige med, för det första, till exempel Dan Eliasson som rikspolischef och Transportstyrelsens hemligheter i Serbien, Ryssland, etc? För det andra, hur fick vi en politisk klass som i efterhand inte förstår vad som hänt, och som lök på laxen tillsätter en ny person utan särskilt kunnande, Jonas Bjelfvenstam, som generaldirektör? Och hur kommer det sig att vi har en opposition och en press som inte, likt en flock blodhundar, kastar sig över detta?

Det handlar givetvis i mycket om maktens taburetter, om att se om de sina och sträva efter att besätta alla toppositioner i samhället med trogna socialdemokrater, vare sig de är medlemmar i Socialdemokraterna eller i något alliansparti (vilka jag alltså i mycket, det mesta, likställer med socialdemokrater).

Men att bara hänvisa till egennytta är nog för enkelt. Och det gäller ju inte vår så kallade opposition. Våra ledande politiker och byråkrater verkar se världen som i denna Monty Pythonparodi av barnprogrammet Blue Peter. Det är “ju bara att säga till” så löser sig allt.

Detta är inte nytt. Jag kommer ihåg hur Birgitta Dahl som energiminister orerade om hur “vi” måste se till att Volvo och Saab tog fram energisnålare bilmotorer. Men jag är nog inte ensam om att ha intrycket av att våra politiker, hurdan deras politik än var, låg på en helt annan nivå för bara 20-25 år sedan.

Dagens politiker har tyvärr sällan arbetat, mest “arbetat politiskt”, sällan lärt sig någonting konkret, utom att sitta i möten med likasinnade och bestämma hur världen ska ordnas. Jag publicerade hos Practical Politickingen artikel i tre delar som försök till analys av hur vi i Sverige hamnat där vi är, Is Sweden Becoming A Corrupt Juvenile Cooptocracy. Del ett och två är inlänkade och bör läsas först.

Ordet kooptokrati kommer from kooptera, när de kvarvarande medlemmarna i ett organ själva tillsätter nya ledamöter. I Sveriges fall väljer riksdagspartierna ut yngre förmågor ur ungdomsförbunden till lediga högre positioner inom partierna. Knappt någon som inte gått med i ett ungdomsförbund som fjortis har i vårt land en chans att bli en ledande politiker.

De yngre av våra politiker har dessutom, jämfört med de som gick i den skola Sverige hade fram till 1968, tappat minst motsvarande sex års utbildning, något som jag diskuterar i min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel hos I min bok ger jag följande uppskattning, mig veterligt den enda någon publicerat i ett akademiskt sammanhang, av kunskapsutvecklingen för den som går ut en teoretisk linje på gymnasiet.

Graden av utbildning som den erhåller som går gymnasiet på teoretiska linjer mellan 1864 och idag.

Alva Myrdal var pådrivande för att avskaffa det gamla skolsystemet, och ersätta det med “enhetsskolan”, lika för alla, det som blev grundskolan. Olof Palme hamrade in den sista spiken i kistan som utbildningsminister genom Lgr69.

En god metafor är att Lgr62 och Lgr69 ringbarkade skolan. Den dog inte på en gång, även om den nära nog genast föll med minst 25 procent i utbildningsinnehåll. Men dessa två reformer tog på ett par decennier livet av den svenska skolans rötter, dess kultur. Lgy70 bidrog också. Men Lgr80, Lpo94, Lpf94, Lgr11 är i sammanhanget nära nog oväsentliga. De, liksom kommunaliseringen, förstörde i och för sig alla skolan ytterligare, men förruttnelsen som Lgr62 och Lgr69 åstadkom var sådan att de trots allt gjorde mycket liten skillnad.

Resultatet idag är till exempel att svenska nybörjare på universitet i ämnet historia för det första inte kan någon historia. För det andra kan de heller inte svenska. De kan läsa, skriva, stava på ett sätt som för inte så länge sedan skulle ha lett till underkänt betyg på mellanstadiet och i folkskolan.

I fallen Dan Eliasson, Transportstyrelsen, med flera, så kombineras alltså två effekter. För det första, ledande politiker och byråkrater som har erhållit sina positioner därför att de gick med i ett ungdomsförbund som fjortisar, och som sedan, via vassa armbågar och taktiserande, lyckades ta sig till maktens köttgrytor. För det andra är dessa politiker och byråkrater personer som om de är unga, numera saknar minst sex års utbildning, och som om de är äldre i alla fall inte lärde sig mycket till historia i skolan.

Slutsatsen är att anledningen till att exempelvis Dan Eliasson är rikspolischef bara till en del beror av maktfullkomlighet. Det är istället framförallt en fråga om Dunning-Kruger-effekten, i detta fall kanske bättre kallad Dunning-Kruger-Myrdal-Palme-Löfven-AKB-effekten. Våra makthavare är gravt inkompetenta, men samtidigt ovetande om sina avgrundsdjupa okunskaper.

Kruger-Dunning-effekten. Personer med låg kompetens tenderar att gravt överskatta den. Det är inte förrän man ungefärligen blir medelgod på ett område som man får en realistisk uppfattning om sin förmåga.

Dunning och Kruger visade att människor som är okunniga på ett område kommer att enormt överskatta sin kompetens. Här bör jag inflinka att jag själv givetvis riskerar att vara drabbad av precis denna effekt i detta mitt försök till analys. Hela Dunning-Kruger-uppsatsen står att läsa här: Unskilled and Unaware of It: How Difficulties in Recognizing One’s Own Incompetence Lead to Inflated Self-Assessments.

När jag skriver att våra makthavare är gravt inkompetenta så kan jag alltså givetvis ha fel; jag är ju bara en betraktare från utsidan som inte har erfarenhet av precis det de gör. Men ta gärna en titt på våra ministrars och våra statssekreterares curriculum vitae och bedöm själva. Man hittar dem här, och att säga att det är tunt är en våldsam underdrift. När ni är klara, titta på allianspolitikernas curriculum vitae, och gråt sedan en skvätt.

Ett liknande resoneman som detta verkar synnerligen tillämpligt på våra journalister. Det är inte bara att de som grupp politiskt ligger nära marxismen, de har också sedan 1968 tappat dels minst motsvarande sex års utbildning och dessutom erfarenheter från världen utanför Södermalm, både det fysiska området och det mentala södermalmstillståndet.

Rating 4.00 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Civil olydnad krävs ifall barn ska få god utbildning

En viktig sak till att börja med: När det talas om skolreformer diskuterar man “barn” som om det gäller något abstrakt. I själva verket är barn levande varelser. En offentlig skolreform tar 10-20 år att förbereda. De tar sedan 10-20 år att utvärdera den. Ofta, oftast faktiskt, går sådana reformer snett, precis som alla andra försök att uppfinna eller förbättra något. Tyvärr gäller detta dessutom för skolreformer, som regel i synnerhet när de främsta experterna är inblandade. “Experter” får sina doktorsgrader för att de hittar på något nytt, men vad som fungerar och inte fungerar på utbildningsområdet har i princip redan utvisats av 2500 år av praktisk erfarenhet. Och i övrigt gäller på detta område att trial and error ger oerhört mycket snabbare resultat än decennier av forskning.

Du kan inte frysa ner din sjuåring i flytande kväve i ett par hundra år och tina upp honom eller henne när våra politiker äntligen lyckats förbättra skolan. Men du kan ge ditt barn en god utbildning nästan genast, om du bara vill.

Eftersom det är så länge sedan den gamla skolan avskaffades är det dessutom svårt att intuitivt föreställa sig hur dålig skolan faktiskt har blivit. Jag har efter bästa förmåga sökt beskriva bland annat detta i min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel i

Den dåliga kvalitén gäller även de skolor som barn och föräldrar anser vara goda idag. Vi människor är helt enkelt inte kapabla att veta ifall något är bra, eller dåligt, utan att kunna göra jämförelser med något annat. Vår fantasi räcker inte till. Är en Sony-Ericsson T68i en god mobiltelefon? Nej. Varför inte? Därför att vi idag har andra, ännu bättre telefoner att jämföra med. På skolans område har vi dock inga verkliga alternativ att jämföra; det råder ingen verklig konkurrens mellan skolor eftersom även friskolor är hårt reglerade av det offentliga.

Troligt, jag skulle säga helt säkert, är att ifall en skola som av föräldrar och elever idag anses vara god, transporterades bakåt i tiden till ett Sverige av år 1960, skulle skolinspektörerna omgående stänga den. Så undermålig skulle den befinnas vara. De föräldrar som satte sina barn i en sådan skola skulle nog riskera anklagas för vanvård och att få dem omhändertagna av socialen.


Mahatma Gandhi, den civila olydnadens profet.

För den som vill ge sina barn en god utbildning i Sverige finns det två alternativ. Det mest uppenbara är illegal hemundervisning. Vår obersturmbannführer, anti-liberalen Björklund såg nämligen till att 2010 åter göra hemundervisning olaglig. Sverige och Tyskland är de enda demokratiskt styrda länder som mig veterligt förbjuder hemundervisning. I Tyskland infördes förbudet av you-know-who 1938 för att förhindra att barn undgick indoktrinering. I Uppsala bötfälldes en familj med 80 000 kronor om året 2011 utan att undervisningens kvalitet kontrollerades. Av denna anledning har Sverige politiska flyktingar på Åland, och Tyskland sådana i Storbritannien och i USA.

Den andra möjligheten är att starta olagliga skolor, Förbjudna folkskolan, Illegala läroverket, Bannlysta yrkesskolan. Sådana skolor skulle vara minst två gånger bättre än skolor är idag, troligen tre eller fler gånger bättre, där “bättre” mäts som den utbildning barnen får. Men hur skulle man ha råd med sådana privata skolor? Är inte skolor dyra?

Den kommunala skolan och friskolor kostar ungefärligen fantasisumman 8000 kronor i månaden, tolv månader om året. För en klass om 25 elever blir det 200 000 kronor i månaden. Om den lärare som illegalt undervisar en klass om 25 tar 3000 kronor i månaden blir det 75 000 kronor i månaden. Begär han eller hon 4000 kronor blir det 100 000 kronor. En lärarlön uppgår idag till ungefär 45 000 kronor i månaden, inklusive sociala avgifter.

Skolan är bland de minst kapitalintensiva näringar som finns. Allt man behöver är en lärare, ett stort rum, någonstans att röra sig på under raster, t ex en skolgård, en trädgård, en park, en skogsdunge, en fotbollsplan, en avskiljd gångbana eller en återvändsgränd. Dessutom tillkommer i sammanhanget triviala utgifter som möbler och böcker.

Skolböcker är idag hutlöst dyra, men eftersom det i första vändan är äldre, mycket bättre böcker man bör satsa på, eller rent av vanliga böcker, så bör man kunna komma undan tämligen billigt.

Hur får man tag på en lärare? Baserat på vad vi vet om lärarhögskolorna bör man oftast undvika en av staten godkänd lärare, särskilt någon som är nyutexaminerad. Men det bör finnas undantag. Annars så är potentiellt alla medborgare mellan 16 och 95 lärare, oftast utan att veta om det. Det finns många dolda talanger som aldrig skulle komma på tanken att plåga sig igenom ett år på en lärarhögskola, än mindre fyra-fem. Sedan finns det fortfarande pensionerade lärare av den gamla stammen som kan vara intresserade.

Hur kommer man undan med att starta en illegal skola? Här spekulerar jag efter bästa förmåga.

Lättast bör det vara ifall ett stort antal personer går samman. Vår skolplikt och alla våra lagar bygger på att nästan alla följer lagen och att man endast har ett fåtal som bryter mot den. Ifall hela byn, halva stadsdelen, halva villakvarteret kommer till insikt om att det inte finns en chans att barnen ska få en god skolgång i den kommunala skolan, eller i friskolan, så blir det mycket lättare. Föräldrarna förvandlas då från ett par avvikare som ska krossas med alla medel, till en grupp väljare.

Selektiv skolkning från den vanliga skolan kanske kan vara en metod till att börja med. Här gäller det allmänt att i Gandhis anda vara kreativ.

Beträffande läroplaner skulle jag rekommenderar att man börjar med någon gammal beprövad dito från tiden innan 1968. Den bör vara grundlig och krävande. Behandla barnen som om de är genier, skulle Carol Dweck antagligen råda, baserat på hennes bok Mindset.

Samtidigt säger vår erfarenhet att eleverna ska nivågrupperas. Detta är något som klart framgick ur försöken med “enhetsskolan”, det som blev grundskolan på 1950-talet. Sammantaget så innebär det att ett mål för en illegal skola bör vara att eleverna ska få lära sig så snabbt de bara kan, i grupper som är tämligen homogena.

Språk bör läras ut tidigt, innan puberteten ifall man ska lära sig dem utan större brytning. Bäst är att hitta en engelsman eller amerikan som lärare i engelska, en fransman som lärare i franska, osv. Om man är intresserad av klassisk bildning för sina barn är det tyvärr svårt att hitta personer som talar latin och klassisk grekiska flytande, men man kan ha tur, och i Italien undervisar man i latin som i ett levande språk.

Som för språk finns det också andra färdigheter som en och samma lärare kanske inte besitter. Det kan vara slöjd, andra praktiska färdigheter, musik och yrkesutbildningar. Här kan mindre skolor gå samman och antingen låta eleverna ta sig till någon specialiserad byggnad, eller så kan det vara de som undervisar som vandrar runt mellan olika skolor.

Många bör ha märkt att våra professionella historiker effektivt saboterat historieämnet i skolan, när någon undervisning nu alls ges. Då allt ska vara politiskt korrekt och “vetenskapligt” är det mesta som intresserar bortraderat och ersatt av marxism, strukturer, genus och antivästliga drapor.

Detta har lett till att många av dagens barn och unga  istället läser medeltida historia som garanterat aldrig inträffat, fantasy, varav Game of Thrones endast är ett exempel. Så här gäller det att ta fram äldre verk, bre på med stormaktstid, medeltida äventyr, upptäktsfärder, de gamla grekerna och romarna. Grimbergs Svenska folkets underbara öden har en tendens att driva professionella historier vansinniga, så det verket kan vara en lämplig inkörsport.

I övrigt rekommenderar jag som i min bok trial and error. Prova saker. Fungerar de inte, prova istället något annat. Prova också vid behov olika lärare. En lärare som är utmärkt för ett visst barn kanske inte är det för ett annat. Så byt runt lite grand mellan olika lärare och mella olika olagliga skolor ifall det verkar lämpligt.

Ett problem kommer på sluttampen. För det barn som yrkesutbildar sig är detta nog inte så stort. Men hur får man sedan in sitt barn på universitet? Här har vi ett problem som kanske endast en massrörelse kan lösa. Förr var det enkelt: studera hur du vill och gå sedan upp och ta en studentexamen som privatist. I Frankrike förefaller man fortfarande kunna göra detta. Men inte i Sverige. I Sverige går man nämligen i skolan för att gå i skolan, inte för att få en utbildning.

Men om rörelsen med illegalt undervisande föräldrar och illegala skolor växer sig stark så bör detta också kunna ordnas. För som sagt, vad ska statsmakten göra? Förvägra tusentals barn en framtid? Bara för att de kan tre gånger så mycket som de borde kunna när de är 18?

Återigen rekommenderas trial and error. Tusentals föräldrar som experimenterar bör kunna komma på lösningar som jag inte tänker på, och ofta som ingen skulle komma på innan man prövat sig fram.

Rating 3.00 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 12 kommentarer

Varför skolan svårligen kan användas för integration

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat vad jag förstår skulle krävas för att återgå till den gamla skolan och varför jag anser att det vara omöjligt. I min bok Education Unchained (bokus, adlibris) och i en artikel i diskuteras dels hur god den gamla skolan verkligen var, dels det faktum att dagens skola befinner sig i en självförstärkande dödsspiral som i princip inga reformer kan sätta stopp för.

Varje generation går idag ut sämre utbildad än den föregående. De sämsta att gå vidare till universitet blir i sin tur lärare för nästa generation. Av dessa slutar sedan snart främst de bättre. Tillsammans leder detta till att nästa generation i sin tur blir än sämre utbildad än den föregående. Krisen i skolan leder till reformförsök som i regel försämrar skolan ytterligare.

Varför försämrar i regel reformförsök? Av två anledningar. För det första, för att bli erkänd akademisk “expert” på utbildning måste man disputera. För att disputera måste man komma på något nytt. Men den gamla skolan byggde på 2500 års erfarenhet av trial and error, där man kom fram till vad som fungerar och vad som inte fungerar. Varför visste man inte, och behövde inte veta. Men man får näppeligen en doktorsgrad om man säger “återgå till den gamla skolan som fungerade av skäl som vi inte behöver förstå”. Så reformer, ledda av experter, leder som regel ytterligare bort från, eller åtminstone inte i riktning mot beprövad praxis.

Det finns dock riktig inlärningsforskning. Men, för det andra, vad som kallas för pedagogisk vetenskap bygger inte på den. Istället bygger den i grund på, som Inger Enkvist diskuterar, påhittade teorier av personer som aldrig, eller nästan aldrig själva undervisat.

Dödspiralen fortsätter ner till en situation som vi snart kommer att nå, där 12-13 års skolgång kommer att vara nära nog utan utbildningsinnehåll.

Bäcks skola 1925.

Det är sant att många som kommer från främmande länder och kulturer genom skolan mer eller mindre integreras i det svenska samhället. Men detta gäller inte alla, och det sker ofta till ett pris som kanske inte alla är medvetna om. Det är till att börja med så, som Gabriel Heller Sahlgren skriver, att mycket av fallet i PISA beror på blotta närvaron i statistiken av elever av utländsk härkomst som har dåliga studievanor och dåliga studieresultat. Men detta är bara en första ordningens effekt.

En andra ordningens effekt är den som kommer av att blanda elever med olika studieförmåga och olika attityder till skolan i samma klassrum. Den effekten är den vi redan upplevde när Lgr62 och Lgr69 slog sönder den svenska skolan. Tidigare gick de som så ville, och som ofta hade fått nog av teoretiska studier, efter sexan antingen ut i arbetslivet, eller till fyraåriga praktiska realskolor, eller till arbete vid företag som också drev interna skolor. I båda de senare faller rörde det sig om mycket krävande och uppskattade yrkesutbildningar.

I och med Lgr62, och än mer i och med Lgr69, gav man, i rättvisans namn (detta är ju Sverige), dem som fått nog av matematik och engelska, mer matematik och engelska. De som ville studera teoretiska ämnen gav man en betydligt mindre mängd teoretiska ämnen än i realskolan. Bland annat avskaffades ett tredje främmande språk för dem som ville ha det. Allt i rättvisans namn. Och så satte man dessa elever i samma klassrum, då man i synnerhet i och med Lgr69 förbjöd all nivågruppering, förutom särskild engelska, matematik och andra främmande språk.

Resultatet blev, som man visste det skulle bli från försöken på 1950- och 1960-talen, kaos i klassrummen och kaos i skolorna, med mobbning, saboterade lektioner, vandalisering. Först var detta kaos begränsat till högstadiet, men allt eftersom 1970-talet fortskred, spred det sig ända ner till nybörjarstadiet.

Med Lgr62 påbjöds samundervisning, vilket ledde till kaos i främst sjuan. Men sedan blev det mer yrkesutbildning, hela 22 veckotimmar i nian för dem som ville ha det, och disciplinproblemen försvann. Men med Lgr69 förbjöds all yrkesutbildning i skolan, och kaos råder sedan dess i hela högstadiet, och i mycket av resten av skolan. Enligt skolverket har en majoritet av elever aldrig fått studiero i skolan.

Att sätta elever med olika intressen och med olika inlärningsförmåga i samma klassrum förstör dessutom möjligheten att bedriva effektiv undervisning. Påhittet “differentiering inom klassens ram” har aldrig riktigt förklarats, och har aldrig fungerat, även om många verkar tro det, till exempel genom att man på något sätt skulle kunna komma runt skillnader genom att vissa elever hjälper andra. Läsaren bör istället tänka tillbaka på de hårdaste studier han eller hon bedrivit, på universitet, på kurser, via självstudier, och sedan föreställa sig att det studietempot gällt från 7-10 års ålder, ända fram till slutet på gymnasiet. Det var på det viset man lärde sig i den gamla skolan, när den fungerade, både på teoretiska utbildningar, och på praktiska dito.

Slutligen finns det ytterligare en katastrofal effekt av förbudet mot nivågruppering och den förlängda skolgången. I och med Lgr69 fick vi en betydande andel elever som fullständigt avskydde högstadiet. Den första generationen sådana elever föddes kring 1956-57. Vi har är nu snart inne på en tredje generation där föräldrarna avskydde skolan lika mycket som barnen. Snart kommer vi ha tre led: farföräldrar, föräldrar, barn, som alla fann skolan helt eller delvis meningslös och ofta fullständigt motbjudande.

Det klagas idag förundrat över föräldrar som inte respekterar lärare, och som inte kommer på föräldramöten. Men förbuden mot nivågruppering, och mot arbete och yrkesutbildning i unga år, har förstört den oerhörda respekt för skola och lärdom de äldre generationerna hade, oavsett om de gick i lärdomsskolan eller inte.

För att sammanfatta så leder förbudet mot nivågruppering till:

  1. Omöjlighet att effektivt bedriva undervisning i klassen på grund av ett inlärningsförmåga som varierar ungefär med en faktor två till fyra mellan olika grupper av elever, och som skiljer än mer mellan individer.
  2. Omöjlighet att effektivt bedriva undervisning därför att den ackumulerade kunskapen hos elever med olika inlärningsförmåga skiljer sig mer och mer, vecka efter vecka, år efter år.
  3. Kaos på högstadiet.
  4. Kaos som sedan under 1970-talet spred sig ner i nybörjarstadiet.
  5. Generation efter generation där en betydande minoritet avskyr skolan.

Skolan kan inte användas för integration

Olika grupper har alltså olika inlärningshastigheter som varierar med en faktor två till fyra, men endast förutsatt att de har samma attityd till skolan. Bland de grupper av elever som av kulturella eller individuella skäl avskyr skolan, ligger inlärningshastigheten på nära nog noll.

Om man till detta lägger att man i klassen sätter elever som inte behärskar svenska särskilt väl, eller alls, så bryter systemet samman ytterligare, om det ens är möjligt i dagens situation.

Åtminstone tidigare kunde man, med den gamla tidens lärare, med deras oförlåtande attityder, hålla pli på barn tills de var 12 ungefär, tills de gick in i puberteten. Därefter gick det inte heller för dessa lärare, vilket grundskolans införande så brutalt visade.

Det ska dock inflikas att hade man behållit de gamla disciplinkraven och undervisningsmetoderna, så skulle det, som Finland visar, ha gått bättre, även om nivån omöjligt kan bli tillnärmelsevis lika hög som när man har nivågruppering, som när varje elev kan undervisas i hans eller hennes egen takt. Finland håller dessutom nu på att gå mot “elevcentrerade” undervisningsmetoder, och efter toppen 2000-2006 sjunker deras resultat i PISA som en sten.

Med den gamla sortens undervisningsmetoder, och den gamla sortens lärare skulle man därför eventuellt idag kunna använda skolan för integration upp till och med sexan, men inte mycket längre. Därefter måste skolan ha rätt att relegera den som inte sköter sig. Annars kommer dessa elevers närvaro förstöra skolan för övriga elever, och för kommande generationer.

Den som antingen slutar frivilligt eller som blir relegerad måste också ha möjligheten att sedan arbeta, och, ifall han eller hon inte utbildar sig på annat sätt, också vara tvungen att arbeta. Lagen får med andra ord inte hindra arbete, och facket får inte sätta stopp genom krav på höga ingångslöner. Alla former av bidrag måste också mer eller mindre avskaffas så att den som inte arbetar inte får “hjälp”.

Rent generellt är välfärdsstaten som en sax som klipper banden mellan människor. Ifall vi vill få till verklig integration, utan att samtidigt förstöra den lilla rest av skola vi har kvar, måste vi kapa, helst avskaffa bidrag och annan hjälp. Assimilering måste komma inifrån; människor måste vilja integreras i Sverige, inte tafatt påtvingas det.

Tre möjligheter

Vi har tre möjligheter: ett omöjligt val, som inget verkar kunna förhindra oss från att göra, ett nästan säkert omöjligt val, och ett snabbt, enkelt och i hög grad möjligt val.

Det omöjliga valet är att använda dagens skola för integration. Det kan inte fungera om skolan samtidigt ska bereda barn utbildning. Ifall det skulle kunna komma någon form av integration från ett skolsystem som snart endast erbjuder 12-13 års förvaring, men ingen utbildning, förefaller tveksamt.

Det nästan säkert omöjliga valet är att gå tillbaka till en skola som liknar den vi hade fram till 1968. Skolplikten kan då bara gälla fram till 12-13 års ålder.

Det val som skulle fungera, men endast för att ge utbildning, är det jag beskriver i min bok, att avskaffa skolan som offentlig angelägenhet. Ifall skola och annan utbildning är något föräldrar fritt väljer, och själva betalar för, skulle skolan inom några år nå höjder som mäter sig med de vi nådde fram till 1968. Därefter skulle dessa snabbt överskridas.

Men vad detta också skulle innebära, är att skolan inte kan användas för att påtvinga integration. För tala klartext, en del muslimska föräldrar kommer i ett fritt system sätta sina barn i uttalat muslimska skolor. En del kristna föräldrar i kristna skolor.

Indirekt skulle dock ett sådant system ge så mycket integration som det är möjligt att åstadkomma, ifall det kombineras med kraftigt eller helt avskaffade bidrag för den som inte arbetar. Fri utbildning (fri som i frihet), kombinerat med tvånget att arbeta och göra rätt för sig, innebär både piska och morot i riktning mot integration.

Nästan det enda jag kan se att man kan göra från myndighetshåll för att säkerställa barns utbildning är att eventuellt ställa upp basala krav på vad en 8-, 10- och 12-åring ska kunna. Detta får dock absolut inte gå så långt att det blir något som liknar en läroplan. Men man kan tänka sig att en 12-åring ska kunna de fyra räknesätten, inklusive multiplikationstabellen, kunna läsa en bok om 200 sidor, kunna skriva en kort uppsats, kunna svara på ett prov i samhällskunskap.

För att detta uppnås skulle föräldrarna eller annan målsman hållas straffrättsligt ansvariga. Å ena sidan är detta ganska grundläggande kunskapskrav som kanske många tycker verkar för låga. Å andra sidan skulle i stort sett varje politiker och byråkrat med ansvar för skolan idag sitta i fängelse ifall de tillämpades.

Rating 4.00 out of 5
Publicerat i Uncategorized | 7 kommentarer